Läget i Venezuela är kritiskt, med en rapportering som förtjänar kritisk diskussion. Flera människor har dödats och igår brände demonstranter ned Hugo Chavez föräldrahem.

Deutsche Welle skriver ”President Nicolas Maduro has detailed his plans for a brand new popular assembly designed to defeat a ’fascist coup’ in Venezuela. Critics say it’s just a sham to avoid going to a general election.” …””Votes or bullets, what do the people want?” Maduro asked the crowd at the Miraflores presidential palace. ”Let’s go to elections now!” Maduro then unveiled details of the new assembly that would be tasked with drafting a new constitution. He said it would be partially elected by votes at a municipal level and partly by special constituencies and organizations such as workers and retirees. He first announced the popular assembly in early May, saying it was an attempt to defeat the ”fascist coup.” The head of the pro-government electoral council said Tuesday that officials were looking to hold elections as soon as July for the new ”constituent assembly. Deutsche Welle

Innan Trump for till Saudiarabien gjorde han uttalanden om Venezuela. Han sa 18/5 att han skulle samarbeta med Colombia för att fixa Venezuela, som han införde nya sanktioner mot personer i Venezuela- givetvis illegala. Trumps uttalande har uppfattats som hot om USA-stödd intervention, fast USA förstås förnekar detta.Globalresearch

Denna artikel har nyss publicerats i Proletären och är skriven av Patrik Paulov.Venezuela är utsatt för högerterror

Tänk om en bråkdel av allt det som högerextremister gjort i Venezuela hade inträffat i något europeiskt land. Då hade omvärlden fördömt det som terrorism, inte talat om politiska protester. Det säger Paul Dobson från Venezuelas kommunistiska parti i en intervju om krisens orsaker och mediernas förvrängda rapportering.

FAKTA OCH BAKGRUND
1998-1999 I december 1998 vinner Hugo Chávez presidentvalet och inleder den bolivarianska revolutionen.
Grunden för förändringarna läggs genom inkallandet av en konstituerande församling. Den tar fram en ny demokratisk konstitution, som bland annat förbjuder en privatisering av landets statliga oljebolag. Konstitutionen godkänns i en folkomröstning.
2002
I april 2002 genomför högern med stöd av bland andra USA och Spanien ett försök till statskupp. Genom folkliga protester slås kuppmakarna tillbaka och Chávez återinsätts. Vid årsskiftet inleds ett misslyckat försök att störta Chávez genom ekonomiskt sabotage.
2003
Regeringen lanserar stora sociala satsningar på utbildning, sjukvård, bostäder och billig mat.
Flera av satsningarna genomförs i samarbete med Kuba och fortsätter också nu 2017.
2005
Medan de sociala satsningarna ger positivt resultat radikaliseras politiken. Chávez säger för första gången att reformer inte räcker. Det kapitalistiska systemet måste ersättas av socialism.
Under de följande åren tas små steg i socialistisk riktning men det går aldrig så långt att kapitalismen i sig utmanas.
2013
Efter en tids sjukdom och behandling på Kuba avlider Hugo Chávez den 5 mars. Vicepresident Nicolás Maduro tar över och nyval utlyses. Högern satsar allt på att återta makten och dess kandidat, Henrique Capriles, framställer sig som en mitten-vänsterpolitiker som vill behålla det positiva från Chávez, fast förbättra det.

I presidentvalet den 14 april vinner Maduro knappt, 50,6 procent mot 49,1 procent.
2014
Det kraftigt sjunkande oljepriset skapar ekonomiska problem samtidigt som Maduro inte har samma starka position som Chávez hade. Högern utnyttjar tillfället till nya protester. De mest extrema krafterna inom oppositionen gör sig skyldiga till grovt våld. Under ”guarimbas”, som oroligheterna kallas, dödas 43 personer.
2015
I parlamentsvalet i december drabbas den bolivarianska revolutionen av det hittills allvarligaste bakslaget. Många ”chavister” protesterar mot varubrist, korruption och andra missförhållanden genom att stanna hemma eller rösta på högern. Högerns valallians MUD får 56,2 procent av rösterna mot 40,9 procent för den breda väns-teralliansen Stora patriotiska polen GPP. I GPP ingår regeringspartiet PSUV, mindre partier som Venezuelas kommunistiska parti (PCV) och massvis av folkliga organisationer.
2016
Högern försöker under hela året att avsätta president Maduro i förtid men misslyckas.
2017
En våg av regeringsfientliga demonstrationer inleds i april.
När president Maduro talar vid den jättelika 1 majdemonstrationen i Caracas förklarar han att en ny konstituerande församling ska inkallas för att få fred i landet, besegra kuppmakarna och säkra den nationella suveräniteten.
Venezuelas kommunistiska parti (PCV) säger i ett färskt uttalande att vissa delar av högeroppositionen ägnar sig åt terroristaktiviteter. Det är en allvarlig anklagelse och något som inte existerar i svenska mediers skildring av de pågående protesterna.

Men för Paul Dobson från Venezuelas kommunistiska partis internationella avdelning är våldet en viktig fråga.

– De senaste veckorna har högerextremister gjort följande: sprängt tankbilar på motorvägar, attackerat sjukhus och bostäder, slumpmässigt avrättat människor oavsett partitillhörighet, angripit nationalgardet, polisstationer och en rad myndigheter, använt krypskyttar som dödat från långt avstånd, kapat elkablar och saboterat det nationella elnätet, lynchat vänsteraktivister, tänt eld på och plundrat privata butiker och bagerier… Är det politiska protester eller är det terrorism?

Paul Dobson ser paralleller mellan dagens våldsvåg och oroligheterna i Venezuela 2014 då 43 personer dödades. Det är samma krafter som ligger bakom nu som då. Men precis som 2014 är det tyst i västvärlden.

– Tänk om en bråkdel av allt det som högerextremisterna gjort i Venezuela hade inträffat i något europeiskt land. Då hade det fördömts som terrorism och solidaritetsmeddelanden från omvärlden hade strömmat in. När det händer i Venezuela talar medierna om folkliga protester mot diktaturen…

Paul Dobson är född och uppvuxen i Storbritannien. De senaste elva åren har han bott i Venezuela och varit aktiv i kommunistpartiet. I staden Merida och dess vackra omgivningar i västra Venezuela arbetar han som turistguide, tar emot internationella solidaritetsbrigader och jobbar som journalist.

Paul Dobson har, som han beskriver det, levt, andats och dragit nytta av men också kritiserat den progressiva process som inleddes efter att Hugo Chávez vann presidentvalet 1998.

Den bolivarianska revolutionen har inneburit framsteg i kampen mot fattigdom, analfabetism och utanförskap. Men lika uppenbart är att Venezuela har allvarliga problem och att det bland delar av befolkningen finns ett stort missnöje.

• När Venezuela beskrivs i de stora svenska medierna talas om en humanitär katastrof, där folket hungrar och saknar mediciner. Skulden läggs på den socialistiska regeringen under president Nicolás Maduro. Kommentar?
– Först måste jag förtydliga att Venezuela inte är och aldrig har varit socialistiskt. Vi befinner oss i en kamp för nationell frigörelse, för vårt oberoende, från nykolonialism och nyliberalism. De stora sociala och ekonomiska framsteg som skett betyder inte att Venezuela är socialistiskt. Produktions-medlen är precis som i Sverige i händerna på borgarklassen, inte arbetarklassen.

Att tydliggöra att landet fortfarande är kapitalistiskt försvåras, menar Paul Dobson, av att Venezuelas regering alltför lättvindigt använt termen socialistisk. Det har gjort det möjligt för högern att koppla ordet socialism till varubrist, korruption och andra uppenbara fel och brister i landet.
Demonstration till stöd för regeringen i april
Talet om att venezuelanerna hungrar är något Paul Dobson bestämt avvisar. Fetma är vad Venezuela har problem med, inte undernäring. Samtidigt har landet de senaste åren drabbats hårt av varubrist och hög inflation.

• Vad beror de ekonomiska problemen på?
– Venezuelas lidande idag är ett resultat av mer än 70 år av oljecancer, säger Paul Dobson och redogör för

oljans förbannelse.

Landets oljetillgångar har länge gett enorma exportinkomster. Men det har inte bara varit positivt. En följd av detta är att Venezuelas ekonomi nästan uteslutande baseras på en enda råvara. Det har gjort landet extremt sårbart och importberoende. Istället för varuproduktion har stora delar av den inhemska borgarklassen i huvudsak ägnat sig åt att försöka roffa åt sig så mycket som möjligt av pengarna från det svarta guldet.

När Hugo Chávez inledde den bolivarianska revolutionen 1999 började oljepengarna användas för att bekämpa de djupa sociala problem som skapats under decennier. Paul Dobson framhåller att det varit framgångsrikt och gynnat folkflertalet.

Mindre framgångsrik var målsättningen att minska oljeberoendet genom att investera i nya industrier och diversifiera ekonomin.

Det visade sig när oljebubblan sprack 2014. Exportinkomsterna störtdök, valutareserven tömdes och både importen och den inhemska produktionen minskade. Den efterföljande varubristen var något den parasitära småborgarklassen utnyttjade till att pressa upp priserna genom spekulation och hamstring av varor. Även större kapitalister såg att det var mer lönsamt att köpa och sälja importvaror än att producera och lade ner produktionen.

– Problemen började inte i och med att Maduro blev vald. De hade länge bubblat under ytan, säger Paul Dobson. Men vi har på senare tid sett en långsam ekonomisk förbättring. Jag tror att det värsta är över.

Många av de varor som inte gick att hitta för två år sedan finns nu att köpa, om än till högre priser. Satsningarna på småskalig produktion i lokalsamhället börjar ge resultat. Paul Dobson påpekar att det är mycket kvar att göra, inte minst när det gäller korruption och ineffektivitet i de statliga industrierna och statligt finansierade satsningar.

• Hur har krisen påverkat stödet för den bolivarianska revolutionen och regeringen? Högern vann ju parlamentsvalet i december 2015.
– Högern har fått ökat stöd från vissa delar av befolkningen. Men man ska vara försiktig med att likställa röster i protest mot regeringens misslyckanden inom vissa områden med ett stöd för högerns politiska projekt. Det var ett budskap till Maduro att situationen måste förändras och förbättras.

– Kommunistpartiet har upprepat att regeringen måste ta till drastiska revolutionära åtgärder för att leda landet ur denna kapitalistiska kris. Det massiva folkliga stöd som byggdes upp under Chávez finns kvar, även om människor är mer förvirrade, trötta och splittrade än tidigare.

Under april och maj i år har högeroppositionen gått ut hårt för att i samband med demonstrationer på gatorna skapa kaos och sedan skylla kaoset på regeringen Maduro. De mest extrema aktivisterna ser våldet och terrorn som en sista utväg när allt annat misslyckats.

Men i den svenska debatten är det inte våldshögern utan regeringen som pekas ut som våldsam och allt mer ”auktoritär”. Vi frågar Paul Dobson om hur han ser på det.

– Jag börjar skratta när någon kallar Venezuelas nuvarande regering för auktoritär. I mina ögon finns snarare en överdriven frihet i det här landet, en avsaknad av kontroll och normer och av att lagar följs. Här kan folk göra vad de vill, inklusive att kasta molotovcoctails på polisen utan att det får konsekvenser. Straffriheten och ineffektiviteten i rättsväsendet är fruktansvärd.

– Med det sagt har också nationalgardet begått övergrepp, vilket inte framstår som så konstigt med tanke på de många och intensiva konfrontationer som oppositionella drivit fram. Men de ansvariga inom nationalgardet är de första att fängslas och åtalas.

• I kommunistpartiets tidning Tribuna Popular publicerades förra året hemliga dokument från USA:s södra kommando om hur Maduro ska störtas. Är det ett förverkligande av USA:s planer som vi nu ser?
– Ja, det menar jag att det är. Planerna är inte nya, utan har utvecklats och använts under det senaste decenniet av den lokala borgarklassen och USA. Vi har sett starka bevis för att finansieringen bakom de våldsamma aktiviteterna kan spåras till colombianska knarkkarteller, US-amerikanska välgörenhetsorganisationer och NGO:s eller mellanhänder som Álvaro Uribe och JJ Rendon.

Enligt Paul Dobson finns bevis för att oppositionsaktivister fått betalt för att bygga barrikader och kasta brandbomber. Det finns bevis för att utländska legosoldater hyrts in, bland annat för mordet på Robert Serra, en ung och populär parlamentsledamot för regeringspartiet PSUV. Även under våldsvågen 2014 var det många icke-venezuelaner som stod i första ledet och uppmanade till våld och terror.

Hur ser kommunisterna på vägen framåt för Venezuela? Hur ska krisen och hotet från imperialismen övervinnas?

Paul Dobson förklarar att PCV ser två huvuduppgifter. Det ena är att stärka den antiimperialistiska rörelse som samlas i Stora patriotiska polen (GPP). Här ingår tiotusentals kvartersorganisationer, partier, fackliga organisationer, kvinnogrupper, akademiker med flera. Det som förenar dem är att de står bakom antiimperialismen och ”chavismen”.

I denna allians finns också de patriotiska delarna av borgarklassen, chefer och jordägare, som stödjer den av Chávez initierade vägen mot nationell frigörelse och oberoende. Denna bredd är, enligt kommunisterna, nödvändig men har sina begränsningar.

– I den hårdnande klasskamp vi ser idag så kan vi inte räkna med stöd från de sistnämnda i att föra Venezuela mot socialismen. Dessa element vill snarare pressa regeringen mot socialdemokratin och reformismen, vilket gynnar deras klassintressen, säger Paul Dobson.

– Därför trycker vi på för att de klassmedvetna arbetarna ska bilda ett block inom GPP för att ta ledningen och säkra att den väg vi väljer för att ta oss ur denna ekonomiska och politiska kris är den väg som leder till socialism. Bara genom att fördjupa revolutionen kommer vi framåt, inte genom att reformera det nuvarande ruttna kapitalistiska system som fört oss till denna kris.

Några tidigare artiklar om Venezuela.Vad händer i Venezuela? 22/4 2017.
Venezuela nästa land för USA-statskupp – Maduro vädjar 26/5 2016
Varför vann högern valet i Venezuela? 9/12 2015
Venezuela smutskastas systematiskt 24/2 2015
Statskupp på gång i Venezuela? 5/2 2015

i Andra om: imperialism, Sverige,solidaritet, Venezuela, Chavez, Kuba, USA, Politik, CIA, massmedia Maduro, demokrati, val