Fascismens ansikten – Arnstad och Hofman


Sedan närmare en månad pågår en intensiv debatt om fascism, eller närmare bestämt om Sverigedemokraterna (SD) är fascistiskt eller inte. Bland dem som menar att SD är fascistiskt finns Stefan Löfven, Åsa Linderborg och Henrik Arnstad. Historieprofessorer och t.ex. den historiskt kunnige Sven Hofman tillhör den andra gruppen. I DN härom dagen vidhöll Arnstad bestämt sin bedömning och menade att forskningen ändrat sin uppfattning om fascism, som nu skulle utmärkas främst av ultranationalism. Artikeln bär titeln ”Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD” Han menar att ”I modern ­fascismforskning är begreppet ultranationalism centralt och SD:s sätt att exkludera medborgare ur nationen typiskt.”

Vi kan här publicera ett nytt inlägg där Sven Hofman bestrider detta och diskuterar frågan vidare.

Sven Hofmans artikel.
Den svenska regeringen leddes under ett tiotal år av en obehaglig person som tyckte om att förnedra människor som befann sig i hans nära omgivning. Han uttalade sig om saker som han inte hade en aning om, och strax efter sin avgång började han sälja sina tjänster till ett företag som utan något folkligt mandat försöker påverka politiken åt ett visst håll. Man kan tycka att det handlar om korruption, i meningen otillbörligt utnyttjande av ställning mot ekonomisk ersättning. Men eftersom vi inte definierar korruption på det vida sättet bör nog termen undvikas i det fallet.
Björn Söder

Riksdagens andre vice talman är också en obehaglig person som tycker om att sortera människor efter deras hudfärg och utseende. (Det kallas med ett finare ord för etnicitet.) Han uttalar sig om saker som han inte har en aning om, till exempel vad som kännetecknar en nation, och han anser att den svenska staten och den svenska nationen är två helt separata saker. Han är inte ensam om att göra det, ehuru de som anser så inte brukar uttrycka sig lika fördomsfullt som denne herre.

Det är förvisso lätt att i Björn Söder se den typiske rasisten, även om de flesta svenska rasister brukar vara mera tystlåtna av sig. Frågan är: Styrker detta verkligen tesen att det parti han representerar skulle vara fascistiskt eller ”nyfascistiskt”?

Fascism kan omöjligen få lov att vara en samlingsbeteckning på allt som vedervärdigt inom politiken. Men det finns tyvärr i den allmänna debatten en tendens att uttunna begreppet fascism på samma sätt begreppet kommunism har uttunnats på innehåll och blivit en beteckning på den speciella statstyp som en gång upprättades i Sovjetunionen och dess lydstater. Fascism och kommunism fungerar här som skällsord, inte som analytiska kategorier. Inom politiken kan det finnas ett behov av att skälla på varandra, men ett överordnat behov borde vara att göra klart för sig vem motståndaren är, för att kunna bemöta honom på effektivast möjliga sätt. Utgör således partiet Sverigedemokraterna en fascistisk kraft i svensk politik, riktad mot vår demokratiska samhällsordning?

Robert O. Paxton ger i sin auktoritativa bok ”em>The Anatomy of Fascism” (2005) en relativt precis, om också inte uttömmande karakteristisk av kärnan i den fascistiska rörelsen: ”Fascism may be defined as a form of political behavior marked by obsessive preoccupation with community decline, humiliation, or victimhood and by compensatory cults av unity, energy, and purity, in which a mass-based party of committed nationalist militants, working in uneasy but effective collaboration with traditional elites, abandons democratic liberties and pursues with redemptive violence and without ethical or legal restraints goals of internal cleansing and external expansion.”

Man skulle kunna tillfoga andra element, som ett anti-intellektualistiskt, anti-rationalistiskt betraktelsesätt på frågor som rör statens styrelse, en organistisk statsuppfattning med rötter i romantiken, ett genuint förakt för svaghet i alla tänkbara sociala sammanhang. Men sådana drag utmärker även andra politiska riktningar, också i vår egen tid.

Sin politiska huvudfiende fann fascismen alltid i den organiserade arbetsrörelsen, om den sedan var kommunistisk, syndikalistisk eller socialdemokratisk. Det var därför en aristokratisk politiker som Winston Churchill kunde falla i långvarig beundran för Benito Mussolini, fascistledaren som hade gjort upp med den besvärliga vänstern i sitt eget land. (Mördat, satt i fängelse och så vidare.)
fascism musse-protector-of-islam
Paxtons karakteristik träffar punktvis den sverigedemokratiska teorin och praktiken, men vissa drag stämmer inte alls in på dessa. Sverigedemokrater utmärker sig knappast generellt för militans, de har inga starka förbindelser till samhällets ”traditionella eliter”, de strävar inte heller efter någon territoriell expansion, använder sig inte av politiskt våld och såvitt man kan förstå är de tämligen till freds med den rådande parlamentariskt-demokratiska regeringssättet i landet.

Samtidigt gör Paxton klart att det finns många auktoritära strömningar och styrningsformer som inte har det ringaste med fascism att göra, såsom militärdiktaturer eller renodlade enpartivälden utan någon högre grad av massmobilisering. Således: Franco var inte fascist, inte heller de grekiska överstarna vid makten var det.

Och inte heller den koloniala utplundringen, med den obevekliga slav-herre-relationen, ryms inom definitionen – eller, för att ta ett annat rysligt exempel, den hårda behandlingen av svarta i de amerikanska sydstaterna. Allmän rättslöshet räcker inte för att det ska råda fascism eller ”nyfascism”, hur man nu vill att den senare termen ska definieras. (För inte kan väl SD-förtjusningen i staten Israel och dess speciella variant av nationalitetspolitik anses implicera ”internal cleansing and external expansion” också på hemmaplan…? Då är det många exemplariska demokrater som får problem.)
Fascism Arnstads bok imagesCAXZEMN2

Journalisten Henrik Arnstad framhärdar emellertid i sitt påstående att Jimmie Åkessons och Björn Söders parti är ”nyfascistiskt” (senast i Dagens Nyheter 21/12 2014). Enligt hans hemmasnickrade definition utgör ”ultranationalismen” grundstommen i det fascistiska programmet. Men nu är det så att ”ultranationalism” mycket väl går att förena med en annan ideologisk hemvist. Samma dag som Arnstads artikel publicerades stod en artikel att läsa i en annan tidning om den vidriga hanteringen – mord, fördrivning, förföljelser – av tre miljoner sudettyskar från Tjeckoslovakien efter andra världskriget (Hynek Pallas, Expressen 21/12 2014).

Den lagstiftning, de så kallade Benesj-dekreten, som gjorde denna våldsakt möjlig, hade som en av sina upphovsmän den tvättäkta liberalen, professor Eduard Benesj, som under mellankrigstiden benhårt hade motsatt sig minoritetsrättigheter för landets tyskspråkiga befolkning. Om ”ultranationalism” alls har en mening, så bör termen kunna användas i det fallet, där nationalliberalismen har varit i farten. (Kominterns odifferentierade bruk av termen ”socialfascism” bör faktiskt inte lända till efterföljd!)

Å andra sidan: Om ultranationalism” görs till förutsättning för allt slags fascism, riskerar man att förbise att en attack riktad mot medborgarsamhällets grundpelare mycket väl kan ha andra förtecken (låt oss säga: begränsning av fackliga rättigheter i den samhällsekonomiska nyttans namn). Uppståndelsen kring ”nyfascismen” behöver inte ha en sådan bevekelsegrund men bereder likväl marken för allehanda tillslag.


i , , ,, , , ,, , , , , , , , , , , ,

Arnstad i DN Debatt 21/12AftonbladetSvenska Dagbladet 10/12 Pål Steigan 14/5 2013 Pål Steigan 13/5 2015Per Svensson i DN DN Debatt 6/12Internationalen om fascism Anna-Lena LodeniusDagens Industri 8/12 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront

  11 comments for “Fascismens ansikten – Arnstad och Hofman

  1. 23 december, 2014 at 10:26

    Om varför Sverigedemokraterna är fascister och väsensskilda från Frp och DF. SD är som Front National och Vlaams Belang. Mer lika Jobbik och Gyllene Gryning än Frp. Fascism idag ser inte ut som fascism gjorde på 1930-talet.

    http://blog.zaramis.se/2014/12/11/sverigedemokraterna-modern-fascism-med-ideologisk-kontinuitet/

    • SockerConny
      25 december, 2014 at 10:54

      Coolt så om nu inte begreppet fascism håller så gör vi som med rasim, vi ändrar helt enkelt begreppet så att passar!? Allt är ju tydligen rasism idag och man har verkligen skrämt upp folket för detta… Vem vågar vara rasist och stycka ut hakan?

  2. ERIK
    23 december, 2014 at 12:47

    Det väsentliga verkar vara att tvåla till charlatanen Arnstad som getts sig in på domäner reserverade för fackhistoriker, men även en blind höna….. Korn eller frö finns i SD. Idag uppfyller de inte alla de kriterier som historiker har vaskat fram ur den italienska fascismen, men frågan är om någon rörelse i Europa(inkl. Ukraina) gör det! Politiska partier är opportunistiska och förändras med konjunkturen (se på KD som för sex månader sedan avfärdade den politik Göran Hägglund presenterade förra veckan). Att idag gå fram med idéer som möjligtvis faller en äldre autoritär och moraliserade överste på Östermalm på läppen men stöter bort den amerikaniserade svenska ungdomen vore ett röstmässigt vansinne. Ändras jordmånen för nyfascism kommer också dessa fascistiska tendenser i SD att stärkas. Eliterna vänder alltid kappan efter hur vindarna blåser för att rädda sitt skinn. KDs kappvändning är ett litet prov på hur löst ideologin sitter när makten hägrar.

    • Martin Kullberg
      23 december, 2014 at 15:57

      Jo, hela grunden för debatten var att Arnstad dristade sig att kalla sig forskare, då fick lite muppar i elfenbenstornen frispel. I sin kampanj för att krossa den som dristar sig att jämställa sig med dem, så urholkade de etablerade definitioner av fascism. Allt för att bevara sin respektabilitet, fick givetvis motsatt syfte.

      Det fanns liksom inget behpv inom vetenskapen för en ny definition av fascism, det var bara det som det råkade bli när man gav sig in i polemik emot en som kallade sig forskare utan elitens godkännande.

      Patetiskt. Men inte lika patetiskt som de vänsterbloggar som inte fattade vad striden handlade om och trodde på allvar att det handlade om att bedöma SD.

      • 23 december, 2014 at 16:07

        Det är väl Arnstad som tydligt argumenterar för en ny version i DN-artikeln. Uppfattar inga argument i sakfrågan.

        • Martin Kullberg
          23 december, 2014 at 17:53

          Argumentationen är klar. Ni har inte bemött avvikelserna från Griffins definition. Ni har presenterat avvikelser från de etablerade definitionerna, Arnstad är bara en Red Herring. Ni kan inte baxa in SD i värmen utan att bryta med etablerade definitioner, ni har inte bemött detta. Det är ingen ide att argumentera med sakargument, för ni bemödar er inte att ta reda på de etablerade definitionerna, eller ens förklara varför ni måste definiera om fascismen, då inte bara Arnstad utan andra mer akademiskt accepterade, vi snackar flera accepterade definitioner som ni går emot.

          Det handlar om så mycket mer om Arnstad, men ni återkommer till honom eftersom ni lever i imbillningen att ni har torrt på fötterna där, ni har liberala aktivister på er sida. De har inte heller bemött problemet med att få in SD i värmen utan att bryta med etablerade definitioner. Ni har inte hittat någon ”sweet spot” mellan Arnstads definition och etablerade definitioner, det enda ni har är diverse liberala aktivisters pekoral att komma med. Lite Ad Hoc från kränkta professorer.

          • 25 december, 2014 at 11:42

            Det är snarast tvärtom. Tror att Hofmans resonemang är hållbart. Det är Arnstad som främst ändrat definitionen. Ett nytt blogginlägg av en historieprofessor i morgon reder ut en del av problematiken.

  3. M
    25 december, 2014 at 15:36

    Stig-Björn Ljunggren, socialdemokrat, statsvetare från Uppsala med gedigen vetenskaplig bakgrund, på ett pedagogiskt/akademiskt sätt ”läxar upp” Arnstads

    http://www.ljunggren.com/?p=1506

    • Simsalablunder
      26 december, 2014 at 14:20

      ”gedigen vetenskaplig bakgrund”

      Stig-Björn Ljunggren påstådda gedigna vetenskaplig bakgrund ser man som vanligt inte röken av.

      Men man kan lätt se att han är ute i politiska syften, att försvara nyliberalismens ”enda väg”. Och för att hålla sig i på den vägen behövs det hjälp av SD. Man har helt enkelt inte råd att låta SD associeras med fascism och riskera att de backar. Dessutom kan det spilla över på nyliberalismen, som Stig-Björn tidigare hyllat och utropat till segrare och som han i direkt politisk handling alltjämt stödjer fullt ut.

      Han visar klart i sin egen text att han t.o.m. sörjer att han inte längre kan använda ordet nyliberalism så som han tidigare gjort:

      ”Ta ”nyliberalism”, som genom åren använts enbart i syfte att svärta ner motståndare och som ett politiskt tillhygge, med konsekvens att begreppet dels blivit mer eller mindre oanvändbart, och dels att de som begagnat det ofta devalverat sin egen trovärdighet.”

  4. 26 december, 2014 at 14:45

    Den enligt Anders ”historiskt kunnige” men hemlige Sven Hofman anknyter i sitt senaste inlägg till forskaren Robert O. Paxton: ”Samtidigt gör Paxton klart att det finns många auktoritära strömningar och styrningsformer som inte har det ringaste med fascism att göra, såsom militärdiktaturer eller renodlade enpartivälden utan någon högre grad av massmobilisering. Således: Franco var inte fascist, inte heller de grekiska överstarna vid makten var det… …Allmän rättslöshet räcker inte för att det ska råda fascism eller ”nyfascism”, hur man nu vill att den senare termen ska definieras.”

    Här har Hofman hittat ett korn. Tyvärr för honom fäller Paxton hans eget påstående, framfört tidigare, att EU skulle vara fascistiskt. Och om Hofman hade läst Arnstads bok skulle han ha observerat att Arnstad för precis samma resonemang som Paxton: alla diktaturer kan inte betecknas som fascistiska. Ett av de fascistiska särdragen är nationalismen med varianter av övermänniskoteorier/raslig (kulturell) renhet i botten. Därför är det poänglöst att kritisera Arnstad för att sätta etiketten fascism på alla former av förtryck. Snarare är det den traditionella dimitrovska definitionen av fascism/nazism som storkapitalets verktyg utan egen utvecklad ideolog, som är diffus på den punkten.

Comments are closed.