Denna artikel har skrvits av Christer Lundgren, en av våra främsta experter på Korea och ordförande i svensk-koreanska föreningen.
”Toppmötet i Singapore mellan USA:s president Donald Trump och Demokratiska Folkrepubliken Koreas högste ledare Kim Jong Un den 12 juni var en stor framgång för koreansk diplomati och ett viktigt steg för att avvärja ett nytt krig på Koreahalvön.
Ett halvår tidigare tydde mycket på att USA tänkte göra allvar av sina planer att bomba nordkoreanska testanläggningar. USA såg inte bara krig som en option, utan som en reell möjlighet att slå ut DFRK:s kärnvapenkapacitet och ta livet av landets ledare. Ett sådant ”bloody nose”-angrepp skulle med stor sannolikhet ha mötts av en kraftfull motattack och trappats upp till storskaligt krig med stora förluster av människoliv både i Korea – nord som syd – och i USA.
I det läget riktade sig Kim Jong Un till sina landsmän i söder med uppmaning att avstyra krigshotet. Den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in var genast med på noterna. Vid vinter-OS i Pyeongchang välkomnade han hjärtligt en hög nordkoreansk delegation och i april och maj möttes Kim Jong Un och Moon Jae-in vid två toppmöten med kort mellanrum.
Kim Jong Un träffade också Kinas president Xi Jinping vid två möten, han tog emot USA:s utrikesminister Mike Pompeo i Pyongyang och höll samtal i Pyongyang med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Överläggningar på utrikesministernivå hölls också i Stockholm.
En ny era av fred
Vid det nord-sydliga toppmötet 27 april enades de koreanska ledarna om att tillsammans arbeta för att undanröja krigsrisken på Koreahalvön och arbeta för en permanent fred.
De ”kungjorde högtidligt inför det koreanska folkets 80 miljoner och hela världen att det inte kommer att bli något mer krig på Koreahalvön, och sålunda en ny era av fred har börjat”.
De bekräftade det gemensamma målet att göra Koreahalvön kärnvapenfri genom dess fullständiga avnuklearisering och vädjade till ”det internationella samfundet” om stöd och samarbete för att förverkliga detta mål.
De uppmanade USA – och även Kina – att medverka till ett formellt slut på Koreakriget och en permanent och solid fredsmekanism.
Det var bakgrunden till att Donald Trump gick med på att träffa Kim Jong Un i Singapore.
För detta ådrog han sig kritik från politiska opinionsbildare i USA, som förordade fortsatt konfrontation eller rentav krig, men enligt en opinionsmätning ansåg 72 procent av väljarna i USA att det var rätt av honom att möta Kim Jong Un.
Överenskommelsen
Vad Trump och Kim Jong Un kom överens om var ”ömsesidigt förtroendebyggande” för att ”främja kärnvapennedrustning på Koreahalvön”. Det var en avsiktsförklaring snarare än ett fredsavtal. Några detaljerade åtaganden eller tidsplaner finns inte, vare sig från DFRK:s sida eller från USA. Man kan se det som inledningen på en process, och det är ingen dålig start med tanke på alternativen.
Frågan om att avsluta Koreakriget nämns inte i slutkommunikén. De koreanska ledarna hade sagt att det borde ske redan i år. På presskonferensen i Singapore efter mötet sa Trump att det skulle ske ”very soon”.
Koreakriget framställs som ett krig mellan norra och södra Korea. Nu är det uppenbart att båda sidor i Korea önskar en fredsuppgörelse och att det är stormakten USA som avgör om den ska komma till stånd.
En bestående fred förutsätter troligen medverkan i form av åtaganden eller åtminstone acceptans från fler länder, i första hand Kina, Ryssland och Japan.
Trump sa vidare att USA med omedelbar verkan upphör med stora militärövningar riktade mot norra Korea och talade om USA:s och Sydkoreas gemensamma militärövningar som ”provocerande och dyra krigsspel”.
Sanktionerna mot DFRK ligger kvar tills de nordkoreanska kärnvapnen är borta, sa han vidare, men det tycks som om Kina redan börjat lätta på tillämpningen av sanktionerna.
Hökarnas kritik
Trumps kritiker anser att redan det faktum att mötet hölls var en framgång för Kim Jong Un, att det stärkte hans ställning som statsman, att det gör det svårare att upprätthålla kännbara internationella sanktioner och att det försvagade USA:s påtryckningsmöjligheter. I detta har de förmodligen rätt. Kim Jong Un har som förste nordkoreanske ledare träffat en sittande USA-president. Det är tack vare kärnvapnen som han nått denna framgång.
Kritikerna menar också att Kim Jong Un fick denna framgång utan att det kostade honom något, att USA gjorde ensidiga eftergifter utan att få något i utbyte och att USA nu de facto accepterat den kinesisk-ryska linjen om ömsesidiga stegvisa förtroendebyggande åtgärder. Även detta kan sägas vara riktigt fastän DFRK demonstrerat sin uppriktighet genom att omintetgöra en anläggning för provsprängningar och en testanläggning för långdistansmissiler medan USA inte vidtagit några nedtrappningar.
Vidare menar kritikerna att man inte kan lita på Kim Jong Uns löften och att Nordkorea vid tidigare tillfällen frångått givna löften. Där har de fel. Den part som visat sig notoriskt opålitlig, som under 150 år – alltsedan indiankrigen – konsekvent har brutit mot ingångna avtal när de ansett det lämpligt är USA:s presidenter och deras administrationer. Det gäller även deras tidigare överenskommelser med Demokratiska Folkrepubliken Korea, för att inte nämna avtalet med Libyens ledare Gaddafi och Trumps uppsägning av det multinationella Iranavtalet.
Några röster kritiserar Trump för att han inte hårdare drev frågan om ”mänskliga rättigheter” i samtalen med Kim. Oavsett vad man anser om beskrivningarna av förhållandena i DFRK, bortser dessa kritiker från att fred och normaliserade relationer inte står mot mänskliga rättigheter utan tvärtom öppnar förutsättningar för dialog om dessa frågor. Men USA:s trovärdighet som beskyddare av mänskliga rättigheter är begränsad eftersom deras bomber och napalm dödade flera miljoner koreaner under Koreakriget.
Strävan efter världsherravälde
USA vill avväpna DFRK, som de gjorde med Irak och Libyen, men koreanerna är inte naiva. Och inte heller kineserna. Här står USA:s strävan att genom systemskifte i norr lägga under sig hela Koreahalvön mot Koreas strävan efter fredlig och självständig återförening.
I grunden handlar konflikten om den koreanska nationens kamp för sin existens som självständigt och enat land. Japan lade under sig Korea som koloni 1910-1945 och USA har sedan 1945 försökt överta Japans roll som härskare över hela Koreahalvön, för att därifrån utvidga sitt herravälde till Kina och hela den eurasiska kontinenten. USA-imperialisterna ser Koreahalvön som en bricka i sin globala strävan efter världsherravälde.
DFRK:s fasta hållning, Kinas ökade inflytande och en stark sydkoreansk opinion har tvingat fram en insikt i USA om att den hittillsvarande konfrontationspolitiken är en återvändsgränd. Trump har länge talat om behovet av en ny Koreastrategi, men inte klargjort vad den skulle innebära. Hans handslag med Kim innebär inte att USA erkänner Demokratiska Folkrepubliken Korea – eller för den delen något annat land – som en jämlike. Men den globala maktbalansen håller på att skifta och USA lägger om taktik. Vad den innebär återstår att se.
Tills vidare har optionen om militärt angrepp och ett kärnvapenkrig avstyrts. Det är gott så.
Några andra artiklar om Korea på denna blogg.
Fredliga Nordkorea inbjuder krigiska USA till fredssamtal
Korea: perioden efter 1945;
Fientlighet kan aldrig lösa Koreafrågan;
USA-imperialismens män hotar med kärnvapenkrig mot Nordkorea
Putin om Nordkoreas kärnvapen
Nordkorea är inte största hotet mot kärnvapenkrig – utan den som fördömer detta mest!
Sydkorea, Kina, Ryssland och Tyskland lägger in veto mot krig mot Nordkorea
USA hotar starta krig mot Nordkorea som vill ha fredlig återförening sedan 60 år.
Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien
Korea – eller unipolär världsordning på väg mot sitt slut
i Andra om: Nordkorea, USA, Sydkorea, Massmedia, Politik, kärnvapen krig imperialism, sanktioner
30 svar till “Toppmöte för fred i Korea – framgång för koreansk diplomati”
I januari 2018 började en diplomatisk insats när den nordkoreanska ledaren Kim Jong Un förklarade landets nukleära arsenal ”komplett” och erbjöd sig att diskutera med Seoul om Nordkoreas deltagande i sydkoreanska OS.
Nordkoreas delegation till OS innehöll Kim Jong Uns syster, som träffade den sydkoreanska presidenten Moon Jae-in. Det mötet ledde till en långvarig interkoreanska dialog, bland annat ett möte mellan Kim Jong Un och Moon Jae-i 27 april som utarbetade en deklaration som hänvisade till det gemensamma målet för denuklearisering av den koreanska halvön.
Under ett möte på hög nivå med sydkoreanska tjänstemän i Pyongyang i mars, förde Kim Jong Un sitt intresse för att träffa USA:s president Donald Trump. Trump accepterade erbjudandet och de två ledarna kommer att träffas 12 juni i Singapore.
Följande kronologi sammanfattar mer detaljerat utvecklingen i Nordkoreas kärn- och missilprogram och ansträngningarna att avsluta dem sedan 1985.
https://www.armscontrol.org/factsheets/dprkchron
https://www.cfr.org/timeline/north-korean-nuclear-negotiations
USA förnekar sig inte. Nu kräver försvarsminister Pompeo ensidigt, plötsligt en omfattande kärnvapennedrustning inom 2,5 år. (https://www.rt.com/usa/429621-pompeo-north-korea-denuclearization/). Vad ska USA göra med sina kärnvapen i eller nära Nordkorea. USA uppger i princip om deras krigsfartyg har kärnvapen eller inte.
Och sanktionerna?
Nordkoreas framsteg i att utveckla ett kärnvapen kan ha fungerat som ett skrämselskott i USA, där någon mångmiljonär redan byggde en bunker åt sig för sin personliga räddning. Även Sydkorea bör ha chockats av Trumps häftiga utfall. Däremot är jag av annan åsikt än flera bedömare angående kärnvapenprogrammet. Jag tror att Nordkorea helt enkelt tänkt om. De har mer att vinna än förlora och klarar sig bättre utan.
För det första tror jag att de hade en bra bit kvar innan vapnet hade uppnått tillförlitlighet. För det andra var det inte endast USA som motsatte sig utan även Kina och Ryssland. Nordkorea har ett starkt konventionellt försvar och befinner sig i en annorlunda region än Gaddafi och Saddam. De är svårt att se ett Libyen-scenario för deras vidkommande. Ett generationsskifte pågår inom ledningen och den yngre generationen vill satsa på ekonomisk utveckling och ta sikte på återförening. Genom den nya politiken har de fått Sydkorea med sig och dessutom stöd från Kina och Ryssland. USA får det allt svårare att sätta käppar i hjulet.
Trump får fullt godkänt hittills, sedan kan man aldrig veta. Skillnaden är dock att här har han ett visst eget inflytande medan hans Iranpolitik styrs av Israel, eller av den kasinomiljardär som stödde hans valkampanj. Trumps entourage är en annan femma, bland dem finns det idel konfrontationsivrare.
Mötet mellan USA:s president Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-un kan inleda en ny era för Asien och Stillahavsområdet. USA-Nordkoreanska avtalet innebär en stor seger för Kina och en förlust för EU.
För Kim öppnas dörrarna för ekonomiskt samarbete och diplomatiska möjligheter med fler länder. Ett Nordkorea som välkomnar djupare band med USA, Sydkorea, Japan och andra nationer.
EU:s medlemsländer och alla andra västländer utanför Asien ( förutom Ryssland ) hade inte någon delaktighet i samtalen. Trump lämnade G7 toppmötet i Kanada utan att ens underteckna ett gemensamt uttalande, vilket signalerar att EU inte ens är värdigt att överväga, när man tar itu med stora diplomatiska problem som påverkar världen i stort.
Maktens och vinsternas vindar skiftar österut till Asien och Stillahavsområdet som kan skapa dynamik för global ekonomisk tillväxt och diplomatisk påverkan, genom att garantera fred på Koreahalvön. Kina framträder som ”stor vinnare”, som en biprodukt från toppmötet i Singapore.
Korp, de västerländska politikerna sa samma sak om Ryssland när Jeltsin tog makten som du gör i den här kommentaren. Då var det var någon som sa ’ett Ryssland som välkomnar djupare band med USA och Europa’.
Jag får kalla kårar av frasen ’… öppnas dörrarna för ekonomiskt samarbete och diplomatiska möjligheter med andra nationer’. Det är lika med att imperialisterna (av alla nationer) är i startgroparna för att plundra det aktuella landet.
För att påminna dig om vad Rysslands folk fick lida under ’ett Ryssland som välkomnar djupare band med USA och Europa’:
https://en.wikipedia.org/wiki/Economic_history_of_the_Russian_Federation
Alternativ rubriksättning:
Stora framgångar för affärsmannen Trump! Kapitalismen tränger in i en av de sista motståndsfickorna! Nu ger även Nordkorea upp tankarna på att bygga en realsocialistisk motkraft och ansluter sig till profitjägarna!
Inte så säkert – men fullt möjligt.
Tämligen troligt, i varje fall i det korta (40-50 år sådär) perspektivet. Om vi sträcker ut tiden lite längre, på samma tidsavstånd som det är bakåt till franska revolutionen kanske, är det väl ännu lite osäkert hur den samhälleliga utvecklingen kommer att gestalta sig.
Sakta i backarna!
Ni talar som om ni önskar er att kapitalistiska länderna (imperialistiska länder) skall förvandla Nord Korea till ett Ryssland på 1990-talet. Vill ni att amerikanska, ryska, kinesiska och andra länders oligarker ska plundra Nord Korea?
”North Korea has mineral resources estemated to be worth at least $6 trillion, according to Quartz, and the secretive state is sitting on a vast Array of mineral resurces witch remaning largely untappaed including iron, gold, magnesite, zink, copper, limestone, molybdenum and graphite.” ”But 2012 estemate by a South Korean reserch institute valued its mineral wealth as high as $10 trillion.”
https://nypost.com/2017/07/03/north-korea-is-sitting-on-6-trillion-in-mineral-resources/
Nej då, Kerstin! Önskemål har inget med saken att göra. Vi ser på skeendet och försöker dra slutsatser utifrån det och under våra liv förvärvade erfarenheter och kunskaper. Alternativet vore att behandla verkligen med ett annat perspektiv, t ex som en trosfråga. Och det vore verkligen omarxistiskt!
Nu är du faktiskt nedlåtande, Dennis (om du är Dennis Zackrisson från ovan kommentar). Tror du att jag är en ung flicksnärta som inte har någon erfarenhet från förvärvade erfarenheter och kunskaper? Jag kan tala om för dig att så är inte fallet. Troligen är jag mer gråhårig och har mer rynkor än vad du har.
Du är en dogmatiker som säger att det verkligen är omarxistiskt utan att förklara dig närmare vad Marx säger och hur vi ska betrakta skeenden i dagens perspektiv ur en marxistisk synvinkel.
Så varför associerade jag med att detta var ert önskemål när jag läste din – och andras – kommentarer? Du nämnde aldrig farhågorna och vilka riskerna är om privata amerikanska, ryska, kinesiska entreprenörer har planer på att lägga sig under Nordkorea.
Jag ber om ursäkt om du uppfattar mig som nedlåtande, Kerstin! Det var inte meningen. Däremot så tycker jag det är en fördel vid en analys av situationen om vi koncentrerar oss på just detta. Farhågor om vad en framtida utveckling kan leda till kan vi ju alltid ha, men intressant i sammanhanget är väl då vilka möjligheter vi har att påverka skeendet och/eller vad vi ska göra för att söka undvika ett mindre önskvärt utfall. Men ju längre bort från den aktuella verkligheten vi rör oss, desto mer handlar det om ideologi och spekulationer, vilket riskerar att leda oss längre bort från korrekta slutsatser.
En korrekt slutsats är att imperialism endast leder till misär och umbärande för ett folk, samtidigt som få blir förmögna. Så vilken anledning tror du att Trump och andra – särskilt inom den konservativa rörelsen – vill ha en bra relation med Nordkorea (och en urusel relation till Kuba)? För någon anledning måste han ha, eller hur? Och säg inte att han är allvarligt sinnad för att få till fred och samförstånd – inte när han bombar Afghanistan, och spärrar in och torterar människor i fängelser runt om i världen utan rättegång.
En simpel anledning kan ju vara rädsla! Kuba har inga kärnvapen och inga missiler att få iväg dom med. Båda sakerna har Nordkorea, om än (framförallt för missilerna) av lite omtvistad kvalitet då senaste testerna inte var problemfria. Jag har inte påstått (och skulle inte för mitt liv påstå sådana befängdheter) att Trump prioriterar fred och samförstånd. Såvitt jag förstår (och som jag också påpekade i mitt första svarsinlägg) är det försvaret av det kapitalistiska systemet (eller, om man så vill, ”marknaden”) som är Trumps främsta drivkraft, vilken (något motsägelsefullt kan tyckas, men sådan är ju kapitalismen) paras med USAs överhöghet!
Nordkorea har haft kärnvapen sedan 1990-talet. Så varför är USA mer rädda nu än förut? Nej, det hela handlar om imperialism.
Deras kärnvapen på 90-talet var av mycket tveksam kraft och kvalitet.
Christer Lundgren skriver så här i en kommentar på Knuts blogg:
https://www.lindelof.nu/trump-kim-i-singapore-trots-allt-ett-vagskal/#comment-63109
”Du missar kärnfrågan, Knut. Koreafrågan gäller i grunden Koreas suveränitet som enat land. Sedan 1945 har USA-imperialismen försökt överta Japans roll som härskare över hela Korea halvön.”
Så det är inte för att USA är rädd för Nordkorea på grund av något så idiotiskt som kärnvapen. USA anser Nordkorea är en mygga i den kärnvapen värld vi idag lever i. Imperialisterna i USA och Ryssland och Kina har planer på att göra Nordkorea till ett nytt Ryssland. Inte så att Nordkorea blir ryskt utan jag menar att imperialisterna är på god väg att göra om det dom gjorde med Sovjetunionen/Ryssland, genom att stjäla Nordkoreas naturresurser.
Läs hela kommentaren. Den är faktiskt mycket bra.
Tyvärr Kerstin Stigsson.. Så här ser verkligheten ut.
https://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2018/06/13/rohstoffe-und-energie-warum-nordkorea-fuer-die-usa-wichtig-ist/
USA har starka ekonomiska intressen med Nordkoreas politik. Vid sitt historiska möte i Singapore tisdagen kom Trump och Kim överens om att minska alla kärnvapen på Koreas halvö. I gengäld garanterar USA för det kommunistiska landets säkerhet och avbryter sina gemensamma militära manövrer med Sydkorea. Sanktionerna gäller för närvarande. Många detaljer är fortfarande öppna.
Enligt kvartsmagasinet har Nordkorea 6 triljoner dollar i naturresurser. Dessutom finns en stor mängd naturresurser som ännu inte har utvecklats. Dessa inkluderar järn, guld, magnesit, zink, koppar, kalksten, molybden och grafit.
Economist rapporterade att ett sydkoreansk forskningsinstitut har uppskattat värdet av mineraltillgångarna i Nordkorea under 2012 till tio triljoner dollar, uppskattningsvis 490 miljoner ton”.
USA:s utrikesminister Mike Pompeo sa i maj att USA:s regering skulle tillåta amerikanska företag att investera i Nordkorea om Nordkorea avbryter sitt kärnvapenprogram.
The Guardian rapporterar: ”privata sektorn amerikaner, inte skattebetalare, kan bidra till att bygga upp elnätet. Amerikanerna kan också hjälpa till med investeringar i infrastruktur och jordbruk för att mata den nordkoreanska befolkningen”.
I maj berättade US National Trumps säkerhetsrådgivare John Bolton ABC News , ”Jag tror att vi är redo att öppna handel och investeringar med Nordkorea så snart som möjligt. Men Nordkorea måste visa att landet är allvarligt om ”kärnkraft”.
CNBC rapporterar, ”Alla potentiella amerikanska investeringar i Nordkorea skulle ha en legitimerande effekt och kan innefatta rådgivning av Silicon Valley-teknik och entreprenörskap, enligt Geoffrey See, grundare av Choson Exchang”.
En sydkoreanska underrättelsetjänsteman berättade för Yonhap News Agency att ”nordkoreanska vapenhandelns huvudkontor” i Mellanöstern är Kairo. Detta är det enda sättet att få utländsk valuta. Valutatransaktionerna hanteras av nordkoreanska ”Office”. Kontoret hanterar alla finansiella transaktioner, enligt Washington Post.
Jag kan inte se skillnad på min och din verklighet i våra kommentarer i den här artikeln.. Jag säger samma sak i mina kommentarer, Korp. Uppgifterna som du nämner finns i den New York Post artikeln jag länkade till. Du får nog läsa den igen.
Men det jag samtidigt nämner är en sannolik utveckling om imperialistiska krafter tar över ett land. Den amerikanska, ryska, kinesiska, etc privata sektorn kan bidra med att bygga upp landet Korea – precis som de gjorde med Ryssland på 1990-talet. Vilket orsakade kaos och minst tio miljoner döda av umbärande. Och detta är imperialism.
Det är medborgarna, i det här fallet nordkoreanerna, själva som ska äga och besluta om deras egna naturresurser – inte några få oligarker i USA, Ryssland, Kina eller något annat land – eller en ensam ledare eller diktator i landet.
Varför tror du att Trump vill lyfta sanktionerna mot Ryssland, och möjligtvis med Korea? Och samtidigt vill han behålla embargot mot Kuba? Det handlar om kapitalism, min kära Korp. Och konservativ kapitalism.
Kerstin, vad menar du med ”konservativ” kapitalism? Har kapitalismen satt sin sista potatis? Eller den kanske inte är planterad än? Måhända är inte potatislandet upplöjt och klart för en ny omgång ännu? I så fall finns väl fortfarande expansionsutrymmen i ännu inte marknadsinvaderade fickor i ekonomiska system! Skulle motsatsen vara ”liberal” kapitalism? Eller kanske ”socialistisk” kapitalism? Hur tänker du?
Det finns olika grupper inom kapitalismen. Alla är för att klassamhället ska bestå. Den liberala och demokratiska kapitalismen är lika med kapitalism med en sorts ’mänskligt ansikte’ som vänsterpartiets ledare uttryckte det i vintras (jag tror att det var Sjöstedt som uttryckte det men jag kan ha fel). Han beskriver det att det finns ansvarsfulla företagare och de som inte är så ansvarsfulla. Och han har rätt. Det finns företagare som är seriösa och som gör rätt för sig, betala ut löner, skatt och med mera. Men de är lika mycket utsugare för det. De som är för den liberala-demokratiska kapitalismen talar gärna om HBTQ- frågor, om mänskliga rättigheter, etc. Till den här gruppen räknar jag VP, L, SAP, MP. Clinton, Obama, m fl.
Sedan har vi den neokonservativa kapitalismen. De vill ha ungefär detsamma som gruppen ovan, men att lagarna ska vara till för företagarna – och inte arbetarna. Ta hela moeraternas program så förstår du vad jag menar. De vill inte betala ett öre mer i skatt. De (i USA) anser även att de privata välgörenhetsorganisationerna ska finansiera hjälpen till de fattiga och utslagna (och inte staten). Allt skall enligt dom privatiseras (även kriminalvården). De är för HBTQ-frågor, och mänskliga rättigheter men företrädelsevis i andra länder än i deras egna. De är precis som förra gruppen för globalism – alltså imperialism. Delvis eller mycket antikommunistisk. Hit räknar jag M, KD, May, Macron, Dick Chayne, Bush, m fl.
Sedan har vi dom konservativa. Den här gruppen är den som är dom farligaste. De anser att samhället och kapitalismen skall se ut som den gjorde på första hälften av 1900-talet med religiösa och konservativa värderingar. Familjen skall stå i centrum. Den tidigare brittiska premiärministern Margret Thatcher är deras stora idol, tillsammans med Ronald Reagan. De anser att de som är anhängare till demokratiska-liberalistiska kapitalismen är tillhör vänstern – oavsett om de talar om Clinton eller Sanders. Det är många europeiska vänsternationalister som har sökt sig hit. Det eftersom de är antiglobalister – såvida det inte gäller att störta den kommunism som fanns i Sovjetunionen, och den som finns på Kuba. De är fanatiska antikommunister (även om de konservativa Ryssland talar väldigt tyst om deras åsikter om kommunister) – och i vissa fall antimuslimer. De anser att muslimerna här hemma i Mellersta Östern. Till den här gruppen räknar jag SD, AfS, Trump, Netanyahu, Pat Buchanan, Enade Ryssland, Putin, Tillerson och med flera. Den här gruppen (men delvis även ovan nämnda grupper) var den som beväpnade och stödde ekonomiskt Contra på 70- 80- talet (the Heritage Foundation), och militärjuntorna i Sydamerika, Grekland och Spanien.
Det som jag tycker är mest farlig med den sista gruppen är att den tilltalar väldigt många vänsternationalister i Europa, Ryssland och i USA. Om du går in på The American Conservatives hemsida så finns det en hel del artiklar som är mycket lika de som förekommer här på Jinge. Om jag inte hade känt till vem och vilka som hade skrivit artiklarna, t ex om Syrien, hade jag trott på att de var skriva av Steigan eller andra socialister.
Jag tänker inte tjafsa om de är fascister eller inte men de är lika farliga – kanske ännu farligare för socialister och kommunister – än vad fascisterna är. För mig är konservativ lika med Thatcher och Reagan. Och kom ihåg att det var Reagan som var så antikommunistisk att han stödde den vita apartheidregeringen i Sydafrika, och att han med andra tog sådana beslut att han direkt var ansvarig för kontrarevolutionen i Sovjetunionen, en kontrarevolution som ledde till att dom konservativa i Ryssland tog makten.
Så motsatsen till konservativ kapitalism är inte en liberal eller socialistisk kapitalism. De ÄR alla kapitalister. Men med olika traditionella och mänskliga värderingar. Gå in på Wikipedia, Pat Buchanan eller William F Buckley, så förstår du vad jag menar.
II. Här är Wikipedias info Pat Buchanan:
https://en.wikipedia.org/wiki/Political_positions_of_Pat_Buchanan
Sedan kan ju olika personer röra sig mellan dessa grupper, beroende på vilken fråga det gäller. Trump rör sig ganska mycket från att var konservativ till neokonservativ. Men han är nog i grunden konservativ men måste ta hänsyn till regeringen i USA och vad de vill eller inte. Han är i samma situation som Obama när Obama inte kunde stänga Guantanamo som ville.
III. Jag tog bara upp två delar av konservatismen men du kan läsa mer om de andra (som är ganska många) grupperna inom konservatismen.
https://en.wikipedia.org/wiki/Conservatism
Men som sagt – alla är kapitalister!
God Natt!
Välkommen till verkligheten när de ideologiska dimmorna falnat!
hälsar
DZ
Du har väl hört talas om globalister mot nationalister? Globalisterna är de demokratiska-liberala kapitalisterna och nationalisterna är dom konsefvativa.
Här är en hel del av Pat Buchanans artiklar som han har publicerat nyligen:
http://www.theamericanconservative.com/author/patrick-j-buchanan/
Som du ser så finns det ingen större skillnad mellan Buchanans artiklar och vad man kan finna i socialistiska medier och bloggar.
Så God Morgon och öppna ögonen till den skrämmande verkligheten i höst när palekonservativa SD har fått mer av makten! Men jag kan nog inte kalla den för en god morgon – de kommande åren kommer att bli mörka för både Sverige och hela världen,
Du förenklar så det blir helt fel. Att i dagens läge stödja nationalismen i Syrien, i Jemen för en självständig stat, i kamp mot imperialism är progressivt. Kommunister stödde därför generellt kolonialisternas befrielsekamp ut ur kolonialism. En kamp som vanligen leddes av borgerliga nationalister (Sukarno i Indonesien), ibland av någon slags socialister (Ben Bella i Algeriet, Lumbumba i Kongo), ibland av kommunister (Ho Chi Minh i Vietnam).
SD är knappast nationalister. De stödjer M och borgerliga partier i 90 % av omröstningarna i riksdagen, stödde värdlandsavtalet.
Jaså? Här är en artikel skriven av Buchanan:
http://www.theamericanconservative.com/buchanan/the-nationalism-versus-globalism-battles-yet-to-come/
Du ska nog gå direkt till källan, Anders. De nämner själva att de är nationalister och konservativa (socialkonservativa).
http://partiprogram.se/sverigedemokraterna#sverigedemokraterna-och-socialkonservatismen
Och Trump nämner att han är för frihet och fred mm. Man måste göra en egen analys.
Alla konservativa (palekonservativa) säger att de är antiglobaister (antiimperialister) men de är det inte! De är kapitalister – och som kapitalister är de imperialister! Kapitalismens ideologi innebär bland annat att bredda, köpa upp företag och konkurrera på marknaden – om det så sker inom eller utomlands. Jag tror inte att SD någon gång har protesterat att t ex Kexfabriken i Göteborg ska flytta till Baltikum.
Har du drabbats av önsketänkande, Anders?
Vad anser du är för skillnad mellan moderaterna och SD?
Jag har googlat och märkt att det är faktiskt moderaterna som har närmat sig SD – och inte tvärt om. Alla riksdagspartier, inklusive Vp, har under ett flertal år gått ett eller flera steg högerut. Så man kan säga att det är moderaterna som stödjer SD i flera frågor, t ex migrationen.
Moderaterna idag är inte ’samma’ moderater som under Reinfeldts tid. Reinfeldt var neokonservativ kapitalist på gränsen till demokratisk-liberal kapitalist. Den nuvarande ledaren för M står förmodligen längre högerut än vad både Reinfeldt Anna Kindberg-Bata gjorde.