Denna artikel finns publicerad nr 2 av Korea-information som utges av Svensk-koreanska föreningen. Jag har efter förfrågan fått möjlighet att publicera den intressanta artikeln som skrivits av Christer Lundgren, ordförande i Svensk-koreanska föreningen..
Och artikeln blir inte mindre intressant efter mötet nyligen mellan Nordkorea ledare Kim Jong Un och Kinas president Xi Jin Ping.
DN skriver ””Jag har haft framgångsrika samtal med generalsekreterare Xi Jinping om att utveckla relationen mellan de två partierna och de två länderna, våra respektive inrikespolitiska situationer, att upprätthålla fred och stabilitet på Koreahalvön, och andra frågor”, sade Kim Jong-Un under banketten, enligt Nya Kina.”…””Frågan om att kärnvapennedrusta Koreahalvön kan lösas om Sydkorea och USA svarar på våra ansträngningar med goodwill, skapar en atmosfär av fred och stabilitet samtidigt som vi vidtar progressiva och synkroniserade åtgärder för att uppnå fred”, sade Kim. Enligt ett uttalande från Vita huset meddelade Kina USA om Kims besök dagen innan han anlände till Peking. Trump ska ha fått ett personligt meddelande från Kinas president. DN
Artikeln i Korea-information.
Loretta Napoleoni
Loretta Napoleoni: ”Kim Jong Un står som segrare”
Nordkoreanerna har faktiskt vunnit kraftmätningen med USA. De har fått USA till förhandlingsbordet utan att egentligen ge upp någonting. Det sade författaren Loretta Napoleoni vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet i Stockholm den 12 mars 2018.
Mötet arrangerades i samband med att hennes nyskrivna bok ”Nordkorea – Landet vi älskar att hata” utkom på svenska. Vid samma seminarium gav forskaren Ulv Hanssen sin syn på den ekonomiska och sociala utvecklingen i Nordkorea.
Loretta Napoleoni jämförde den oväntade omsvängningen från konfrontation till dialog och avspänning i Korea med perestrojkan i Sovjetunionen
”Händelseutvecklingen har varit så snabb att vi har svårt att förstå vad som egentligen sker.
Den egentliga mästaren är Kim Jong Un. Han har visat sig vara en mycket skicklig politiker.”
Det var hans nyårshälsning som öppnade för dialog med södra Korea. Den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in svarade genast positivt och mötena i samband med vinter-OS i Pyeongchang blev en stor framgång. Sydkoreanerna förmedlade sedan en inbjudan från Kim Jong Un till ett möte med USA:s president och Donald Trump accepterade genast.
– Det var hans personliga beslut; han rådgjorde inte med sin stab först, som Obama skulle ha gjort, och därigenom fördröjt svaret, påpekade Loretta Napoleoni.
Kim Jong Un agerar från en styrkeposition. Inbjudan till sydsidan kom inte från ett fattigt land, utan från ett av världens mest moderna länder, sade hon. Men det är ett land som är fullständigt olikt varje annat samhälle. Det är inte kommunistiskt utan dynastiskt, mer som det romerska imperiet, ett kastsamhälle med medeltidens asiatiska dynastiska maktstruktur, menade hon,
– ”Det var i norra Korea som motståndet mot den japanska kolonialismen var starkast. Nordkorea står för traditionen från det anti-japanska kriget och har inte på samma sätt som Sydkorea gett upp sin nationella karaktär. Man har utvecklat en politik baserad på juche, självtillit, som gjort att man kunnat ta sig igenom svårigheterna efter Sovjetunionens upplösning och Kinas kursomläggning och behålla sitt unika samhällssystem.”
– I slutet av 1990-talet svalt mellan 600 000 och en miljon människor ihjäl, hävdade hon, men ändå fanns ingen tillstymmelse till organiserad opposition.
– De hårda sanktioner som USA drivit igenom syftar till att tvinga folket att störta sin regim. Hur kan man tro att sanktioner ska fungera mot ett sådant land?
Kärnvapenprogrammet måste man förstå mot bakgrund av Koreakriget, som var absolut förödande för norra – och i stor utsträckning också södra – Korea. President Kim Il Sung hade visionen att bli en kärnvapenmakt för att möta USA:s kärnvapenhot.
– Kim Jong Un har lyft landet ur 90-talets fattigdom. Han insåg att en reguljär armé är obsolet; alla pengar skulle satsas på att utveckla kärnvapen.
Vad kan denna process då utmynna i? Loretta Napoleoni trodde på ett fredsavtal mellan norra och södra Korea och ett utkast till överenskommelse med USA.
– En överenskommelse med Nordkorea vore ett enormt lyft för Trump inför de kommande valen. Fred mellan norra och södra Korea kommer att vara oerhört gynnsam för Nord. Landets ledare kommer aldrig att störtas; Kim-dynastin kommer alltid att sitta kvar. Nordkorea är mer stabilt än USA. Det är också en buffertstat och kommer att förbli det så länge Kina ligger där det ligger.
Mötesledaren Björn Jerdén ställde frågan om det inte är sanktionerna och USA:s hot om krig som har tvingat Nordkorea att lägga om kurs, men det avfärdade Loretta Napoleoni:
– Jag är inte överens. Nordkoreanerna har en stark förhandlingsposition och behöver inte fler provsprängningar eller missiluppskjutningar. De har redan visat att deras missiler kan nå USA.
Pyongyang
Ulv Hanssen menade att Donald Trump behöver det här avtalet. Det är en chans för honom att sluta ett avtal som gör honom historisk. Han är känd som en deal-maker, en som lyckas sluta avtal. Men det får inte bli ett avtal liknande Iranavtalet, som han kritiserat tidigare presidenter för; då kommer hans ord att slå tillbaka mot honom själv. Å andra sidan kan Kim Jong Un inte ge upp kärnvapenprogrammet; det står till och med inskrivet i konstitutionen nu. Det är svårt att se hur denna konflikt kan lösas.
Loretta Napoleoni föreslog att en lösning skulle kunna innefatta fler aktörer:
”Låt oss skriva om icke-spridningsavtalet! Kärnvapenfrågan är en politisk, inte en militär, fråga. De accepterar Pakistan som kärnvapenmakt, varför då inte Nordkorea? Pakistan är farligare än Nordkorea.”
Men en fråga som kom upp i diskussionen fick aldrig något svar: Hur ska USA kunna motivera sin militära närvaro i Stilla havet om de inte har Nordkorea att skylla på?
Några andra artiklar om Korea.
Fredliga Nordkorea inbjuder krigiska USA till fredssamtal
Korea: perioden efter 1945;
Fientlighet kan aldrig lösa Koreafrågan;
USA-imperialismens män hotar med kärnvapenkrig mot Nordkorea
Putin om Nordkoreas kärnvapen
Nordkorea är inte största hotet mot kärnvapenkrig – utan den som fördömer detta mest!
Sydkorea, Kina, Ryssland och Tyskland lägger in veto mot krig mot Nordkorea
USA hotar starta krig mot Nordkorea som vill ha fredlig återförening sedan 60 år.
Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien
Korea – eller unipolär världsordning på väg mot sitt slut
i Andra om: Nordkorea, USA, Sydkorea, Massmedia, Politik, kärnvapen krig imperialism, Kina
4 svar till “Kim Jong Un står som segrare?”
Ett avtal betyder ingenting för USA. Det vet vi sedan länge.
Ett kärnvapenkrig kan snabbt eskalera och leda till nukleär vinter. I det scenariot är inte innehav av kärnvapen logiskt, snarare ett starkt starkt modernt konventionellt totalförsvar som har resurser i bunkrar som kan livnära hela befolkningen i 10-20 år eller förflytta dem söderut tills klimatet återställts.
Den som har kärnvapen är istället ett naturligt mål i ett sådant krig, således är det fullkomligt ologiskt att ha dem. Om man har dem måste man dessutom vara beredd att använda dem mot andra makters civilbefolkning. Det är en krigsförbrytelse och därför också ologiskt.
För fred, bör man istället sikta in sig på att gynna de individer som verkar för fred politiskt i de länder som bedriver de olagliga krigen, anser jag, ex. omnämna Jill Stein och Bernie Sanders d.v.s. de gröna och de demokratiska socialisterna i USA.
Sista frågan är väl ganska enkel att besvara: det finns ett antal öar och rev i Sydkinesiska sjön som kan orsaka storkrig mellan USA och Kina. Om nu USA vågar skicka in sin flotta dit om det blir ”skarpt läge”, eftersom området ligger inom skotthåll för Kinas hangarfartygsdödande sjörobotar. Så har vi Taiwan. Kan fastlandet tänka sig att lösa den frågan med en regelrätt invasion, och hur agerar USA då?
Och vad det gäller Korea, så antar jag att såväl starka krafter i USA som Sydkorea kommer att försöka sabotera eventuella överenskommelser. Däremot är ett militärt anfall mot norra Korea mindre troligt, med tanke på att angriparen kan förväntas åka på ett rejält motstånd. Det är väl inte klart i vilket läge norr kan tänkas slå tillbaka med kärnvapen, och bara hotet att låta artilleriet mala sönder Söul borde vara avskräckande nog.
Jag gissar, kan ha fel men hoppas på motsatsen, att dagens situation är att USA inte vågar sig på militära angrepp mot Ryssland, Kina och stater som är intressanta för Ryssland och Kina att försvara. Och Nordkorea är intressant för båda, för att slippa få upp USA-styrkor i närheten av Vladivostok och Manchuriet.
Medan vi hoppas på resultat i förhandlingarna lurar faran i det faktum att USA tror att sanktionerna gjort susen och att alla eftergifter nu måste komma från den nordkoreanska sidan. Lägg till detta att Trump nu omger sig med det som måste ses som ett drömlag för militarister. David Stockman, Ronald Reagans budgetchef, tror att det Mattis-ledda teamet kommer att knäcka den amerikanska ekonomin med sitt rustningsprogram, ingen liten bedrift, men kanske den väg som är öppen och har en viss galenskapens logik.
Nordkorea måste vara beredda att gå långt längre än halvvägs och få det att se ut som om de erkänner USA:s roll som dealmaker. Om alla övriga snackat ihop sig och spelar spelet kan det gå vägen. Med det menar jag att USA avstår från de direkta hoten och låter övriga länder inleda ett ekonomiskt samarbete även om det inte inbegriper USA självt. Moon-Putin planens investeringar kan komma igång. Förutom USA är den gamla sydkoreanska eliten ett stort frågetecken. De gillar konfrontation hellre än nystart och har ett stort inflytande.
Men kanske är det mest poserande från Trump. Han verkar gilla dramaturgi och kanske igen, så sparkar han även ”Mad dog” när han tycker att skrämseleffekten har gjort sitt och om Nordkorea backar tillräckligt.
Kim Jong-un har ju varit i Kina nu också och där har han sannolikt fått klart för sig att han inte kan spänna bågen för hårt utan konsekvenser.
Jag kanske är naiv men det verkar finnas en påtaglig ovilja från Trump att omsätta allt snackandet i realpolitik som kostar pengar och fortfarande är han väl USA;s fredligaste president sedan WWII. Om jag gissar rätt så blir det kanske inte så mycket av varken rustningsprogrammet eller krigiska handlingar i Korea.