Högerns man vann presidentvalet i Colombia över förre gerillasoldaten.


Enligt radionyheterna vann Högerns kandidat presidentvalet i Colombia med 54 % av rösterna. Denne vill enligt radion ändra avtalet med Farc-gerillan, vilket medförde Nobelpris till den ene av förhandlingsparterna, nämligen presidenten Santos (men ej till Farc-gerillan). Trodde själv att valet skulle ske 19/6 men hör nu i radionyheterna kl 07.30 att valet skedde igår.

SvT skriver ”Osäkert för fredsavtal efter val i Colombia. Högermannen Iván Duque vann söndagens presidentval i Colombia. Han står för en hårdare hållning till vänstergerillan Farc och har krävt att fredsavtalet från 2016 ”korrigeras”. – Den fred vi längtar efter, den kräver korrigeringar, sade Duque i ett segertal i huvudstaden Bogotá.

Duque har bl.a. kritiserat fredsavtalet för att gerillamedlemmar har fått straffrihet.

Jag återger Patrik Paulovs artikel som denne skrev för några dagar sedan i Proletären om valet i Colombia:
Proletären
Idag är det presidentvalets andra omgång i Colombia. De två finalisterna Ivan Duque och Gustavo Petro har inte mycket gemensamt.

Den ene vill vill riva upp fredsavtalet med Farc-gerillan och backas upp av förre presidenten Álvaro Uribe och de mest reaktionära, fascistiska krafterna inom de härskande klassen i Colombia.

Den andre gick med i vänstergerillan M-19 som 17-åring. Han fängslades och torterades innan han blev politiker och lyckades skrämma om hela det politiska etablissemanget i Colombia genom att vinna borgmästarvalet i huvudstaden för sex år sedan. Och nu knackar han på dörren till presidentpalatset i Bogotá med löften om social rättvisa och bevarande av freden.
Ivan Duque ColombiaIvan Duque
Val mellan krig och fred i Colombia
Jag mötte Gustavo Petro för fyra år sedan, i juni 2014, i El Salvador. Vi var båda inbjudna som gäster av det regerande vänsterpartiet FMLN för att närvara vid installationen av den tidigare gerillaledaren Salvador Sánchez Cerén som El Salvadors president.

Dagen innan installationen hölls ett mindre möte för utländska gäster från olika vänsterorganisationer. FMLN:s generalsekreterare Medardo González höll det första talet. Han framhöll att den FMLN-stödda regeringen i El Salvador gjort stor skillnad för de mest utsatta, trots mycket motstånd och många hinder på vägen.

”Andelen fattiga har sjunkit, jobb har skapats, sjukhus har öppnats och flera satsningar har riktats till barnen”, sade Medardo González.

Snart blev det Gustavo Petros tur. Han var lugn och lågmäld. Han gav inte alls intryck av att vara en av Colombias viktigaste politiker, som precis vunnit en avgörande strid mot den colombianska eliten. Gustavo Petro var nämligen tillbaka på posten som borgmästare i Bogotá, en stad med nästan lika många invånare som Sverige.

Det var i december 2013 som de reaktionära högerkrafterna i Colombia satte in vad de tänkte skulle bli slutet för Gustavo Petros politisk bana. Ett av landets påstått ”självständiga” kontrollorgan sparkade den folkvalde vänsterpolitikern från borgmästarposten och förbjöd honom att verka politiskt under 15 år. President Manuel Santos backade personligen upp beslutet några månader senare.

Men det hjälpte inte överheten. Den populäre Petro mobiliserade tiotusentals på gatorna i protest mot ”kuppen”. Till slut, i april 2014, upphävde högsta domstolen beslutet.

I El Salvador sex veckor senare framförde Gustavo Petro ett liknande budskap som värdpartiet FMLN framfört. Gustavo Petro höll inget tal om systemskifte och socialism för 2000-talet, han slängde sig inte med några revolutionära fraser. Bogotás borgmästare framhöll nödvändigheten av att minska de gigantiska klyftorna – Colombia är ett av världens mest ojämlika länder – och av att förbättra levnadsförhållandena för de miljontals fattiga i storstäderna och på landsbygden.
Gustav Petro Gustavo Petro
Det var den försiktiga rättvisepolitiken som gjorde att överklassen försökte kuppa bort honom från borgmästarposten. Och det är den politiken som gör att de idag är livrädda. För när Colombia går till val så har han en chans – om än liten – att bli landets förste vänsterpresident.

Situationen i Latinamerika i juni 2018 är betydligt svårare än den var 2014.

I Brasilien och Argentina har den USA-stödda nyliberala högern återtagit makten. I Venezuela har det utifrån uppbackade regimskiftet i fördjupat den ekonomiska krisen. I Ecuador har den progressive Rafael Correas efterträdare Lenin Moreno tagit ett stort kliv åt höger. Och i Nicaragua pågår ett försök att med våld destabilisera vänsterregeringen efter mönster från Venezuela.

Å ena sidan kan läget verka dystert. Många miljoner latinamerikaner har redan drabbats hårt av det reaktionära politiska skiftet och det finns risk för att det kommer att bli värre.

Å andra sidan finns det en avgörande strid som högern inte vunnit. Den har inte folket med sig, och den har inte lyckats knäcka de organiserade motkrafterna i form av vänsterpartier, fackföreningar och andra folkliga rörelser.

I Brasilien är den korrupte kuppresidenten Michel Temers stöd knappt mätbart. Vänsterkandidaten Lula da Silva, slängd i fängelse efter en politisk rättegång, leder stort i opinionsmätningarna inför höstens presidentval.
lulaLula
Och så har vi Gustavo Petro i Colombia.

Det skulle vara en närmast obeskrivlig sensation om han blir president i ett land där traditionen snarare varit att avrätta populära företrädare för vänstern och folkliga organisationer.

Men även om han förlorar valet finns hopp. För det är också en sensation att en vänsterkandidat lyckats samla ett så brett folkligt stöd och utmana eliten i ett av de mest reaktionära länderna i Latinamerika – med livet i behåll.

Läs mer om Colombia här!
De rika styr valen i Colombia;
Plan Colombia;
COLOMBIA: ”demokrati” som business;
Vad händer i Nicaragua – del 2? Colombias roll.

i Andra om: ,, , , ,
,, , , ,


17 svar till “Högerns man vann presidentvalet i Colombia över förre gerillasoldaten.”

  1. Artikeln nämner inte den viktigaste valfrågan; Venezuela. Colombias elit lyckades skrämma en stor del av Colombias folk med Venezuelas negativa exempel och lyckades framställa Petro som en som ville följa Nicolas Maduros politik i Colombia. Och med minst en miljon fattiga venezolaner som har flytt Maduros haveri och som nu fyller Colombias gator och torg som tiggare och gatuförsäljare så är Venezuela mer än närvarande. Inte nog med det, Venezuela har ritat om hela den politiska kartan i Latinamerika och drivit fram en högervåg utan dess like. Därför har jag länge sagt, Maduro borde ha avgått när hans parti förlorade valet 2015 precis som Daniel Ortega när han förlorade valet i Nicaragua 1990. Efter några katastrofår med högeroppositionen i regeringen hade vänstern kunnat komma tillbaka med ett större kraft och ett reviderat program. Istället medför exemplet Maduro nu att högern och imperialismen än en gång får fotfäste i Latinamerika.

    • Men så strategisk har vänstern aldrig varit och kommer säkerligen heller inte att bli. När vi pratar om vänstern så talar vi främst om människor styrda av känslor och ideal. Vill vi ha logik måste vi vända oss till höger. Det är just därför bägge sidor existerar.

  2. Hoppas verkligen inte att vänstern för all framtid kommer att vara känslomässiga rön i vinden utan att ambitionen om att representera de vetenskapliga socialismen verkligen betyder något. Daniel Ortega gjorde det bevisligen 1990 och kom sedan tillbaka med förnyad styrka 2007. Jag arbetade mycket i Nicaragua under den perioden och bevittnade kaoset och korruptionen. När Maduro faller kommer det att dröja länge innan någon i Venezuela vågar sig på ett vänsteralternativ igen. Och tyvärr, han har lyckats och skrämma hela kontinenten dessutom för allt som luktar vänster. Inte illa av någon som sitter på världens största oljereserver.

  3. Mycket intressanta kommentarer av en initierad person (Sven Andersson) som inte
    bara upprepar det vanliga ”mantrat”: ”det är USA:s fel”. Sven Andersson nämner
    i sina kommentarer inte USA överhuvudtaget.

    Tanken svindlar att Maduro skulle kunna ha något med situationen i Venezuela
    (och hela Latinamerika!) att göra.

    • National Endowment for Democracy (NED) är en Soft-Power (se wikipedia om SP) organisation, och har som mål att prata väl om amerikansk demokrat. Den är finansierad av U.S Congress i form av United States Information Agency (CIA?).
      De har finansierat vissa grupper i Venezuela.
      Du kan läsa här på deras egen hemsida om hur och hur mycket de har finansierat grupperna:

      https://www.ned.org/region/latin-america-and-caribbean/venezuela-2017/

      * Och här är finansieringen till Colombia:

      https://www.ned.org/region/latin-america-and-caribbean/colombia-2017/

      * Och här är för Kuba:

      https://www.ned.org/region/latin-america-and-caribbean/cuba-2017/

      USA ska nog tala tyst om att Ryssland var inblandat i den amerikanska valet (vilket jag inte tvivlar på att de var inblandade men så var även Sverige i form av bl a centers f d ledare som kampanjade för Clinton). USA är själva upp över öronen inblandat i andras länders politik!

      * Här är NEDs mycket intressanta historia om hur de har finansierat olika oppositionella grupper i vår värld, inklusive i Sovjetunionen.

      https://www.ned.org/about/history/

      Jag googlade på ned och Sverige, men hittade inte något. Sveriges statsbildning och politik är tydligen godkänd i USA.

  4. Sven Andersson,
    Gick allt just till i valet?
    Om dom konservativa (far-right) hade förlorat valet, hade det inte kommit en massa rykten om att valet inte har går rätt till? Hade det kanske varit risk för att dom högerextrema gått ut på gatan om Petro hade vunnit?

    Mats Larsson,
    USA har en hel massa intressen i Latinamerika, även i Colombia. The Heritage Foundation (en konservativ organisation och tankesmedja som finansierade Contra på 80-talet, en av Reagans favorit organisation) säger så här 25 april 2018: ”It´s [Colombia] also one of the U.S´s most stalwart allies in Latinameica and it´s important that we ensure its stability and validity of the Peace process.
    The U.S. has invested $10 billion in Colombia since 1999, and Colombia remains largest recipent of foregn aid.”

    https://www.heritage.org/terrorism/commentary/terrorist-dissidents-threaten-undermine-peace-process-colombia

  5. Skall försöka ge ett svar till flera av de frågor som dykt upp. Det blir lite rörigt, har dålig tid och svaret täcker många processer på en hel kontinent.
    Mats Larsson säger:
    ”Sven Andersson nämner
    i sina kommentarer inte USA överhuvudtaget.Tanken svindlar att Maduro skulle kunna ha något med situationen i Venezuela
    (och hela Latinamerika!) att göra.”

    Först om att vara initierad eller inte. Känner mig inte speciellt initierad men jag försöker så gott det går att förstå. Venezuela har spelat en viktig roll i Latinamerika, först genom Chavez som hade gott om pengar och sedan genom Maduro som bara har monopolpengar. USA upplever jag inte har speciellt mycket med saken att göra. Vad National Endowment for Democracy (NED) erbjuder är kaffepengar jämfört med de ekonomiska krafter som påverkar skeendet i Venezuela och Colombia. Chavez/Maduro har med sin ekonomiska politik fallit på eget grepp utan att USA har speciellt mycket att göra med saken. Tvärtom är USA fortfarande en av de större köparna av Venezuelas olja (20 %) även om t.ex Indien och Kina spelar en avgörande roll numera. Tyvärr så blir det inte mycket inkomster från oljeförsäljningen till Kina. Det mesta går åt till att betala de lån man tidigare fick från Peking. Egentligen är det otroligt, Venezuela badade i pengar när oljan låg på 150 USD per fat och ändå skuldsatte man sig. Ytterligare en svårighet är att Venezuelas oljeindustri idag bara går på 1/3 kapacitet. Så Chavez köpte sig stöd hos de fattiga i och utanför Venezuela med höga oljepriser + lån medan Maduro betalar priset. Bägge har misslyckats med att skapa en allsidig ekonomi. Modellen är pumpa och sälj olja, importera mat och maskiner. Som om detta inte var nog har man slagit ut sin egen industri med sin valutapolitik. Venezuela har på så sätt blivit ett skräckexempel att använda mot vänstern i hela kontinenten. Och stor del av folket tror på högerns propaganda och sätter likhetstecken mellan vänster och Maduro och ser inte att Maduros modell bara handlar extraktiv ackumulering i syfte att främst gynna en liten härskande klick. Detta blir speciellt tydligt nu när pengarna inte längre räcker för att dela ut allmosor till de fattiga. Allt detta har påverkat den folkliga opinionen kraftigt i Colombia. Så när Kerstin frågar:
    ”Gick allt just till i valet?” så tror jag att valresultatet något så när speglar folkopinionen trots att det bevisligen förekommit röstköp och annat valfusk.
    Nästa fråga från Kerstin är:

    ”Om dom konservativa (far-right) hade förlorat valet, hade det inte kommit en massa rykten om att valet inte har går rätt till? Hade det kanske varit risk för att dom högerextrema gått ut på gatan om Petro hade vunnit?”
    Svårt att svara på men jag tror att svaret i huvudsak hade blivit detsamma som när Petro var Bogotas borgmästare (med ung. 9 mil. invånare)
    Han hade med andra ord inte fått många chanser att genomföra sin politik speciellt inte med en kongressmajoritet mot sig. Kanske är det som hände det bästa, högern har nu det fulla ansvaret för all misär de skapar inom vård, skola, korruption, pensioner, rättssystem och fredsprocess och Petro kommer att leda en snövit opposition i kongressen med 8 miljoner röster i ryggen. Högern har dessutom förlorat FARC-gerillan som alibi och spöke att skrämmas med efter att FARC visade sig ha så dåligt stöd (c:a 50 000 röster av c:a 50 miljoner Colombianer) att det snarast vore pinsamt att använda det argumentet.

    Colombias opinionsläge beror annars på samma krafter vann valen i USA och Storbrittanien dvs ryktesspridning via sociala media kombinerat med okunskap. Kyrkan, kanske främst en del evangeliska sekter likt Livets Ord är en annan faktor. Predikstolarna används inte sällan för högerpropaganda och vänstern anklagas för att vara mördare, upplösa familjen och för att propagara homosex.

    När det gäller det nyligen ingångna fredsavtalet så kommer det att saboteras. Däremot tvivlar jag på att Colombias ekonomiska elit är intresserade av att avtalet totalt bryts upp. Den ekonomiska eliten har alltför mycket att tjäna på de förbättrade relationer med omvärlden som fredsavtalet innebar. Däremot är det möjligt att många vanliga f.d. FARC-soldater tar till vapen igen, fast inte främst av politiska skäl utan för att ingå i de många illegala grupper som är inblandade i knarkhandeln.
    Sammanfattningsvis är jag ändå optimistisk gällande Colombia, aldrig har ett vänsteralternativ fått så stort stöd. När det gäller Venezuela är jag mindre optimistisk och faran för en total kollaps är stor. Jag har nyligen bl.a besökt Brasilien, Guyana, Costa Rica, Ecuador, Curacao och överallt är situationen densamma, fattiga venezolaner som kämpar för att överleva. I Colombia har vi tagit emot minst en miljon.
    Utsäkta röran, kan kanske komma tillbaka med mer genomtänkta svar om intresse finns.

  6. Angående presidentvalet i Venezuela 2018

    Tänkte jag skulle redovisa mina tankar om presidentvalet i Venezuela eftersom jag följde det live via Tele Sur.
    De flesta internationella representanter för den internationella pressen rapporterade om ett rekordlågt valdeltagande. Samma intryck fick man av de intervjuer som gjordes med representanter för de styrande partiet även om det beskrevs med andra ord t.ex; ”det fanns inga köer, min familj på 4 medlemmar röstade på 4 minuter. När vallokalerna skulle stängas kl. 18.00 meddelades det plötsligt att köerna var så långa att man var tvungen att förlänga tiden och hålla vallokalerna öppna ytterligare ett par timmar. Nicolas Maduro hade redan innan valet utlovat en fin ”present” till de som röstade och vid en stor del av vallokalerna hade Maduros parti öppnat valstugor vid röstlokalens omedelbara närhet där de röstande kunde registrera sig med sitt ”fosterlandskort”, samma kort som används vid köp av mat. Bara två motkandidater tilläts ställa upp i valet eftersom de övriga tidigare hade bojkottat de lokala valen. En av motkandidaterna förklarade, innan resultaten presenterades, valet för ogiltigt. Efter att vallokalerna stängdes följde en flera timmar lång väntan på resultatet. Presentatörerna på Tele Sur visade allt fler tecken på nervositet och försökte desperat hitta nya infallsvinklar kring valet. Plötsligt dyker hela Venezuelas militärledning upp i rutan och håller långa tal om försvaret av fosterlandet under en 15 – 30 minuter. Vid den tidpunkten var jag övertygad om att valet hade varit en sådan katastrof för Nicolas Maduro att militären tagit makten. Slutligen flera timmar efter vallokalernas stängande presenterades valresultatet där Nicolas Maduro segrade. Till saken hör att valet i Venezuela är totalt datoriserat. Efter att man röstat på en dator får man enbart ett kvitto som inte används för att räkna rösterna. I presidentvalet i Colombia och överallt annars kunde man presentera valresultatet med 99% säkerhet några få minuter efter att vallokalerna stängts och då skall ändå alla individuella röstsedlar räknas. Sammanfattningsvis så är jag väldigt tveksam till att valet i Venezuela gick rätt till. Datoriserad röstning kan ha sina fördelar, speciellt när det gäller snabbhet men är också lätta att manipulera. Att Maduro fick en stor majoritet av rösterna är för mig lika troligt som om Stefan Löfven vunnit en storseger i det svenska valet efter att svenska folket svultit i 4 år. Men jag vet ju inte.

  7. Frågan är vilka som var valobservatörer i Venezuela. EU, USA, OEA och Carter Center blev antingen inte godkända eller ville inte skicka valobservatörer till presidentvalet i Venezuela. Så valobservatörernas förtroende är nog historia.