Denna artikel är skriven av Christer Lundgren, ordförande i svensk-koreanska föreningen. Den har tidigare publicerats av svensk-koreanska föreningen Svensk-koreanska och på Knut Lindelöfs blogg. Knut Lindelöfs blogg

” Att förhindra ett nytt krig på Koreahalvön är idag en huvudfråga i världspolitiken. Det innebär i första hand att stoppa Trumpadministrationens planer på krig mot Nordkorea. Alla krafter som i detta läge verkar för fred, avspänning och dialog på Koreahalvön måste välkomnas.

Koreakonflikten är inte en konflikt mellan norra och södra Korea, det är en konflikt mellan USA och Demokratiska Folkrepubliken Korea. I grunden handlar det om USA:s strävan att ta kontroll över hela Koreahalvön.
Det är USA:s president Donald Trump, inte Sydkoreas Moon Ik-hwan, som hotar Pyongyang med militärt angrepp – inklusive kärnvapenangrepp – och som skjuter missiler mot Syrien och släpper ”alla bombers moder” över Afghanistan för att understryka allvaret i krigshotet mot Nordkorea. Det är Trump som pressar Moon att sluta upp bakom en oförsonlig linje mot landsmännen i norr, inte tvärtom. Det är USA som leder de jättelika gemensamma militärövningarna tillsammans med sydkoreanska trupper, och som i krigstid har överkommandot över dem. Det är USA som i FN:s säkerhetsråd pressar fram den ena resolutionen efter den andra om sanktioner mot Nordkorea. Det är USA:s president som i FN:s generalförsamling hotar med att ”utplåna Nordkorea” – ett brott mot artikel 2 § 4 i FN-stadgan:
”Samtliga ledamöter skall i internationella förbindelser avstå från hot eller användning av våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt som inte överensstämmer med Förenta Nationernas syften.”
Det är inte Nordkorea som hotar att angripa USA med kärnvapen. Nordkorea försöker avvärja ett angrepp genom att demonstrera sin kapacitet att slå tillbaka ett angrepp. Alla nordkoreanska provsprängningar och missiluppskjutningar har varit svar på direkta hot om angrepp eller beslut om sanktioner.
Enligt en opinionsundersökning är 58 procent av befolkningen i USA (82 procent av republikanerna, 37 procent av demokraterna, 56 procent av de oberoende) för krig mot Nordkorea om sanktioner och diplomati inte ger resultat.

Brott mot FN-stadgan
FN:s säkerhetsråd ska enligt FN-stadgan upprätthålla internationell fred och säkerhet, förebygga och undanröja hot mot freden, undertrycka angreppshandlingar och fredsbrott och lösa internationella tvister. Rådet ska tillämpa principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet.

Det är uppenbart att säkerhetsrådet – där Sverige är medlem – fullständigt nonchalerar sina stadgeenliga plikter. Rådet nonchalerar begäran från Demokratiska Folkrepubliken Korea, en medlemsstat, att diskutera krigshotet på Koreahalvön och beslutar istället i resolution efter resolution om upptrappade sanktioner mot detta land, den hotade parten.

Säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner saknar folkrättslig grund. Demokratiska Folkrepubliken Korea bryter inte mot några internationella avtal eller konventioner. Vad de kritiseras för – att skjuta upp satelliter och att provskjuta missiler och även att utveckla kärnvapen i avskräckande syfte – anses fullt acceptabelt när andra länder gör det.

Nordkorea har dragit slutsatsen att FN:s säkerhetsråd i realiteten fungerar som bulvan för USA-imperialisterna och att de länder och folk som hävdar sitt oberoende aldrig kan förvänta sig hjälp från säkerhetsrådet.

Den spända situationen på och kring Koreahalvön ser de som ”en allvarlig konfrontation mellan oberoende och underkastelse, mellan rättvisa och orättvisa, mellan framåtskridande och reaktion”.

Svensk interventionism
I en artikel på DN Debatt kritiserar tre forskare vid Utrikespolitiska institutet sanktionspolitiken och krigshotet och förordar istället att allt bör göras för att bygga relationer med Nordkorea – gärna på icke-officiella nivåer:
”Framförallt bör omvärlden stödja Nordkoreas framväxande medelklass genom att bombardera landets svarta marknader med utländska varor. Den bör också aktivt sprida information om hur människor lever i andra länder, i synnerhet Sydkorea.”
Det vore, enligt förslagsställarna, en klokare strategi för ”oss alla som önskar Kim-regimens fall” eftersom Nordkorea är ”en stat som begår så flagranta brott mot sitt eget folk”.
En sådan hållning är naturligtvis att föredra framför krig, men också den är fientlig och strider mot folkrätten.

Det är en utbredd uppfattning att Sverige aktivt bör verka för ”demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter” i andra länder, däribland Nordkorea, gärna i samverkan med de stormakter som tidigare koloniserat eller fört krig mot det koreanska folket.

I media målas det upp en bild av förhållandena i Nordkorea som passar dessa syften.
Vad högste Nato-chefen Trump hotar med

Bara koreanerna själva har rätt att utforma det koreanska samhället. Ingen stormakt, inget annat land över huvud taget och inget block av länder har rätt att blanda sig i det koreanska folkets interna angelägenheter, diktera villkor eller utsätta dem för påtryckningar, sanktioner eller bestraffningar.
Sverige bör i sin utrikespolitik respektera Demokratiska Folkrepubliken Koreas suveränitet, ha goda och omfattande relationer med landet och bidra till fred, försoning och avspänning på Koreahalvön.

Några andra artiklar om Korea.
USA hotar starta krig mot Nordkorea som vill ha fredlig återförening sedan 60 år
USA-imperialismens män hotar med kärnvapenkrig mot Nordkorea
Putin om Nordkoreas kärnvapen
Nordkorea är inte största hotet mot kärnvapenkrig – utan den som fördömer detta mest!
Sydkorea, Kina, Ryssland och Tyskland lägger in veto mot krig mot Nordkorea
Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien
Korea – eller unipolär världsordning på väg mot sitt slut

i Andra om: kärnvapen, Nordkorea,sanktioner, FN, FN-stadgan,Andra om: kärnkraft, sanktioner,imperialism, Krig, USA, Politik, EU, massmedia IAEA desinformation
Ryssland, Hiroshima, politik, Pentagon krig, ekonomi, Sverige NATO