25 svar till “Varför vann högern valet i Venezuela?”

1. Mycket bra och saklig analys.

2. Intressant, klippt ur Newsweek:

   ”The opposition’s historic victory in legislative elections on December 6 has created a two-front challenge for Venezuelan President Nicolás Maduro—one from an opposition that could try to have him recalled, and the other from within his own United Socialist Party of Venezuela (PSUV) to which he is “dispensable,” said Jason Marczak, deputy director of the Atlantic Council’s Adrienne Arsht Latin America Center.

   ”Does Maduro face a greater threat from the opposition or from within his own PSUV?

   The challenge for Maduro is both,” says Jason Mrrczak. ”There are a whole host of members of the PSUV, including members of the military, who have become incredibly rich while in power. These people fear that if the opposition comes to power they are going to have to flee the country and if they stay in the country they will be brought before courts for corruption, charges of narcotics trafficking, and human rights abuses.

   So there is a whole cadre of elites within Venezuela who are incredibly fearful for their own personal interests. Those people are going to be working behind the scenes to do whatever they can to maintain authority. Nicolás Maduro, in the end, is dispensable.”

   http://europe.newsweek.com/venezuelan-shrugs-their-chavismo-yoke-402715?utm_source=email&utm_medium=email

   Intressan att se är ju också hur relationen med Ryssland utvecklas. Det är ju stora ryska vapenleveranser på gång och det har varit ryska flottbesök. Den kopplingen lär väl kylas av en del.

   • Relationen till Ryssland kan ju illustreras med rapporteringen om valet på RT.com: Tystnad…

3. Så i de val i världen där högern vinner har USA varit med och petat? Känns inte sannolikt. Le Pen tog nyss ett steg närmare presidentposten i Frankrike och hon har lovat att dra ner på samarbetet med USA till förmån för Ryssland. Men hon kanske inte är höger…

   • Jag generaliserar inte utifrån Venezuela. Listan nedan stämmer till eftertanke. Ur Bilaga till kapitel 1 i den uppdaterade skriften ”USA som världspolis”, även om det inte är just val-tillfällen.

     Några USA-stödda statskupper mot demokratiskt valda regeringar.
     Det finns inget land som stött så många militärkupper mot även demokratiska regeringar som USA. Utrikespolitiskt är USA inte för demokrati. Man kan kritisera och angripa diktaturer som står självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra.
     – 1953 Mossadeq i Iran 1953
     – 1954 Arbenz i Guatemala
     – 1960 USA-stödda mordet på premiärminister Lumumba i Kongo inleder kaoset
     – 1965 Sukarno i Indonesien
     – 1973 Allende i Chile
     – 1970 Sihanouk i Kambodja
     – 1983 USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada
     – 2002-2015 USA stödjer statskuppsförsök i Venezuela
     – 2014 Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti och skickas till Afrika. En USA-stödd statskupp genomförs och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas
     – 2009 Zelaya i Honduras
     – 2013 Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi
     – 2014 Stödet till statskuppen i Ukraina i februari

     • Fast nu var det väl val som ditt blogginlägg handlade om och inte statskupper.

       Jag tror fortfarande inte att USA sponsrar exempelvis Le Pen, med tanke på hennes utrikespolitiska planer. Detta trots att hon är höger. I USA:s fall skulle man snarare tjäna på att sponsra en socialist i Frankrike.

       I fallet Venezuela så är siffrorna i valet rätt tydliga. Extern inblandning är resursslöseri. Här är det regimen som fipplat till det å det grövsta. Man sitter ju dessutom på (troligen) jordens bästa oljetillgång. Man skulle kunna ha en ekonomi som får Norges att blekna.

       • Ja, det finns historik hur USA blandat sig i val, men jag har den inte lätt tillgänglig.
         Jag tror inte heller att USA sponsrar Le Pen och har inte sett någon som föreslagit det. Extern inblandning vid sidan av FN-stadga och folkrätt är ett viktigt moment i USA:s politik som min avkortade lista visar.

       • USA har stött den Franska förra presidenten (samt gett honom asyl) och han representerar den ”goda” franska högern.
         Nu delvis som svar på dina kommentarer vill jag bifoga följande länk till en video från 5.2.1985 (Noam Chomsky) som bl.a. förklarar hur USA stödjer ”goda” fascister. Argumentera med honom då:

         Till Jinge och alla andra: Denna långa videoklipp absolut MÅSTE ses i sin helhet och borde vara måste för alla vänster/socialsitorienterade människor. Det berör till en väldigt liten del Syrien men det ger en skrämmande (men realistisk) analys av den mest troliga platsen för III världskrigets början: Syrien. Observera att det handlar om 1985.
         Nu till länken (tyvärr bara första delen):
         Noam Chomsky: Deciphering Foreign Policy Jargon https://youtu.be/CvZRsdHgxgA

         Jag har läst/hört/sett en hel del om/från Chomsky men denna presentation/föredrag är absolut lysande och även om det berör mest Nicaragua är den högst aktuell för Venezuela.
         Chomsky beskrivning av USA:s inrikespolitik, MSM och ”demokrati” kan man i allt högre grad känna igen i Sveriges politik.

4. Regimerna i Argentina och Venezuela faller på eget grepp pga valutapolitiken som kväver handel och ekonomi. Vem skulle inte vilja köpa 1 USD i Venezuela för 6,50 och gå rakt ut på gatan och sälja dom för 920? Varför har inte Ecuador och Bolivia drabbats av samma ”ekonomiska krigföring”? En del av dessa regimer har goda intentioner med sina sociala program, men noll kunskap i ekonomi. Alltså slår de undan benen för sig själv. Kuba är ett annat exempel.

5. Att barnbidragen skulle bli allmänna var väl – har jag förstått det som – även ett krav från arbetarrörelsen: det var inte meningen att man skulle stå med mössan i hand och be om pengar åt barnen för att man hade dålig inkomst.

6. Korrigering, senaste fördelningen av mandat i Venezuela valet: MUD 112 diputados
   PSUV 55 diputados
   Detta innebär att oppositionen har en kvalificerad majoritet och kan ändra bl.a konstitutionen.

7. I Venezuela fanns både en folklig mobilisering och dessutom ansenliga ekonomiska resurser i form av olja. Ändå gick det som det gick. Det som nu hänt borde ge stor anledning till självkritik hos vänstern. Tyvärr finns det i lägen som dessa en tendens hos vänsteranhängare att söka bortförklaringar och att skylla på yttre krafter istället för att i grunden analysera vad som gick fel i samhällsbygget.

   Det är uppenbart att vänsterregeringen i Venezuela misslyckades med att bygga ett hållbart ekonomiskt system. Det var förståss inget fel i Chavez sociala reformer men de åtföljdes inte av den ekonomiska samhällsuppbyggnad, som långsiktigt garanterar reformernas varaktighet. Chavez misslyckades här och misslyckandet cementerades och befästes av hans efterföljare, Maduro, som – för att tala klarspråk – framstår som en riktig klåpare.

   Varaktig progressiv samhällsomvandling kan över tiden endast skapas på egna meriter. Tyvärr visar historien att vänstern haft svårt – ja mycket svårt – att åstadkomma detta. Varje samhälle, som genomgått en omvandling i socialistisk riktning har förr eller senare försvagats för att till slut återgå till ett kapitalistiskt samhälle. Detta duger inte och orsakerna måste främst sökas i systemens svagheter och inte hos yttre fiender, som alltid kommer att finnas där. Det är i detta – bristen på självransakan och självkritik – som vänstern alltid går fel. Tragiskt!

8. Några problem med artikeln ovan:
   I artikeln nämns som ett av skälen till Venezuelas kris att:
   “De subventionerade varorna är också föremål för massiv smuggling till främst Colombia”.
   Detta var ett av skälen till att Nicolas Maduro i år stängde gränsen till Colombia och utvisade tusentals colombianer. Detta var naturligtvis effektivt rent politiskt sett, det har alltid varit ett vapen i handen på en krisdrabbad regim att skylla på yttre förhållande. Men ekonomiskt var det ett tveeggat svärd eftersom USA, Kina, Brasilien och Colombia tillhör de länder som exporterar mest till Venezuela, speciellt när det gäller livsmedel så är Colombia en betydande handelspartner.
   Effekterna av smugglingen är också starkt överdrivna, tex så anger PDVSA, det Venezolanska statliga oljebolaget , att smugglingen till Colombia utgör 5% av det företagets produktion, vilket knappast har skapat nuvarande kris.
   Statistiken i artikeln ovan visar stora framgångar för Venezuela när det gäller fattigdomsbekämpning men med det förbehållet att statistiken slutar år 2011. Med sjunkande priser på råolja sköt tyvärr fattigdomen i höjden igen. Fattigdomen sköt i höjden och nådde 2014; 48,4% enligt en studie gjord av Universidad Católica Andrés Bello, Universidad Central de Venezuela och Universidad Simón Bolívar.
   Växelkursen är ett annat problem. När den officiela växelkursen idag ligger på 9,30 för en Bolivar för 1 USD medan man kan sälja samma dollar för över 900 Bolivars på gatan så innebär det 2 saker: landets export blir ohehört dyr med en övervärderad valuta, de som har tillgång till USD till officiel kurs (läs de som har bra relationer med regimen) kan göra sig oehört rika. Det ena leder till ekonomiska problem och det andra till korruption. Maduro vågade helt enkelt inte stöta sig med de allierade till regimen som gjort sig rika på sin tillgång till USD, annars tror jag inte att han är dummare än att hade reformerat valutasystemet, något som flera inom regimen förordade.
   Egentligen är inget av Venezuelas problem särskilt nya utan även tidigare regimer har brottats med samma problem, dvs det enorma oljeberoendet. Ingen ekonomisk aktivitet i Venezuela lönar sig förutom oljeproduktionen. Därför är också många branscher misskötta, ett problem som en del kallar “det holländska syndromet”, vilket också drabbar andra oljeländer. Problemet är bara att Venezuelas regim inte lyckats bättre än andra att tackla problemet, fattigdomen har man fått ner genom enorma subventioner inte genom en växande industri. För mig är det märkligt att dessa subventioner inte kan ske på något annat sätt än att erbjuda i princip gratis mat och bensin. Riktade åtgärder till fattiga hade gjort att spekulation med produkter från regeringens butiker hade kunnat undvikas. Men att kalla denna spekulation för krigföring? Vad skulle man själv gjort tex om man haft tillgång till USD i Venezuela för 9,30 per USD? Genom att växla 10 USD på svarta marknaden hade man därigenom tjänat en venezolansk minimilön. Genom att köpa nästan gratis varor och sälja dem dyrt är en annan lysande affär. Är det krigföring? Snarare marknadsmekanismer kända sedan sekler tillbaka. Nu kanske det är för sent att korrigera ovanstående dumheter. Som Evo Morales sa: valet i Venezuela gör att vi alla måste granska våra progressiva projekt kritiskt. Förhoppningsvis blir så fallet istället för att man åter hamnar i fällan att bara skylla på USA-imperialismen. Man kan anklaga USA för väldigt mycket, men Venezuelas nuvarande politiska och ekonomiska kris har de ett stort ansvar för själv.

9. I samband med den politiska och ekonomiska krisen i Venezuela så dyker ofta exemplet Chile upp som bevis för att orsaken är att hitta i en konspiration mellan inhemska högerkrafter och USA-imperialismen. Även om denna konspiration definitivt existerar så är det ett stort misstag att enbart leta efter orsakerna där. Ekonomiska och politiska misstag hos vänstern i både de fall där man tagit makten med hjälp av en väpnad revolution eller där vänstern vunnit makten via parlamentariska val har varit en starkt bidragande orsak till varför man förlorat makten. Dessutom vore det väldigt pessimistiskt att alltid anta att USA-imperialismen är den starkare parten och att vänstern alltid är förloraren, det vore ju att underkänna hela det socialistiska projektet som sådant. När Chile diskuteras så citeras ofta Nixon när han uttalade att han skulle låta den ”chilenska ekonomin skrika” som ett bevis för USAs inblandning. Och det är onekligen sant, när hemligstämpeln av State Departments arkiv om Chile-kuppen under Clinton-perioden togs bort kunde man få en ganska god uppfattning om USAs inblandning. Tyvärr så hör man mer sällan om vilka fel som begicks av vänstern. En av världens ledande experter på utvecklingen i Chile under den här perioden är Stefan de Vylder. Han befann sig på plats i Chile under de här åren och kom att skriva om främst den ekonomiska utvecklingen i sin doktorsavhandling ”Chile 1970-73 The political economy of the rise and fall of Unidad Popular”. Den texten och andra som De Vylder har skrivit om Chile är i högsta grad aktuella i samband med krisen i Venezuela. Förutom de vanliga argumenten med USAs blockad och högerns lockout och sabotage kan man följa hur UP eldade på ekonomin till inflationen nådde 800 %, valutareserven var slut och folk bildade köer på hundratals meter för att köpa mat. Sen kom kuppen och vid det laget hade högern vunnit över tillräckligt många för att inte bara segra med hjälp av våld och vapen. Rekommenderas!

   • Tack för värdefull information. Varför har Venezuela ej högre grad av självförsörjning?

10. Om Kina tillåts ha mycket verksamhet utan att Usa sabbar går det lättare att bedöma regimernas roll. I Venezuela är den nämnda korruptionen troligen en följd av Usas inflytande.
    Jag håller med om kritiken mot vänsterregimer men i både Venezuela och Argentina har utländska krafter interfererat kraftigt. Dom som helt bortser från det är blinda.
    Den nya regimen i Argentina tycktes Kina kunna inleda samarbete med.
    Frågan är hur mycket.
    Den regimen har Wall street folk som rådgivare.
    Skall bli intressant att se hur det går där. Usa har ögonen på sig.

11. Men frågan är om det är USA-imperialismens fel att i stort sett alla socialistiska experiment urartat? Sovjet, Kina, Östeuropa, Jugoslavien, Venezuela, Kuba,Chile mm mm? Är USA-imperialismen oövervinnerlig eller en ”papperstiger”? Är det inte tid för en självkritisk granskning av de olika socialistiska experimenten? Vågar vänster det eller är det bekvämare att prata om ekonomisk krigföring?

    • Naturligtvis fanns stora brister i dessa ”socialistiska experiment” – ett bra ord. Bla. Meszaros har skrivit om det, och Lebowiz om jag minns rätt. Men jag känner inte till någon riktigt bra analys – som kanske finns, ja troligen finns. Jag har själv i några blogginlägg (t.ex. 4/1)dristat mig att söka ange punkter för en kommande socialism (efter min subjektiva åsikt). Detta kan kritiseras.

      Förslag på några punkter för socialismen.
      Troligen måste en omvälvning ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
      -De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
      -Kreativitet kan uppmuntras som nu;
      -Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
      -De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;

      -Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
      -Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
      -Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
      -Samarbete mellan socialiserade företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
      -Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
      -Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
      -Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).
      

      För detta behövs massrörelser med bas i arbetarklassen och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. De förslag jag hittills sett måste utvecklas! Vi måste satsa på kamp för en bättre och rättvisare värld och inte inbilla oss att dagens är den bästa möjliga. Det behövs ideologiskt arbete baserad på användning av marxismen på dagen värld, konkret analys av konkreta förhållanden och trovärdiga modeller av en framtida socialistisk värld

    • Sven Andersson
      Håller med om att vänstern har en svag sida när det gäller sånt som ger utveckling. Kinas Deng Tsao Peng konstaterade det. Men var så säker, Usa ville inte låta goda exempel existera och har saboterat all utveckling. De har mördat dugliga ledare i 3je världen och stimulerat korruptionen. IMF är till för att hålla länder nere.
      Men det finns ett verkligt tillkortakommande iom att vänstern liksom liberalerna inte vill veta att socialismen i alla dess former var en angloamerikansk skapelse, designad för att försvaga angloamerikas konkurrenter. Och för att inte röra den verkliga makten, banksters.
      Både liberalerna och vänstern förblir verktyg för deras imperium så länge de ignorerar det sammanhanget. Det är därför som hela politiska spektrum agerar så galet. De litar på Usa. Vänstern har fortfarande inte velat inse att Trotsky var en kumpan till angloamerikanerna. Hans världsrevolution var till för att krossa alla självständiga nationalstater som var konkurrenter till angloamerika så att de erhöll världsherraväldet.
      Idag heter deras kumpan Islamiska Staten och Al Qaeda.
      Anders Romelsjö och andra renhjärtade socialister verkar inte förstå att de omvälvningar de pratar framförallt måste beröra maktens centrum, banksteroligarkin. Eftersom han inte vill beröra att det var just dom som låg bakom alla revolutionärer i andra länder har han en blind fläck i sin analys.
      Sovjet under Stalin avlägsnade sig från det socialister ser som den rätta vägen och var på väg att lösgöra sig från angloamerikas dominans genom självständig gulduppbackad valuta med invitation till många kapitalistländer. Detta var ett hot mot dollarparasiterna så Stalin mördades.

      • Fakta för över 100 år visar att finansoligarkin stigit fram som central maktfaktor, se Hilferdings ”Das Finanzkapital” 1915 och Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916. I ett framtida socialistiskt samhälle måste kontrollen över detta ligger hos arbetarklassen och folket, på något sätt. Detta var tydligt, Peter, för 100 år sedan för socialister. Socialismen är inte en angloamerikansk skapelse även om Engels var engelsman (ha,ha). Beläggen för Stalins gulduppbackade valuta för mer än 60 år sedan och att han ska ha mördats känner jag inte till.

        • Anders
          Läs om Fabian Society, tex Ioan Ratiu’s troligen postumt utgivna The Milner Fabian Conspiracy(2012), så ser du hur det under ett senare skede från 1883 och framåt organiserades. Det är en värdefull sammanfattning av något som är helt okänt för många. Och troligen underlättar det för researchen när författaren är mot socialism men det innebär ju också en drivkraft att blottlägga denna angloamerikanska elitkonspiration. (David Rockefeller skrev en positivt hållen D-avh om socialism)
          Det är ett stort ämne för sig att begipa sig på dessa brittiska dubbelnaturer som klarar att bedra en hel värld. Men det hänger antagligen samman med den typ av disciplin och lojalitet med imperiet som bibringas vid eliternas privatskolor.
          Dessförinnan var 1800-talet fullt av revolutionärer betalda av britterna med syfte att skapa kaos i konkurrentländer. Karl Marx var en av dessa understödda. Hans beroendeställning omöjliggjorde att den verkliga makten, banksters, angreps och ist spelades underklass och medelklass ut mot varandra. Från båda håll. Eliterna manipulerade även medelklassen ideologiskt.( Tyvärr ser jag att Sven Andersson i sin långa kommentar vill ha kvar betoning på motsättningar som jag tolkar honom och utan att säga ett ord om banksters och elitmaktkarteller som är den verkliga makten och helt underminerar marknadsekonomin.)
          Marx tom fick instruktioner av amerikanerna. Tumregel: inga kända personer är obesudlade. För att nå ut krävs alltid rika sponsorer.
          Stående varning till socialister: tro inte att ni representerar en högre moral. Det gör er obenägna att låta er informeras.
          Ett styrkebevis hos dig Anders, är att du kan vidgå att det är något du inte vet. Läs Nikolai Starikov’s Nationalization of the Rouble, the way to Russias freedom(2013).

          • Bankernas makt stärktes kraftigt efter Marx död, vilket var tydligt för Hilferding (1915) och Lenin (1917). Därefter tydligt för marxister. Finanskapitalets stärkta ställning under de senaste 30 åren är väl belagt av statistik, och av markoster. Behandlas ingående i vår nya skrift ”USA som världspolis”. Kan köpas för 25 eller 50 kr+porto. Se annons i höger spalt.
            Ser inga belägg för att Marx var beroende av pengar från britterna eller andra liknande.

12. “Troligen måste en omvälvning ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin”
    Kanske du har rätt, men en viktig faktortror jag är att de flesta hitillsvarande revolutioner just haft ambitionen att sprida sig via direkt inblandning i andra länders interna angelägenheter. Att den sovjetiska diplomatin skulle respekteras samtidigt som samma diplomati försökte störta regimerna de hade förbindelser med varkanske naivt. Att Kubas och Nicaraguas suveränitet skulle respekteras samtidigt som de var direkt inblandade i uppror i Kongo, Guatemala, El Salvador tex var kanske en illusion. Tvärtom måste detta ha betraktats som en krigsförklaring. Att hitta ett sätt att stödja rörelser i andra länder, främst moraliskt och politiskt tror jag är nödvändigt.

    “De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske……”
    Den planekonomin som genomfördes i Sovjet var ju ett lån från den tyska krigsekonomin under 1:a världskriget och den organisationsmodell som användes var en kopia av den amerikanska taylorismen (ibland kallad fordismen). Man bytte helt enkelt namn och kallade det socialistisk arbetsorganisation. Marx talade väldigt lite om hur socialismen skall organiseras så det blev ett experimenterande. Både Lenin, Mao och Che närde ideer om att enbart ideologiska incitament skulle vara tillräckliga för att folket skulle anstränga sig och visa ansvar. Gång på gång fick man dock överge dessa idealistiska ideer. NEP, privata jordlotter, bonussystem är bara några exempel på hur man fick gå tillbaka till marknadsliknande mekanismer. Historien om hur Sovjet producerade 60% av sina grönsaker på privata jordlotter som bara omfattade 4% av arealen är belysande. De privata jordlotterna sköttes som spädbarn medan kolshoserna missköttes. De sägs att det var möjligt för centralasiatiska torggummor att flyga till Moskva med ett para korgarmed grönsaker, sälja dem på de grönsaksmarknader marknader som fanns i Moskva, flyga tillbaka igen och göra en bra vinst. Detta säger också lite om hur snedvriden prispolitiken var.Planekonomin var överlägsen när det gäller att uppfylla enkla planmål i ett uppbyggnadsskede som tex elektrifieringen, uppbyggandet av den tunga industrin och infrastruktur. Man byggde ju upp Sovjet från grunden minst 2 gånger och på rekordtid. Planekonomin var däremot sämre på att tillgodose efterfrågan i en mer konsumtionsvaru-orienterad ekonomi. Att planera 5 år i förväg varje skruv och mutter som dessutom tillverkades på hundratals mils avstånd visade sig vara svårt, fiffel med planen räddade Sovjet under årtionden. Så jag tror att viktiga delar av ekonomin måste fungera enligt traditionella marknadsprinciper. Frågan är bara vad som skall vara offentligt och vad som skall vara privat eller kooperativt. Både offentligt ägande och privat har sina skevheter. Privata ägare är bara intresserade av att producera om privata eller företagsekonomiska vinstintresse tillgodoses. Offentligt ägande kan ta hänsyn till det samhälleliga vinstintresset men dras nästan alltid med effektivitetsproblem, människor anstränger sig helt enkelt mindre när de inte käner att de arbetar i eget intresse. Skiljelinjen tror jag måste gå mellan vad ekonomerna kallar externa för och nackdelar. Vissa varor produceras och konsumeras på ett sätt som gör att hela samhället direkt eller indirekt påverkas. Miljöförstörande toalettpapper är tex ingen fråga som bara rör relationen tillverkare-kund utan hela samhället. Detta är ett exempel på en negativ extern effekt. Utbildning och sjukvård rör inte bara skola/vårdgivare-pasient/elev utan hela samhället. Hela samhället tjänar på en frisk utbildad befolkning. Där har vi en positiv extern effekt. Att beslutsprocessen i de fallen lämnas i privata händer leder till felaktiga beslut utifrån ett samhällsperspektiv. Alltså bör alla dessa verksamheter vara offentligt styrda. Det finns samtidigt en rad med naturliga monopol som bör vara samhällstyrda. Jag tycker tex att järnvägen är ett sådant, det finns bara ett spår och därför är monopol den naturliga ägandeformen. Jag har däremot aldrig gillat att köpa statliga pizzor, där gillar jag iden om att flera konkurrenter slåss för att göra den bästa pizzan och vinna mig som kund. En statlig pizza, beslutad av 5-årsplanen, styrd av ett ministerium smakar sämre när man beskriver den.
    Dessutom tror jag på den liberala principen om maktdelning. Om det bara finns en ägare av produktionsmedlen, ett parti, en ledare osv bäddar man för maktfullkomlighet oavsett vad man ursprungligen vill. Flera partier, flera ekonomiska ägandeformer, fri press, fackföreningar, domstolar mm bäddar för stundtals jobbiga konflikter men är nyttigt för debatten. Det var ett genidrag av den venezolanska oppositionen att under ett årtionden bojkotta valen, Chavizmen blev ensamm på täppan och gjorde också alla de misstag som man gör när man tror att man har oinskränkt makt. Förhoppningsvis så ger den försvagade positionen att man blir mer lyhörd.
    Alla frågor om yttrandefrihet och demokrati är dessutom lätta att deklarera i konstitutionen utan att de får någon praktisk betydelse. Min favorit är Stalin-konstitutionen från 1936. I den fanns det i stort sett ingen rättighet på denna planet som inte var garanterad, samtidigt förbereddes den värsta perioden av Moskvaprocesserna där stärre delen av partiets veteraner avrättades. Vid en mernoggrann läsning upptäcker man dock att klasskampen är upphävd och att nationen är enad. All opposition måste alltså följaktligen bero på utländska konspirationer, vilket också blev anklagelsepunkten i Moskvaprocesserna. Så när någon påstår, har jag lärt mig, att det inte finns intressekonflikter, att nationen är enad, var väldigt försiktig. Denne någon menar troligen motsatsen! Den enade nationen utan intressekonflikter är ju i själva verket ett idegods från fascismen och nazismen som vi idag återigen ser talrika exempel på. Så alltså, vårda intressekonflikterna, idelogiskt, politiskt, ekonomiskt och juridiskt även om de på kort sikt sätter käppar i hjulen för snabba till synes rationella beslut.
    Vad jag förordarär kanske väldigt likt en blandekonomisk modell från den tiden då sossarna var socialdemokrater och jag tror faktiskt att det finns mycket att lära från den tiden även om jag var dess skarpaste kritikeren gång. Jämlikheten enligt Gini-indexet var tex störst i världen, långt mer jämlikt än de socialistiska länderna, men med bibehållen stark ekonomi. Jämlikheten skapades med hjälp av många små åtgärder och beslut och inte så mycket med flammande revolutionstal. Och den varmer reell. Alla kommunistiska grupperingar uppmanade arbetarklassen att göra väpnade revolutioner och begärde människooffer som räknas i miljontal. Om några ifrågasatte så deklarerade man käckt att man inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. Problemet var att arbetarklassen ofta aldrig fick smaka på den färdiga omeletten och om de fick det, oftast efter att ha köat en halv dag eller mer. Och som i alla andra klassamhällen så lyckades de som käckt tyckte att äggen bör knäckas alltid rädda sina egna. Och vilken arbetarklass var intelligentast, den som lät sig lockas av de revolutionära locktonerna om de omedelbara paradiset (för de som överlevde) eller de som såg till att bevara demokratin. I min familj har den diskussionen pågått sedan 1917 då min morfar bröt med s och sedan var med att bilda SKP på kongressen 1921 och reformister på pappas sida. Numera tror jag att pappa var förståndigare än vad jag tyckte då.

    • Många intressanta reflexioner. Möjligheten för kommunistpartier, som samarbetade i Komintern, att intrigera med framgång – om man nu trodde på detta som inte har med marxism att göra – var nog mycket små om än överdrivna i pressen. USA:s möjligheter att intrigera är sedan decennier mycket större. Stalinförfattningen: Skillnad mellan ord och handling. Dessvärre, och nu mycket viktigare är hur man överträder FN-stadgan,FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna och provstoppsavtalet från början av 70-talet.
      Blandekonomi – att vrida klockan tillbaka. Går det? Mycket, mycket svårt. Om ett parti går till val med sådan program, vinner valet trots enormt motstånd i borgerligt dominerande massmedia och sedan börjar genomföra programmet.. Vad sker? Handelskrig och sanktioner? Fördömanden i den internationella (ekonomiska) pressen – se hur Venezuela behandlats.
      Konsumtionsmarknad i privat regi? Diskuterat av Cottrell tror jag. Sök på nätet eller på http://www.clarte.nu. (Är utomlands och har inte hans bok här).

13. Att citera 100 år gamla texter om finanskapitalet och ändå fortfarande inte ha fattat att det är bankväsendets enorma privilegier som är problemet visar att källorna inte gav något. Det är den låga prioritet ni ger ämnet som bevisar att ni är bankblinda och låter Marx leda er som en blind leder blinda.
    Sven Andersson nämner om ett samband mellan planekonomin i Sovjet och förebilder i Tyskland och Usa. Man kan tillägga att flera Sovjetiska femårsplaner dessutom faktiskt direkt organiserades av Usa och att det kryllade av amerikanska ingenjörer i Sovjet efter interventionskriget. Det är inget nedvärderande av Sovjet men påminner om det av vänstern ständigt förtigna faktumet att bolshevikrevolutionen var en angloamerikansk special operation med starka ekonomiska kopplingar mellan västkapitalet och revolutionärerna som var tvungna att betala tillbaka.
    Det som skiljer de konspirerande eliterna från vanligt folk är förmågan att hålla igång till synes motsatta processer utan att tappa fattningen. Det innebär för dem multipla möjligheter till profit. Motsättningar genererar vapenförsäljning. Förstörelse byggkontrakt. Och utlåningen blomstrar. För en vanlig dödlig uppkommer frågan om varför eliterna vågar spela ett så högt spel. Tänk om de räknar fel och förlorar. Men där kommer deras världsomspännande nätverk in. De har mer kontroll än det verkar. Och de har alltid lönnmord och mutor som utväg.