Denna artikel är skriven av Federico Pieraccini som är en oberoende skribent då det gäller internationella affärer, konflikter och politik. Globalresearch.Jag framför mitt varma tack till Christer Lundgren som översatt artikeln på min förfrågan. Artikeln publicerades 14 maj för första gången.

Artikeln
Med segern för Moon Jae-In i Sydkorea kommer en period av konfrontation på Koreahalvön sannolikt att ta slut. Med den nya presidentens tillträde kan Sydkorea vänta sig en kraftig minskning av fientligheterna med Nordkorea samt en återupptagande av dialogen med Kina. En förväntad och i hög grad emotsedd seger bekräftades i Sydkorea den 9 maj, då kandidaten Moon vann i Sydkoreas presidentval över sina rivaler Hong Joon-pyo (Liberty Korea Party) och Ahn Cheol-soo (People’s Party). Efter att förra presidenten Park Geun-hye avgått och fängslats på grund av en enorm korruptionsskandal, vände sig den allmänna opinionen bort från hennes parti till förmån för oppositionens främsta företrädare, en center-vänster advokat specialiserad på humanitära frågor.

Moon tillbringade flera år i oppositionspartiet där han förespråkade ökat samarbete i regionen och dialog med Pyongyang liksom med Peking, vilket är en markant kontrast till Park Guen-Hye’s proamerikanism. Liksom Duterte på Filippinerna har Moon för avsikt att återuppta dialog med alla partner för att inte begränsa sina alternativ på den internationella arenan. Ett sådant tillvägagångssätt speglar kärnan i den multipolära världsordningen: samarbete och dialog med alla parter för att uppnå ett vinn-vinn-resultat. Ser man till situationen i regionen, så tycks segern för en politiker som verkar ha all avsikt att förhandla fram en överenskommelse snarare än att stödja militär upptrappning innebära en hoppfull framtid för Kina och dess grannar. Nivån på samarbete och handel mellan Sydkorea och Kina är grundläggande för ekonomin i båda länderna, så en återgång till förhandlingsbordet kring frågorna om utstationering THAAD är ett hoppfullt tecken som näringslivet i Kina och Sydkorea sätter stort pris på.
Park_Geun-hye

Dutertes strategi
USA står inför ett scenario av filippinsk typ. Historiskt har Sydkorea och Filippinerna alltid varit två grundläggande amerikanska allierade, som sett mer till Washingtons intressen än till sina egna nationella politiska agendor. De senaste decennierna har båda länderna styrts av politiker som varit noga med att inte störa de amerikanska beslutsfattarnas känslor. Sydkorea och Filippinerna står i centrum för den politiska strategi som Obama kallade den asiatiska omsvängningen (”Pivot to Asia”), eller tydligare en politik som syftar till att hålla tillbaka Kina och dess expansion som regional hegemon i Asien. Efter Trump-administrationens fokus på och hot mot Nordkorea under de senaste veckorna har kriget verkat mer troligt på halvön. Men med Moons seger har den möjligheten förmodligen blivit permanent utesluten. I flera intervjuer veckorna före valet uppgav Moon att ett krig mellan USA och Nordkorea skulle vara en omöjlig börda för Sydkorea att bära. Moon är mycket realistisk om den konventionella avskräckning som Nordkorea har, kanske ännu mer än kärnvapenutvecklingen.

Trots att Trump har sagt att han är villig att träffa Kim Jong-un, tycks de flesta av hans beslut bero på hökarna som omger honom. Ser man på Trump-administrationens första hundra dagar, så framstår en klar avvikelse från vallöften, påverkad av generaler som han nominerat, vilket lett till olika former av upptrappning i världens heta regioner. Summa summarum har Trumps avsikter och ord viss betydelse och USA:s hållning i regionen tycks vägledas av militära generaler och inre kretsen av familjemedlemmar. Lyckligtvis för världen har de trevande åtgärderna i Syrien och Afghanistan inte gett stort resultat, till exempel bombningen av Shayrat-flygbasen eller uppvisningen i Afghanistan med MOAB (”alla bombers moder”).

THAAD för att söndra

Utstationeringen av det avancerade anti-missilsystemet THAAD fortsätter som inslag i en krigisk inställning till Nordkorea. Den starka och fasta retoriken i Pyongyang är motiverad och inte överraskande med tanke på sammanhanget och de hot som landet står inför i samband med amerikanska provokationer. Utstationeringen av THAAD har fått konsekvenser, däribland ökande spänningar mellan Sydkorea och Kina. Moons seger går emot de amerikanska politikernas i Washington mål att isolera Kina. I detta ljus gjorde den snabba utstationeringen av THAAD före det sydkoreanska valet att den sannolika vinnaren Moon ställdes inför fullbordat faktum. Detta första steg klargör vad Washingtons inställning till den nya sydkoreanska presidenten kommer att vara. THAAD har också utstationerats för att skärpa den mest frustrerande motsättningen mellan Seoul och Peking: Nordkorea. Åtgärden togs avsiktligt av Washington för att pressa Seoul. THAAD har alla egenskaper hos en trojansk häst. Placerad för att försäkra en allierad (Seoul) mot ett falskt hot (Pyongyang) blir det ett vapen mot Kina som sätter på plats ett system, bara några hundra mil från gränsen, som potentiellt kan påverka Kinas strategiska kärnvapen. USA-militären påskyndade utstationeringen av THAAD med vetskap om att detta omedelbart skulle placera den blivande presidenten i en svår situation, eftersom det inte skulle vara lätt inför det stora amerikanska trycket att avlägsna THAAD.

Detta kan kanske vara Moons första utmaning; att använda avvecklandet av THAAD som ett medel för utbyte med Peking för att återgå till en normal relation av samarbete. Om Peking vill tro på Moons goda vilja att eliminera THAAD-systemet, kan det börja lätta på några av de åtgärder som ålagts Seoul som vedergällning för utbyggnaden av det amerikanska systemet.

Multipolär värld till räddningen
I detta scenario får man inte göra misstaget att tro att Moons seger innebär att en betydande USA-allierad kommer att upphöra med sitt stöd till Washington. Som alltid, i den här tiden av övergång från en unipolär till en multipolär värld, kommer de påtryckningar som Washington kommer att besluta att sätta in mot Sydkorea att påverka karaktären av alliansen mellan USA och Sydkorea. USA kommer att vara tvunget att överge den krigiska inställning som är så kär och van för Mattis, McMaster och amiral Harris (befälhavaren för USA:s Stillahavsflotta). I detta läge kan Tillerson som realist vara rätt man på rätt plats att förhandla med Moon. Potentiellt kan det vara möjligt att lösa problemet i sin helhet genom att göra upp med Nordkorea, men det verkar osannolikt med tanke på de påtryckningar som den djupa staten kommer att utöva på förvaltningen för att fortsätta att använda Nordkorea för att skapa instabilitet i regionen. Det är därför som mycket av regionens framtid blir beroende av potentiella förhandlingar mellan Peking, Pyongyang och Seoul om Koreahalvön, särskilt efter Moons seger. Om dessa tre länder lyckas hitta en gemensam grund för att slå in på en väg mot försoning, kommer det att vara mycket gynnsamt för regionen. Naturligtvis är det i det här sammanhanget USA som mest sannolikt förlorar inflytande. Om Washington vill förbli relevant bör de överge planen på inneslutning av Kina genom Koreahalvön genom att utnyttja nordkoreanska problem. Om de istället väljer att försöka sabotera ett fredsavtal på halvön, kommer detta bara att driva Seoul och Pyongyang ännu närmare varandra, till Pekings stora glädje.

De senaste åren har en uppgörelse växt fram mellan den gamla världsordningen baserad på kaos och förstörelse och ledd av Washington, och den nya multipolära ordning som fokuserar på vinna-vinna-möjligheter, dialog och uppriktigt samarbete. Om Washington bestämmer sig för att inte acceptera spelets nya regler, där de inte längre kan diktera spelreglerna, kommer det till slut att leda till mer skada för dem själva än vad något främmande land faktiskt skulle kunna göra, faktiskt påskynda bildandet av den multipolära världen och etablera den unipolära världsordningen för gott.

i Andra om: Nordkorea, USA, Sydkorea Kina, THAAD, Politik,desinformation kärnvapen krig
imperialism <