Tyske utrikesministern i Moskva: Nej till upprustningsspiral och ja till Minsköverenskommelsen


Denna artikel av Tord Björk publicerades 10/3 i bl.a. ”Aktivister för fred” och visar på en tysk utrikesminister som skulle kunna lära Margot Wallström något, om hon nu är läraktig, vilket känns osäkert.Tord Björk är medlem i Aktivister för fred och redaktör för Ukrainabulletinen.
Aktvister för fred

Under sitt första utlandsbesök träffade den nye tyske utrikesministern Sigmar Gabriel sin kollega Sergej Lavrov i Moskva den 9 mars 2017. Han betonade vikten av att stå emot den rustningsspiral som politiska uttalanden från Washington och andra håll leder till. På den gemensamma presskonferensen uttalade bägge utrikesministrarna gemensamt stöd för att stärka OSSE:s observatörer i Östra Ukraina. De talade även om vikten av Normandieformatet där Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike deltar i en kontaktgrupp på högsta ministernivå för att följa upp Minsköverenskommelsen.
Gabriel mötet Lavrov 170310

Normandieformat: ”Normandy format (French: Format Normandie), also known as the Normandy contact group, is a diplomatic group of senior representatives of the four countries (Germany, Russia, Ukraine and France) to resolve the situation in the East of Ukraine.[2] The Normandy format operates mainly through telephone calls between the Ukrainian, Russian and French presidents, the German chancellor and their respective ministers of foreign affairs.” (Wikipedia).

Gabriel betonade enigheten mellan Ryssland och Tyskland om detta samarbete, men lade – som OSSE SMM:s vice chef Alexander Hug – också stor vikt vid att till syvende och sist är det de stridande parterna som måste visa fast vilja att följa den överenskommelse som de undertecknat i Minsk.

Särskilt betonade både Lavrov och Gabriel att den ekonomiska blockaden av Donbass måste upphöra. Sedan slutet av januari stoppar ukrainska ultranationalister under ledning av folkvalda i Rada alla järnvägstransporter från och till Donbass. Deras blockad av järnvägen på den ukrainska sidan är till stor skada för den metallurgiska industrin och kraftverk som är beroende av kol och malm som levereras från den motsatta sidan frontlinjen. Presidenten Porosjenko kallar blockaden illegal men saknar vilja eller förmåga att upprätthålla lag och ordning. Under pressträffen i Moskva var skillnaden mellan utrikesministrarna att Gabriel också protesterade mot det tillfälliga övertagande av industrin på Donbass-sidan. Där genomförde myndigheterna detta 1 mars för att få igång industrin igen efter att blockaden tvingat den att stänga.

Gabriel var påtagligt hjärtlig under den gemensamma presskonferensen. Han inledde med att gratulera Lavrov till att det på dagen var 13 år sedan denne tillträdde som utrikesminister och kallade honom för en kännare av internationell politik som ingen annan. Bägge utrikesministrarna betonade också den mellanfolkliga samlevnaden genom ungdomsutbyte och vänorter. Förbättringen av handeln utöver sanktionerna som kvarstår nämndes mer i förbifarten som en självklarhet.
Normandy_format_talks_in_Minsk_(February_2015)_03.jpegMötet i februari 2015 som beslöt om Minsk 2
Gabriel mötte även president Vladimir Putin som passade på att bjuda in både förbundskansler Merkel och president Steinmeier till Ryssland. Putin bad även Gabriel att framföra hälsningar till Merkel och Gabriel svarade att han med stort nöje kommer att ge förbundskanslern inbjudan samt att han hoppades att möjligheten för ett besök kommer att erbjuda sig själv. Gabriel lade till att han trodde att presidenten också kommer att resa till Moskva.

Kontrasten till Margot Wallströms besök i Moskva 21 februari 2017 för möte med Sergej Lavrov kunde knappast vara större.

Om det skrev Anna-Lena Laurén i Dagens Nyheter att det ”vittnar framför allt om en sak: Även om Sverige och Ryssland har börjat tala med varandra igen står man fortfarande oerhört långt ifrån varandra. Vad Ukraina beträffar närmade man sig inte varandra en centimeter”.

Wallström missade en historisk chans som hennes socialdemokratiske kollega från Tyskland ensam fick ta hand om istället. Gabriel öppnade för den historiska fredsrörelsens synsätt och lyfte perspektivet bortom de rådande konflikterna – ett synsätt som han inte stack under stol med att han stödjer. Men han valde att höja blicken och tala om det nödvändiga samarbete på sikt som måste växa fram med Ryssland för att främja fred.
Ett synsätt som förr var en självklarhet för socialdemokrater och miljöpartister men som den nuvarande rödgröna svenska regeringen lagt åt sidan för att istället mer följa i Carl Bildts och Alliansens fotspår med ensidiga attacker på Ryssland kombinerat med satsningar på upprustning.
När Wallström var i Moskva hade den icke-sanktionerade ekonomiska blockaden i Donbass som är så förödande för alla parter och i strid med Minsköverenskommelsen pågått i fyra veckor. Ändå hade Wallström inget att säga om detta och det är i rak motsättning till mötet mellan Gabriel och Lavrov.
De två ministrarna fokuserade också på konkreta steg för att driva processen med implementering Minsköverenskommelsen framåt samt på att ställa samma krav på alla parter. Wallström talade vid sitt Moskvabesök inte heller, som sin kollega Lavrov, om vikten av det mellanfolkliga utbytet utan fokuserade istället på stärkande av handeln. Det fick henne att framstå som en billig krämare mer än som utrikesminister.

Mer blottlagd har den rödgröna utrikespolitiska misären – efter att Valter Mutt tvingades bort som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet – knappast visat sig. För Europa och rödgröna fredskrafter är den nya tyska linjen hoppingivande. För Ukraina är inte minst kritiken av den ekonomiska blockaden och dess destruktiva följder särskilt välkommen för befolkningen på bägge sidor frontlinjen. Att fortsätta driva en svensk politik där enbart en part ska uppfylla Minsköverenskommelsen var från början oärligt och dömt att leda in i den återvändsgränd dit enögdhet har lett den västliga opinionen.

Det är dags för fredsrörelsen att ta upp den chans som den tyske utrikesministern öppnat för. Det är dags att ta strid med massmedia och de politiker som är fast i de fiendebilder de målat åt sig själva och som lett till att de inte längre är intresserade av fred och konfliktlösning.

Några andra artiklar om Ukraina här.
* Donbass separerar från Ukraina
* Ukraina kränker systematiskt mänskliga rättigheter
* Ukrainakrisen: Från Nulandkakor till kallt krig. Del 1
* Ukrainakrisen: Från Nulandkakor till kallt krig. Del 2
* Avslag från Granskningsnämnden
* Dödsskjutningarna på Maidan: USA-stödd ”false flag” enligt vetenskaplig rapport
* Protestera mot svenska regeringens uttalande 21/2 1015 om Ukraina
* Väntad kalabalik i konkursfärdiga, korrumperade statskupps-Ukraina
* Gallup visar att 8 % är nöjda med regeringen i Ukraina medan 80 % är nöjda med Putin i Ryssland
* USA-ikonerna Kissinger och Brzezinski kritiserar USA:s Ukrainapolitik
* Nynazist ny talman i Ukrainas parlament
* Regissören Oliver Stone: Statskuppen i Kiev påminner om andra CIA-kupper
* Lästips för Stefan Löfvén och Margot Wallström – imperialismens kreatur

i , , , , , , , , , , ,


4 svar till “Tyske utrikesministern i Moskva: Nej till upprustningsspiral och ja till Minsköverenskommelsen”

  1. Mycket tyder på att Minsköverenskommelsen redan är en död bokstav, den kom ju till för att rädda Kiev från ett ännu större militärt nederlag då Porosjenko inte längre förmådde ta till sig hur kritiskt läget var. De finns de som hävdar att det inte bara är de ryska delarna som vill skiljas utan även andra regioner. Donbass har i snart tre år befunnit sig under urskillingslös artilleribeskjutning från Kievs reguljära trupper och nazistbataljonerna. Wallström inbillar sig att det är Putin som styr, men likt det amerikanska presidentvalet gäller även här att folket bestämmer. Folket är i själva verket besvikna på Putin för att han varit så återhållsam.

    EU är bara att gratulera. De skyltar gärna med sig själva som ett fredsprojekt men det gäller bara det egna kärnområdet. Redan strax intill gränserna tillgriper man militärt våld genast när tillfälle öppnar sig. Se på Jugoslavien, Mellanöstern och Ukraina, där EU många gånger varit den drivande kraften för att ett våldsamt utfall skall komma. Kolonialmakternas ränder har inte gått ur och nu sitter de med en ny kris som vuxit dem över huvudet och som de inte kommer att vinna något på. EU hade all makt i världen att stoppa eskaleringen av krisen för tre år sedan, låt vara att USA var den part som hetsade mest. Ingen i EU tog sitt ansvar, tvärtom jublade man likt marionettpresidenten Herman van Rompuyi när Maidan stod i lågor: ”Vi förhandlar inte, vi förhandlar inte” ! Sedan är det en annan sak om man skall beklaga att Ukraina upplöses i sina beståndsdelar, då landet saknar någon längre enhetlig historia. En upplösning borde dock ske under fredliga former och inte genom inbördeskrig.

  2. Ja men hur gör vi det? Vi måste samla fredsrörelsen kring vissa resónemang. Det räcker inte med at tala om USA och Ryssland. Vi måste tala om Sverige/Norden och Ryssland även och bryta med fredsrörelsens oförmåga att se till den samlade bilden. Sverige deltog i den ekonomiska plundringen av Ryssland som på många områden fortfarande underordnar den ryska ekonomin väst eller gör att stora ryska ägare har starka intressen i väst. Dagens ryska system är i hög grad ett resultat av forcerad privatisering som organiserades utifrån vad rådgivare från Sverige och andra länder föreslog och sedan banker från väst drog nytta av. Det hejdades något av Putin men fortfarande består detta beroende. Riskerna för konflikt mellan väst och Ryssland ligger inte främst i USA:s alla baser utan just i denna grundläggande ekonomiska relation. Det ryska hotet förstoras om man begränsar sig till det militära som redan det är litet. Men kan göras stort genom en ur global synvinkel rasistisk syn på folkrättsbrott där införlivningen av Krim ki Ryssland demoniseras genom att påstås sakna historisk jämförelse vilket inte stämmer ens för Europa. Genom uppförstoring av Krim och Östra Ukraina pratas lösligt om hot i närområdet med vilket menas ett reellt hot mot baltiska staterna där Sverige indirekt kan bli indraget. Den relativa militära styrkan sägs för baltiska staterna vara sådan att den extrema litenhet ryska militären har i jämförelse med USA inte är relevant för se hur det är med Ukraina. Det man glömmer är artskillnaden. Sevastopol är avgörande för Rysslands flotta söderut, i Östersjön har man redan St Petersburg och Kaliningrad och någon avgörande skillnad skulle inte uppstå med intagande av Baltikum, Nordsjön når man i alla fall inte. Men framförallt glömmer man de ekonomiska följderna av den konflikt man målar upp. I längden är ekonomisk styrka avgörande för hur uthålligt ett land kan försvara sina positioner. Då blir det om man begränsar sig till Danmark, Finland, Norge och Sverige i förhållande till Ryssland vem som har överläge. Den sammanlagda BNP för de nordiska länderna är något högre än för hela Ryssland. De beslut som alla dessa länder nu tar om upprustning kan ses som del i en NATO strategi för att rusta sönder Ryssland. Med små steg har de rika nordiska länderna med Sverige i täten skapat med hjälp av sitt ekonomiska överläge och nära allians med andra västmakter något som kan ses som en ideal situation. Å ena sidan en forcerade privatisering av Rysslands tillgångar med en politik för att förse väst med billiga råvaror som antingen ägs direkt av västliga bolag eller är under kontroll av enstaka rika kapitalister invävda i västliga maktstrukturer samt statliga bolag som styrs lika auktoritärt och enligt liknade mönster men som gjort att landet kunna vända den nedåtgående spiralen under Jeltsin. Å andra sidan en nyliberal åtstramningspolitik av liknande typ som i Ryssland och än mer Grekland med samma strategi från väst att skapa underordnade ekonomier för att få tillgång till billiga naturresurser och arbetskraft. Under en nationalistisk högerliberal ledning som stödjer sig på fascistisk milis för att pröva hur konflikten med Ryssland kan eskalera ekonomiskt, politiskt, kulturellt och militärt med hjälp av salamitaktik medan väst hjälper till med lån, sanktioner mot Ryssland, militär rådgivning, kulturellt inflytande med hjälp av NGOs och politiskt. Två länder i olika grad av nykolonialt förhållande till väst som sätts upp mot varandra genom vägran att föra seriösa samtal om hur inte minst Östra Ukraina kan få en ekonomisk framtid med bibehållen ekonomiskt utbyte med Ryssland inom ramen för Ukrainas territoriella integritet samt kanske en lösning i framtiden a la folkomröstningarna i Schleswig. Så länge som fredsrörelsen drivs av en medelklass som förstorar sin egen roll och hellre talar om militärindustriella komplexet istället för att våga gå i konfrontation med storföretagens styrning av både försvarsdebatten och den ekonomiska politik som skapar den nuvarande små stegens tyranni mot upprustning och konflikt med Ryssland, så länge har NATO och krigsivrarna fritt fram i Sverige. Med en samlad vision tillsammans med andra folkrörelser som också motsätter sig den åtstramningspolitik som storföretagen för i hela EU, Ukraina och Ryssland kan vägar till fred byggas.