Den här artikeln har jag fått översatt av den svenske tandläkaren Martin Gelin i Australien – tack Martin! Den är skriven av James O’Neill, som är en Australisk barrister (jurist) i juridik och geopolitisk analytiker och har publicerats i New Eastern Outlook 17/10.
New Eastern Outlook den 17:e Oktober 2017
James O’Neill var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

Artikeln.
President Trump har meddelat att han inte längre är villig att intyga att Iran uppfyller villkoren i den gemensamma, övergripande handlingsplanen “Joint Comprehensive Plan of Action” (JCPOA), överenskommen av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, plus Europeiska unionen (EU), Tyskland och Iran i Juli 2015. Detta avtal godkändes enhälligt av FNs säkerhetsråd i resolution 2231 den 20e Juli 2015.

Trumps tal tillkännagav beslutet. Talet uppvisade en markant låg sanningshalt och som därför kom att utgöra ett nytt “low” i normerna för gängse amerikansk diplomati under detta århundrade. Certifierandet av Irans villkors-efterlevnad var inte en beståndsdel av JCPOA utan snarare ett återspeglade av en separat bestämmelse gällande “Iran’s Nuclear Agreement” som antogs av den amerikanska kongressen år 2015.
Enligt denna lagstiftning blev presidenten skyldig att intyga Irans efterlevnad av JCPOA till kongressen varje 90 dagar (4 gånger per år). Kan inte intygandet ske, har kongressen 60 dagar på sig att se över lagstiftningen och sedan besluta hur man ska reagera. Därtill finns ett antal alternativ, inklusive fler sanktioner (utöver de som redan finns på plats). Det skulle placera USA i strid med villkoren i JCPOA, även om detta inte verkar spela någon större roll för amerikanerna.
Att Trump “misslyckades” med att intyga Irans efterlevnad av JCPOA borde inte ses som någon överraskning. Redan innan han valdes till president var han kritisk mot avtalet. I ett uttalande kallade han avtalet som det värsta “deal” någonsin. Efter presidentvalet uppgav han att han sannolikt skulle vägra certifieringen vid en tidpunkt som bäst passade hans inhemska och/eller utländska planer.
I ett tal beskrivande förvägran av certifiering kunde inte Trump peka på något specifikt brott mot JCPOA utan i stället kom han med en serie påståenden som anklagade Iran för att bryta mot ”andan” i avtalet. Begreppet ”anda” saknar basis i internationell rätt och är därför helt klart en fiktiv motivering.

Trumps tal exemplifierar den hybris som genomsyrar den amerikanska utrikespolitiken. JCPOA utformades för att International Atomic Energy Agency (IAEA) skulle kunna utföra inspektioner av Irans anläggningar. Åtta gånger har inspektionerna gjorts sedan avtalet undertecknades. Varje gång kunde intygas att Iran hade följt avtalet. Detta hindrade dock inte USA:s FN-ambassadör Nikki Haley från att hävda motsatsen, trots att hon, tillsammans med resten av det amerikanska etablissemanget, misslyckats med att producera ett uns av bevis till stöd för sina påståenden.
IAEA var inte ensamma i sin uppfattning (till skillnad från Trump och Haley) om Irans lydnad. Bekräftelser har också kommit från USA:s utrikesminister Tillerson, försvarsminister Mattis, och ordförande i Joint Chiefs of Staff general Dunford. EU:s representant för utrikes frågor, Federica Mogherini har gjort liknande uttalanden som IAEA, liksom utrikesministrarna i Ryssland, Kina och Tyskland. Även Australiens utrikesminister Bishop, i ett sällsynt tillfälle av osolidaritet med USA, uttryckte sin regerings oenighet med Trumps beslut: ”Australien är besviket”.
Avtalet JCOA slöts i april 2015
Varför vägrade Trump certifieringen? Men ännu viktigare, vilka är de eventuella konsekvenserna?
Den mest sannolika förklaringen är att Trump har återigen kapitulerat till Israel-lobbyn och dess neo-konservativa anhängare i USA. Det är betydelsefullt att förstå, att bortsett från Saudiarabien (Irans fiende sedan länge) var Israels premiärminister Netanyahu den enda politiska ledare som applåderade Trump tal. Netanyahu visade liknande förtjusning över Trumps bisarra tal till FN:s generalförsamling i september där denne gjorde ett flertal hotelser mot Iran, Nordkorea och andra.

Israels ledare har sedan länge gjort otroliga påståenden om Iran. Israel ser Iran som det största hotet mot dess egna ambitioner att expandera sitt territorium och att använda militärt våld för att genomdriva sina geopolitiska mål. Palestina, Egypten, Libanon och Syrien är bara några exempel på Israels ‘tjänstefel’, vars alla åtgärder åtnjutit USAs stöd.
Trump gjorde en rad anklagelser mot Iran under sitt tal. Han anklagade Iran, bland annat för att vara en ”diktatur”; att vara ett hot mot sina grannar, att vara den huvudsakliga källan till instabilitet i regionen; för brott mot de egna medborgerliga rättigheterna, och efter att ha varit på gränsen till kollaps, blev räddade av JCPOA. Dessa påståenden skulle vara skrattretande vore de inte så patetiskt osanna och gravt missriktade.

Trump undvek all kritik mot Israel. Bortsett från en lång rad av suveränitetskränkningar mot sina grannar, varande en kärnvapennation som vägrar att underteckna icke-spridningsavtalet (till skillnad från Iran), så vägrar dessutom Israel att låta IAEA inspektera sina atomtekniska anläggningar. Trump försummade på samma sätt att nämna Saudiarabiens långa ekonomiska och militära stöd till den våldsamma jihadismen i Mellanöstern och på andra håll och till och med deras nuvarande och ihållande krigsangrepp på Jemen. Denna krigsaktion med USAs och Storbritanniens militära stöd, skapar en humanitär katastrof för ett av världens fattigaste länder.
Det skulle krävas en hel bok för att få plats med noteringar och analyser av alla osanningar i Trumps tal.

Speciellt en är värt att notera; han hävdade att ”Sunset Klausuler” i JCPOA innebar att Iran skulle vara fritt att återuppta sitt kärnvapenprogram när tidsfristen löpt ut. Detta är missvisande på ett antal nivåer.
Iran hade inget ”kärnvapenprogram” vid tidpunkten för undertecknandet av JCPOA inte heller flertalet år innan. Vidare hade Iran undertecknat det nukleära icke-spridningsavtalet, som förbjuder innehav av kärnvapen, helt oavsett förekomsten av JCPOA. Iranska ledare har också gjort ett antal uttalanden som innebär att de motsätter sig kärnvapen på religiösa grunder.
En av ironierna i Trumps tal var att om JCPOA tas bort, skulle Iran vara fritt att dra sig ur icke-spridningsavtalet och återuppta kärnvapenforskning och utveckling. Med tanke på de ständiga hoten mot Iran från Israel och USA kan man lätt förstå varför ett sådant alternativ skulle kunna vara attraktivt.
Som nämnts ovan, har både EUs Mogherini och Tysklands utrikesminister Gabriel med bestämdhet understött Iran och fortsättningen av JCPOA. Mogherini har också understrukit att FN:s säkerhetsråds resolution 2231 är JCPOA’s högsta auktoritet och att USA s president inte har rätt att ensidigt ogiltigförklara en FN-resolution.

Huruvida EU kommer att kunna motstå de enorma amerikanska påtryckningarna och hot om sanktioner mot EU-företag som gör affärer med Iran återstår att se. Den mest optimistiska åsikten skulle vara att EU inser att USAs bisarra och kontraproduktiva beteende som ett ytterligare ett bevis på USAs nedgång som imperialistisk makt. EUs egna intressen skulle därför kräva ytterligare separation från USA. Vilket är nog är för mycket att förvänta sig.

Viktigare för Iran än EUs stöd, har dock varit Rysslands och Kinas stöd, som båda ser Iran som en viktig länk i den eurasiska geopolitiska omfördelning vilken sker genom stora satsningar som One Belt Road Initiative, Shanghai Cooperation organisation, North South Transport Corridor och Eurasiska ekonomiska unionen.
Åtminstone ett av de möjliga motiven för Trumps beslut och de retoriska angreppen på Iran är att USA inser Irans centrala roll i de ovan nämnda projekten.

Det finns gott om bevis på USAs försök till sabotage genom sanktioner, hybrid krigföring, terrorism och öppna militära aktioner mot utökningen av Kinas och Rysslands roller som alternativa multipolära maktcentra.

Kanske den största långsiktiga följden av Trumps tal är nog skadan det har förorsakat USA.

En omedelbar illustration av detta är den nuvarande amerikanska konfrontationen med Nordkorea, en nation som har kärnvapen och förmågan att vända upp och ner på grannskapet och längre bort.
Ryssland och Kina har två gånger föreslagit en ”dubbel frysnings” politik innebärande att Nordkorea skulle stoppa sina kärnvapen- och missiltester, medan USA och dess allierade stoppar sina provokativa militära övningar i närheten av Nordkorea. En sådan dubbel frysning skulle uppmuntra Nordkorea till att förhandla fram en diplomatisk lösning som skulle kunna skydda deras egna legitima nationella säkerhetsintressen.
Nordkoreas förgångna historia med USA, åtminstone efter 1880-talet, gör det nog mycket svårt för USA att få dem till förhandlingsbordet. Ändå svarade NK positivt på Rysslands och Kinas förslag. Trumps reaktion var dock att ”alla alternativ fanns på bordet”, man får anta frånsett det diplomatiska alternativet.
Nordkorea konfronteras nu med Trumps flagranta förakt för villkoren i JCPOA och dess sannolika nedbrytning. Under dessa omständigheter måste den allvarliga frågan ställas:

Varför skulle någon nation ingå ett avtal med USA som potentiellt äventyrar egen säkerhet, då bevis från JCPOA visar att USA ensidigt förkastar internationella överenskommelser som de själva varit med att förhandla fram?

Iran och Nordkorea är långt ifrån de enda två nationerna att bli konfronterade av den bistra verkligheten i amerikanskt geopolitiskt beteende. De kommer nog inte att bli de sista.

USAs vanärande av JCPOA tjänar bara till att göra världen till en farligare plats.”

(Slut på O’Neills artikel).

Några andra artiklar om Iran som publicerats här:
Upphävda sanktioner mot Iran – bara en framgång?;
Varför kärnvapanavtalet med Iran håller på att gå upp i rök;
Innebär avtalet ett nederlag för Iran?;
Avtalet med Iran. Vinnare och förlorare 4/4 2015
Historiskt avtal med Iran i hamn
Hoten mot Iran – som de flesta i USA vill bomba med kärnvapen

Andra artiklar av James O’Neill.
Mer bevis på att man inte kan lita på USA:s ord
Australien och USA ”förenade vid höften” – liksom Sverige & USA? Finns någon fördel?
Trump och Afghanistan – en dold agenda
USA:s sanktioner: Symptom på en stormakt på nedgång
Tysklands Östpolitik i modern tid
Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien

i Andra om: kärnvapen, Iran,sanktioner, FN, FN-stadgan,kärnkraft, Israel,imperialism, Krig, USA, Politik, EU, massmedia IAEA desinformation