Falska fakta om konflikten på Koreahalvön

Christer Lundgren är en av landets främsta experter på Korea och ordförande i svensk-koreanska föreningen. Han kommenterar på Facebook och här en text på TT (Tidningarnas Telegrambyrå) om Korea med många felaktigheter. Jag återger här hans kritik ”Falska fakta om konflikten på Koreahalvön ”, och också texten på TT
Kim Jong Un och Moon 180427

TT desinformerar – som vanligt – om bakgrunden till Koreakonflikten.

1. ”Vid andra världskrigets slut intogs Korea av dels Sovjetunionen, dels USA.”

I själva verket var USA:s trupper 90 mil bort då Korea befriades, Japan kapitulerade och kriget i realiteten var slut. Först tre veckor efter befrielsen ”intog” USA södra Korea.

2. ”En skiljelinje mellan de sovjetiska trupperna i norr och de amerikanska i söder drogs längs den 38:e breddgraden.”

Skiljelinjen som delade Korea tillkom på förslag av USA, för att hejda den sovjetiska framryckningen.

3. ”Sovjetunionen bildade ett kommunistiskt system under ledning av Kim Il-Sung…”

Sovjetunionen överlät till koreanerna själva (partisanerna och folkkommittéerna) att bygga upp en statsmakt. Kim Il Sung, som lett kampen mot den japanska kolonialmakten, blev den självklare ledaren. Systemet var vid denna tidpunkt inte ”kommunistiskt”, utan baserat på en bred nationell koalition för demokrati och nationell självständighet. Om det någonsin i historien funnits förutsättningar för någon form av parlamentarisk demokrati i Korea, var det då, men USA hindrade det.

4. ”…medan USA inrättade en tillfällig regering av moderata nationalister”.

Här glömmer man behändigt USA:s militära ockupationsregering, som förbjöd och slog ned folkkommittéerna. Man underlåter att nämna den från USA importerade (och allmänt illa omtyckte) ”moderata nationalisten” Syngman Ri, som tillsattes som galjonsfigur för en regim baserad på tidigare pro-japanska militärer, poliser och administratörer samt storgodsägare och kapitalägare.

5. ”I augusti 1948 utropades en ny stat i söder: Republiken Korea. Samma månad arrangerades val till en folkförsamling i norra Korea och 9 september bildades Demokratiska folkrepubliken Korea.”

Valen till folkförsamlingen genomfördes inte bara i norra Korea, utan i hela Korea. Högsta folkförsamlingen och regeringen kom därmed att innehålla företrädare för hela landet.

6. ”Bakgrunden till kriget som rasade 1950–1953 kan hittas i kalla krigets spänningar men också i motsättningarna i Korea. Kommuniststaten fick kinesiskt och sovjetiskt stöd medan Sydkorea hade stöd av USA-ledda FN-trupper.”

Krigen var från början ett inbördeskrig (liksom det amerikanska inbördeskriget 1861–1865 eller det kinesiska 1927–1949), men USA drev igenom en FN-resolution om stöd till sydsidan och organiserade en USA-ledd FN-styrka med trupper från 15 länder. Därmed förvandlades det till ett försvarskrig mot imperialistisk intervention. Kina och Sovjetunionen stödde Koreas folk i kampen mot interventionen. USA misslyckades med sina krigsmål att krossa folkrepubliken och inta hela Koreahalvön.

7. ”I juli 1953 slöts ett stilleståndsavtal i Panmunjom. Något fredsavtal kom aldrig till stånd och den demilitariserade zonen längs breddgraden utgör alltjämt gräns mellan Nord- och Sydkorea. Kriget krävde minst ett par miljoner människoliv.”
pyongyangPyongyang efter Koreakriget
Avtalet om vapenvila slöts mellan Demokratiska Folkrepubliken Korea och Folkrepubliken Kina å ena sidan, och USA som företrädare för ”FN-styrkorna” å den andra. Syngman Ris regim vägrade acceptera avtalet. Enligt avtalet skulle förhandlingar upptas om ett fredsavtal, men USA har hittills vägrat föra sådana förhandlingar. Demarkationslinjen mellan nord och syd är formellt ingen gräns mellan två stater, utan en demarkationslinje mellan två landsdelar. Ett par miljoner koreaner dödades, huvudsakligen i USA:s angreppskrig mot norra Korea.

8. ”Nordkoreas förste diktator efter delningen på 1940- och 1950-talen, Kim Il-Sung…”

Att de nordkoreanska ledarna benämns ”diktator” är numera rutin i TT:s rapportering. I själva verket var det södra Korea som fram till 1980-talet styrdes av militärdiktaturer, medan den politiska ledningen i norra Korea baserades på ett starkt folkligt stöd, där Kim Il Sung var ledaren, men ingalunda någon enväldig despot, som ordet antyder.

9. De nord-sydliga toppmötena 2000 och 2007 framställs på ett nedsättande sätt och det antyds att Roh Moo-Hyun skulle ha ”känt att de inte kunde enas om något alls”. I själva verket var båda mötena konstruktiva, inte på grund av ”stämningen” utan på grund av sitt konkreta innehåll – principerna för fredligt samarbete och nationell återförening och de konkreta steg man kom överens om, men som sydsidans senare presidenter frångick.

10. ”Sedan Kim Jong-Un tog makten i Nordkorea 2011 har landets vapenprogram, främst de nukleära, utvecklats snabbt. Det har lett till allt hårdare sanktioner från bland annat FN:s säkerhetsråd, USA, EU och Sydkorea.”

Här bortser TT-referatet från att det är USA:s militära hot – de mycket omfattande gemensamma militärövningarna med den sydkoreanska krigsmakten inkluderande moderna och provocerande insatser av kärnvapenbärande vapensystem – samt de av USA genomdrivna, mot FN-stadgan stridande, sanktionerna som drivit fram det nordkoreanska vapenprogrammet, vilket till sin natur är avskräckande och defensivt, inte offensivt och hotfullt.

pyongyang-north-koreaPyongyang idag

Fakta från TT: Konflikten på Koreahalvön.


Göteborgsposten

Vid andra världskrigets slut intogs Korea av dels Sovjetunionen, dels USA. En skiljelinje mellan de sovjetiska trupperna i norr och de amerikanska i söder drogs längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionen bildade ett kommunistiskt system under ledning av Kim Il-Sung medan USA inrättade en tillfällig regering av moderata nationalister.

I augusti 1948 utropades en ny stat i söder: Republiken Korea. Samma månad arrangerades val till en folkförsamling i norra Korea och 9 september bildades Demokratiska folkrepubliken Korea.

Bakgrunden till kriget som rasade 1950–1953 kan hittas i kalla krigets spänningar men också i motsättningarna i Korea. Kommuniststaten fick kinesiskt och sovjetiskt stöd medan Sydkorea hade stöd av USA-ledda FN-trupper.

I juli 1953 slöts ett stilleståndsavtal i Panmunjom. Något fredsavtal kom aldrig till stånd och den demilitariserade zonen längs breddgraden utgör alltjämt gräns mellan Nord- och Sydkorea. Kriget krävde minst ett par miljoner människoliv.

Källor: Landguiden, NE

Fakta: Tredje mötet
TT
Nordkoreas förste diktator efter delningen på 1940- och 1950-talen, Kim Il-Sung, reste en del i Asien och Europa, men träffade aldrig Sydkoreas ledning. Hans son och efterträdare Kim Jong-Il träffade presidenter från Seoul två gånger:
KimJong Il och Kim Dae JungKim Jong il och Kim Dae Jung

2000: Kim Jong-Il överraskade omvärlden genom att åka ut till flygplatsen och personligen ta emot sydsidans ledare Kim Dae-Jung i Pyongyang.

Hundratusentals nordkoreaner kantade gatorna under mötet.

– Vi är samma Chosun (ungefär ”koreanska folk”), sade Kim Jong-Il.

De avslutade mötet genom att sjunga en sång vars titel kan översättas ”Vi vill återförenas”.

2007: Stämningen var positiv i samband med Nordkoreas förhandlingar med omvärlden om nedrustning. Sydkoreas president Roh Moo-Hyun färdades i bil från Seoul till Pyongyang, och gjorde en poäng av att hoppa ur och gå över gränsen.

”Söder och norr kommer inte att ha en fientlig inställning till varandra, utan kommer att sänka de militära spänningarna och lösa tvistefrågor genom dialog och förhandlingar”, hette det i uppgörelsen från mötet med Kim Jong-Il.

Men senare sade Roh att han legat sömnlös i den nordkoreanska huvudstaden inför samtalen, och känt att de inte kunde enas om något alls.

Yonhap/AP/TT De dåvarande ledarna Kim Dae-Jung och Kim Jong-Il skålar vid Nord- och Sydkoreas första toppmöte, i juni 2000. Yonhap/AP/TT Sydkoreas president Roh Moo-Hyun och Nordkoreas diktator Kim Jong-Il skålar vid sitt toppmöte i Pyongyang i oktober 2007.
Fakta: Kim Jong-Un och vapenprogrammet
TT

Sedan Kim Jong-Un tog makten i Nordkorea 2011 har landets vapenprogram, främst de nukleära, utvecklats snabbt. Det har lett till allt hårdare sanktioner från bland annat FN:s säkerhetsråd, USA, EU och Sydkorea.

I början av september i fjol genomförde Nordkorea ett kärnvapentest, landets sjätte och mest kraftfulla. I fjol pågick också ett intensivt ordkrig mellan USA:s president Donald Trump och Kim, som bland annat fördes via Twitter. Trump kallade Kim för ”Raketmannen” och hotade att ”totalförstöra” Nordkorea. Kim å sin sida pekade ut Trump som ”mentalt störd”. Under våren 2018 har dock relationen mellan Nordkorea och västvärlden tinat upp något, bland annat efter Nordkoreas deltagande i vinter-OS i sydkoreanska Pyeongchang.

Några andra artiklar om Korea på denna blogg.
Fredliga Nordkorea inbjuder krigiska USA till fredssamtal
Korea: perioden efter 1945;
Fientlighet kan aldrig lösa Koreafrågan;
USA-imperialismens män hotar med kärnvapenkrig mot Nordkorea
Putin om Nordkoreas kärnvapen
Nordkorea är inte största hotet mot kärnvapenkrig – utan den som fördömer detta mest!
Sydkorea, Kina, Ryssland och Tyskland lägger in veto mot krig mot Nordkorea
USA hotar starta krig mot Nordkorea som vill ha fredlig återförening sedan 60 år.
Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien
Korea – eller unipolär världsordning på väg mot sitt slut

i Andra om: , , , , , ,

  33 comments for “Falska fakta om konflikten på Koreahalvön

  1. Christian
    28 april, 2018 at 13:57

    Att hävda att Christer Lundgren skulle vara en ”expert” på Korea visar ju återigen att din möjlighet till källkritik är helt obefintlig. Christer Lundgren är inget annat än ett språkrör för den kommunistiska nordkoreanska diktaturen. Bara en sådan sak att Christer Lundgren förnekar att Nordkorea är en diktatur visar ju tydligt att han inte har en susning hur saker ligger till. Eller du och Christer Lundgren menar kanske att de ”val som hålls” i Nordkorea där Kim Jong Un får 99,99% av rösterna är demokratiska? Det kanske tillochmed är så att Nordkorea är ett utmärkt exempel på den ”utökade” demokratin som du förespråkar?

    • 28 april, 2018 at 15:12

      Christer Lundgrens svar och annat han publicerar visar att han är en expert på Korea. Han försöker mycket kortfattat nyansera begreppet diktatur-demokrati tror jag. Han är ingen okritisk upprepare av vad som sägs/skrivs i Nordkorea.

      • Jesper
        29 april, 2018 at 11:45

        Trams. Faktaförnekande av diktaturkramare. Nordkorea inledde kriget utvecklades till en avskyvärd diktatur där folket flera gånger upplevde svält pga en socialistisk politik. Sydkorea utvecklades till en demokrati med mänskliga fri- och rättigheter samtidigt som levnadsstandarden höjdes dramatiskt.

        • 29 april, 2018 at 12:22

          Även Nordkorea har haft fin tillväxt. USA:s helt olagliga hårda sanktionspolitik -en slags krigföring – är ett hinder. Du presenterar inga argument mot Christer Lundgrens faktabaserade analys.

  2. KLF
    28 april, 2018 at 14:15

    Folkkommittéerna var det koreanska kommunistpartiets frontorganisation. USA hindrade de koreanska kommunisterna från att införa proletariatets paradisiska diktatur i hela Korea, kineserna hindrade USA från att hindra de koreanska kommunisternas diktatur i nordkorea. Sydkorea mår bra. Nordkorea mår dåligt. Kineserna har Nordkorea som granne. Väl bekomme.

    • Peter Grafström
      29 april, 2018 at 12:55

      Splittringen mellan ett nord och syd både i Korea och Vietnam var ett önskat tillstånd från det imperialistiska och machiawelliska Usas och Englands sida. Ho Chi Minh önskade tidigt fredligt samarbete med Usa och väst och historiskt har många tongivande politiker som senare verkat inom kommunistiska stater påverkats och utbildats i väst. Marxismen härrör från samma maktelit som officiellt bekämpar den. Att det gått extra dåligt för komunistregimer hänger samman med utfrysning av väst. Att dom behållit sin kommunistiska karaktär är en följd av just denna utfrysning. Ett önskat tillstånd för den angloamerikanska oligarki som livnär sig på en polariserad värld.

  3. 28 april, 2018 at 15:05

    Christer Lundgren skriver på Facebook- siten för svensk-koreanska föreningen (https://www.facebook.com/groups/305201749554619/)

    ” Det är en spöklik känsla att läsa de ledande svenska morgontidningarnas referat av gårdagens historiska koreanska toppmöte, som mottogs med stor entusiasm och förhoppningar världen över.

    Ingen av tidningarna publicerar eller refererar ordentligt den kommuniké som de två koreanska ledarna enades om. Svenska Dagbladet publicerar TT:s referat från mötet med stympade utdrag ur kommunikén, garderat med ett citat av Kim Jong Un om att det kan komma bakslag, prövningar och frustration längs vägen, men att en seger inte kan uppnås utan smärta. (TT:s falska redogörelse för bakgrunden till konflikten på Koreahalvön, som också SvD publicerar, har jag tidigare kommenterat.)

    I en kommenterande artikel kallar Gunilla von Hall det hjärtliga mötet mellan de koreanska ledarna ”puttenuttigt” och framhåller att det kan ”finnas tvivel om dess betydelse”. Toppmötet ”var mindre än vad många hade önskat” och det ”finns skäl att vara skeptisk”, för att åtagandena om kärnvapennedrustning, sanktioner och militärövningar inte är tillräckligt konkreta. (Vad hade hon väntat sig av ett uttalande på denna nivå?!) Hon påstår också att de tidigare toppmötena 2000 och 2007 ”i slutändan ledde till mer fientlighet och ökade spänningar”. I själva verket var det ju tvärtom: mötena var konstruktiva och konkreta, men de krafter i södra Korea som ville åstadkomma fientlighet och ökade spänningar (uppmuntrade av USA), bekämpade och tog avstånd från de överenskommelser som träffats. Sådana krafter finns också nu, men det är knappast något skäl att vara skeptisk mot det nu aktuella genombrottet för fredssträvandena.

    Också Dagens Nyheters Michael Winiarski klagar över att löftena om en kärnvapenfri koreansk halvö är vaga. Han sätter sitt hopp till att Trump ska lyckas förmå Kim Jong Un att upprätta en stegvis tidsplan för en total skrotning av alla nordkoreanska kärnvapen – dock utan att själv gå med på truppreduceringar i Sydkorea. Och en grinig ledarkommentar av Gunnar Jonsson i DN avslutas: ”Att de koreanska ledarna möts skadar inte. Men starten på en ny era, som Kim sa? Nej.”

    Varför denna avoghet mot fredssträvandena på Koreahalvön? Kanske hänger det samman med att vapenaktierna dök efter koreanska fredsbeskedet? Att ledarna för Nord- och Sydkorea undertecknat en deklaration för att formellt avsluta kriget mellan de två länderna och samtidigt arbeta för en total nedrustning av kärnvapen på halvön fick flera av de amerikanska vapenjättarna att dyka på New York-börsen, noterar Fortune och Expressens Dina Pengar.
    På fredagskvällen sjönk S&P:s Aerospace and Defense Select Industry Index med 1,3 procent. USA:s största vapenleverantör Lockheed Martin backade 2,5 procent, medan Northrop Grumman föll 3,4 procent och General Dynamics stannade på minus 3,8 procent.
    Robotvapentillverkaren Raytheon stängde ner 3,6 procent och Boeing, som bland annat tillverkar stridsplan, tappade omkring en procent.”

    • Mikael
      28 april, 2018 at 17:20

      Globalisterna vill inte se en avspänning mellan de koreanska länderna, de militärindustriella företagen och dess ägare vill ha spänninga i världen för hur skulle man annars kunna få ordrar på deras produkter om ingen konflikt fanns?
      Vår media och dess journalister likt Winarski skriver det som deras uppdragsgivare vill se.
      I fallet Korea är det solklart att Trump haft ett och annat finger med i spelet nu när avspänningen nått nya nivåer, Pompeo besökte tydligen NK under påsken och flera amerikaner påstår helt ärligt att det är dom själva som givit NK kärnvapenteknologin allt för att placera en ”trojansk häst” mitt i världens snabbast växande ekonomi.

  4. KLF
    28 april, 2018 at 15:31

    Anledningen till begränsad entusiasm är vetskapen om att Nordkorea ibland bryter sina löften och beskjuter grannen. Vi får hoppas på det bästa. Det befästa fattighuset kan kanske rivas med kinesisk hjälp?

    • Andersson
      28 april, 2018 at 17:22

      En annan anledning till bristande entusiasm kanske beror på fallande aktiekurser för de stora vapentillverkarna med vilka MSM sympatiserar. Svårt att vara entusiastisk när så mycket går emot USA och NATO och nu detta uppepå allt, fred mellan Nord- och Sydkorea. Hur skall nu USA kunna motivera militär närvaro och krigsövningar vid Kinas gräns? Nej denna fredsinvit måste stoppas men hur? Dags för lite kreativa fals flags operationer. Kanske FN kan bistå med lite skärpta sanktioner? För övrigt när det kommer till att bryta löften eller avtal ligger väl ändå USA i topp?

      • KLF
        28 april, 2018 at 19:09

        Det är Trump som tvingat igenom det hela. Det är inte mot USA`s vilja, utan i enlighet med USA´s vilja.

        • Andersson
          29 april, 2018 at 00:35

          Det enda USA vill är att USD, petrodollarn skall överleva. Mänsklighetens största bedrägeri. De som styr USA skiter fullständigt i människor oavsett om de är vuxna, barn, kvinnor eller män om de gasas, bränns levande eller svälter ihjäl. Deras vilja är inte fred utan att fortsätta köpa upp världens riktiga tillgångar med påhittade tillgångar som består av USD, siffror på papper eller i en dator utan att det finns något reellt värde bakom. Vill vi ha fred måste vi börja fundera på hur detta bedrägeri skall lösas.

  5. ervin
    28 april, 2018 at 15:53

    det är otroligt hur mycket menlösa får det finns i detta land och resten av västvärlden, vad är en diktatur , ja det finns olika meningar om detta, dom tvärsäkra är i regel dom mest insnöade av all media propaganda, det finns inga fattiga i europa och usa det finns inga hemlösa som bor på gatorna i europa och usa, inga gamlingar i england som måste välja mellan mat eller värme osv. osv. http://www.informationclearinghouse.info/49294.htm

    • Gunnar Andersson
      30 april, 2018 at 08:19

      @ervin
      Precis;
      Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt system, så måste du göra dina val utifrån den summa pengar du har.
      Har du inte pengarna så kan du dra åt helvete.
      Många har bra betalt för att släta över detta…

  6. Jan Nybondas
    28 april, 2018 at 19:32

    https://www.rt.com/news/425388-koreas-separation-crisis-documentary/

    Länkad RT-dokumentär beskriver i korta drag krisens historia och intervjuar personer i Sydkorea. Det som förenar flera av sydkoreanerna är deras tro på USA som beskyddare. USA har framgångsrikt sålt sin version av historien till sydkoreanerna som vilket framgår levde under hårdföra diktaturer till in på 1980-talet. Hela diktatur/demokrati -spektaklet är ett smart grepp från västmakternas sida att dominera på propagandans område. Demokratin i väst är ett minne blott. Tänk er bara, USA med sina över 300 miljoner invånare lyckas sålla fram ett val mellan pest och kolera, Trump och Clinton. Skulle aldrig komma ifråga att personer med så låg kompetensnivå skulle bli valda till ledare i Kina. Kina kommer att fortsätta att lösa frågan om medbestämmande på annat sätt. Det förstår man i USA och därför är demokratiståhejet så tacksamt.

    Sovjetunionen och USA var allierade när Korea delades, glöms oftast bort. Sovjetunionen trängde inte in som ”erövrare” för kommunismens räkning utan för att Roosevelt hade bett om hjälp mot japanerna och Stalin lovat att så fort Hitler besegrats skulle det ske. När tre män på krigsdepartementet i Washington 1945 drog sig undan till ett rum, studerade kartan och drog ett streck med linjal vid 38 breddgraden fanns ingen direkt anledning att ana oråd. Det var en praktisk åtgärd efter Japans kapitulation. Skäl till oråd blev det när quislingarna sattes att leda sydsidan. Förhållandena på nordsidan behöver inte idealiseras. Varje stad hade bränts ned till grunden med napalmbomber och då en femtedel av koreanerna dog i det mest hänsynslösa av bombkrig, föll den tyngsta bördan på nordsidan som kan ha mist en tredjedel av sin befolkning. Om inte det föder misstro mot omvärlden så vet jag inte vad.

    Det som nu händer är mycket hoppingivande. Trump tror att han lyckats skrämma nordsidan till förhandlingsbordet. De som han skrämt är faktiskt sydsidan som vaknat upp ur sin dvala och insett att koreanerna själva och ingen annan måste ta hand om deras framtid. Men att nordsidan agerat så resolut som de gjort kan hänga samman med det möte som ägde rum i Beijing tidigare i våras. Kina kan ha gjort utfästelser som gjort att nord kunnat agera utan ängslan.

  7. Jan Nybondas
    28 april, 2018 at 19:33

    https://www.rt.com/news/425388-koreas-separation-crisis-documentary/

    Länkad RT-dokumentär beskriver i korta drag krisens historia och intervjuar personer i Sydkorea. Det som förenar flera av sydkoreanerna är deras tro på USA som beskyddare. USA har framgångsrikt sålt sin version av historien till sydkoreanerna som vilket framgår levde under hårdföra diktaturer till in på 1980-talet. Hela diktatur/demokrati -spektaklet är ett smart grepp från västmakternas sida att dominera på propagandans område. Demokratin i väst är ett minne blott. Tänk er bara, USA med sina över 300 miljoner invånare lyckas sålla fram ett val mellan pest och kolera, Trump och Clinton. Skulle aldrig komma ifråga att personer med så låg kompetensnivå skulle bli valda till ledare i Kina. Kina kommer att fortsätta att lösa frågan om medbestämmande på annat sätt. Det förstår man i USA och därför är demokratiståhejet så tacksamt.

    Sovjetunionen och USA var allierade när Korea delades, glöms oftast bort. Sovjetunionen trängde inte in som ”erövrare” för kommunismens räkning utan för att Roosevelt hade bett om hjälp mot japanerna och Stalin lovat att så fort Hitler besegrats skulle det ske. När tre män på krigsdepartementet i Washington 1945 drog sig undan till ett rum, studerade kartan och drog ett streck med linjal vid 38 breddgraden fanns ingen direkt anledning att ana oråd. Det var en praktisk åtgärd efter Japans kapitulation. Skäl till oråd blev det när quislingarna sattes att leda sydsidan. Förhållandena på nordsidan behöver inte idealiseras. Varje stad hade bränts ned till grunden med napalmbomber och då en femtedel av koreanerna dog i det mest hänsynslösa av bombkrig, föll den tyngsta bördan på nordsidan som kan ha mist en tredjedel av sin befolkning. Om inte det föder misstro mot omvärlden så vet jag inte vad.

    Det som nu händer är mycket hoppingivande. Trump tror att han lyckats skrämma nordsidan till förhandlingsbordet. De som han skrämt är faktiskt sydsidan som vaknat upp ur sin dvala och insett att koreanerna själva och ingen annan måste ta hand om deras framtid. Men att nordsidan agerat så resolut som de gjort kan hänga samman med det möte som ägde rum i Beijing tidigare i våras. Kina kan ha gjort utfästelser som gjort att nord kunnat agera utan ängslan.

  8. KLF
    30 april, 2018 at 08:00

    Eftersom det är kineserna som håller den nordkoreanska regimen vid liv, och kineserna får avfallet när nordkoreanerna testar kärnvapen i berg som kollapsar, har Trump förstås gått till kineserna för att få dem att pressa nordkorea till samarbete. Kina har ingen glädje av Kims muckande med sydkorea, kineserna vill göra affärer, de håller på med något mycket större. Spratleyöarna i sydkinesiska sjön, och inringning av Taiwan.

    Så smånigom anpassas sovjettidens två återstående dvärgar, Nordkorea och Kuba, till moderniteten.

    • 30 april, 2018 at 12:38

      Nordkorea håller sig väsentligen själva vid liv. USA håller sig till liv till stor del genom en ekonomisk imperialism med miljoner son arbetar för mycket låga löner i USA-företag utomlands. Var är ”moderniteten” annat än USA-imperialismens bellum Americana

      • Jesper
        30 april, 2018 at 18:22

        Trams. Motsäger fakta. Du har inget belägg för dina absurda påståenden

        • 30 april, 2018 at 18:36

          Jag presenterar belägg – du inga alls.

          • Jesper
            1 maj, 2018 at 11:13

            Att du felaktigt påstår att den största delen av USAs BNP skapas utanför landets gränser motsäger alla fakta. Hur stor andel av USAs BNP utgörs av export? USA har ett bytesbalansunderskott vilket innebär att landet importerar kapital. Det har pågått sedan runt millenieskiftet.

            Nordkorea är ettan världens fattigaste länder som styrs av en brutal diktator. Det ör fakta.

            Du saknar däremot belägg för vad SU påstår.

            • 1 maj, 2018 at 13:31

              Jag har ingalunda påstått att största delen av USA:s BNP skapas utanför landets gränser. SU påstår?

              • Jesper
                1 maj, 2018 at 16:15

                Då förstår du inte vad du skriver: ”USA håller sig till liv till stor del genom en ekonomisk imperialism med miljoner son arbetar för mycket låga löner i USA-företag utomlands.”

                Det är trams och tillika verklighetsfrämmande. Sanning är som jag redovisat. Dessutom är den amerikanska ekonomin mer effektiv vilket visas ien högre produktivitetstillväxt, snabbare årerhämtning till förkrisnivåer för produktion och sysselsättning mm mm. Det kan dukontrollera själv i offentlig statistik.

                Någon gång voredet intressant om du själv kunde presentera fakta som stöd för dina påståenden.

                • 1 maj, 2018 at 17:04

                  Bara några nedslag.

                  I. Ur skriften ”USA som världspolis” 2.8.1
                  I
                  2.8 Betydelsen av utlandsinvesteringar
                  Till följd stagnationen på hemmaplan ökar utlandsinvesteringarna kraftigt. USA-företagens uppköp och investeringar i Europa ökade från 1 miljarder dollar år 1950 till 9 miljarder dollar 1965 (Magdoff 1969:43) och till drygt 1 300 miljarder dollar år 2000 (www.bea.gov 2013).
                  Tabellen nedan visar att utlandsinvesteringarna ökade kraftigt även efter millenniumskiftet.

                  USA:s utlandsinvesteringar uppgick år 2011 till drygt 20 % av landets BNP. USA:s investeringar i andra länder har ökat, medan andra länders investeringar i USA har minskat. EU:s andel som investeringsområde och har ökat och överstiger USA:s. Den viktigaste trenden är den kraftiga ökningen av utländska direktinvesteringar i utvecklingsländer och länder i f.d.”Östeuropa”. Denna andel uppgick till 33 % år 2006, och till 61 % 2013. År 2010 var värdet på tillgångar som TNC* i USA ägde utomlands 20,3 biljoner dollar medan andra länders TNC ägde något mer i USA. Detta är betydligt mer än USA:s BNP och c:a 1/3 av världens BNP. Den genomsnittliga avkastningen årligen 1982-2004 var 5,7 % för USA:s utlandsinvesteringar jämfört med 4,5 % för utländska investeringar i USA (Holtz-Eakin 2005). Vinsten från utlandsinvesteringar uppgick för USA till 6 % av BNP på 1960-talet och till 18 % under åren 2000-2004 (Foster & Magdoff 2009).

                  Utlandsinvesteringarna skapar arbetstillfällen och tillverkning till avsevärt lägre löner än i USA. Därtill kommer förmånliga skatteregler och fördelar av internfakturering. Monteringsfabriker har inte sällan lokaliserats till särskilda zoner, med låg beskattning och särskild lagstiftning. Detta ger särskilt höga företagsvinster, vilket Samir Amin kallar ”den imperialistiska räntan”. År 1980 bodde 52 % av industriarbetarna i utvecklingsländer, medan andelen var 83 % år 2010 (Bellamy Foster, McChesney & Jonna 2011). I länder med hög arbetslöshet tvingads även vänsterpartier och fackföreningar att hellre acceptera en dålig lön än ingen alls.

                  II. Exemplet Apple
                  Apple är ett av världens mest framgångsrika och vinstrika företagen. År 2012 hade Apple på två år ökat vinsten ökat från 3,33 dollar per aktie till 12,30 dollar per aktie. Tillverkningen av komponenter utförs av 8 bolag i fyra länder (Bellamy Foster, McChesney & Jonna 2011). Sedan sätts komponenterna ihop av kinesiska arbetare som fick 83 cent (5 kr) i timmen år 2009, motsvarande 3,6 % av tillverkningskostnaden på 179 dollar för en iPhone, medan försäljningspriset var 500 dollar. Bara 30 av c:a 14 000 av Apples anställda i USA räknas som arbetare i produktionen. De tjänade 47 640 dollar/år, medan 12 250 arbetare i Kina i genomsnitt tjänade 1 540 dollar/år (Smith 2012). Vinstökningen har fortsatt. På liknande sätt kommer en stor del av vinsterna för andra TNC* från arbetare i fattiga länder.

                  III. 2.8.2 Den globala reservarmén av arbetslösa
                  Den globala arbetskraften uppgick till 1,4 miljarder i stadigt arbete 2011. Sjuttiotre procent bor i u-länder, varav 40 % i Kina och Indien. Det finns en enorm reservarmé av 2,4 miljarder arbetslösa eller undersysselsatta. Officiellt är ”bara” drygt 200 miljoner arbetslösa enligt ILO. (Bellamy Foster, McChesney & Jonna 2011). Periodvis anställda i osäkra arbeten är 1700 miljoner arbetslösa, officiellt arbetslösa 200 miljoner och ekonomiskt inaktiva 500 miljoner. Detta är en grundläggande förklaring till de låga lönerna och övervinsterna i u-länderna och till att löneandelen av BNP har minskat.

                  • 2 maj, 2018 at 10:14

                    Visst skapas det mesta av USA:s BNP i USA. Varför slå in öppna dörrar gång på gång? Uppgifterna högst aktuella och relevanta.

                    • jesper
                      2 maj, 2018 at 15:16

                      Om du inte förstår vad du skriver så får du räkna med mothugg.

                    • 2 maj, 2018 at 15:47

                      Även om du förstår vad du skriver får du räkna med mothugg.

                    • Jesper
                      3 maj, 2018 at 07:50

                      Vilket alltså är skillnaden mellan oss. Förresten. Enligt UNCTAD som årligen publicerar World Investment Report så utgjorde USA direktinvesteringar 2,5% av BNP 201

                    • 3 maj, 2018 at 08:30

                      UNCTAD är en bra källa. Ur ”USA som världspolis”

                      Till följd stagnationen på hemmaplan ökar utlandsinvesteringarna kraftigt. USA-företagens uppköp och investeringar i Europa ökade från 1 miljarder dollar år 1950 till 9 miljarder dollar 1965 (Magdoff 1969:43) och till drygt 1 300 miljarder dollar år 2000 (www.bea.gov 2013).
                      Tabellen nedan visar att utlandsinvesteringarna ökade kraftigt även efter millenniumskiftet.

                      Tabell 2.2. Direktinvesteringar av USA i andra länder och av andra länder i USA (miljarder dollar).
                      Period USA:s utlandsinvesteringar Andra länders investeringar i USA Skillnad
                      1960-69 42 5 +37
                      1970-79 123 41 +82
                      1980-89 206 329 -123
                      1990-99 950 907 +43
                      2000-2007 1 629 1 421 +208
                      2009-2013 1 601 971 +630
                      Totalt 4 551 2 392 +2 159
                      (http://unctadstat.unctad.org/wds/TableViewer/tableView.aspx).
                      USA:s utlandsinvesteringar uppgick år 2011 till drygt 20 % av landets BNP. USA:s investeringar i andra länder har ökat, medan andra länders investeringar i USA har minskat. EU:s andel som investeringsområde och har ökat och överstiger USA:s. Den viktigaste trenden är den kraftiga ökningen av utländska direktinvesteringar i utvecklingsländer och länder i f.d.”Östeuropa”. Denna andel uppgick till 33 % år 2006, och till 61 % 2013. År 2010 var värdet på tillgångar som TNC* i USA ägde utomlands 20,3 biljoner dollar medan andra länders TNC ägde något mer i USA. Detta är betydligt mer än USA:s BNP och c:a 1/3 av världens BNP. Den genomsnittliga avkastningen årligen 1982-2004 var 5,7 % för USA:s utlandsinvesteringar jämfört med 4,5 % för utländska investeringar i USA (Holtz-Eakin 2005). Vinsten från utlandsinvesteringar uppgick för USA till 6 % av BNP på 1960-talet och till 18 % under åren 2000-2004 (Foster & Magdoff 2009).

                    • Jesper
                      3 maj, 2018 at 13:05

                      Noterar att varken du eller Karlström förstår skillnaden mellan flöden och stockar. Inte heller orsaker till och effekter av direktinvesteringar. Och nej, Lenin duger inte.

Comments are closed.