http://nsnbc.me/2015/08/10/the-iranian-debacle/

Detta är den tredje artikeln om avtalet med Iran. De två tidigare var gästblogginlägg 16/7 (Pepe Escobar) (http://jinge.se/mediekritik/historiskt-avtal-med-iran-i-hamn.htm) och 10/8 som närmast beskrev avtalet som en framgång för Iran. Nu publiceras en artikel som ser avtalet som ett nederlag för Iran, med goda argument tycker jag. Den är skriven av Christopher Black, en jurist i Toronto som är medlem i Law Society of Upper Canada och känd för ett antal uppmärksammade fall som rör mänskliga rättigheter och krigsförbrytelser. Han skriver i “New Eastern Outlook”. Jag har översatt och förkortat artikeln.

Jag anförde redan 16/7 en mer negativ bedömning än Pepe Escobar och skrev ”Jag (Anders Romelsjö) är själv inte lika odelat positiv som Escobar till avtalet. Avtalet innebär också en seger för, ett erkännande av en enligt FN-stadgan olaglig sanktionspolitik, och godtar på sätt och viss Israels innehav av kärnvapen i explosiva Mellanöstern. Dessutom finns inga belägg för att Irans kärnenergiprogram går utöver vad NPT tillåter, och alltså ej heller belägg för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen. Men avtalet avspeglar förstås rådande styrkeförhållanden och kan förhoppningsvis leda till nederlag för Iran-hökarna i USA. Ett misslyckande med avtalet hade varit värre.”

* Det är förstås för tidigt att bedöma effekterna av avtalet. Men jag anser ändå just nu att man inte kan anse avtalet som en stor framgång för Iran, Ryssland, Kina eller BRICS.

Artikeln.

Faktum är att Iran, en suverän nation har berövats sin förmåga att utveckla sitt civila kärnenergiprogram och har tvingats att överge det mesta – av nationer som själva inte bara har fullt utvecklade kärnkraftsprogram för civilt bruk, men också har kärnvapen, som använts mot civilbefolkningen.

Iran, en gammal, framstående makt genom historien, har nu i stort sett avväpnats av sina fiender i Nato och även av Kina och Ryssland, som senare landet accepterat ett avtal om att inte förse Iran med luftvärnssystem som kunde skydda mot USA eller israeliskt flyganfall. Om USA eller Israel beslutar att inleda en kärnvapenattack mot Iran är landet försvarslöst. Om Iran hade lyckats få USA och dess allierade att överge alla sina kärnvapen i utbyte då hade det varit en mycket stor framgång men så blev det inte alls.

Bedömningarna från vissa kommentatorer att USA på något sätt har retirerat eller ändrat sin strategi från att dra Iran in i sin intressesfär är felaktiga.

Alla som läser John Kerrys uttalande 14 juli i Wien om handlingsplanen inser att Iran har drabbats av ett hårt slag. För att förstå detta kan man studera uttalanden av den amerikanska utrikesministern, John Kerry.

Kerry sade om handlingsplanen:
”Den är ett steg bort från möjligheten till kärnvapenspridning och mot möjligheten av fred.”
”Tro mig, hade vi varit accepterat ett mindre långtgående avtal så skulle vi ha avslutat förhandlingarna för länge sedan”. Vår envishet har lönat sig.” Så talar inte en regering som ser sig som förlorare eller har försvagats.

Kerry säger
”Den tid Iran behöver för att anrika och producera tillräckligt med klyvbart material för kärnvapen har ökat från ett år till en period på minst tio år.” Detta innebär att om Israel eller USA planerar att attackera Iran kan Iran inte göra något ¨åt det.

Intrycket är att Iran är en erövrad nation med villkor dikterad av segrarna. som Tyskland i Versailles efter första världskriget. Iran kommer att lida av förnedringen av ständiga kontroller under flera generationer.
Två tredjedelar av Irans centrifuger kommer att tas bort och den infrastruktur som stöder dem, byggd på stora kostnader kommer att placeras under lås och bom av IAEA, som till stor del kontrolleras av USA.

Och vad gör USA erbjudande i utbyte mot dessa eftergifter? Ingenting, förutom att man gör iranska pengar i Västs banker tillgängliga men det blir ingen ersättning för utebliven vinst. Det finns löften om att upphäva sanktioner som man öppet medger ha skadat det iranska folket.

Men kan Iran verkligen tro på dessa löften. Amerikanerna lovade liknande saker till nordkoreanerna enligt Clinton i början av 90-talet. De stängde också ner sina kärnreaktorer som används för vapenproduktion i utbyte mot ekonomiskt bistånd. Men amerikanerna svek. Nordkoreanerna insåg snabbt detta och har nu effektiva avskräckande medel mot en amerikansk attack. Vad kommer Iran göra att kunna när/om amerikanerna sviker avtalet? Tyvärr kan de inte göra så mycket.

Kerry sa också att ”om Iran inte lyckas med sina åtaganden så sätter åter USA, EU och även FN in sina sanktioner. ”Någon som känner internationella frågor vet att det är enklare att ta itu med ett problematiskt land om det saknar kärnvapen.” Ingen reporter frågade honom varför detta INTE också kan tillämpas då det gäller USA.

Kerry tillade ”USA kommer att fortsätta ansträngningarna för att noga följa Irans agerande i regionen, bland annat att ge viktiga stöd till våra partners och genom att trycka tillbaka mot destabiliserande verksamhet.”
Detta uttalande syftar på Irans stöd till Syrien, Hizbollah och Irak.
Handlingsplanen kommer att användas för att försöka kontrollera och begränsa Irans solidaritet med regeringar som attackeras av USA och dess allierade i regionen. Kerry sa också att utan avtal skulle en oundviklig konflikt uppstå. Han menar att iranierna visste att om de accepterade avtalet så skulle USA och Israel attackera dem.

Långt från att se en USA i reträtt ser vi ett USA som har ökat sin handlingsutrymme i sin strävan efter världsherravälde. Det förefaller mig som om vi inte kan förvänta oss någon fred kommer från denna handlingsplan, men mer krig, eftersom Iran kommer att pressas att ge upp sitt stöd för Hizbollah, Syrien och Irak, så att Nato kan öka sin verksamhet österut. Med detta iranska debacle (bakslag), med Iran under kontroll har planen tagit ett steg framåt.

Tillägg (Anders Romelsjö): En del läsare tycker nog att jag skriver för långa blogginlägg. Ingen kan påstå att de har fel!Icke-spridningsavtalen (Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT) är internationella överenskommelser som trädde i kraft 1970 och är underskrivna av de flesta staterna. De tre grundpelarna är icke-spridning av kärnvapen, kärnvapensavrustning och möjlighet till fredlig användning av kärnteknologi.
En pelare i NTP-avtalet är att underlätta fredlig användning av kärnkraft, särskilt för utvecklingsländer, vilket knappast skett. Enligt avtalet har alla stater rätt till utveckling och användning av kärnkraft för fredliga ändamål, alltifrån anrikning av råmaterial till anrikning och klyvning av kärnbränsle. Varje stat är skyldig ”att inte tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnladdningar”. NTP-avtalet tillåter att en stat blir en ”tröskelstat”, dvs. en stat som inte har kärnvapen men utvecklar förmåga att tillverka sådana.

Irans kärnenergiprogram är enligt många förenligt med NPT-avtalet, men inte Israels kärnvapeninnehav. Enligt avtalet ska kärnvapenmakterna rusta ned. Detta har skett i viss omfattning, men under detta millenium dominerar kärnvapenupprustning.Det speciella med Iran är att landet inte är en allierad med USA. Därför straffas man i strid med NPT-avtal och FN-stadgan.

USA:s upprustning av kärnvapen.
Dagens Nyheter skrev 16/9 2012 ”Trots rasande ekonomisk kris och hårda sparkrav även för militären ska USA storsatsa på en modernisering av sin nukleära arsenal, skriver The Washington Post. Kostnaden över den kommande tioårsperioden beräknas till enorma 352 miljarder dollar, 2,3 biljoner kronor.”

USA ingick visserligen ett nytt START-avtal med Ryssland i april 2010, som många tolkade som en framgång. Antalet kärnvapen skulle minska med 30 % under ett antal år. Samtidigt infördes ett nytt sätt att räkna kärnvapen. Om ett plan tidigare hade 5 kärnvapen räknades detta just som 5 kärnvapen, men nu började man i stället att räkna antalet kärnvapenbärare och får då i stället ett kärnvapen. Enligt avtalet ska USA och Ryssland få ha kvar 1 500 kärnvapen, tillräckligt mycket för att utplåna livet på jorden flera gånger om.
* Och krigsorganisationen NATO:s verksamhet vilar i slutändan på kärnvapeninnehavet.

Det internationella stödet för kärnvapennedrustning ökar då under nedrustningsmötet i FN:s generalförsamling i oktober förra året 126 stater krävde kärnvapennedrustning utifrån ett humanitärt perspektiv. 14/10 stödde 155 stater detta initiativ – även Sveriges nya regering, enligt tidningen ”Läkare mot kärnvapen.”. De fem kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) som undertecknat NTP stretar emot, liksom Indien, Pakistan, Israel och Nordkorera som står utanför NPT är också emot.

Låt oss stärka arbetet för att bilda en mäktig opinion för att avskaffa kärnvapen i världen!
Vem tror inte att minst 90 % av jordens befolkning ställer sig bakom?
I en värld med utökad demokrati skulle en världsomfattande folkomröstning ordnas i denna centrala fråga.
Alla stater med kärnenergiprogram och kärnvapen måste behandlas lika – stoppa diskrimineringen av Iran

i Andra om: kärnvapen, Iran,sanktioner, FN, FN-stadgan,Andra om: kärnkraft, Israel,imperialism, Krig, USA, Politik, Ryssland, massmedia IAEA Kina

ArtikelnBlogginlägg om Iran 16/7 Blogginlägg 10/8 Counterpunch 5/8 Pål Steigan 6/8Foreign Policy 6/8 New York Times 9/8Pepe Escobars artikel DN 14/7 Peter Jenkins Pål Steigan 29/3Robert Parry DN 23/11 DN 24/11DN 25/11 DN 24/11 Pierre Gilly i FIB-K 23/11 DN 24/11 Israels kritik DN 25/11 Björnbrum 24/11 Pierre Gillys blogg 23/11Fotolasses blogg DN 24/9 Counterpunch DN 18/6 Blogg -politisk jordbävning Per Jönsson DN 14/6 DN 14/6 SvD 14/6 Globalresearch 7/6 Annarkia Globalresearch 25/3 Gunnar Westberg Newsmill 2011-11-10Björnbrums rescension 2/4 Pierre Gillys hemsidaBjörnbrums rescension av boken ”Bombdiplomati” Verbal förlag Globalresearch 22/9 2012 Globalresearch 27/5 2012 Nils Bowie Russia Today 8/4 2013 Björnbrum 13/4DN1
DN2
Svenska Dagbladet
Expressen
Aftonbladet
Dokument utifrån 30/9 FIB-Kulturfront DN 22/8 Economy Watch 24/8 Globalresearch 21/8 SvD 22/8 Aftonbladet Expressen 23/8 New York Times 3/8 SvT GP Pierre Gilly