Den här artikeln har jag fått översatt av den svenske tandläkaren Martin Gelin i Australien (som ej skriver i DN). Den publicerades
17 juli 2017 och är skriven av James O’Neill, som är en Australisk barrister (jurist) i juridik och geopolitisk analytiker.
Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN: s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

Artikeln. här
Den 4 juli 2017 avfyrade Nordkorea en missil från sitt territorium som landade i Japanska havet. Västkommentatorer påstod omedelbart att Nordkoreas påstådda ICBM har förmågan att nå Alaska och även norra Australien.
Det ”hot” som Nordkoreas missilprov förorsakar, har dominerat kommentarer sedan dess. Detta hot togs upp i en stor artikel i Sydney Morning Herald den 8 juli 2017 av politiske redaktören Peter Hartcher. Hartcher citerade ett antal försvars”experter”, som alla antog:
1. Att det faktiskt handlade om en ICBM;
2. Att den missil Nordkorea har eller snart skulle få, har kapacitet att motta kärnvapenstridsspetsar.
3. Att en sådan utveckling utgör ett existentiellt hot mot Australien; och,
4. Att Australien inte hade något nuvarande försvar mot en sådant hot och att det därför finns ett brådskande behov av att förvärva ett missilförsvarssystem för att skydda Australien.

Till stöd för den sista punkten i Harchers artikel, hävdar Utrikesminister Julie Bishop att ”Nordkorea är ett hot direkt mot Australien” och före detta G.W. Bush-rådgivare Mike Green, nu Center for Strategic and International Studies, att Australien absolut bör överväga att inrätta ett missilförsvarssystem.
Enligt en uppgift, citerad av försvarets talman Richard Marles, finns det tvivel om att försvarsdepartementet har något förtroende för effektiviteten av amerikanska anti-missilförsvarssystem, och att när det galler Australien är risken för liten och kostnaden för stor.

Det nordkoreanska missilprovet ger upphov till ett antal frågor om geopolitik och försvar, varav ingen har behandlats tillräckligt. Några av de viktigaste av dessa frågor kommer nu att behandlas inom ramen för de fyra antagandena (1) till (4) ovan.

1. Var det en ICBM? Trots påståenden från amerikanerna i synnerhet och antagandena från de australiska kommentatorerna är det tveksamt om att missilen faktiskt var en ICBM. I en rapport till FN: s säkerhetsråd uttalade det ryska försvarsdepartementet att missilen bara flög 535 km och nått en höjd av 510 km innan den hamnade i Japans hav.
Nordkorea kärnvapen
Bekräftelse eller tvivel av den ryska påståendet kan lätt bedömas, inte minst från amerikanerna själva genom deras satellit- och radarspårningsanläggningar, men de har varken bekräftat eller förnekat den ryska rapporten. Istället har det skett en upptrappning av spänningar, där amerikanska krigsfartyg skickats till koreanska vatten och amerikanska FN: s ambassadör Nikki Haley utfärdar direkta hot om ensidig amerikansk militär handling ( Sydney Morning Herald , 6 juli 2017). Att sådana hot inte är motiverade och även saknar grund enligt internationell rätt verkar inte bekymra australiska kommentatorer.

Däremot utfärdade de ryska och kinesiska regeringarna ett gemensamt uttalande den 4 juli som fördömde det nordkoreanska missilprovet som oacceptabelt och ett brott mot relevanta säkerhetsrådsresolutioner. Ännu viktigare är dock att de båda regeringarna föreslår särskilda åtgärder som syftar till att bryta spänningar på den koreanska halvön och skapa förutsättningar för en fredlig lösning av problemet. (Uttalande av Ryska federationens utrikesministerium nummer 1317, 4 juli 2017.)
Dessa förslag grundades på tidigare kinesiskt förslag som krävde ”frysning” på missilaktiviteter av både Nordkorea och Förenta staterna, ett stopp för stora sydkoreanska och amerikanska militära övningar som hotar Nordkorea och åtgärder vidtas för att progressivt demilitarisera den koreanska halvön.

USA förkastade den föreslagna åtgärden, precis som den tidigare hade avvisat det kinesiska förslaget. Såsom har beskrivits på annat håll finns det en lång historia av amerikanska åtgärder som saboterar en potentiell lösning på koreanska frågor.
Det är en legitim fråga att ställa; varför har vi haft denna långvariga negativa kedja av händelser och varför kan inte USA välkomna de förslag som Ryssland och Kina lagt fram, åtminstone som en början av en möjlighet till verklig minskning av en farlig situation.
Dessa är frågor som den australiska regeringen, och media, är ovilliga att ställa.

2. Vi vet inte om Nordkorea för närvarande har den tekniska förmågan att sända ett kärnvapen av typ ICBM till ett avlägset mål. Det skulle vara oklokt att anta att den tekniska förmågan inte kommer att nås förr eller senare. Den viktigaste frågan för Australien är, spelar detta överhuvud taget någon roll? Och vilket är det lämpliga politiska ställningstagandet?
Det ligger ett stort antal länder mellan Nordkorea och Australien, ett avstånd på mer än 5000 km, men det finns en tydlig brist på bevis med möjliga undantag av Sydkorea och Japan, att dessa har någon brådska att utveckla ett antimissilförsvar. Den mest troliga orsaken till detta är att de inte har någon berättigad anledning att befara att de skulle utgöra mål för en missil. Även om det skulle finnas ett avlägset, hypotetiskt hot, är dessa länder också medvetna om att upprättandet av ett dyrt missilprogram inte skulle ha någon praktisk effekt.

När det gäller Sydkorea och Japan skulle deras närhet till Nordkorea innebära att den radioaktiva nedfallet också skulle förorena Nordkorea själv. Det finns också ett stort antal amerikanska militärbaser i Sydkorea, Okinawa och det japanska fastlandet att varje attack mot dem skulle leda till massivt motstånd från USA, och kanske attack mot Nordkorea, oavsett om den är radioaktivt eller ej. Det finns inga bevis för att Kim är suicidal.
3. Finns det ett hot mot Australien? Tekniskt sett är svaret ja, åtminstone om en gång i framtiden Nordkorea skulle lyckas utveckla ICBM-kapacitet med matchande stridsspets-teknik. Den viktigaste frågan är dock varför skulle Australien utgöra ett missilmål? Kim har tydligen gjort uttalanden om att Australien kan betraktas som target på grundval av Australiens förhållande till USA. Återigen är detta en teoretisk möjlighet, men vad skulle man uppnå i praktiska termer? Det finns inga bevis för att någon fördel for Nordkorea skulle uppnås genom att attackera Australien. Denna avlägsna möjlighet är uppenbarligen otillräcklig för att lugna australiska försvarsplanerare.

Detta faktum pekar på två relaterade sårbarheter genom det tredje alternativa antimissilsystemet och det som sannolikt kommer att väljas av Australien ifall man beslutar att köpa ett sådant system – nämligen det amerikanska Patriot-systemet. Versionen av detta system, som skulle ha en ytterst begränsad användbarhet för Australien, kallas PAC-2. Men PAC-2 är dock beroende av en satellit i omlopp för att ge den den information som behövs för att kunna fungera. Australien har inte sådana satelliter och skulle därför bli helt beroende av amerikanerna.
Även om tillgången till USA:s satelliter beviljades, skulle satelliterna kunna inaktiveras av det kinesiska HPM-försvaret. Kort sagt, en väldigt dyr ”vit elefant”, i mångt och mycket liknande Australiens köp av F35 jetplan från USA och ubåtssamarbetet som nyligen inletts med Frankrike.

4. Vad händer om en riktig fiende skulle angripa oss? Ta en titt på ställningstagandet rörande det potentiella nordkoreanska ”hotet”. Landet som har den verkliga kapaciteten att attackera Australien är Kina. En dylik attack är dock högst osannolik och skulle enbart komma med i deras strategiska ekvation på grund av Australiens militära samhörighet med USA, speciellt p.g.a spionbasen vid Pine Gap och flera andra amerikanska militärbaser i Australien.
Det kinesiska missilsystemet som är tillämpligt i detta fall är Dongfeng41, som har 8-10 oberoende riktade kärnvapenspetsar. De har en räckvidd på 12 000-15 000 km; Och en topphastighet på Mach25. Det finns inget system i väst som kan försvara sig mot denna missil.
Ett besläktat vapen i det kinesiska förvarssystemet heter Dongfeng21D , som enligt US National Air och Space Intelligence Center är världens första anti-ship ballistiska missil. Den har en räckvidd på 1450 km och kan avfyras från mobila landbaserade system. Dess hastighet, noggrannhet och en mängd andra tekniska egenskaper förvandlar amerikanska transportskepp för stridsflygplan, hörnstenen i USA: s militära projektion, till dyra dödsfallor.

Slutsats

Med tanke på Australiens oförmåga att försvara sig mot en verklig missilattack blir frågan då, varför trappas faran upp för en Nordkoreansk attack mot oss?
Två möjliga förklaringar kan dras fram, inte nödvändigtvis oförenliga med varandra. Den första är att fabrikationen av ett allvarligt hot ger ett gyllene tillfälle att främja försäljningen av amerikanska vapen. Det finns många exempel på denna taktik. Av nyare datum är det iranska kärnvapenhotet som används för att motivera installationen (20/11/13) av dyra anti-missilsystem och andra militärbaserade åtgärder i flera europeiska länder. Den iranska nukleära osanningen har sedan länge blivit genomskådad. Det Iranska falsariet har numera blivit ersatt av det ”ryska hotet”, åtföljt av en sällan skådad demonisering av Ryssland och dess president Vladimir Putin. Resulterande i den östliga frammarschen av NATO upp till de ryska gränserna.

Det andra huvudsakliga syftet med ivrigt upprepande av det ”Nordkoreanska hotet” är att det motiverar den fortsatta amerikanska militära närvaron i Ostasien, ett geografiskt avlägset område från USA. Australiska politiker fortsätter att kalla USA:s närvaro en viktig faktor för stabilitet och fred i regionen, uppenbarligen utan en antydan av ironi. Återigen matchar inte retoriken med verkligheten. En irrationell matchning.
Alla USA:s handlingar och uttalanden om Asien, från Koreakriget och Vietnam, upp till och inkluderande Obamas ”Pivot to Asia” och den nuvarande retoriken kan förklaras inom ramen för ett enda strategiskt koncept: upprätthållandet av den amerikanska hegemonin och med detta, omringningen och inkluderingen av det största hotet mot USA:s hegemoni, Kina.
Den politiken är dömd att misslyckas, men den innebär orimliga risker för Australien. I stället för att möta den risken och formulera försvars- och utrikespolitiska prioriteringar som återspeglar Australiens nationella intresse, klamrar Australien sig fast vid en politik som inte längre har resonans i en föränderlig värld.
Enligt Stuart Rollo i The Guardian (10 juli 2017) befinner sig Australien ”sovandes längs en väg av militärkonfrontationer, oförmögen och ovillig att avvika från de amerikanska säkerhetsprioriteringar som inte längre återspeglar våra verkliga behov”.
I stället för att ha en rationell och informerad offentlig dialog om dessa frågor, verkar våra politiker, uppmanade av de vanliga medierna, istället ha valt att fortsätta med den tydligt misslyckade politiken från det förflutna. Vår överlevnad som nation är ifrågasatt och ett radikalt nytänkande är av yttersta nödvändighet.

i Andra om: Nordkorea, USA, Sydkorea Kina, Australien, Politik,desinformation kärnvapen krig
imperialism missiler Kina
Ryssland