Denna översikt publicerades första gången här 9/8 2017 och förtjänar att återpubliceras. Den är lika viktig och aktuell idag.

Den här artikeln har jag fått översatt av den svenske tandläkaren Martin Gelin i Australien (som inte skriver i DN). Den är skriven av James O’Neill, som är en Australisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker.
Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN: s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.
Han har tidigare berikat denna blogg med en artikel om Nordkorea. Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien

Ämnet för denna artikel har behandlats här tidigare:
USA vill skärpa olagliga sanktioner mot Ryssland på osann grund – men Trump tvekar!, USA:s olagliga sanktioner: Ekonomisk krigföring på osaklig grund och EU hotar USA med handelssanktioner?

Artikeln
När Willy Brandt blev kansler av den tyska Förbundsrepubliken år 1969, skapade han en politik som medgav ett närmande mot öster. Inkluderad var inte bara den dåvarande tyska demokratiska republiken(DDR) men också alla östeuropeiska länder som stod under inflytande av dåvarande Sovjetunionen. Brandt försökte med detta åstadkomma en återförening av Väst och Östtyskland. ”Wandel durch Annäherung” eller ”förändring genom närmande” hade utvecklats av Egon Bahr på 1960-talet.
Willy Brandt
Med Wandel durch Annäherung sökte Bahr avspänning med Sovjetunionen genom utrikeshandel och sammanflätning av politiska, ekonomiska och kulturella band mellan Öst- och Västtyskland. Denna politik blev anmärkningsvärt framgångsrik, även om Tysklands återförening inte inträffade förrän 1989, femton år efter utgången av Brandts regeringstid.

Med hjälp av denna lektion i framtida diplomati, som Stephen Szabo uttryckte det (” Berlin och Washington skulle kunna bli överens om Ryssland”) i Washingtons kvartalsskrift nummer 32, från den 4 oktober 2009, (www.gmfus.org/wp.Content/Files )och användandet av ”dialog, diplomati, ömsesidigt förtroende och multilateralism”som varande de bästa metoderna för att ta itu med till synes svårlösta problem mellan dessa länder.

USA opponerade sig mot denna Östpolitik, och en särskilt inflytelserik man som motsatte sig denna politik och som inte ändrade sig till sin död i maj 2017, var Zbigniew Brzezinski, en ättling till lägre polsk aristokrati vars livslånga hat mot allt ryskt, utövade ett ont inflytande på alla amerikanska presidenter från Carter till Obama.

Brzezinski hävdade i sin bok The Grand Chessboard (Barnes and Noble 1997) att Kina och Ryssland aldrig skulle kunna bli fredligt allierade eftersom, som han såg det, deras olikheter var alltför stora. Därför är det ironiskt att USAs långsiktiga antipati mot Sovjetunionen, och sedan 1990 mot Ryssland, förmodligen har varit den viktigaste förenande faktorn mellan Kina och Ryssland.

Kina och Ryssland är i många avseenden, naturliga bundsförvanter. Båda har stora tillgångar och fördelar som den andra behöver. Ryssland med stora mineral- och andra naturresurser. Vidsträckta och fortfarande relativt outvecklade markområden, genetiskt omodifierad mat; och många gemensamma gränser med centralasiatiska och europeiska nationer. Den sistnämnda omständigheten är exempelvis en kritisk faktor i utvecklingen av Kinas Belt and Road initiativ (BRI).

Kina är den dominerande nationen i norra och östra Asien; När det gäller köpkraftsparitet är nu Kina världens största ekonomi och är en briljant innovativ ledare inom teknisk utveckling, inklusive militär teknik; och har stora mänskliga och finansiella resurser. Alla dessa tillgångar distribueras bland annat genom den Asiatiska Industriella Investeringsbanken, genom Shanghai Cooperation Organisation och naturligtvis BRICS.

Tyskland, vill gärna som den ekonomiskt viktigaste nationen i Europa, stärka banden till både Ryssland och Kina, vilket både geografiskt och ekonomiskt egenintresse dikterar. Stötestenen är och har varit Förenta staterna, desperata att behålla positionen och efterkrigsrollen som den dominerande världshegemonin. USA är berett på att gå extra långt för att undergräva/förhindra alla utmaningar mot denna självdefinierade roll.

I juni 2017 godkände amerikanska senaten en sanktionsmotion med 98 röster mot 2, som syftar till att sabotera Nord Streams 2 Pipe Line på Östersjöns botten, med kapacitet att fördubbla Rysslands mängd av naturgas till Europa (och kringgå Ukraina).

Fem europeiska företag finansierar Nord Stream 2; två tyska, ett österrikiskt, ett franskt och engelsk-nederländska oljebolaget Shell. De sanktioner som motionen föreslog och som godkändes av den amerikanska senaten, inkluderar en passage som hotar att rättsligt bestraffa europeiska företag (och individer) Denna omfattar energiexport/importprogram med Ryssland. Sanktionen inkluderar också Nord Stream 2.

Den amerikanska åtgärden är ett illa dolt försök att tvinga européerna att köpa deras mycket dyrare (bland andra nackdelar) (LNG)kondenserad naturgas. Det är inte en tillfällighet att amerikanska olje- och gasbolag bidrog med US $50 miljoner till Trumps valkampanj.

Vad den amerikanska åtgärden gjorde emellertid, var att framkalla ett exempellöst, direkt fördömande från både tyskarna och österrikarna. I ett gemensamt uttalande, daterat den 15 juni 2017, sade de tyska och österrikiska utrikesministrarna att åtgärden bildar en ”ny och fullkomligt negativ kvalitet de US-Europeiska förbindelserna”
Gabriel och Kern

Kommunikén fortsatte med att säga att den ”inte accepterar hot om extraterritoriella sanktioner mot Europeiska företag som deltar i utvidgningen av europeisk energiproduktion” och vidare att ”USA-åtgärden” kränker folkrätten ”. Meddelandet gick på att direkt anklaga Washington för att använda sanktioner till att tvinga ryska gasleveranser ut ur Europa till förmån för amerikansk energiexport.

Denna typ av US-politik är inte ny. Användningen av sanktioner, politiska påtryckningar, militär utpressning och andra åtgärder användes för att undergräva Brandts strävan till normalisering av förbindelserna mellan Ryssland och Östeuropa. Amerikanska åtgärder undergrävde på samma sätt förbundskansler Helmut Kohls ”Haus Europa” (Europeiska Hemmet) politik som ackompanjerade Tysklands återförening 1989 och Tyska Förbundsrepublikens avtal med Sovjetunionen om ekonomiskt samarbete som undertecknades 1978.

Det sistnämnda avtalet är utformat för att underlätta leverans av gas i en transport triangel omfattande Ryssland, Iran och Tyskland. En av de viktigaste arkitekterna bakom oppositionen till detta avtal var Zbigniew Brzezinski. När man ser på USAs nuvarande utrikespolitik, följer allt samma mönster.

De senaste amerikanska motionerna om sanktioner kommer att uppmuntra Tyskland till att utvidga principen för den nutida Östpolitiken i östlig riktning ända till Peking. Enligt siffror som släpptes i februari 2017, överträffade Kina både USA och Frankrike som Tysklands viktigaste handelspartner.

I slutet av 2016 hade Kina godkänt sammanlagt 9394 tyska investeringsprojekt inom Kina värda mer än $28 miljarder (www.chinadaily.com.cn 25 februari 2017).

i Tyskland, politik, sanktioner, Ryssland, USA, Sverige, ekonomi, imperialism, EU, demokrati, Kina, kapitalism