Tysklands Östpolitik i modern tid


Denna översikt publicerades första gången här 9/8 2017 och förtjänar att återpubliceras. Den är lika viktig och aktuell idag.

Den här artikeln har jag fått översatt av den svenske tandläkaren Martin Gelin i Australien (som inte skriver i DN). Den är skriven av James O’Neill, som är en Australisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker.
Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN: s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.
Han har tidigare berikat denna blogg med en artikel om Nordkorea. Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien

Tyskland karta 1945 berlin_map1945_600p

Ämnet för denna artikel har behandlats här tidigare:
USA vill skärpa olagliga sanktioner mot Ryssland på osann grund – men Trump tvekar!, USA:s olagliga sanktioner: Ekonomisk krigföring på osaklig grund och EU hotar USA med handelssanktioner?

Artikeln
När Willy Brandt blev kansler av den tyska Förbundsrepubliken år 1969, skapade han en politik som medgav ett närmande mot öster.
Inkluderad var inte bara den dåvarande tyska demokratiska republiken(DDR) men också alla östeuropeiska länder som stod under inflytande av dåvarande Sovjetunionen. Brandt försökte med detta åstadkomma en återförening av Väst och Östtyskland. ”Wandel durch Annäherung” eller ”förändring genom närmande” hade utvecklats av Egon Bahr på 1960-talet.
Willy BrandtWilly Brandt
Med Wandel durch Annäherung sökte Bahr avspänning med Sovjetunionen genom utrikeshandel och sammanflätning av politiska, ekonomiska och kulturella band mellan Öst- och Västtyskland. Denna politik blev anmärkningsvärt framgångsrik, även om Tysklands återförening inte inträffade förrän 1989, femton år efter utgången av Brandts regeringstid.

Med hjälp av denna lektion i framtida diplomati, som Stephen Szabo uttryckte det (” Berlin och Washington skulle kunna bli överens om Ryssland”) i Washingtons kvartalsskrift nummer 32, från den 4 oktober 2009, (www.gmfus.org/wp.Content/Files )och användandet av ”dialog, diplomati, ömsesidigt förtroende och multilateralism”som varande de bästa metoderna för att ta itu med till synes svårlösta problem mellan dessa länder.

USA opponerade sig mot denna Östpolitik, och en särskilt inflytelserik man som motsatte sig denna politik och som inte ändrade sig till sin död i maj 2017, var Zbigniew Brzezinski, en ättling till lägre polsk aristokrati vars livslånga hat mot allt ryskt, utövade ett ont inflytande på alla amerikanska presidenter från Carter till Obama.

Brzezinski hävdade i sin bok The Grand Chessboard (Barnes and Noble 1997) att Kina och Ryssland aldrig skulle kunna bli fredligt allierade eftersom, som han såg det, deras olikheter var alltför stora. Därför är det ironiskt att USAs långsiktiga antipati mot Sovjetunionen, och sedan 1990 mot Ryssland, förmodligen har varit den viktigaste förenande faktorn mellan Kina och Ryssland.
Chessboard
Kina och Ryssland är i många avseenden, naturliga bundsförvanter. Båda har stora tillgångar och fördelar som den andra behöver. Ryssland med stora mineral- och andra naturresurser. Vidsträckta och fortfarande relativt outvecklade markområden, genetiskt omodifierad mat; och många gemensamma gränser med centralasiatiska och europeiska nationer. Den sistnämnda omständigheten är exempelvis en kritisk faktor i utvecklingen av Kinas Belt and Road initiativ (BRI).

Kina är den dominerande nationen i norra och östra Asien; När det gäller köpkraftsparitet är nu Kina världens största ekonomi och är en briljant innovativ ledare inom teknisk utveckling, inklusive militär teknik; och har stora mänskliga och finansiella resurser. Alla dessa tillgångar distribueras bland annat genom den Asiatiska Industriella Investeringsbanken, genom Shanghai Cooperation Organisation och naturligtvis BRICS.

Tyskland, vill gärna som den ekonomiskt viktigaste nationen i Europa, stärka banden till både Ryssland och Kina, vilket både geografiskt och ekonomiskt egenintresse dikterar. Stötestenen är och har varit Förenta staterna, desperata att behålla positionen och efterkrigsrollen som den dominerande världshegemonin. USA är berett på att gå extra långt för att undergräva/förhindra alla utmaningar mot denna självdefinierade roll.

I juni 2017 godkände amerikanska senaten en sanktionsmotion med 98 röster mot 2, som syftar till att sabotera Nord Streams 2 Pipe Line på Östersjöns botten, med kapacitet att fördubbla Rysslands mängd av naturgas till Europa (och kringgå Ukraina).

Fem europeiska företag finansierar Nord Stream 2; två tyska, ett österrikiskt, ett franskt och engelsk-nederländska oljebolaget Shell. De sanktioner som motionen föreslog och som godkändes av den amerikanska senaten, inkluderar en passage som hotar att rättsligt bestraffa europeiska företag (och individer) Denna omfattar energiexport/importprogram med Ryssland. Sanktionen inkluderar också Nord Stream 2.

Den amerikanska åtgärden är ett illa dolt försök att tvinga européerna att köpa deras mycket dyrare (bland andra nackdelar) (LNG)kondenserad naturgas. Det är inte en tillfällighet att amerikanska olje- och gasbolag bidrog med US $50 miljoner till Trumps valkampanj.

Vad den amerikanska åtgärden gjorde emellertid, var att framkalla ett exempellöst, direkt fördömande från både tyskarna och österrikarna. I ett gemensamt uttalande, daterat den 15 juni 2017, sade de tyska och österrikiska utrikesministrarna att åtgärden bildar en ”ny och fullkomligt negativ kvalitet de US-Europeiska förbindelserna”
Gabriel och KernGabriel och Kern

Kommunikén fortsatte med att säga att den ”inte accepterar hot om extraterritoriella sanktioner mot Europeiska företag som deltar i utvidgningen av europeisk energiproduktion” och vidare att ”USA-åtgärden” kränker folkrätten ”. Meddelandet gick på att direkt anklaga Washington för att använda sanktioner till att tvinga ryska gasleveranser ut ur Europa till förmån för amerikansk energiexport.

Denna typ av US-politik är inte ny. Användningen av sanktioner, politiska påtryckningar, militär utpressning och andra åtgärder användes för att undergräva Brandts strävan till normalisering av förbindelserna mellan Ryssland och Östeuropa. Amerikanska åtgärder undergrävde på samma sätt förbundskansler Helmut Kohls ”Haus Europa” (Europeiska Hemmet) politik som ackompanjerade Tysklands återförening 1989 och Tyska Förbundsrepublikens avtal med Sovjetunionen om ekonomiskt samarbete som undertecknades 1978.

Det sistnämnda avtalet är utformat för att underlätta leverans av gas i en transport triangel omfattande Ryssland, Iran och Tyskland. En av de viktigaste arkitekterna bakom oppositionen till detta avtal var Zbigniew Brzezinski. När man ser på USAs nuvarande utrikespolitik, följer allt samma mönster.

De senaste amerikanska motionerna om sanktioner kommer att uppmuntra Tyskland till att utvidga principen för den nutida Östpolitiken i östlig riktning ända till Peking. Enligt siffror som släpptes i februari 2017, överträffade Kina både USA och Frankrike som Tysklands viktigaste handelspartner.

I slutet av 2016 hade Kina godkänt sammanlagt 9394 tyska investeringsprojekt inom Kina värda mer än $28 miljarder (www.chinadaily.com.cn 25 februari 2017).

i , , , , , , , , , , ,


7 svar till “Tysklands Östpolitik i modern tid”

  1. Det var inte Stalin som klöv Tyskland itu, utan tyskarna själva med USA:s uppmuntran. Stalin krävde ett neutralt Tyskland – av lättbegripliga skäl – men den dåvarande tyska ledningen föredrog en allians med USA till priset av ett delat land. Och på den vägen är det. Tyskland är idag mentalt delat och det är fortfarande en minoritet som kräver ett slut på den militära ockupationen, för vilken Tyskland betalar ett dyrt pris speciellt vad gäller tankefrihet och samhällsklimat.
    Helmut Kohl hade slagit in på en konstruktiv väg, men detta vägbygge har avbrutits. Enligt en av Kohls nära rådgivare, Willy Wimmer, är Angela Merkel politiskt hans diametrala motsats. För henne är vasallrelationen till USA den pelare som politiken bygger på. Hon började med att ivrigt flagga för Irakkriget, har stött USA:s destruktiva politk i Mellanöstern och Afrika och stod fast vid USA:s sida när Ukrainakrisen tilläts eskalera till fullt krigstillstånd. Att nu börja backa är ingen lätt uppgift för Tyskland, speciellt då Merkel kommer att återväljas till förbundskansler. Förespråkarna för en ny ”Ostpolitik” befinner sig alltjämt i minoritet.

    • Absurt. Europa hade inte varit delat om inte den vansinniga överenskommelsen om att dela upp Europa i intressesfärer hade träffats i Yalta. Tack vare den så förslavades människorna i de delar som ockuperades av Sovjet. Minns Berlinmurens fall och de folkmassor som jublande kunde förenas med folken i det fria väst!

      • Uppdelningen initierades av USA och Väst stick i stäv med Jalta-överenskommelsen. Stalin, vars land lidit mest, med 20 miljoner döda och som var huvudkraften i segern över nazismen ville ha ett enat och neutralt Tyskland som inte skulle vara en fara framöver. Och det var främst Väst som la grunden för det Kalla kriget med mötet i London 1947 som la grunden för Nato 1949 baserat på mycket övedriven (lögnaktig) information från USA om det kartigt försvagade Rysslands farlighet. Jalta-överenskommelsen i början av 1945 tarvar egentligen en särskild artikel. Har du läst Horowitz ”From Yalta to Vietnam” från 1966.
        Ja, det fanns verligen brister i Östtyskland, som ännu lär vara ett eftersatt område – eller har jag fel här?

  2. Det hade varit behjälpligt om det funnits en liten not om vem Gabriel och Kern är. O’Neill in his article doesn’t even mention those names

    JAMES O’NEILL. Germany’s Ostpolitik in the Modern Era
    https://johnmenadue.com/james-oneill-germanys-ostpolitik-in-the-modern-era/

    So I figured it must be something Martin knew more about than O’Neill himself. So a Google led me to the following:
    Sigmar Gabriel is the German foreign minister and Christian Kern is the chancellor of Austria.
    We are probably not all of us as up on Germany and Austria as you, Anders, and Martin, are. But this is such good news that, once again, I’m beginning to hope that the U.S. will not have its way ANY MORE on the world stage. And THAT’S ESSENTIAL FOR A POSSIBLE DETEN TE IN THE WORLD. Great thanks for this, Anders & Martin.
    This latest strengthening os sanctionas against Russia was a wicked ploy, indeed. I was just waiting for proof that Germany would not ac cept those sanctions. But since I am not as active in politics as I once was, this had escaped me. So — WONDERFUL.

  3. […] Den här artikeln ”US Sanctions Symptomatic of a Failing Empire” på http://www.dissidentvoice.org har jag fått översatt av den svenske tandläkaren Martin Gelin i Australien (inte han som skriver i DN). Den är skriven av James O’Neill, som är en Australisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker. Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN: s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien. Han har tidigare berikat denna blogg med en artikel om Nordkorea Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien och en om Tyskland Tysklands Östpolitik i modern tid […]