Jag har uppmärksammats på artikeln ”Kalla krigets återkomst” utgiven av Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA). Kalla krigets återkomst. Den är skriven av Per Blomquist är f d överste 1 gr, ledamot av KKrVA och Arvid Cronenberg är f d överstelöjtnant och ledamot av KKrVA. Återger den jämte en analys av den citerade Bringéus-utredningen av Torbjörn Wikland, f.d. ordförande i Folket i Bild Kulturfront.

Artikeln.
Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.

För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.

Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på.
Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:

”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

Ingress Bringeus-utredningen.
Bringeus-utredningen försvann snabbt i mediabruset. Den välkomnandes varmt av förre utrikesministern och NATO-vännen Carl Bildt.Alla dessa dagar Nu har jag förmånen att få publicera en avslöjande artikel om utredningen av Torbjörn Wikland, tidigare ordförande i föreningen FIB-Kulturfront. Den har tidigare publicerats på FIB:s hemsida. FIB-Kulturfront

Torbjörn Wikland sågar den utredning om svenskt Nato-medlemskap som presenterades nyligen för regeringen, och som riskerar att bli underlag för ett eventuellt anslutande av Sverige till Nato.


Artikeln.
Den 9 september var nästan hela den politiska eliten uppställd med påslagna studiolampor från massmedia när ambassadör Krister Bringéus utredning formellt överlämnades till regeringen. De viktigaste slutsatserna var dock redan utskickade och kända så att politiker och massmedia var väl förberedda. Utrikesminister Margot Wallström publicerade ett lite pompöst uttalande för att markera utredningens betydelse. Men för att förstå vad utredningen egentligen handlar om måste man gå bakom det politiskt ceremoniella – och det orkade eller ville inte etablerade massmedia och politiker.

Redan i direktivet till Bringéus utredning slogs fast att det INTE var Ryssland och Sveriges förhållande till Ryssland som skulle analyseras utan enbart Sveriges förhållande till Nato, våra grannländer och olika samarbetsorganisationer. På ren svenska skulle den utmålade stora stygga vargen, Ryssland, inte analyseras. Lite komiskt är det – eftersom just Rysslands sentida agerande är själva grundbulten i det som ambassadör Bringéus fick i uppdrag att göra. Som mångårig utrednings- och granskningsräv i statsförvaltningen skulle jag själv aldrig ta på mig ett sådant vingklippt utredningsuppdrag – någon slags etisk kompass måste man ha. Han reagerade inte ens på att han samtidigt skulle ha ett ”fristående perspektiv”– en variant på att både äta kakan och ha den kvar. Var hans ovilja att analysera den officiellt påbjudna Rysslandsfebern bara en fortsättning på hans lojalitet som officiell svensk representant i det Afghanistan, som Sverige, bland andra Nato-stater, har ockuperat?

Ytligt sett är Bringéus utredning i huvudsak en genomgång av argumenten för eller emot att låta Sverige bli medlem i Nato. Man kan visst gå igenom dessa argument och ta dem ett i taget – men man kan då väldigt lätt att bli lurad in i en fälla. Det påminner om den klassiska frågan: ”Har du slutat slå din fru?” Då spelar det ingen roll om du svarar ja eller nej. Du blir i alla fall betraktad som en hustrumisshandlare!

Utifrån Bringéus genomgång av argumenten blir det således en delikatessfråga om vi ska vara helt inneslutna i Nato eller väldigt nära Nato. Alltså en falsk frågeställning för den som vill värna om ett alliansfritt och ett säkerhetspolitisk stabilare Sverige.

Bringéus säger att om Sverige går med i Nato så avskräcks Ryssland från en konflikt i Östersjöområdet. Översatt till vanlig svenska så hävdar han att lilla Sverige genom medlemskap i Nato gör stormakten Ryssland så rädd att detta land helt kommer att avstå från konflikter, det vill säga krigshot och verkliga krig i vårt närområde, alltså Ryssland lägger sig platt. Observera att resonemanget dessutom förutsätter att inget annat inträffar i världen, Europa eller Norra Europa som får Ryssland att reagera. Det låter lika trovärdigt som att jultomten bor nära polcirkeln! Sven Hirdman, gammal erfarenhet diplomat, konstaterar på diplomatprosa att ”Ryssland skulle inte bli avskräckt av ett svenskt Nato-medlemskap, snarare provocerat. Sverige tillför inte mycket till USAs och Natos stora avskräckningsförmåga.” Men ”Det skulle med alla sannolikhet föranleda ryska motåtgärder av olika slag.” Återigen översatt till ren svenska: Sverige betraktas då med Rysslands ögon inte längre som en självständig stat utan som en liten kugge i Natos maskineri – och motåtgärderna är då primärt inte riktade mot Sverige utan mot Nato – även om det är Sverige som drabbas.

Men det finns farligare saker som Bringéus helt tiger om. Det finns en stor risk att 4 miljoner svenskar i mellersta Sverige (Mälarlandskapen och kuststräckan från Gävle ner mot Norrköping) utsätts för ett kraftigt ökat kärnvapenhot. Så här ligger det till. Sveriges nyligen ingångna militära avtal med USA är till största delen hemligt, men det är mycket lätt att räkna ut att det till stor del handlar om att Sverige officiellt men delvis sekretesskyddat lovat att vara en trampolin för Nato-insatser i händelse av krigshot eller krig i Baltikum. Finland har dock undvikit att ställa ut sådana löften. Den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation har offentligt redovisat hur en sådan trampolininsats skulle gå till – med utnyttjande inte bara av Gotland utan även av uppländska och andra militära anläggningar i Mellan-Sverige. Och det handlar då också om kärnvapenbärande flyg. I deras krigsspel utgår de ifrån att det är Ryssland som utlöser kriget.
MEN krigsspelet blir faktiskt precis likadant om det är USA som anfaller – eller provocerar fram en konflikt med Ryssland. Är det mindre sannolikt? Tyvärr inte, om man tar hänsyn till hur USA har agerat runt om i världen hittills. För en objektiv betraktare är det tyvärr inte särskilt många konflikter i världen där man med säkerhet kan fastslå att USA INTE varit inblandat – indirekt eller direkt och i olika omfattning. Ta en av de senaste – militärkuppsförsöket i Turkiet. Det är fortfarande oklart hur mycket USA funnits med i bakgrunden, men flertalet bedömare är faktiskt överens om att USA på något sätt var inblandat. Det förklarar också den starka reaktionen mot USA från Nato-medlemmen Turkiet.
När därför den svenska regeringen har skrivit avtal med USA som handlar om Sverige som trampolin i samband med krigshot i Baltikum bör vi bli oroliga. För vad än den svenska regeringen säger så uppger ALDRIG USA när man i flyg eller till sjöss har kärnvapenbestyckning. Och inte kan vi garantera att supermakten inte förbereder ett provocerande uppträdande gentemot Ryssland som via Sverige kan utlösa kris och krig. Detta vet givetvis Ryssland och är förberedd på detta.

Alltså: Ska vi öva och förbereda oss på kärnvapenkrig i Mellan-Sverige?

Några andra artiklar om NATO på denna blogg i år.

Värdlandsavtalet ger faktiskt NATO möjlighet att placera kärnvapen i Sverige
USA ska undersöka EU- och NATO-kritiska partier i Europa – hybridkrigföring i kubik.
NATO-utredningen presenteras idag- Sverige, NATO och säkerheten
DN:s ohållbara argument för NATO-medlemskap
Stellan Skarsgård NATO-motståndare – rapport från mötet
Putin om det kalla kriget och NATO
Majoritet i Sverige mot Värdlandsavtalet med NATO
NATO:s övergrepp mot Serbien och andra
NATO stiger i land på svenska Utö
Regeringen JO-anmäls för NATO-samarbete och handelsavtal
Sveriges enögda rekrytering ska lära propaganda av NATO
SD böjde sig för NATO-lobbyn
NATO:s stora krigsövning i Polen mot Ryssland
NATO:s Breedlove konspirerade mot Obama, ljög samt påverkade Sverige
Bombkriget mot Serbien och skapandet av USA:s klientstat Kosovo
Gorbatjov:NATO ökar risken för världskrig – kan vi hejda det

i Andra om: värdlandsavtal, NATO,enhetsfront, USA, Ryssland, FN, FN-stadgan, riksdagen, demokrati,imperialism, Krig, fred, Politik, försvaret, massmedia