Korea: perioden efter 1945

Denna artikel med titeln ”Understanding the Korean Crisis Requires a Knowledge of History” har skrivits av James O’Neill. Den kommer att publiceras nu i ”Korean Journal of Political Criticism”. Den har översatts av den svenske tandläkaren Martin Gelin i Australien, liksom flera andra artiklar av James O’Neill som jag kunnat publicera här.
James O'Neill
James O’Neill var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

Den ursprungliga artikeln är lång och jag delar upp den i två delar. Den inledande artikeln hade fokus på historia.

Artikeln.
Som redan nämnts i inledningen var Korea ett enhetligt land under mer än tusen år innan 1945.
Detta förändrades i slutfasen av andra världskriget. Dagen efter att Nagasaki bombats, bad John McCloy, USA: s biträdande utrikesminister Dean Rusk (sedermera USA: s utrikesminister under president Kennedy och Johnson) att dra en gräns som skulle dela upp Nordkorea och Sydkorea. Det är inte svårt att beskriva den hybris så tydligt synbar i McCloy’s begäran och likaledes faktumet att Rusk skulle välja just den 38: e breddgraden för gränsdragningen, utan att ens rådfråga koreanerna själva eller någon annan som kan ha haft ett legitimt intresse av efterkrigskoreas utseende.

Det är svårt att hitta en enstaka handling som så tydligt skulle skapa förutsättningar för senare tiders politiska svårigheter mer än denna.

Likheter med 1954 års Geneva Överenskommelse känns naturligtvis igen. Här beskrevs uppdelningen av post-koloniala Vietnam utmed 17: e breddgraden. Uppropet till allmänna val att ske inom två år planlades med syfte till att skapa en nationell regering för landets enighet.
Detta avtal saboterades av amerikanerna som förhindrade valen, delvis på grund av att ”fel man” Ho Chi Minh, med stor säkerhet skulle ha vunnit vunnit valet.

Sovjetunionen drog tillbaka sina trupper från norra Korea 1946. I och med att Japanerna hade besegrats, hade deras främsta mål nåtts, och det fanns ingen önskan för Sovjetunionen att behålla kontrollen över den delen av Korea.

Helt andra tongångar gällde Sydkorea. Här hade amerikanerna helt andra idéer.
Den nationalistiska grupperingen som försökte att ta kontroll, blev brutalt nedtryckt. Dokument ur Su-Kyoung Hwangs värdefulla studie ”Korea’s Grievous War” (2016) beskriver ett antal uppror mot militärregeringen i den amerikanska zonen som installerats av General John Hodge.
Förtrycket i den amerikanska zonen hölls vid liv med hjälp av tidigare japanska ockupanter, som i sin tur understöddes av amerikanerna i Korea fram till januari 1946 då omfattande hat framtvingade avlägsnandet av tidigare japanska medarbetare och anti-kommunistiska militanter som hade kommit in från norr. Tiotusentals koreaner dödades i dessa brutala övergrepp.
Bruce Cumings, (forskare och författare av boken Ursprunget till Koreakriget – 1981) hävdar att mellan 100.000 och 200.000 människor dog som följd av politiskt våld i söder, innan utbrottet av kriget i juni 1950. De dödades av de sydkoreanska regeringsstyrkorna, och dels av den amerikanska ockupationsarmén.
Korea - the Korean War
Gränsöverskridanden från båda sidor förorsakade återigen tiotusentals dödsoffer. Syngman Rhee, som hade bott i USA under tidigare 40 år, installerades som en amerikansk marionett diktator den 15 augusti 1948. Tre veckor senare 9 September 1948, proklamerade Kim Il Sung Nordkorea som egen nation och sig själv som dess ledare.

Med en sådan efterkrigshistoria det var det föga förvånande att ett fullskaligt inbördeskrig bröt ut den 25 juni 1950. Beskrivningen att en attack från norr var ett försök att erövra Sydkorea, var ett omtyckt och vida spritt situationsporträtt i väst och en förenklad bild av den komplexa och osäkra situation som rådde under perioden 1945-1950. Sådana västerländska tongångar tenderar att släta över de politiska händelserna i söder som gjorde en fredlig återförening omöjlig. Uttömmande detaljer om själva kriget spriddes vida omkring.
Syngman RheeSyngman Rhee
Denna artikels ändamål nödvändiggör ett par korta kommentarer. Nordkoreas invasion var till en början mycket framgångsrik, Seoul ockuperades snabbt.
USA inhämtade Säkerhetsrådets samtycke för att kunna bilda en koalition ämnad till att motsätta sig Nordkorea. På grund av avsaknaden av Sovjetunionen vid Rådet kunde koalitionen förverkligas. Sovjets bojkottande var ett svar på Rådets vägran att erkänna Folkrepubliken Kina som den legitima kinesiska representanten i Rådet. En absurditet som fortsatte fram till 1972.

FN: s USA-ledda ”koalition” återerövrade snabbt Seoul den 25 september 1950 och den 1 okt passerades den 38: e breddgraden. De marcherade snabbt vidare till Yalu floden vid gränsen till Kina. Vid denna tidspunkt gick kineserna in i kriget och amerikanerna eliminerades snabbt från Nordkorea.
Amerikanerna blev förvånade av detta militära bakslag. FN: s befälhavare, general McArthur ville att man skulle använda 50 atombomber mot kineserna. Han fick sparken av president Truman, men att den amerikanska militären ens övervägde att använda kärnvapen, är i sig mycket avslöjande.
Kriget drog ut på tiden fram till vapenstilleståndet 1953. Amerikanerna utövade kontroll av luftrummet och förorsakade ödeläggning norrut genom bombningar och napalm. Fler bomber släpptes över Nordkorea än som använts mot Japan och Tyskland tillsammans under andra världskriget.
Douglas Mac Arthur untitledDouglas Mac Arthur
Förekomsten av militära mål ebbade snabbt ut och därefter användes bombningarna som ett sätt att utöva terror mot civilbefolkningen. Detta var utan tvekan ett krigsbrott enligt protokoll 1 i Genèvekonventionerna.
De som är förtrogna med den amerikanska krigsmaskinens aktiviteter efter 1945 blir naturligtvis inte överraskade av detta. Inte heller kommer de att förvånas av det faktum att c:a 60% av Nordkoreas befolkning dödades.
Storbritanniens förluster under hela 2: a världskriget var som en jämförelse mindre än 1% av befolkningen, och USA förlorade 0,3 %.
Inte hellre förvånas vi över att USA inte har ratificerat Protokoll 1. Samma gäller Israel och en handfull andra stater. 174 stater har godkänt protokollet.

Koreanska efterkrigstiden.
Sydkoreas historia från denna period är viktig då den jämförs med amerikanernas retorik, särskilt påståenden om demokrati, rättsstatsprinciper, och hur deras version av det politiska systemet är överlägset Nordkoreas.
Till exempel avsnitt 13 (d) i vapenstilleståndsavtalet anger att enbart utbyte av gamla vapen mot nya skulle tillåtas på den koreanska halvön.
Trots detta förbud hade USA kärnvapen till sitt förfogande i Sydkorea från 1958 till 1991. USA ville installera dem i 2013, men den sydkoreanska regeringen förbjöd detta.

Sydkorea undertecknade Icke-spridningsavtalet år 1975 (Nordkorea 1985). Bekannt är dock att mellan 1982 och 2000 bröt Sydkorea regelbundet mot icke-spridningsavtalet och struntade i att följa sina skyldigheter. Regeringen Syngman Rhee var inte mindre brutal eller förtryckande än Kims styre. Rhee blev slutligen utkastad från Seoul av amerikanerna strax innan ankomsten av en uppretad folkmassa till presidentpalatset.
Park Chung-Han, också han var en diktator och en tidigare japansk kollaboratör, efterträdde Rhee. Han utformade ett koreanskt ‘CIA’, som fungerade på ett liknande sätt som Gestapo under 1932 – 45 perioden i Tyskland . Park omstrukturerade den koreanska konstitutionen i oktober 1972 och tilldelade sig själv den högsta makten. Han förblev i tjänst i under 16 år innan han mördades av sin chef för intelligensenheten 1979. Parks död följdes av en militärkupp en vecka senare. År 1987 bildades en ny republik. En tidigare medlem av militärjuntan, Roh Tae-woo, blev president.
Korea ParkPark
Park Geun-Hye, förre diktatorn Parks dotter blev år 2013 president. Hon i sin tur tvingades att avgå i mars 2017 efter att ha dömts för myndighetsmissbruk i offentlig tjänst.
Sydkorea har nu ytterligare en ny president, Mr Moon, en man som för första gången i Sydkorea efter andra världskriget, visar ärliga tecken på att vilja förhandla med Nordkorea och andra berörda parter för att nå en fredlig lösning på problemen.
Nordkoreas kärnvapenprogram
Mot bakgrunden av denna besvärande bakgrund, och särskilt den starka fientligheten mot Nord och av amerikanerna i synnerhet, är det knappast förvånande att Nordkoreas regering skulle vidta åtgärder för att säkra sina gränser och territoriella integritet. Den nordkoreanska regeringen är lika kapabel som andra att förstå det geopolitiska maktspelet. De observerade exempelvis Irakledaren Saddam Husseins öde. Hussein begick det fatala misstaget att lita på de amerikanska försäkringarna om icke-ingripande i Iraks dispyt med Kuwait 1990.
Därefter följde ett årtionde av sanktioner under vilket åtminstone en halv miljon irakiska civila dödades. Därefter inleddes en amerikansk invasion på helt falska premisser att Irak skulle ha massförstörelsevapen.
Mer än 1 miljon irakier har sedan dött som direkt följd av att invasionen och efterföljande ockupation. Fjorton år senare är Irak fortfarande ockuperat, dess städer förstörda och uppror mot islamiska radikaler bekämpas. Nordkorea observerade också Muammar Gaddafis öde som förbundit sig mot användning och innehav av massförstörelsevapen. Ett otillräckligt löfte för att undgå den amerikanskt ledda invasionen, vilken i likhet med Irak har lämnat Libyen i ett dysfunktionellt tillstånd. Innan detta krig hade Libyen den högsta levnadsstandarden i Afrika.
pyongyangPyongyang 1953 efter USA:s bombningar
På grund av att varken Irak eller Libyen hade massförstörelsevapen blev de anfallna.

Detta är en lektion som noterades mycket noga av Nordkoreas ledarskap. Utvecklingen av Nordkoreas kärnvapensprogram och bärraketer ledde till en lång rad av förhandlingar och nådda avtal. Dessa bröts regelbundet. Varierande engagemang lades fram av amerikanska presidenter som försökte att hantera de oundvikliga konsekvenser på ett rationellt sätt.
Denna långa utveckling har skickligt analyserats av Fu Yings ( Brookings Institute) Strategidokument (“The Korean Nuclear Issue” Den koreanska kärnkraftsfrågan) som publicerades i maj 2017. Det är tillräckligt att i nutid notera att när avtal mellan de berörda parterna har nåtts, undermineras dessa av antingen amerikanska eller nordkoreanska åtgärder eller av båda två.
Pyongyang untitledPyongyang idag
Den nuvarande situationen är att Förenta staterna bedriver regelbundna storskaliga militära övningar på eller nära den nordkoreanska gränsen. Dessa övningar åtföljs av kränkande och provocerande retorik som saknar motstycke i modern historia. Dessa hot och militära övningar har åtföljts av sanktioner som också är utan motstycke i omfattning och verkan. Om man neutralt observerar den koreanska situationen kommer man lätt till slutsatsen att hot och sanktioner mot norr förblir kontraproduktiva.
Nordkoreanska svar på dessa hot och provokationer har varit att accelerera och avancera sitt kärnvapenprogram. Uppenbart är att Nordkorea nu har förmågan att leverera en atomstridsspets till USAs fastland. Den destruktiva kraften av nutidens nukleära stridsspetsar är signifikant större än de som ödelade Hiroshima och Nagasaki.
En kärnvapenattack på ett land (USA) som i stort sett har undgått tidigare krigsförödelse inom sina egna gränser, kommer sannolikt att för “medel-amerikanen” bli traumatiskt och helt ofattbart. Psykologiska konsekvenser som en kärnvapenattack på en amerikansk fastlandet skulle få, vore likaledes helt främmande.
Det verkar mycket osannolikt att Nordkorea kommer att kapitulera inför amerikanskt hot.
Så länge de fortsätter med sina kärnvapenprogram och amerikanerna inte mildrar både sitt språkbruk och sitt beteende, ökar risken exponentiellt fram till en tidspunkt när kärnvapen kan komma att användas.
Kärnvapen stad 170901
Både de ryska och kinesiska regeringarna har klargjort att om USA eller någon av deras allierade skulle attackera Nordkorea, kommer Ryssland och Kina att försvara Nordkorea.

En sådan utveckling är uppriktigt sagt svår att föreställa sig, eftersom ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle utplåna allt levande. Likaledes är det klart att få fram en framgångsrik lösning av den nordkoreanska frågan så måste det ske via förhandlingar. Ramverket i form av de nu suspenderade “6 Party Talks” existerar redan. Att återuppta dess förhandlingar bör behandlas med hög prioritet.
De kinesiska och ryska regeringarna har också föreslagit en “dubbel frysning” (Double Freeze).
Föreslaget vill att Nordkorea avbryter sina nukleära och missiltestprogram, samtidigt som amerikanerna och deras allierade upphör militära övningar riktade mot Nordkorea och slutar med att provocera Nordkorea och dess regering med odiplomatisk språkföring . Hittills har amerikanerna struntat i att svara positivt på vad som verkar vara ett i högsta grad rimligt förslag. Amerika måste ompröva sin position. Om en tillfredsställande kompromiss inte kan uppnås, kommer vår värld att befinna sig i stor fara.

i Andra om: , , , , ,

  13 comments for “Korea: perioden efter 1945

  1. Jan mellring
    7 januari, 2018 at 10:47

    1956 hade usas flyg, SAC, detaljerade planer på att totalt kärnvapenbomba Sovjetunionen och Kina. De fick nej.

  2. Leif Elinder
    7 januari, 2018 at 11:29
  3. Jan Nybondas
    7 januari, 2018 at 12:30

    Vem delade Korea ? Jo, John J. McCloy, Dean Rusk och Charles Bonesteel satte sig i ett rum på det som hette krigsdepartementet i Washington, och drog en linje tvärs över halvön vid den 38e breddgraden. Detta var dagen efter den andra fällda atombomben i Japan i augusti 1945. De rådfrågade varken koreaner eller ryssar som kunde ha haft en åsikt i frågan. Viktigt för USA var att Seoul befann sig i den södra zonen.
    Militärt skulle Sovjetunionen ha haft en klart starkare ställning vid tidpunkten då de efterkommit löftet till Roosevelt och Truman om att fördriva japanerna från fastlandet och hade trängt djupt in i Korea. Men eftersom Stalin ville ha fortsatt goda relationer med USA fann ryssarna ingen anledning att protestera utan accepterade beslutet. Delningen hade sin temporära poäng i att man skulle undvika att sovjetiska och amerikanska trupper skulle kollidera, men de egentliga amerikanska trupperna befann sig ännu på japanska Okinawa. Sovjetunionen skulle förmodligen militärt ha kunnat överta hela halvön och därefter överlämna den till koreanerna själva men en sådan plan skulle amerikanerna inte ha kunnat föreställa sig. Det var som med D-Day i Europa. Det blev plötsligt bråttom för att Sovjetunionen inte skulle komma för långt.
    Men sedan blev det temporära permanent och USA satte upp det som blev deras marionettstyre i Syd.

  4. Seuol
    7 januari, 2018 at 13:13

    I spridningen av kommunismen var Koreakriget en omistlig del, positionerat i tid mellan Kina och Vietnam. Nordkoreas anfall på Sydkorea, och västvärldens motstånd är essensen av Koreakriget, och den är korrekt återgiven i MSM. Däremot är den förvandlad till en fotnot i artikelns sammelsurium. Utan kommunismen hade där inte funnits något Koreakrig. Det är kommunismen som är den springande punkten, den förklarande faktorn, och det bestående problemet. När Kims arbetslägersregim upphör, så upphör dess kärnvapenprogram, och nord kan civiliseras från Seuol. Kanske är det inte så långt dit?

    • 7 januari, 2018 at 14:32

      Essensen är USA:s splittring av landet 1945-, följt av den mycket brutala Koreakriget. Efter beslut i FN:s säkerhetsråd där norra Koreaej fick framlägga sin version. Och beslut fattat utan att Sovjet fick tid att ompröva sitt deltagande då de var frånvarande pga. av FN:s beslut att låta USA-marionetten Chiang-Kai-Shek på Taiwan reprsentera Kina och inte Folkrepubliken som utropats 1949 och som ontrollerade fastlands-kina. Sedan har USA vägrat fredsavtal, vilket Nordkorea vill ha. Och behållet en militär kontroll över Sydkorea. Beteckningen ”Kims arbetslägersregim” är en okunnig, nedsättande term åtföljt utan fakta.

  5. Jan Nybondas
    7 januari, 2018 at 15:26

    Motverkan av kommunismens spridning är ett falskt catch-all argument med vilket man har försökt skyla över och berättiga morden på miljoner asiater. Dessa asiater hade varit utsatta för ett århundrade av grövsta kolonialism. Det var deras ensak vilken fana de samlades under för att kasta av sig det koloniala oket. De valde den röda fanan för att den samlade de talrikaste och starkaste krafterna – helt logiskt sett ur deras synvinkel. Vad hade USA här att skaffa, på andra sidan jordklotet ?
    Kommunistpartierna styr fortfarande över Kina och Vietnam. Kommunisterna vann och det ledde inte till Asiens eller världens undergång. Hållningen till Kina är ambivalent. De har så mycket kosing att många västländer är beredda till omåttligt fjäsk för att få vara med och göra affärer. Å andra sidan är den geopolitiska utmaningen t.o.m. större idag och därför försöker man skapa osämja bland Kinas grannar.
    Vi ser också hur ideologin inte spelar någon roll i relationerna med Ryssland. Det är deras militära kapacitet som är problemet då man inte kan påtvinga dem vasallstatus. Kommunisthysterin är en utlöpare av den amerikanska paranoian vars rötter ligger någonstans i väckelsekristendomen. P.g.a. USA:s övertag på den mediala arenan blev kommunistfaran uppblåst till sådana proportioner att den lurade t.o.m. kommunisterna själva, såtillvida att de kom att överskatta ideologins roll i motsättningar som handlade om gamla och nya kolonialmakters geopolitik.

    • Minh
      7 januari, 2018 at 18:31

      Asiaterna valde inte kommunismen, kommunismen valde asiaterna. Kommunister är aldrig folket företrädare, kommunister är folkets usurpatorer. Kommunisterna stjäl allas egendom, och uttalar sig sen å folkets vägnar. Kinas, Koreas och Vietnams kommunister företräder inte respektive folk, utan sig själva. Ideologiskt motiverade brottslingar med en skräpideologi från Europa som rescenserar sig själva.

      • 7 januari, 2018 at 20:47

        Kommunistpartierna som ville införa socialism hade i Kina, Vietnam och Korea av allt att döma stort stöd av befolkningen. I sina försök att bygga socialism blev naturtillgångar och produktionsapparaten mer eller mindre under statens eller under ett kollektivs ägande eller kontroll med planerad verksamhet för befolkningens eller befolknimngsgruppers behov, och utan egentlig arbetslöshet. Detta är mycket mer demokratiskt än det kapitalistiska systemet där ett fåtal äger och kontrollerar naturtillgångar och produktionsapparat. Inriktningen i detta odemokratiska och primitiva system är på största möjliga vinst, och med beslut utan demokratisk insyn. Vi ser ökade ekonomiska klyftor, ökad arbetslöshet och oförmåga att komma år klimatförstöringen, samt alla krigen om nayturtillgångar som dödar och dödat många miljoner. Vad är kommmunism? Del 1

  6. Jan Nybondas
    7 januari, 2018 at 21:59

    Den kinesiske statsvetaren Zhang Weiwei sade för en tid sedan att om Kinas siffror lämnades obeaktade skulle världsfattigdomen ha ökat under de föregående åren. Den nedåtgående positiva trenden i världen beror helt på Kinas stora vikt i sammanhanget. Han gillar att skoja med Francis Fukuyamas knäppa idéer om historiens slut och de västliga ”demokratiernas” företräden. Han sade att den selektion som ledarna i Kina är föremål för gör det helt otänkbart att någon som George W. Bush skulle lyckas att klättra upp till statschef i Kina.
    Den tidigare tyske förbundskanslern Helmut Schmidt sade redan på sin tid att även om han var en förespråkare för den västliga modellen i sitt hemland, skulle han knappast rekommendera den till Kina. Kinas modell är dess egen och beror på landets historia och dess enorma storlek befolkningsmässigt.

    • 7 januari, 2018 at 22:22

      Mycket möjligt. Har skrivit en del om detta.

      I skriften ”USA som världspolis” från våren 2016 står ”Kina har fört 650 miljoner människor ut ur fattigdom och svarar för nästan hela minskningen av fattigdomen i världen.”. Vidare ”Bortser man från Kina har antalet fattiga minskat från 1 225 miljoner år 1990 till 1 116 miljoner människor år 2008, dvs. med knappt 10 % på 18 år. ”

      Skriften diskuterar olika mått på fattigdom. Kan köpas av mig för 50 kr+ porto.

      Är inte uppdaterad.

      Några andra uppgifter nedan. För ett par år sedan ändrade Världsbanken gränsen för fattigdom.

      Fattigdomen ökar i Sverige – och andra ”rika” länder – Vad bör göras? Från 2015

      Andra betydelsefulla resultat i en UNICEF-rapport:
      ◾I 23 av de 41 ”höginkomstländerna” länderna har barnfattigdom ökat sedan 2008. I Irland, Kroatien, Lettland, Grekland och Island, med drygt 50 procent.
      ◾I Grekland låg 2012 hushållens medianinkomster för familjer med barn på 1998 års nivåer. Medan Grekland förlorade 14 år så förlorade Irland, Luxemburg och Spanien förlorade ett decennium; Island förlorade 9 år och Italien, Ungern och Portugal förlorade 8 år.
      ◾Lågkonjunkturen har drabbat 15-24 åringar särskilt hårt, och antalet Neets steg dramatiskt i många länder. I EU klassificerades 7,5 miljoner ungdomar (motsvarar nästan befolkningen i Schweiz) som NEET 2013.
      ◾I USA, där extrem fattigdom bland barn har ökat mer än under lågkonjunkturen 1982, innebar sociala skyddsnät ett stöd till fattiga familjer, men var mindre effektiva för de extremt fattiga utan jobb. Barnfattigdomen har ökat i 34 av 50 delstater sedan början av krisen.
      * År 2012 levde 24,2 miljoner barn i fattigdom, en nettoökning med 1,7 miljoner från 2008. 1/3 av barnen i USA lever i fattigdom.

      Uppgifter (från Washington Post 29/10 2014) visar att barnfattigdomen i USA är högre än i Litauen, Rumänien och Italien.

      Enligt officiella uppgifter US Census Bureau lever nästan 50 miljoner av USA invånare i fattigdom 2011, då de har en inkomst lägre än 23 000 dollar (motsvarande 150 000 svenska kronor) för en familj på 4 personer, medan ytterligare 50 miljoner ligger under två gånger fattigdomsgränsen (motsvarande 300000 svenska kronor). 50-50=100 miljoner. Arbetarklassen – en ”osynlig” förlorare i USA. Lever 50-100 miljoner i USA i fattigdom?

  7. stig-olof bragmo
    8 januari, 2018 at 14:52

    har sovjetunion invaderat något land som varit rent kapitalistiskt.
    ungern var väl kommunistiskt styrt.flyktingar jag träffat i sverige sa att tito var envåldshärskare men han var omtyckt då han såg till att alla medb. kunde äta sig mätta och studera på universitet om de ville.sjukvården vet jag inget om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*