Detta gästblogginlägg har skrivits av Margret Stab som är en gästbloggare ”som uppskattar Jinge-bloggen och följer den regelbundet, för att den tar upp och avslöjar det som imperialistiska statsmakter i vår tid håller på med.” Här har publicerats flera artiklar tidigare av Margret. I april kom denna artikel i dagens ämne. http://jinge.se/allmant/dollar-och-eu-imperialismens-ttip-mot-resten-av-varlden.htm
I november publicerades ”Väststaternas högsta värden på defensiven” http://jinge.se/natur/vaststaternas-hogsta-varden-pa-defensiven.htm

Artikeln.
Imperialist-träffen G20 i Hamburg som just avslutats kunde få vänstern att tänka om när det gäller den ”harmlösa” världshandeln:

Kritiken mot EU brukar för det mesta fästa blicken på att unionen är odemokratisk. Att EU från början var ett imperialistiskt projekt, uppmärksammas vanligen inte (undantag Romelsjö: ”5. Som storföretagens projekt är EU en imperiebyggande statsbildning med militära maktanspråk.” EU-ledare planerar nu superstat tvärtemot Brexit och folkopinionen)

Nu var det inte för att ”folken” i Europa skulle få det bättre, som EU grundades (det är politikens lögn), utan för att den kapitalistiska ekonomin kan öka tillväxten i pengar. Alla kapitalistiska stater är beroende av att delta i den globala världshandeln. De europeiska regeringarna vill att ”deras” storbolag ska agera överallt på hela världsmarknaden, för såna nationer är bara nöjda om den förvaltar en kapitalistisk ekonomi som har stark konkurrenskraft, exportöverskott av varor och tjänster och är attraktiv för det internationella kapitalet. Konkurrensmaskinen EU har tagit bort barriärerna i Europa för att få en ekonomisk tillväxt gentemot konkurrenten och världsmakten USA, en väg, som de inte klarat av var för sig, utan bara med gemensam konkurrenskraft och den gemensamma valutan – detta har inte fört till mindre motsättningar inom Europa, för varje EU-nation kan bara skapa en tillväxt på de andras bekostnad. EU:s imperialism kännetecknas av att kunna styra och kontrollera andra stater när det gäller såväl handeln som den fria rörelsen inom EU.

I motsats till kolonialismens tider är den kapitalistiska ekonomin i moderna, suveräna nationer beroende av att statsmakten kan utöva inflytande på främmande länders regeringar: för affärsverksamheten inom och utanför nationens gränser lever av privategendomens kommando över allt arbete som förrättas i samhället. Det handlar om profit i pengar och inte om välfärd för alla – och det är statsmaktens uppgift att sköta om kapitalackumulationen även utanför gränserna och därmed är ett internationellt kraftmätande stat mot stat på gång, för alla stater vill förhandla fram fördelaktiga villkor för de egna affärsföretagen på utländskt territorium – i goda som i dåliga tider tjänar diplomatin syftet att få inflytande på andra statsviljor. De behöver inte erövra främmande territorier, utan vill förlita sig på den egna ekonomiska makten som har allt att göra med de resurser finns (skillnaderna mellan ekonomiskt starka och svaga stater är då bestämmande för makten att kunna kontrollera och styra andra).

EU är ett politiskt maktblock, som föreskriver hur klubb-medlemmarna ska agera utrikespolitiskt: Med östutvidgningen bedrivs ”fredlig” (NATO säkrar den genom inringning av Ryssland) erövring av den europeiska kontinenten genom att sammanföra allt fler av de nya östeuropeiska staterna till sitt maktområde och sitt rättssystem. Den av USA initierade statskuppen i Kiev understöddes av alla EU-medlemmar; sanktionspolitiken mot Ryssland likaså, trots att det skadar den egna ekonomin.

Men inte bara det:

Krisen inom EU är ett nödvändigt resultat av frihandeln: Fri handel över statsgränserna betyder att affärsverksamheten ökar, för ännu mer varor än på inlandsmarknaden kan ju säljas på andra staters territorium och det ska ge ökad profit för kapitalen – så ser idealet ut. Sanningen är emellertid att konkurrensen om marknaderna måste öka. Resultatet blev att ”global player” växte och små företag förlorade konkurrensen om marknadsandelarna. Särskilt tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden. Den tyska konkurrensmaskinen har ruinerat Greklands ekonomi.

Alla vet, att de tyska kapitalen tack vare billiga löner kunde tillverka billigare än grannarna. Att förlorarstaterna inte i tid och inte radikalt nog, har låtit sina löntagare betala för de egna kapitalens framgångar, den insikten har de sista åren lett till sänkta löner och social nedskärning i hela Europa; alla statliga utgifter som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång i ett land kördes ned. Grekland fick betala sin räddning med ruinering av ekonomin och ett ännu fattigare folk – alla finansmedel som kan uppbringas av den grekiska staten är ju reserverade för att återbetala skulderna.

De medlemsstater som påtvingats ledarmakternas beslut om hur de ska sköta sin ekonomi är nu inskränkta i sin suveränitet. (se även: En plan för att avskaffa den nationella demokratin i Europa) Det gäller desto mera för Merkels flyktingpolitik som vill föreskriva hur många flyktingar varje nation ska ta emot, medan EU:s yttre gränser ska säkras och nationerna då inte kan bestämma över sina territoriella gränser – det vill allt fler regeringar inte vara med på. De i början jämlika staterna har fått finna sig i att underkasta sig Bryssel-byråkratins odemokratiska beslut.

Hur kunde det gå så långt? Hur kunde den ”oskyldiga” gemensamma marknaden och den fria rörelsen av kapital, tjänster och arbetskraft inom unionen resultera i skärpta motsättningar och mynna ut i förlorarstater och vinnare?

Regeringar som förvaltar en kapitalistisk ekonomi har uppgiften att sörja för lönsamma affärsvillkor inom och utanför landet och det är en helt annan sak än att alla människor ska få ett bättre liv! Principen att nationens affärsliv måste löna sig gäller nämligen ovillkorligt.

Detta är också orsaken till att EU först var så populär: Den politiska linje som i början svetsade ihop EU-klubben- staterna undertecknade EU-fördraget för att de förväntade sig mer ekonomisk tillväxt; eurozonens stater gav bort suveräniteten över nationens pengar till ECB för att skörda fördelarna av handel och kredit i eurovalutan – har förvandlats till Tysklands makt att bestämma villkoren i EU.

Den gemensamma marknadens enorma köpkraft (det är den profiten det handlar om, när varor ska säljas och det är även orsaken till att Sverige gick med i EU) som framför allt Tyskland har lyckats erövra av konkurrenterna, har lett till att andra länder har skördat avindustrialisering och arbetslöshet. Euro-valutan har gett den tyska centralmakten gigantisk finansmakt, medan andra partnerländer förlorat kreditvärdigheten hos finanskapitalet.

Krisnationerna är konfronterade med att suveräniteten över pengarna som ska tjäna den kapitalistiska ekonomin och som de ska betala med när det gäller allt det som behövs för att förvalta nationens kapitalistiska ekonomi, understår EU-rätt och EU-kontroll. De är inte längre suveräna stater som utnyttjar marknaderna, utan styrs av eurons och fiskalpaktens regelverk.

Därför anser allt fler partnerländer att EU angriper deras nationer, deras suveränitet och deras ekonomi.

Den andra saken är de människor i befolkningen som drabbats av arbetslöshet och fattigdom kritiserar EU (att kapitalsidan vill ha kvar EU vet man):

Förtroendet i att nationens regering nog skulle sköta om välståndet exklusivt för de inhemska medborgarnas, om den bara fick bestämma själv utan odemokratiska Bryssel-diktat, var tanken som fick så många att rösta för Brexit.

Nu är ju inget mera självklart, än att de, vars öde det är att regeras, förväntar sig att välstånd och säkerhet ska ordnas av den egna statsmakten, som bestämmer över deras livsvillkor. Men är det verkligen sanningen om samhället?

Man ska komma ihåg, varför EU kom till världen: Att ingå ekonomiska allianser med andra stater sker alltid för att öka den egna nationens kapitalistiska rikedom – men samma princip gäller, om nationen inte vill slå ihop handelsvillkoren med andra stater! Att kapitalet ska växa och att alla andra avdelningar och människor i samhället ska tjäna det syftet och att den egna nationens politiker ska garantera detta, den principen gäller alltid.

Därför nyttar det inget att förfäras över att politikernas ”löften” inte blivit sanna.

”De vackra orden om demokrati, välfärd, och mänskliga rättigheter överensstämmer allt mindre med verkligheten.” (Låt inte högernationalism dominera kritiken mot EU)

Folket, som åberopas när motståndet mot EU organiseras, finns strängt tagit inte: vi lever nämligen i ett klass-samhälle. Här ”ger” företagare enbart jobb om det lönar sig för dem att betala arbetskraften. Nu har arbetsköparnas behov av ytterligare mänskligt inventarium på kontor, i affärer och fabriker i krisens farvatten stannat upp. Den ”normala” karriären att jobba för sitt livsuppehälle genom att skapa mer profit för kapitalet finns för allt fler människor inte längre till.

Och det är statens socialpolitik som bestämmer över det ekonomiska levnadsöde som folk överhuvudtaget har i det här landet, när marknadsekonomin inte ”behöver” dem. Dessa normaliteter, att människors liv ligger i kapitalets händer, som bestämmer om och på vilka villkor det efterfrågas arbetskrafter, anses inte vara orsaken till eländet.

Antingen undersöker man vilka intressen folkrepresentanterna verkligen representerar, och då stöter man oundvikligen på statsskicket, som demokratisk politik förfäktar under kris och boom, och som politiken är bunden till – nämligen till nationens nödvändigheter och till den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statsskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter. Sociala nedskärningar är nödvändiga för att få nationen och bankerna ur krisen! En kapitalistisk ekonomi har ändamålet, att använda människor och natur som medel till pengarikedomens tillväxt, och det är politikens ändamål att denna nödvändighet fungerar.

När man vet det, känner man till orsaken till den situation man befinner sig i”.

Några andra artiklar om EU:
* ”Är EU enda räddningen eller hur socialdemokrater förtvivlat letar efter verktyg” http://jinge.se/mediekritik/ar-eu-enda-raddningen-eller-hur-vanstersocialdemokrater-fortvivlat-letar-efter-verktyg.htm
* ”EU, euron och Grekland: Vadan och varthän”? http://jinge.se/mediekritik/eu-euron-och-grekland-vadan-och-varthan.htm
* ”Vem bestämmer i EU”?http://jinge.se/mediekritik/vem-bestammer-i-eu.htm
Ökad majoritet för Brexit. I en artikel i mars presenterades olika grupper i Storbritannien som är för Brexit. Vilka är Brexit-grupperna?

Folkomröstningen om Brexit – frågan avgjord nu?

intressant.se, G20, USA, Ryssland, Trump, socialism, Putin, Syrien, Ukraina, TTIP, EU, Hamburg, politik, kapitalism,Nato, ekonomi, demokratiorättvisor, politik, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, demokrati fattiga, skandal,