Är EU enda räddningen? Eller hur vänstersocialdemokrater förtvivlat letar efter verktyg

Detta gästblogginlägg har skrivits av Ulf Karlström som berikat denna blogg med artiklar i vitt skilda ämnen.

Thomas Piketty, fransk nationalekonom, blev känd över stora delar av världen med sin bok ”Kapitalet i det 21:a århundradet”, på franska 2013, och på svenska på Karneval förlag 2015. Boken var fullmatad med data, och fascinerande tidsserier ända från 1800-talet. Pikettys tes var att en marknadsekonomi som baseras på privat äganderätt rymmer mycket starka divergerande, eller isärslitande, krafter.
Piketty
Orsaken är att avkastningen på privat kapital (r) kan vara signifikant högre under långa perioder än tillväxt och löner (g), varför r>g gäller. Därmed har gapet mellan kapital och arbete vuxit i Västvärlden. Det är naturligtvis ett viktigt budskap för lönearbetande utan avkastningskapital. Därför rubricerade Agneta Berg, ekonom och utredare på LO en artikel i SvD 2014-04-27: ”Klyftorna som sliter sönder samhället”. LO bjöd även in Piketty som talar till Almedalen 2014.
Piketty Kapitalet ....
Förlaget Volante har nu påpassligt gett ut en bok med artiklar av författaren: ”Kan vi rädda Europa?” ( Volante förlag 2015). Skriften består av korta krönikor eller miniartiklar från den franska vänstertidskriften Libération, från 2005 till april 2015. Totalt har författaren valt ut ett 60-tal krönikor, och försett boken med 10-sidigt, informativt förord.
Avsnitten behandlar ett brett urval av ekonomiska stridsfrågor, och vetter oftast mot sociala och nutidshistoriska perspektiv. Bredden på artiklarna gör att man kan tala om en veritabel lärobok i nationalekonomi från en vänstersocialdemokratisk ståndpunkt. Piketty är imponerande i sin beläsenhet och sina överblickar.

Kommer läsaren ihåg Bolkensteindirektivet (tjänstedirektivet)? För aktiva i Folkrörelsen Nej till EU är det nog en självklarhet, men idag knappast för andra. Förslaget till direktiv var ett dråpslag mot nationella, fackliga avtal. Utstationerad arbetskraft skulle lyda under hemlandets lagar, med lönedumpning som följd. Förslaget tunnades visserligen ut, men i Sverige fick vi Vaxholmsaffären och senare Lavaldomen.
Eller kommer läsaren ihåg Irlands katastrofala situation 2009, då löntagarna pålades det ena oket efter det andra, medan regeringen benhårt slog vakt om de internationella bolagens låga skattesatser? Eller intressanta inblickar i centralbankernas utpumpning av pengar till finanssektorn, trots att de inte lånade ut pengar till investeringar. Eller hur Luxemburg med Pikettys ord förvandlades ”till ett av världens värsta skatteparadis”. Landets dåvarande premiärminister Juncher är idag EU-kommissionens ordförande. Ja, läsningen av Pikettys korta krönikor är både berikande och uppfriskande för minnet.
Tillväxttakten i USA, Europa och Japan har varit låg sedan 1980-talet. Författaren är starkt kritisk till den nyliberala regim som utvecklade sig från 1980-talet och framåt. Så har bolagsskatten halverats inom EU sedan 1980-talet. Han pekar vidare på avregleringarna som en av orsakerna till den spekulationsekonomi som resulterade i finanskrisen 2007-2008, med USA-banken Lehman Brothers konkurs 2008, som toppen på isberget.
Piketti kan-vi-radda-europa
Européer fick bittert erfara följdverkningarna av den initiala krisen i den fortsatta krisen 2010-2012, med stora statsskulder och gigantisk spekulation i de olika euroländernas statspapper. Sviterna ser vi fortfarande i katastrofal arbetslöshet inom EU, med Tyskland och Österrike som undantagen.

En av författarens käpphästar är centralbankernas misslyckande. Dock ger han dem delvis godkänt under 2008-2009 när de tryckte sedlar i storleksordningen ”tiotals procentenheter av BNP” och lånade ut dem till låg ränta till privata banker. Därvid undveks att dagens recession inte blev lika djup som depressionen på 1930-talet, med en arbetslöshet på 20 procent. Dock sitter EU kvar i en låg ekonomisk tillväxt, vilket Piketty tillskriver dess rigida, fördragsbefästa politik. Författaren tar upp den gamla kritiken mot Euroland som ett föga optimalt valutaområde. En penningpolitik utan kontroll av skattepolitiken blir kontraproduktiv.

Tyskland och Frankrike har rest extrema krav på länderna i södra delarna av EU vad gäller statsskuldens storlek. Piketty pekar på att USA, England och Japan, med statsskulder på 100, 80 resp 200 procent av BNP, i stort inte berörts av den senare statsskuldkrisen. Trots lägre statsskulder är det Euroområdet som drabbats hårdast. Så det är uppenbarligen inte storleken i sig som är problemet. Författaren påminner om Tyskland och Frankrike efter 1945 hade statsskulder på mer än 200 procent. Då fanns statliga valutor som D-mark och Franc. Och inflationen, samt skuldavskrivningar, bidrog starkt till att statskulderna på 1950-talet hade reducerats till cirka 30 %. Men den historiska lärdomen är inget som Tyskland och Frankrike låtsas om, utan driver en fullständigt absurd politik gentemot t ex Grekland.

Nå, Piketty har nu levererat – i denna bok och den tidigare – en kraftfull kritik mot kapitalismen och EU. Och vad är botemedlen? Ja, det bisarra är att den tidigare kritiken faller ihop, som en uppblåst pudding. Han säger direkt att problemen är enorma och det inte finns någon enkel lösning. En hård beskattning av kapitalet är inte att rekommendera; kon som skall mjölkas riskerar att sina, menar Piketty. Däremot är en progressiv kapitalskatt ”rätta lösningen”. Och på det internationella planet rekommenderas han en global kapitalskatt, som en brukbar utopi.
EU-frågetecken imagesCAS1TWS5
När det kommer till EU argumenterar Pikettys, i sann vänstersocialdemokratisk tradition: mer EU, inte mindre. Han vill att EU skall ta över skattepolitiken från medlemsländerna. De är kort och gott för små i dagens globaliserade kapitalism. Därför måste en federal konstitution skapas med gemensam statsskuld och euroobligationer. Och det demokratiska underskottet i EU skall fixas till genom att vi får rösta på EU-partier, inte nationella EU-partier. Ministerrådet bör besluta genom majoritetsbeslut, så att blockerande minoriteter elimineras.

Med den starka varningen rekommenderar jag varmt Pikettys nya bok.

intressant.se , , Grekland, , , , ,

PC Roberts artikel PC Roberts hemsidaPål Steigan 13/7Deutsche Wirtschafts NachrichtenDer SpeigelPaul Krugman i NY Times 12/7Pål Steigan 14/7 DN 14/7 Artikeln på Nation of ChangeE24Pål Steigan Krugman hyllar Nej NY Times 6/7 DN 6/7 Dagens Industri 30/6 AB 30/6 Pål Steigan 22/6DWN 22/6 svD 19/5 DN 15/5DN 26/1SvD 26/1Nyhetsbanken 12/1Kolationsregering SvD 26/1 Sveriges radio 26/1 Radiodebatt 22/1 DN Nyhetsbanken om Grekland SKP om GreklandPål SteiganSyrizaledarens artikel 21/1 DN Debatt 24/12 2013 SvD 24/12 DrCais blogg Blogg -Apostlagärningarna
Fotolasses blogg Röda Malmö Knut Lindelöf DN Debatt 24/12 Bloggaren Peter Linden BBC-undersökningCleveland LeaderSKP-blogg Anders Svenssons bloggDN 23/12 Karin BojsDN 10/2 2012 DN 4/10 2012 DN 23/8 2012
Nina Björk DN 19/9 2012SVD 2/5 2012Expressen Aftonbladet 7/8 2012 DN1 2011 DN2 2012 DN3 2011 SVD1 2011 SVD 2011

  4 comments for “Är EU enda räddningen? Eller hur vänstersocialdemokrater förtvivlat letar efter verktyg

  1. M
    25 oktober, 2015 at 10:24

    Jean Claude-Juncker medger allvarliga problem i EU:

    ”The European Union faces long-term economic decline and the “love affair” of integration is at risk, Jean Claude-Juncker has said in a downbeat assessment of the bloc’s future.
    The “dream” of a unified continent is at risk from “fissures and fractures” of national divisions and separatist movements, he said.
    “The European Union is not going very well,” Mr Juncker said. “And so we must ensure that we keep alive the ambitions, hopes and dreams of Europe.””

    http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/11949038/Europes-glory-days-at-an-end-warns-Juncker.html

  2. Red Sonja
    25 oktober, 2015 at 13:32

    En intressant reflektion om fokuset jämlikhet:
    http://marxism.se/2015/10/14/den-ojamlika-fordelningen/

    Är lätt att hamna i en moralisk diskussion, där ökad jämlikhet ses som det primära. Men det löser ju inte problemet.

  3. 25 oktober, 2015 at 14:37

    Eurovänstern har länge sagt att EU behövs i och med globaliseringen, och att vi via EU får möjligheter att sätta stopp för det lättflyktiga spekulativa finanskapitalet. EU ska snickras om till att skydda arbetarna och freden, tämja kapitalets makt och att bli som det gamla trygga folkhemmet.
    Naturligtvis är det där bara nonsens. Utvecklingen har tydligt gått åt andra hållet de senaste 20 åren. Det står förresten skrivet i fördrag att vi ska ha fri öppen marknad, så nåt jävla folkhem och demokrati kan man glömma. Den gamla samförståndsandan finns inte. Högern vill inte veta av någon gammaldags socialingenjörskonst, och vill inte ha någon välfärdsstat. Så nån hjälp från deras håll är inte att räkna med, så eurovänsterns drömmar är bara naiva.

  4. jax
    26 oktober, 2015 at 02:31

    Känner mig högst tveksam till att lösa EUs problem med att lägga ännu mer makt och avgörande på Bryssels bord. Snarare känns det man ska söka lösningar åt andra hållet.

Comments are closed.