Detta är ett gästblogginlägg av Ulf Karlström, som berikat bloggen med många artiklar i skilda ämnen.

Romano Prodi, italiensk akademiker, centerpolitiker och EU-kommissionens ordförande 1999-2004 har kommit ut med en, som det verkar, mycket intressant bok (Missione incompiuta, förlaget Editori Laterza. Boken av den nu 76-årige Prodi refereras, förhoppningsfullt någorlunda korrekt, av SvD:s tidigare Brysselkorrespondent Rolf Gustavsson (SvD 15/5). Denne är idag kolumnist i SvD och en inbiten EU-kramare.

Prodi är mycket kritisk till Tysklands roll inom EU, och pekar bl.a. ut Merkel. Det senare verkar något överdrivet då hon knappast är någon nyskapare, utan snarare en fullföljare av traditionell tysk samförståndspolitik. Det som irriterar Prodi är att Tyskland, mer eller mindre i ensam majestät, tagit över rodret i EU. Förr skedde en avstämning gentemot Frankrike och England, och i viss mån Italien. Idag, hävdar Prodi, har länder som Frankrike och England förlorat i betydelse och maktställning.

Prodi talar om behovet av en ”känsla för den kollektiva solidaritet som behövs i Europa” (SvD ibid.). Med sådana fraser kan i viss mån beteckna Prodi som en skönande eller svärmare inom EU- och europrojekten. Han ser inte, eller väljer att inte tala om de ekonomiska realiteterna, i synnerhet inom euroblocket. Den gemensamma valutan euron har varit en sanslös framgångssaga – för Tyskland! Och en motsvarande katastrof för länder i söder. Häri ligger en stor del av förklaringen till dagens kris för länderna i södra Europa. Allt kan inte tillskrivas euron, men det är ställt bortom allt tvivel att den gemensamma valutan spelat en avgörande roll för krisens utveckling.

Under folkomröstningskampen 2004 tog vi eurokritiker upp problemen med asymmetrier inom EU. En valutaunion måste bygga på en relativt hög grad av symmetri mellan ingående parter eller stater. Finns det ingen egen riksbank och valuta har en stat få möjligheter, utöver beskattning, att parera konjunkturkriser. Och inom EU/Euroland har man använt beskattningsrätten till ett ”race to the bottom”. Vi såg t ex hur Irland sänkte bolagsskatten. Det gav förvisso resultat i inflyttade storbolag, men också bubblor på t ex bostadsmarknaden. Och med minskade skatteintäkter ökade den offentliga skuldsättningen. Dessa förhållanden kom onekligen att ”sparka” rejält vid finanskrisens entré 2008.

Tyskland har som ledande part i Trojkan intagit en hård hållning gentemot, t ex Grekland. Vissa uttalande från IMF, som leds av fransyskan Christine Lagarde, kan tolkas som att IMF förespråkare en mjukare attityd. Inom Trojkan är man således sannolikt inte överens, men även här sätter Tyskland dagordningen. Tyska bankers krav på grekiska låntagare spelar in, men kan knappast förklara tyska statens hårda attityd. Den övergripande förklaringen torde vara att erkännandet av valutaunionens stora svagheter skulle kunna hota själva Europrojektet; man skulle ju då vara tvungen att ropa ut att kejsaren är naken. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble förklarade nyligen: ”Enligt min uppfattning är en expansiv penningspolitik och skuldfinansierad skattepolitik inte lösningen för att nå tillväxt” (Wall Street Journal, citerad i SvD Näringsliv18/4).

England, som står utanför euroblocket, har spelat på både USA- och EU-strängarna. Finansmarknaden i City väger mycket tungt i engelsk ekonomi och man är inte intresserad att bära mer av ECB:s bördor, och i förlängningen pålagor. Det EU-kritiska partiet UKIP har också tvingat Cameron och Tories till en mer EU-kritik. Det har samtidigt lett till att England snarare har markerat partikularism, än ett övergripande intresse för EU-projektet. Frankrikes relativt svaga ekonomiska situation har naturligtvis bidragit till att landet hamnat bakom Tyskland.

Så nu kan det således sägas öppet: Tyska ekonomisk intressen styr EU. Det har vi ju nu ett kvitto på från den tidigare EU-kommissionären Romano Prodi.

intressant.se, Prodi, politik, Tyskland, imperialism, kapitalism, Merkel, euron, EU, ekonomi, massmediaGrekland,