Ganska sällan publiceras här recensioner av författare. Senast var det dock förra veckan då jag hade förmånen att publicera en recension av en bok av den stora kvinnliga, socialistiska politikern Alexandra Kollontaj. Alexandra Kollontaj

Här återger jag en recension av den kända kvinnliga L-politikern Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch.”


Vem är då Birgitta Ohlsson? Det räcker långt att bara återge hennes uppfattning om den korrupta kvinnliga utrikesministern och militära krigar-höken Hillary Clinton, en klassisk imperialist. Hillary Clinton är en klassisk imperialist (Jag återger nedan ett antal artiklar om Hillary Clinton för den som vill växla över på det spåret).
”I går kväll hade jag så innerligt önskat att kvinnan jag har beundrat sedan jag var 17 år, 1992, Hillary Clinton, skulle spränga det tjockaste av alla glastak, skriver Birgitta Olsson (L).” ….”Hon som har varit en förebild för mig som utrikespolitiker.
Hon som har varit en ledare för mig som yrkeskvinna. Hon som alltid kämpat, fallit, rest sig, stridit och fortsatt även när politiken har varit tuff. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes insatser för världens kvinnor, för mänskliga rättigheter, för frihet, för demokrati, för öppenhet och för liberala ideal.”Expressen 9/11 2016

Nu återger jag en tänkvärd recension av Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet av Birgitta Olssons bok. Det är inte synd om duktiga flickor

Det är inte synd om duktiga flickor.

Ann Charlott Altstadt till attack mot Birgitta Ohlssons hyllade bok om högpresterande kvinnor: Det sjukaste jag läst

Riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons uppmärksammade bok Duktiga flickors revansch är en av de sjukaste böcker jag läst på länge.
Det är obegripligt att denna extremt elitistiska nyliberal betraktas som en vänsterhjälte. (Anders: Av vem?) Att ett gott renommé är lika svårt att bli av med som ett dåligt kanske kan förklara att recensenter som ändå invände mot hennes ekonomiska liberalism rakt av köpte själva förpackningen; en blandning av självgod trivial- och peppfeminism i kombination med en skruvad verklighetsuppfattning.
För inte visste jag att duktiga flickan var en eftersatt, nertryckt och utsatt grupp. Inte visste jag att de duktiga flickor jag mötte i plugget borde ha bemötts med ännu mer uppskattning.
Herregud, de duktiga flickorna äger ju världen!
Alla älskar dem, de är alla lärares och arbetsgivares dröm, skolan är designad för henne, hennes betyg är höga, hon får jobben, gör karriären och tar hem lönen.
Kvinnliga, duktiga försvarsministrar
Ohlssons problemformuleringar är så konstlade att jag undrar över hennes egentliga ärende. Är boken en partsinlaga i liberalernas internstrider, är det en jobbansökan inför en ny karriär eller är hennes så kallade ”egofeminism” rätt och slätt just en ego-tripp?
Som liberal tycks hon tro att man kan välja att vara duktig. Så grattis till rätt gener, föräldrar och uppväxtmiljö!
Själv valde Ohlsson en mamma som hjälper henne memorera latinet då hon inte förstår grammatiken och en pappa som plockar fram Nobelpristagare ur bokhyllan. Hon valde att bo på en gata där en blivande professor hjälpte henne när hon inte fattar matten (som även Göran Greider påpekar i sin recension av boken i Aftonbladet 15 feb).

Ohlssons värsta problem tycks vara blyghet, att inte vara påhejad efter förtjänst och att hon blev kudde i plugget för att dämpa de stökiga pojkarna. Men sådant kan drabba de lugna och blyga oavsett duktighet eller kön.
Jag vill inte köra Monthy Pyton-sketchen om värsta barndomen men jag kan inte låta bli att utbrista ”Luxury!”
Jag fattade aldrig hur man pluggade, mitt skåp var kaos, jag gick omkring med fel läroböcker i en plastkasse och visste aldrig vad jag hade i läxa. Jag hade typ två tröjor och så mycket frånvarotimmar att det blev klasslärarsamtal. För att överleva lyckades jag orättvist snacka upp mina betyg.

Så ursäkta att jag inte visste att det var den duktiga Birgitta Ohlsson-flickan som var underdogen.
För att få ihop ekvationen väljer Ohlsson att missförstå mediernas behandling av teman kring kvinnors utbrändhet i arbetslivet och karriäravhopp. Hon ser det som en backlash för den duktiga flickans karriärambitioner. Hon borde veta att arbetslivet på grund av nedskärningar, vinstkrav och budgetmål skapar villkor som gör människor sjuka. Särskilt i kvinnodominerande branscher.
Att kvinnor riskerar att bränna ut sig i karriären vet Ohlsson eftersom hon ändå föreslår lösningar på det problem hon tycks förneka. Hennes förslag är till synes enkla: Kvinnor ska välja rätt utbildning, rätt yrke, rätt chef och rätt man. (Som hbtq-ikon har hon ett förvånansvärt heteronormativt perspektiv.)
Mediebilderna kring jobb och ambitioner är lika dubbla som verkligheten. En massa män och kvinnor bara längtar efter att få tagga ner, byta spår och bryta det materialistiska ekorrhjulet, samtidigt som varenda kotte i det nya Sverige blivit helt besatta av karriär och tjäna pengar. Karriärråden haglar tätt, kvinnor kan och ska ta för sig. Vanliga arbetaryrken ses som ett misslyckande. Ohlsson erkänner klassamhället, men det ska du också välja bort, precis som ojämställdhet, i en liberal absurd övertro på konsumentmakt.
Men även Birgitta Ohlsson kommer att bli gammal eller sjuk, och då måste arbetarklassen torka henne i rumpan.

Borde inte en schyst lön och goda arbetsvillkor för de tydligen oduktiga som stannar kvar i skiten när de duktiga drar på klassresa också ingå i Ohlssons feministiska projekt? Åh nej förlåt, hon kallar sig ju ”egofeminist”.
Det sista vi behöver för att lösa samhällsproblem kring klass och kön är väl en liberal ”förebild” som mallar sig för att ha valt rätt.
Jag vet inte hur många gånger Ohlsson förespråkar meritokrati som lösningen för den duktiga flickan, men hur såg hennes egna karriärval egentligen ut?
Hennes betyg var för låga för drömjobben och hon upptäcker att hon var för ung och omogen för att klara av sin masterutbildning. Då kommer räddningen i form av ett traineeprogram där hon fick praktisera på olika borgerliga ledarsidor vilket utmynnade i fast anställning redan vid 22 års ålder.
Så Ohlsson har ju inte konkurrerat på en så att säga riktig (arbetsmarknad)marknad utan gavs i stället tillträde till någon slags skyddad verkstad för marknadsförespråkare. Hennes karriär var alltså beroende av den borgerliga nanny-staten som klonar fram kadrer av ledarskribenter, debattörer och andra ideologiproducenter.
Det får mig att undra om Ohlsson ens var högpresterande, det vill säga en klassiskt ”duktig flicka”? Termen kanske bara är tomt skryt och/eller en konstruktion som underlättade för Ohlsson att sätta ihop det som från början, enligt henne själv, skulle ha blivit en roman.
Nej jag gillade aldrig de så kallade duktiga flickorna i plugget för att de alltid spelade safe. De var ögontjänare och opportunister, tråkiga och fega. De var bara så jobbiga för de tjatade lektionerna igenom. ”Kommer det här på provet? Kommer det här på tentan?” De var noll intresserade av kunskap, de ville bara prestera. Det enda de kunde var att passa in och plugga.
Duktiga flickor är inte rebeller, vad än Ohlsson eller recensenter påstår, eftersom de är så rädda om betyg och positioner. Det är typiskt att Ohlsson inte vill upplösa grunderna för de makthierarkier hon problematiserar, hon vill bara komma ännu högre för egen del så hon kan få bekräftelse på att hon kan konsten att klättra.

Både duktiga och oduktiga försöker överprestera på grund av personlighet och/eller kraven från ett omänskligt arbetsliv. Konkurrenssamhället som liberalen Ohlsson varit med om att skapa är stenhårt, det är därför hon vill ha skattesubventionerat tjänstefolk för att kunna hantera det.
Jag försöker själv överprestera i förhållande till min förmåga eftersom duktiga flickan, som Ohlsson, är normen. Jag misslyckas gång på gång, vilket får mig att må sämre och sämre. Och att jag får denna artikel publicerad i Nordens största tidning beror inte på att jag är duktiga flickan utan för att jag, i likhet med Ohlsson, har haft en enorm jävla tur i livets lotteri.

Några andra artiklar om Hillary Clinton.
Samma pengar finansierar ISIS, Clinton och Sveriges vapenexport
Hillary Clinton sålde vapen till ISIS
Clintons och USA:s plundring av Haiti
USA:s militäre ÖB varnar: Hillary Clintons Syrienpolitik innebär världskrig
Svenska mutorna kan bidra till att knäcka Hillary
Hillary Clinton: Erfaren hök, Wall Street-favorit och farlig lögnerska
Donald Trump bättre kandidat än Hillary Clinton?
Hillary Clinton drottningen av kaos
Hillary Clinton väljer Wall Street-hök som vicepresident
Hillary Clinton och Donald Trump snackas vid
Svenska media gullar med höken Clinton
Storekonomen Jeffrey Sachs: Clinton är en neokonservativ hök
Socialistiske Bernie Sanders storseger över kapitalistfavoriten Hillary Clinton
Hillary Clinton – en feminist?
USA:s nästa president – höken Hillary Clinton?

i Andra om: i Andra om: böcker, Alexandra Kollontaj,Sovjetunionen, USA, Ryssland, litteratur, kapitalism demokrati,imperialism, socialism, kommunism, Politik, feminism, massmedia
Hillary Clinton, Wikileaks, Clinton, Libyen, Iran,e-mail NATO