President Maduros 12 segrar 2017. Del 1

Denna artikel av Ignacio Ramonet 20171231 Le Monde diplomatique, spanska upplagan har översatts av Eva Björklund och ställts till mitt förfogande. Tackar mycket för det.
Le Monde Diplomatique

Eftersom artikeln är så lång delar jag upp den i två delar. Här del 1. Har tidigare publicerat artiklar på bloggen om Venezuela, där även fel och brister hos regeringen har uppmärksammats.

Artikeln.
Till att börja med ska vi komma ihåg att president Maduro är den mest orättvist, mest trakasserade, förtalade och angripna ledaren i Venezuelas historia. Ännu mer än självaste kommendant Chavez, som grundade den Bolivarianska Republiken Att få bort Nicolás Maduro från Miraflorespalatset, på vilket sätt som helst, har varit och förblir den inhemska oppositionens sjukliga målsättning och dess mäktiga internationella allierades, till att börja med USA:s regering.
Maduro-400x266
Året 2017 hade knappast börjat innan angreppen på presidenten drog igång, omedelbart. Det första angreppet kom från Nationalförsamlingen, som kontrarevolutionen kontrollerar och som den 9e januari, beslutade att inte erkänna den presidenten. Och samtidigt anklaga Nicolás Maduro för att ha ”övergivit sin post”. Fullständigt falskt och absurt.

Inför detta försök till statskupp– inspirerat av den statskuppsmodell som störtade Dilma Rousseff i Brasilien 2016 – ingrep Högsta Domstolen för att påpeka att enligt grundlagen kan Nationalförsamlingen inte avsätta den av folket direktvalda presidenten.
Den 14 januari besvarade presidenten detta statskuppsförsök med massiva civila-militära manövrer med ”Antiimperialistiska Zamora 200-armén”. Där deltog omkring 600 000 militärer, hemvärnspersoner och sociala aktivister. Och demonstrerade på detta sätt en imponerande sammanhållning mellan de väpnade styrkorna, regeringen, Socialistpartiet och folket.
Det var den 1: a segern 2017.
Dilma Rouseff untitled
Uppmuntrade av USA:s val av Donald Trump försökte den venezolanska oppositionen skrämma Maduroregeringen med en stor marsch i Caracas den 23 januari, årsdagen av diktatorn Marcos Pérez Jiménez död 1958. Men misslyckades ännu en gång. Bland annat för att president Maduro svarade med att samma dag organisera den populära förflyttningen till Nationens Minnestempel av Fabricio Ojedas stoff, som var den revolutionära ledare som störtade Pérez Jiménez. På presidentens uppmaning fyllde hundratusentals Caracasbor huvudstadens avenyer. Och visade tydligt att den folkliga chavismen behärskar gatorna, medan oppositionen visade upp sin splittring och svaghet.
Det var president Maduros 2: a seger. 2017.2.

Sedan kom Högsta Domstolens uttalande, som underströk att Nationalförsamlingen sedan 2016 befinner sig i domstolstrots. Som ni kanske kommer ihåg, i valet till Nationalförsamling 6 december 2015 påtalades fusk i delstaten Amazonas. Fusk som bevisades genom bandinspelningar av hur delstatssekreteraren erbjöd en grupp väljare pengar för att rösta på oppositionskandidater. Som resultat godkände Högsta domstolen inte dessa kandidater. Men Nationalförsamlingen insisterade på att svära in dem. För dessa tre ledamöter i Nationalförsamlingen skulle ha givit oppositionen absolut majoritet (två tredjedelar av ledamöterna) och makt att avskaffa lagar och begränsa presidentens handlingsmöjligheter.

Spänningar mellan parlamentet och högsta domstolen förekommer ganska ofta i alla stora demokratier. I Europa är det till exempel inte ovanligt att Högsta Domstolen tar över parlamentets befogenheter. Och i USA har t o m en så besynnerlig president som Donald Trump tvingats respektera Högsta Domstolens senaste beslut…

Men i Caracas använde oppositionen denna debatt för att på nytt lansera en internationell kampanj om en påstådd ”brist på demokrati i Venezuela”. Med hjälp av den nya USA-regeringen byggde de upp en kolossal medial lynchoperation mot Nicolás Maduro. De mobiliserade de förhärskande mediebolagen från CNN och Fox News till BBC i London och de största i Latinamerika och Karibien, och de mest inflytelserika globala dagstidningarna. Stöttepelare i det konservativa världsomfattande kommunikationsherraväldet, och de sociala nätverken.
Samtidigt manövrerade den venezualanska högern för att internationalisera konflikten genom att föra upp den till Amerikanska Staternas Organisation, OAS, USA kolonialdepartement enligt Che Guevara. Luis Almagro, OAS’ generalsekreterare, tog lydigt – och med stöd av flera konservativa regeringar i Latinamerika – på sig den eländiga rollen att leda denna manöver med krav på att tillämpa OAS’ Demokratistadga mot Venezuela.

Men Caracas gick genast till motangrepp och lyckades uppbåda de flesta latinamerikanska och karibiska staternas diplomatiska solidaritet. Trots OAS’ generalsekreterares oärliga knep och falska argument kunde Venezuela aldrig försättas i minoritet. Utan segrade obestridligt. Och den bolivarianska revolutionens fiender, bland dem Washington, stångade utsiktslös mot president Maduros stadiga strategi, byggd på verkliga händelser, politisk ärlighet och etik. Till slut, i april, beslöt Caracas att lämna OAS och anklagade dem för att ”inkräkta på Venezuelas självbestämmande”. Med fantasi och djärvhet lyckades Nicolás Maduro att i detta komplicerade internationella sammanhang uppnå sin 3:e stora seger, 2017.3.

Under tiden växte spänningarna i Caracas när Högsta domstolens grundlagsavdelning uttalade att ”så länge Nationalförsamlingen fortsätter sitt domstolstrots och fattar ogiltiga beslut kommer denna grundslagsavdelning att garantera att de parlamentariska uppgifterna kommer att utföras, om så behövs direkt genom denna avdelning eller på det organ som den utser, för att sörja för rättsstaten.” Tidigare hade HD redan markerat att ledamöternas parlamentariska immunitet ”bara kommer att respekteras när de utför sina uppdrag”, vilket de inte gör så länge Nationalförsamlingen vidhåller sitt ”domstolstrots.”
Venezuela brännHögeroppositionens framfart
Den antichavistiska oppositionen skriade i högan sky. Och än en gång övergick de till att med de internationella högerkretsarnas stöd driva på en kontrarevolutionär upprorsplan. Så inleddes den långa och tragiska ”guarimbakrisen”, gatuvåldet. Under fyra långa månader – från april till juli – lanserade kontrarevolutionen den mest desperata och brutala offensiv mot regeringen. Dollarfinansierade av den internationella högern, tvekade de antichavistiska krafterna ¬– ledda av Primero Justicia, Rättvisa först och Voluntad Popular, Folkviljan, båda extremhöger – inte att använda sig av paramilitärer, terrorister och organiserad brottslighet i en kampanj med parallella irreguljära taktiker, som en expertelit på psykologisk krigföring och ”demokratipropaganda”. Med den sjukliga fixeringen att störta Nicolás Maduro.

Med våld kastade de sig över den venezolanska demokratin. Angrep, satte i brand och förstörde sjukhus, hälsocentraler, daghem, skolor, gymnasier, mödravårdscentraler, livsmedelsförråd, läkemedelsförråd, myndigheter, hundratals privata företag, tunnelbanestationer, bussar, offentliga platser … Medan de mångfaldigade barrikaderna i de borgarkvarter de kontrollerade.

Dessa våldsverkare kastade tiotals molotovcocktail, de tillfredsställde sitt hat med angrepp på medlemmarna i säkerhetsstyrkorna. Fem sköts ihjäl. Och många ”guarimbarare” visade prov på fruktansvärd råhet när de spände ut tunna ståltrådar över gatorna för att skära halsen av motorcyklister… eller när deras hat och rasism kokade över och de brände unga chavister levande. Tjugonio sammanlagt, av vilka nio dog. Resultat: etthundratjugoen mördade, tusentals sårade mångmiljonförluster.

Under dessa fyra månader av kontrarevolutionär extas uppmanade oppositionen till angrepp på militärförläggningar och försökte få de väpnade styrkorna att marschera mot den rättmätiga regeringen och anfalla presidentpalatset. Den extrema kupphögern försökte allt för att få till stånd ett inbördeskrig, bryta upp det civila-militära förbundet och förstöra den venezolanska demokratin.
Samtidigt fortsatte den internationella frenetiska mediekampanjen att framställa de som tände eld på sjukhus, mördade oskyldiga, förstörde skolor och brände folk levande som ”frihetshjältar”. Det var upp- och nervända världen, ’postsanning’ och’alternativa fakta’ …

Det var inte lätt at stå emot så mycket terror, så mycket aggression, och kontrollera den allmänna ordningen med en vilja till demokratisk myndighetsutövning, måttfullhet och respekt för de mänskliga rättigheterna. President Nicolás Maduro, grundlagsenlig och rättmätig, lyckades. Han lyckades med det omöjliga: att komma ut ur våldets labyrint. Med en genial tanke, som ingen förväntade sig, och som drog undan stolen för oppositionen och förvirrade den: att återgå till den ursprungliga grundlagsmakten.

Oenigheten mellan två rättsinstanser – Högsta domstolen och Nationalförsamlingen – användes som förevändning för guarimbaterrorismen. Ingen av de två ville låta sig rubbas. Hur komma ur låsningen? Genom att grunda sig på paragraferna 347, 348 och 349 i grundlagen från 1999, beslöt president Maduro – som statschef och högsta skiljedomare – att blåsa liv i den folkliga grundlagsmakten. Det var enda sättet att på det politiska samtalets väg uppnå en överenskommelse med oppositionen. Och genom att reglera den historiska konflikten, och finna lösningar på landets problem. Maduro tänkte igenom det noga och inväntade rätt ögonblick. Ända tills 1 maj, då de rätta förutsättningarna infann sig. Den dagen utlyste presidenten val av ombud till en Grundlagsförsamling som skulle äga rum den 30 juli. Det var enda möjligheten att uppnå fred.

Men än en gång bekräftade oppositionen sin politiska klumpighet och förkastade den utsträckta handen. Till världspressens hurrarop, som ingick i dess brutala och oförsonliga kampanj mot den Bolivarianska revolutionen, kom oppositionspartierna överens om att inte delta… De ägnade sig istället åt att sabotera valet, hindra folk att ta sig fram till valurnorna, bygga barrikader, bränna valurnor och hota de som ville utöva sin rätta att välja.
De misslyckades. De kunde inte förhindra att den 30 juli gick folk ut massivt för att rösta för demokratin, mot våld och terror. Över åtta och en halv miljon medborgare kom och la sin röst. De övervann alla slags hinder. De stod upp mot paramilitärer och våldsverkare. De tog sig fram på blockerade gator. Över bäckar och älvar. De gjorde det omöjliga för att utföra sin medborgerliga plikt, politiska, etiska, moraliska… och övervinna att inhemska och utländska hot.

Få förväntade sig så hög grad av folklig mobilisering, denna ström av röstande och den totala valframgången. Dagen därpå blev det som presidenten förutspått, guarimborna upplöstes. Våldet skingrades. Fred rådde igen. Med finkänslighet, tålamod, mod och beslutsamhet och en fin strategisk intelligens kunde president Maduro på detta sätt besegra guarimborna, och omintetgöra den uppenbara kuppavsikten. Han stod fast mot hoten, och det gjorde han utan att ändra grunddragen i sin politik.
Det var hans mest enastående seger året 2017.4.
”Tillkomsten av Grundlagsförsamlingen – kommenterade Nicolás Maduro – medförde utan tvivel också en övergång till ett fredligt klimat som gjorde det möjligt att driva på den Bolivarianska Revolutionen politiska offensiv.” 2017. 5,6.

Några tidigare artiklar om Venezuela.
Trumps sanktioner mot Venezuela kan bli en bumerang för det egna finanskapitalet
Venezuela: Demokrati eller diktatur?”> 26/8
Kina, Ryssland, Tyskland och Mercosur- protest mot USA-intervention i Venezuela 20/8
Strypsnaran om Venezuela dras åt allt snabbare 7/8
Fortsatt debatt om Venezuela! 3/8
Mer om valet i Venezuela och dess brister 3/8
Viktigt stöd till Venezuela på latinamerikanskt vänsterforum 2/8
Venezuela: Diskussion med journalist Åsa Welander, Sveriges Radio 1/8
CIA-chefen Pompeo samarbetar med Colombia och Mexiko för att störta Venezuelas regering 29/7
Venezuela har antagligen en av världens mest demokratiska grundlagar. Varför ändra i den? 19/7
USA ger grönt ljus för statskupp mot demokratiskt valde presidenten i Venezuela 14/7 2017.
Stöd dialogen för fred i Venezuela! 8/7 2017
Trump i farten även i Venezuela? Vad skriver media? 24/5 2017
Vad händer i Venezuela? 22/4 2017.
Venezuela nästa land för USA-statskupp – Maduro vädjar 26/5 2016
Varför vann högern valet i Venezuela? 9/12 2015
Venezuela smutskastas systematiskt 24/2 2015
Statskupp på gång i Venezuela? 5/2 2015

i Andra om: , ,, , , , , , , , ,

  1 comment for “President Maduros 12 segrar 2017. Del 1

  1. arbetarklass
    19 januari, 2018 at 22:13

    Intressant artikel med helt annat perspektiv än de jag läst tidigare (inte så många). Ser fram mot del II. Men jag kommer osökt att tänka på ordet pyrrhusseger, ”En sådan seger till och vi äro förlorade”. Jag tror inte det går att förtrycka en opposition hur länge som helst. Om inget underverk sker så blir de människorna bara argare och mer motiverade. I vårt land finns en gräsrotsopposition mot delar av den förda politiken som förtrycks med alla medel och nu senast läste jag staten ska bekosta någon slags ”sanningsorganisation” som får till uppgift att städa bort misshagliga och ”falska nyheter” som florerar främst kanske på sociala medier men i även i samhället i stort. Det finns en del alternativa medier som redan etablerat sig och hur staten tänker sig göra med dem vet jag inte. Jag ser fram mot valkampanjen i år. Tror den blir långt mer spännande än vanligt. Tycker inte det är fel att göra jämförelsen. En förtryckt opposition är alltid en förtryckt opposition var den än befinner sig och vilken åsikt den än har.

Comments are closed.