Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti?

Facebook skrev till mig i morse ”Anders, vi bryr oss om dig och de minnen du delar här. Vi tänkte att du kanske skulle vilja se tillbaka på det här inlägget som publicerades för 2 år sedan.” Denna inbjudan kan väl ingen motstå!

Jag återpublicerar därför denna artikel! Och för att resonemanget är lika aktuellt än idag. Vissa delar skulle jag kanske idag formulera något annorlunda.

Frågan om SD är fascistiskt poppar upp då och då. Flera inom Vänstern anser att SD är ett fascistiskt parti. Jag kommer att försöka analysera frågan, med hjälp av andra.

Detta har diskuterats här tidigare, bland annat i slutet av år 2014 Fascismens ansikten – Arnstad och Hofman

I. Karakteristika för fascismen Pål Steigan beskriver fascismen i en av sina artiklar i frågan ”Fascismen var et svar på klassekonfliktene i samtida. Det var en mulig løsning på kapitalismens problemer. For å slå ned klassekampen og hindre en sosialistisk revolusjon og samtidig revitalisere den italienske kapitalismen, fant fascismen løsninga i en korporativ, altomfattende og autoritær stat.” Den förunderliga fascismdiskussionen – del 2
Åkesson 170710Jimmie Åkesson
Jag tycker sammanfattningen nedan som närmast avser fascismen i Italien är en acceptabel utgångspunkt, särskilt som den kommenterats av en läsare som anser att SD är fascistiskt. Jag är förstås medveten om skillnader i dagens Sverige, som dock inte utreds här.
Man kan tillägga att nazismen tydligt var för privatiseringar, vilket förstås inte gör att dagens privatiseringsivrare till nazister.

1. En auktoritär, våldsinriktad och militariserad stat.
2. Klassamarbete i stället för klasskamp
3. En korporativ stat med en fusion från ovan mellan stat och industri
4. En patriarkalisk och allomfattande stat
5. Ledaren har stor betydelse. Mussolini själv i rollen som en romersk kejsare, Il Duce, fursten
6. Modernism och futurism, fascister visade sig som en moderniserande riktning
7. En patriarkalisk familj, homofobi
8. Revanschistisk, imperialistisk, nationalistisk och rasistisk profiler
9. Anti-demokratisk
10. Anti-liberal
11. Anti-socialistiska
12. Anti-kommunist

En läsare menar att SD uppfyller dessa punkter tillräckligt och har presenterat följande svar:
1. Kommentar saknas.
2. Klassamarbete – Det är var de gör. SD Har från nazister till socialdemokrater i deras led.
3. Det är det som SD har som politik – ett samarbete med staten (läs Marx om staten). De vill ha en folk stat.
4. De vill ha tillbaka folkhemmet – som aldrig ens har funnits. (Även om Albin talade väl om det).
5. Vi kan inte återuppväcka de döda så SD:s partiledare får ersätta Mussolini. (Ukrainas regering har inte heller Mussolini.)
6. Det är väl vad dom ser sig själva – en modern kraft med idéer för framtiden.
7. De värnar om den heterosexuella familjen, och medlemmar har faktiskt attackerat homosexuella.
8. SD är imperialistiskt, revisionistiskt, mm.
9. Vi får se hur demokratiska SD är när de kommer till makten.
10. SD är nyliberala.
11. SD är anti-socialistiska.
12. SD är anti-kommunistiska.

Så SD följer alla kriterier för att vara fascistiskt som du har skrivit.

Jag tycker inte att detta svar är tillräckligt för att beteckna SD som fascistiskt. SD är mer ett uttalat socialkonservativt och invandrarfientligt/-kritiskt högerparti.
Alla riksdagspartier, utom V i varierande utsträckning, är för klassamarbete, nyliberalism, vår form av demokrati och är motståndare till kommunism och socialism. SD framträder inte särskilt som anhängare av en auktoritär och militariserad stat med tydligare våldsapparat (punkt 1), trots Kent Ekeroths insatser. Sverige är en liten imperialistisk stat. SD framträder inte som särskilt ”revanschistisk”, men har en tydligare nationalistisk profil är andra riksdagspartier. SD är invandringskritisk, men enligt min mening inte rasistisk (punkt 8). Belägg saknas för att SD vill ha en diktator a la Mussolini och Hitler (punkt 5). SD har ingen tydlig profil i riktning mot en patriarkalisk familj och mot homofili (punkt 7). Är SD en banerförare för modernism (punkt 6), förutom i invandringsfrågor?
SD har en belastande historik som ledningen tagit itu med.
Jag ser SD som ett invandrarkritiskt högerparti, som bör bekämpas politiskt, särskilt som SD har stark förankring inom arbetarklassen. En aktuell opinionsundersökning: ”Sverigedemokraterna är enligt egen utsago ett mittenparti, men över sju av tio väljare uppfattar att Sverigedemokraterna är ett högerparti.” Väljarna uppfattar Sverigedemokraterna som ett högerparti
Nu stödjer enligt Novus närmare 30 % av arbetare SD, jämfört med knappt 10 % 2014, medan knappt 25 % stödjer socialdemokraterna enligt TV Rapport 29/6. (https://samtiden.nu/2017/06/novus-sd-ar-storsta-arbetarpartiet/) Enligt SCB:s undersökning i maj stödjer 45 % av LO-anslutna S och 21 % SD, och c:a 10 % V. (http://arbetet.se/2017/06/07/s-och-sd-mest-populara-i-lo-gruppen/.) Hur mycket skillnaden i resultat beror på skillnad i metodik, i definition av ”arbetare”, och skillnader mellan LO-anslutna och icke LO-anslutna samt olika undersökningstidpunkter vet jag inte. Men vad beror det på?

II. Utdrag ur blogginlägg från december 2014.

Bland dem som menar att SD är fascistiskt finns Stefan Löfven, Åsa Linderborg och Henrik Arnstad. Historieprofessorer och t.ex. den historiskt kunnige Sven Hofman tillhör den andra gruppen. I DN härom dagen vidhöll Arnstad bestämt sin bedömning och menade att forskningen ändrat sin uppfattning om fascism, som nu skulle utmärkas främst av ultranationalism. Artikeln bär titeln ”Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD” Han menar att ”I modern ­fascismforskning är begreppet ultranationalism centralt och SD:s sätt att exkludera medborgare ur nationen typiskt.”

Detta bestreds av Sven Hofman som skriver
”Den svenska regeringen leddes under ett tiotal år av en obehaglig person som tyckte om att förnedra människor som befann sig i hans nära omgivning. Han uttalade sig om saker som han inte hade en aning om, och strax efter sin avgång började han sälja sina tjänster till ett företag som utan något folkligt mandat försöker påverka politiken åt ett visst håll. Man kan tycka att det handlar om korruption, i meningen otillbörligt utnyttjande av ställning mot ekonomisk ersättning. Men eftersom vi inte definierar korruption på det vida sättet bör nog termen undvikas i det fallet.
Björn SöderBjörn Söder

Riksdagens andre vice talman är också en obehaglig person som tycker om att sortera människor efter deras hudfärg och utseende. (Det kallas med ett finare ord för etnicitet.) Han uttalar sig om saker som han inte har en aning om, till exempel vad som kännetecknar en nation, och han anser att den svenska staten och den svenska nationen är två helt separata saker. Han är inte ensam om att göra det, ehuru de som anser så inte brukar uttrycka sig lika fördomsfullt som denne herre.

Det är förvisso lätt att i Björn Söder se den typiske rasisten, även om de flesta svenska rasister brukar vara mera tystlåtna av sig. Frågan är: Styrker detta verkligen tesen att det parti han representerar skulle vara fascistiskt eller ”nyfascistiskt”?

Fascism kan omöjligen få lov att vara en samlingsbeteckning på allt som vedervärdigt inom politiken. Men det finns tyvärr i den allmänna debatten en tendens att uttunna begreppet fascism på samma sätt begreppet kommunism har uttunnats på innehåll och blivit en beteckning på den speciella statstyp som en gång upprättades i Sovjetunionen och dess lydstater. Fascism och kommunism fungerar här som skällsord, inte som analytiska kategorier. Inom politiken kan det finnas ett behov av att skälla på varandra, men ett överordnat behov borde vara att göra klart för sig vem motståndaren är, för att kunna bemöta honom på effektivast möjliga sätt. Utgör således partiet Sverigedemokraterna en fascistisk kraft i svensk politik, riktad mot vår demokratiska samhällsordning?

Robert O. Paxton ger i sin auktoritativa bok ”The Anatomy of Fascism” (2005) en relativt precis, om också inte uttömmande karakteristisk av kärnan i den fascistiska rörelsen: ”Fascism may be defined as a form of political behavior marked by obsessive preoccupation with community decline, humiliation, or victimhood and by compensatory cults av unity, energy, and purity, in which a mass-based party of committed nationalist militants, working in uneasy but effective collaboration with traditional elites, abandons democratic liberties and pursues with redemptive violence and without ethical or legal restraints goals of internal cleansing and external expansion.”

Man skulle kunna tillfoga andra element, som ett anti-intellektualistiskt, anti-rationalistiskt betraktelsesätt på frågor som rör statens styrelse, en organistisk statsuppfattning med rötter i romantiken, ett genuint förakt för svaghet i alla tänkbara sociala sammanhang. Men sådana drag utmärker även andra politiska riktningar, också i vår egen tid.

Sin politiska huvudfiende fann fascismen alltid i den organiserade arbetsrörelsen, om den sedan var kommunistisk, syndikalistisk eller socialdemokratisk. Det var därför en aristokratisk politiker som Winston Churchill kunde falla i långvarig beundran för Benito Mussolini, fascistledaren som hade gjort upp med den besvärliga vänstern i sitt eget land. (Mördat, satt i fängelse och så vidare.)
fascism musse-protector-of-islam
Paxtons karakteristik träffar punktvis den sverigedemokratiska teorin och praktiken, men vissa drag stämmer inte alls in på dessa. Sverigedemokrater utmärker sig knappast generellt för militans, de har inga starka förbindelser till samhällets ”traditionella eliter”, de strävar inte heller efter någon territoriell expansion, använder sig inte av politiskt våld och såvitt man kan förstå är de tämligen till freds med den rådande parlamentariskt-demokratiska regeringssättet i landet.

Samtidigt gör Paxton klart att det finns många auktoritära strömningar och styrningsformer som inte har det ringaste med fascism att göra, såsom militärdiktaturer eller renodlade enpartivälden utan någon högre grad av massmobilisering. Således: Franco var inte fascist, inte heller de grekiska överstarna vid makten var det.

Och inte heller den koloniala utplundringen, med den obevekliga slav-herre-relationen, ryms inom definitionen – eller, för att ta ett annat rysligt exempel, den hårda behandlingen av svarta i de amerikanska sydstaterna. Allmän rättslöshet räcker inte för att det ska råda fascism eller ”nyfascism”, hur man nu vill att den senare termen ska definieras. (För inte kan väl SD-förtjusningen i staten Israel och dess speciella variant av nationalitetspolitik anses implicera ”internal cleansing and external expansion” också på hemmaplan…? Då är det många exemplariska demokrater som får problem.)
Fascism Arnstads bok imagesCAXZEMN2

Journalisten Henrik Arnstad framhärdar emellertid i sitt påstående att Jimmie Åkessons och Björn Söders parti är ”nyfascistiskt” (senast i Dagens Nyheter 21/12 2014). Enligt hans hemmasnickrade definition utgör ”ultranationalismen” grundstommen i det fascistiska programmet. Men nu är det så att ”ultranationalism” mycket väl går att förena med en annan ideologisk hemvist. Samma dag som Arnstads artikel publicerades stod en artikel att läsa i en annan tidning om den vidriga hanteringen – mord, fördrivning, förföljelser – av tre miljoner sudettyskar från Tjeckoslovakien efter andra världskriget (Hynek Pallas, Expressen 21/12 2014).

Den lagstiftning, de så kallade Benesj-dekreten, som gjorde denna våldsakt möjlig, hade som en av sina upphovsmän den tvättäkta liberalen, professor Eduard Benesj, som under mellankrigstiden benhårt hade motsatt sig minoritetsrättigheter för landets tyskspråkiga befolkning. Om ”ultranationalism” alls har en mening, så bör termen kunna användas i det fallet, där nationalliberalismen har varit i farten. (Kominterns odifferentierade bruk av termen ”socialfascism” bör faktiskt inte lända till efterföljd!)

Å andra sidan: Om ultranationalism” görs till förutsättning för allt slags fascism, riskerar man att förbise att en attack riktad mot medborgarsamhällets grundpelare mycket väl kan ha andra förtecken (låt oss säga: begränsning av fackliga rättigheter i den samhällsekonomiska nyttans namn). Uppståndelsen kring ”nyfascismen” behöver inte ha en sådan bevekelsegrund men bereder likväl marken för allehanda tillslag.” (Slut Sven Hofman)

i , , ,, , , ,, , , , , , , , , , , ,

Arnstad i DN Debatt 21/12AftonbladetSvenska Dagbladet 10/12 Pål Steigan 14/5 2013 Pål Steigan 13/5 2015Per Svensson i DN DN Debatt 6/12Internationalen om fascism Anna-Lena LodeniusDagens Industri 8/12 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront