Just nu verkar TTIP offside – men jag anser att på mycket goda grunder att risken kvarstår för denna eller för annat avtal som går emot intresse för demokrati och för en ekonomi för folkflertalets intresse.
SvD skrev nämligen igår:”EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger efter ett möte med USA:s handelsminister Wilbur Ross att det finns utsikter för ett ambitiöst handelsavtal mellan EU och USA.”
SvD
Därför återpublicering efter ett år.

Detta gästblogginlägg har skrivits av Margret Stab som är en gästbloggare ”som uppskattar Jinge-bloggen och följer den regelbundet, för att den tar upp och avslöjar det som imperialistiska statsmakter i vår tid håller på med.” Här har publicerats sex artiklar tidigare av Margret. Senast, 26/11, kom ”Väststaternas högsta värden på defensiven” http://jinge.se/natur/vaststaternas-hogsta-varden-pa-defensiven.htm. Denna artikel handlar om jätteviktiga och alltför okända TTIP, ett ämne som behandlats även tidigare här. (Se avslutningsvis).
3,4 miljoner namn har samlats in mot TTIP, varav 28 000 i Sverige. http://www.stop-ttip.org President Obama reser runt i Europa, bl.a. för att propagera för TTIP, sedan han helt ändrat sin kritiska hållning mot sådana avtal under kampanjen för att bli president 2008. http://www.reuters.com/video/2016/04/24/obama-time-to-complete-ttip?videoId=368248597 och
https://www.rt.com/news/340796-obama-merkel-pushing-ttip-deal/

Artikeln ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” (TTIP) är ett frihandelsavtal under förhandling mellan EU och USA som syftar till att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan dessa två regioner. TTIP kommer att skapa världens största regionala frihandelsområde genom att minska handels- och investeringshinder mellan EU och USA. För den svenska regeringen är det särskilt prioriterat att slutföra förhandlingarna mellan EU och USA om ett handels- och investeringsavtal.
(http://www.regeringen.se/regeringens-politik/transatlantic-trade-and-investment-partnership-ttip/)”

Varför är TTIP så viktigt för de politiska ledarna i Europa och USA? Att storbolagen som är aktiva på världsmarknaden gillar ett sånt avtal, är uppenbart. Listan på alla de politiska hinder som de lider av och som förhandlarna från Bryssel och Washington betar av, har lagts fram av dem. Därför misstänks politiker och handelsdiplomater som engagerar sig i TTIP-förhandlingarna för att vara koncernernas marionetter. Är det verkligen sanningen?

Det finns ingen kapitalistisk stat som har något emot att ”deras” företag överskrider statsgränserna för att konkurrera fram mer profit. Tvärtom vill regeringarna att ”deras” storbolag ska agera överallt på hela världsmarknaden, för en nation är bara framgångsrik och nöjd med kapitalets affärer om den förvaltar en kapitalistisk ekonomi som har stark konkurrenskraft, lyckas skapa exportöverskott av varor och tjänster och är attraktiv för det internationella kapitalet. (läs mera i Svenska Näringslivets rapport: http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/globaliseringen-av-svenskt-naringsliv_571803.html).
Staterna använder sin makt till att locka internationella kapital att slå sig ned i landet; samtidigt agerar de konkurrensfientligt när de inför tullavgifter och ger subventioner till inhemskt kapital m.m. Varför det är viktigt för statsmakten är ingen hemlighet. För stater är inte bara beroende av kapitalets affärer – själva nationernas ekonomiska framgångar uttrycks i tillväxt och i en stabil valuta. Kapitalförmeringen i landet är den välfärd för nationen, som politiker eftersträvar. Att främja den, är uppgiften som de politiska förvaltarna av kapitalismen har, och till detta behöver de inkomster (skatter och lån) och de spelas in av företagen.
Därför vill en regering som förvaltar ett kapitalistiskt samhälle samtidigt bestämma över konkurrensvillkoren i landet: det är en imperialistisk lag att de vill rätta till resultaten av konkurrensen på världsmarknaden till fördel för nationens ekonomi.
Det handlar inte bara om såna saker som genförändrad mat och färgen på bilarnas blinkljus, och om skiljedomstolen, som ska bestämma om investerarnas rätt att ackumulera sitt kapital utan att en främmande stat lägger hinder i vägen.
Nej, det handlar om principen, att storbolagen inte ska diskrimineras av statliga regler och ekonomiska instrument som ger inhemska företag konkurrensfördelar.
Statliga normer och standards som tjänar produktsäkerheten eller skyddar miljö och hälsa, konsument- och arbetsskydd, ska tas bort för att partnerländerna som ju har egna normer och standards för exporten, inte ska belastas av utgifter som minskar lönsamheten, därför måste de olika certifieringarna i stället vara likvärdiga på USAs och Europas marknader.
Åtgärder som subventioner och skattelättnader, diskriminerar utländska företag och kan blockera deras tillgång till en nations inre marknad och förhindra deras framgångar i konkurrensen. Det riktar sig mot kapitalens fria konkurrens och definieras därför som ”snedvridande” av den fria konkurrensprincipen.
Till detta diskrimineringsförbud ska ”Investor-state Dispute Settlement” ISDS som viktig del tillfogas: utländska kapitalister ska inte behöva stämma staten de investerat i vid dess vanliga domstolar, när de inte får ackumulera sin rikedom där ostört, och möjligtvis måste hålla sig till nya lagar och regler som den staten inför. Äganderätten på främmande territorium ska alltså skyddas av en överstatlig domstol.

Tyvärr finner det politiska intresset som regeringarna i Europa och USA faktiskt har, mindre uppmärksamhet än de kapitalintressen de vill genomdriva med TTIP-avtalet. Men just staternas stora engagemang visar vilka elementära principer de har: Regeringarna utgår ifrån att Amerika och Europa behöver varandra för att deras ekonomiska makt ska bevaras och att det bästa medlet för att utvidga makten på hela världsmarknaden, ska vara partnerländernas hemmamarknader. Inte bara USA vill ha det nya handelsavtalet som ska stärka de egna storföretagen. Europeiska politiker är lika principiellt intresserade av TTIP-partnerskapet, som med sammanslutningen av de två största hemmamarknaderna i världen ska radikalisera det kapitalistiska konkurrensreceptet: det ligger nämligen i dessa nationers egenintresse att statliga regelverk inte ska få diskriminera den kapitalistiska affärsverksamheten och störa den fria konkurrensen. Staterna har uppgiften att förvalta den kapitalistiska ekonomin och lever därför av de pengar som den fria företagsamheten spelar in. De resurser som kapitalistiska företag fritt och obehindrat kan ta för sig av i ett annat land – arbetskraft, fabriker, råvaror och köpkraft – , anser statsmakterna självklart vara fördelar för kapitalackumulationen som de självklart räknar till nationens tillgångar.

För politikerna som vill färdigförhandla TTIP-avtalet har den principen radikala konsekvenser: de misstänker ju att andra stater förfalskar den fria konkurrensen genom regler som ”diskriminerar” den egna nationens intressen och därför ställer de sig på ståndpunkten att konkurrensen är företagens sak och att det är bättre för staterna att överlåta den till företagen. Politiken vill skapa konkurrensvillkor som utesluter att konkurrensen kan ”snedvridas”!

De ekonomiska principer som de europeiska TTIP-politikerna nu vill införa, är de som USA använde under efterkrigstiden: ”Efter andra världskriget var USA den ekonomiska och politiska stormakten med över hälften av industriproduktionen i den kapitalistiska världen (Skarstein 2009). Viktiga orsaker till USA:s försprång var en oförstörd produktionsapparat, hög koncentration av kapitalet, en stor inre marknad och en framgångsrik omstrukturering från militär till annan produktion. Genom Marshall-hjälpen* 1947-50 överförde USA 13 miljarder dollar (5 % av dåvarande BNP i USA) till Västeuropa för att stimulera ekonomisk uppbyggnad och inköp av varor från USA” (cit. USA som världspolis 2.1,där man kan läsa mera om detta ämne.)

Amerikanska storföretag kunde därför erövra världsmarknaden med överlägsen konkurrenskraft. Genom dollarkrediter till hela världen kunde Amerikas privatbanker skapa en global finansmakt, som de är världsledande för och amerikanska statsskulder förskaffar den amerikanska staten kredit i hela den kapitalistiska världen, alltså större finansmakt. Dollarvalutan är affärsmedel för världens kapital och är därför fortfarande världsvalutan, fast den får konkurrera med euron och andra valutor.

USA hade under längre tid alltså fördelen att företagens fria konkurrens, där enbart kapitalets storlek och produktivitet räknas, kom nationens ekonomi tillgodo.

Orsaken till nedgången av världsmaktens ekonomi ligger både i finanskrisen och i den internationella konkurrensen från BRIC-staterna (läs mera om detta i ovannämnda bok) och har nu till resultat, att det var USAs förslag att förhandla TTIP framför allt med konkurrenten EU, med syftet att tränga tillbaka konkurrensen från BRIC- staterna. Men att förhandlingsparterna är eniga om det principiella, betyder inte att motsättningar och differenser saknas: att förhandligarna tar så lång tid, är ju beviset för att det inte är så lätt enas om hur ”diskrimineringsförbudet” ska organiseras.

Det visar även ISDS: Behovet av sådana investerarvänliga instanser beror på att båda sidor misstror den andras frihetliga konkurrensanda; särskilt att amerikanarna insisterat på ISDS gör européerna misstrogna. Det är skillnaden mellan USA och Europa: USA utgår nämligen ifrån att de inte kommer att drabbas av skiljedomstolens beslut, utan att deras bolag kommer att stämma andra stater. Men anspråket att själv bestämma över normerna som ska gälla, är inte heller främmande för de europeiska statsmakterna (se Sverige: Vattenfall som stämmer den tyska staten t. ex.). Européerna tänker inte bara konkurrera bort amerikanska marknadsandelar, de vill konkurrera bort USAs dominanta särställning på världsmarknaden, och som amerikanarna är säkra på att kunna behålla, så länge det går till ”rättvist” i världshandeln.
Kampen mot TTIP utgår ifrån att industrin, tjänstesektorn och varuhandeln bedriver profitintresset systematiskt och hänsynslöst. Och det är så det är i en kapitalistisk ekonomi: Produkter och tjänster måste framför alltid spela in vinst till firman – allt annat är sekundärt och onödiga utgifter.
I en s.k. marknadsekonomi riktar sig produktion och försäljning av varor aldrig efter konsumenternas behov av goda och miljöanpassade saker: Likgiltigt vad man vill konsumera, man har alltid att göra med saker som är förorenade på ett eller annat sätt; arbetskrafterna behandlas alltid hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendragen och förgiftar luften; genteknik används till livsmedels-produktion, vars inverkan på människa och natur inte ännu är känt.
Listan på den skada som redan gjorts och de skador som kan drabba människorna när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös.
Det är alltså ingen som tror, att koncernerna med sina vinstintressen som förorsakar skadorna, frivilligt skulle avstå från sin profit. Protesterna mot TTIP utgår självklart ifrån att man måste tvinga kapitalisterna och att statsmakten är den instans som kan tvinga näringslivets aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och som minskar deras vinst, bara för att ta hänsyn till folk och land. Varför har staterna då inte tvingat företagarna hittills då? Har staterna misslyckats med sina uppgifter?

strong>Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att företagens affärer avkastar profit?
Det är visserligen politiken som sköter lagstiftningen – den utfärdar lagar om miljöskydd, den sätter fast gränserna för utsläpp av miljöfarliga ämnen, den bestämmer vilka kemikalier och läkemedel som är tillåtna. Ändå är det samma politiska makt som gett de privata vinstintressena fullmakt att använda hela samhället för att berika sig. För det är ju så:
Att staten överhuvudtaget kan begränsa företagens vinstanspråk, har till förutsättning att det privata profitsträvandet redan är den rätt som gäller.
När protesterna nu kräver att staterna ska vägra TTIP , så vänder man sig till den sidan av staten som reagerar på affärsverksamhetens ruinerande följder för samhället. Då uppfattas staten enbart som skyddsmakt för dem som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Men har staten verkligen den uppgiften? Är det verkligen så, att affärsvärldens legitima profitintresse skulle ha tagit sig för stora friheter, som staten nu måste begränsa? Har inte den statliga överhögheten stiftat just denna frihet?
Är politiken verkligen den instans som ska gagna alla medborgare och jämna ut motsättningarna mellan privat profitgirighet och allmän välfärd, när skadorna för miljö och hälsa gått ”för långt”?
Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinerande verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar varken statens uppgifter eller profiträkningarna som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar.

Politiken känner ju till att konkurrensen om profiten ruinerar miljö och hälsa. Därför bestämmer politikerna, att kapitalister bara måste ta den hänsyn som inte stör konkurrensen på nationens kapitalplats – de tar alltså med sina åtgärder hänsyn till vinstkalkylernas varaktighet. Att syssla med att jämka samman dessa motstridiga intressena förutsätter att det redan existerar en motsättning mellan kapitalets och medborgarnas behov – kunde det inte väcka tvivel på de uppgifter man tillskriver politiken?
I stället vårdar man sitt förtroende i politiken, som hittills inte ”lyckats” skydda folk och land mot den kapitalistiska ekonomins skadegörelse, för att det politiska kraftförhållandet inte räckt till! Alla de normer, villkor och regler, alla de statliga åtgärder som genomförs, stiftas med syftet att nationens kapitalplats ska fungera tillfredställande, nämligen att avkasta vinster.
När samma politiker som är ansvariga för dessa usla förhållanden, nu vill vara med på TTIP, som kommer att leda till försämringar för konsumenter, arbetare och miljö, då kan det inte vara den politiska makten som misslyckats med sina goda avsikter och med TTIP förlorar chansen att avhjälpa eventuella fel! De vill verkligen ha det så!
Att det nya politiska regelverket, som ska justera den mellanstatliga konkurrensen, skulle ha betydelsen att staten i framtiden skulle hålla sig borta ur ekonomin, kan inte vara sanningen: När USA och EU-staterna bråkar om den nya statliga rätt som ska gälla i handelsrelationerna mellan dem, och det är hundratals olika förslag som de brottas med – kan det alltså inte vara regellösheten som ska etableras, utan nya statliga regler för konkurrensen.

Varken tillväxt eller arbetsplatser – ger regeringen tomma löften?
Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de höga värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. För varje regering eftersträvar mer tillväxt åt företagen och därmed till nationen. Det översätts till en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem. Vore TTIP alltså bra om löftet om fler jobb inlöstes?
Ska det verkligen vara bra livsvillkor att människors liv är beroende av att företag gör lönsamma affärer? Att en arbetsplats, där man arbetar för andras rikedom, är den enda inkomstkälla som finns om man inte är välsignad med rikedom själv?
Arbetsplatser lyder enbart lönsamhetens kriterium, de ska kosta så lite som möjligt.
Det märks när livstid och fysisk kraft förbrukas i ”arbetsgivarens” tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ned för att egendom i form av pengar ska växa, den formen som rikedomen har i den kapitalistiska ekonomin.
Det är ingen storartad tjänst som affärsvärlden vore skyldig människorna i samhället.
Vilka intressen representerar de valda folkrepresentanterna då? Det statsskick som politiken i en demokratisk marknadsekonomi alltid är bunden till – nämligen nationens och den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter.

Några artiklar om olika aspekter på TTIP har tidigare publicerats här, till exempel:
* ”TTIP 26000 namn mot TTIP i Sverige, 250 000 demonstrerar i Berlin” http://jinge.se/mediekritik/ttip26-000-namn-i-sverige-250-000-demonstrerar-i-berlin.htm
* ”Tippa TTIP, rädda demokratin och ekonomin.” http://jinge.se/mediekritik/tippa-ttip-radda-demokratin-och-ekonomin.htm
* ”USA-kapitalet mutar kongressen med 200 miljoner för Obamas TTIP-linje.”
* ”Kampen mot TTIP” http://jinge.se/mediekritik/kampen-mot-ttip.htm
* ”Framsteg för demokratin i kamp mot TTIP – tippa TTIP” http://jinge.se/allmant/framgang-for-demokratin-i-kamp-mot-ttip-tippa-ttip.htm

intressant.se, TTIP, EU, orättvisor, politik, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokratiObama, socialism, USA, fattiga, skandal,