Jag har glädjen att åter hälsa en skribent under pseudonymen Sven Hofman tillbaka till denna blogg. Han förgyllde bloggen med några artiklar tidigare. Åtta av dessa förtecknas nedtill efter dagens artikel.
”Pseudonymen Sven Hofman har tagit efter namnen Sven Hofman som var en högt betrodd bondeadvokat. Han utsågs till häradets ombud vid 1765 års riksdag, men ha kort dessförinnan fråndömts rätten att föra annans talan och avvisades, trots att han två gånger omvaldes av bondeståndet. Förbittrad över detta samlade han 60-70 missnöjda bönder vid Borgstena gästgivargård, tågade 12 maj 1766 söderut, uppviglade allmogen och ryckte 14 maj med 500-600 man mot Borås men sveks av sitt uppbåd, greps i Viared 15 maj och avrättades 14 oktober i Stockholm. Av medbrottslingarna dömdes två till döden, 39 till spöslitning och fästningsstraff. Det härskande mösspartiet misstänkte ”förnäma anstiftare” men trots stor rättsapparat och användande av tortyr kunde inga bevis framskaffas. Hofman var troligen snarast en religiös svärmare, som i sitt hämndbegär trodde sig kallad att störta ett orättfärdigt statsskick. Hofman är hjälten i den av Olof Rubeck ”den yngste” 1776 utgivna komiska hjältedikten Boråsiaden.” (Wikipedia).
”Den massiva invandringen till Sverige under det senaste decenniet eller så har skapat problem som det svenska samhället inte har bemästrat. Detta är inte främst invandrarnas fel. Det har funnits en tro hos mottagarlandets myndigheter att tiden läker alla sår. Så är det inte. Såren kan förvärras, konflikterna i samhället fördjupas, den dåliga stämningen i folkdjupet permanentas.
Svenskarna var själva en gång ett folk som behövde disciplineras. De söp och var allmänt våldsbenägna. Hedern var ett dödligt gift, letargin gick ut över självrespekt och folkhälsa. Män agade sina barn och sina fruar. Överklassen förgick sig mot värnlösa underlydande. Den offentliga makten tog inte sällan i med hårdhandskarna mot packet. Det hjälpte sällan. Vad som hjälpte var att folket tog sig självt i kragen; detta fick de hjälp med i nykterhetsloger, fackföreningar, på folkbibliotek.
Skötsamhetskulturen drevs med goda exempel, och den lönade sig. Människor fick det bättre, levde längre, blev mera aktsamma om det som var gemensamt och det som var andras. Klassmotsättningen drevs in i reglerade banor. Det är inte fel att säga att denna disciplineringsvåg även tyglade överklassen. Ett gott exempel på detta är att inkomstskillnaderna i vårt land minskade mellan 1930 och 1980. Också direktörerna blev ”skötsammare”.
Någonting motsvarande måste hända med människor som har kommit till Sverige i djupaste nöd eller på vinst och förlust. De kan inte fortsätta som hittills – som kriminella, som extremister, som arbetsovilliga. Man kan inte heller bara hantera dem som hopplösa fall. Det går att ingjuta värdighet i en individ om han ser att han får någonting i utbyte. Och någonting av det viktigaste man kan ge en människor är ett språk som går att använda Med språket erövrar människan världen, tidigare ogripbara värden.
Svenska för invandrare (sfi) startade för ett femtiotal år sedan, i studiecirkelform. De som drev fram undervisningen var hängivna folkbildare. Efterhand som åtagandet växte tog det allmänna över ansvaret. Det kom att utbildas högt kvalificerade lärare i svenska som andra språk. Men samtidigt som den allmänna svenska skolan kommunaliserades, deregulerades och privatiserades, kom också sfi att påverkas genom att olika aktörer – inte alla seriösa – trädde in på banan.
Så när massinvandringen var ett faktum, stod invandrarundervisningen på sina håll väldigt illa beredd. Fusk och flum kom in i bilden. Elever råkade illa ut, men det gjorde också lärare som tog sitt uppdrag på allvar. Under den gångna våren har det kommit åtskilliga larmrapporter, och det ansvariga statsrådet Anna Ekström har beslutat att tillsätta en statlig utredning om framtidens sfi. Mycket bra. Men detta är en fråga inte bara för experter utan för den breda allmänheten, alla medborgare.
En första inifrånskildring av sfi-verksamheten får man i Karin Ulvesons bok Svenska för främlingar (Celanders förlag). Där ges ett lärarperspektiv på problemet som även innefattar en stor empati med de utifrån kommande som har rätt till ordnad undervisning i sitt nya hemlands språk. Men författaren visar att de institutioner som ska förmedla undervisningen ofta misslyckas kapitalt, därför att de tvingas ägna alltför liten tid och energi åt det som borde vara det väsentliga, själva kärnan: att tala med eleverna (ibland rentav analfabeter), att hålla lektioner, att utsätta dem för oupphörliga språkbad. Digitala självinstuderingsuppgifter hjälper dem inte långt på vägen
När institutioner kollapsar, krymper individen. Ulveson talar själv om arbetet på ett företag som har åtagit sig invandrarundervisning som dysfunktionellt. Inte bara eleverna luras på kompotten, också lärarna känner att deras arbete förlorar mening – de blir främlingar för varandra och inför sig själva. Detta är ett oerhört förräderi! Den underliggande meningen hos dem som styr och ställer tycks vara att för dem som befinner sig längt nere på samhällsstegen duger skräp. Tvärtom: för dem kan ingenting vara gott nog!
För svenska arbetare och småfolk var ingenting gott nog. De krävde bildning, resurser, aktning – mot att de ryckte upp sig och visade vägen för sig själva och andra. Folkbildare gör fortfarande fantastiska insatser för att göra invandrare medvetna om sina möjligheter och sin begåvning, men det officiella Sverige har inte gett dem nödvändiga redskap. Lika viktigt som att återställa kvaliteten i den obligatoriska svenska skolan, lika viktigt är det att ge alla dessa självuppoffrande invandrarlärare en reell chans att verka.
Svenska för främlingar bidrar till en sådan insikt. I valrörelsen bör också denna fråga ges utrymme. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skrev en gång en bok med den talade titeln Den skötsamme arbetaren. En vacker dag skulle någon av hans efterföljare skriva boken Den skötsamma invandraren.
Men – utan att språklig kompetens ges till de många, inte bara de ”flitiga”, dem med ”goda förutsättningar”, går det ej!
Några tidigare artiklar av Sven Hofman.
Fascister bär inte knätofs 5/4 2013. Om Henrik Arnstads bok
Angående tillståndet i vår närmaste omgivning 17/5 2013
Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig 27/7 2013. Inspirerad av en ledarartikel i Svenska Dagbladet.
Demokratiska vägröjare? – lärdomar från Första Världskriget 6/1 2014
Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar 30/7 2014.
Ukraina och nationalismen – Kommentar och svar från Sven Hofman 31/7 2014.
Dags för en akademisk protest! 1/11 2014.
NATO är ingen demokratisk gemenskap 30/11 2014
Fascism – vad är det? 8/12 2014
i svenska, språkundervisning, solidaritet, flyktingar, invandrare, fascism, SD, klass, kultur,politik, vänstern, Vänsterpartiet, Sverige, krig, imperialism, identitet, ekonomi,
12 svar till “När kommer boken om den ”Den skötsamma invandraren”?”
Ser att pseudonymen Sven Hofman är tillbaka med sitt anspråksfulla skriveri, nu senast om ”de odisciplinerade invandrarna” som jämförs med de odisciplinerade svenskarna i både under- och överklassen. När det gällde nynazismen och SD hade han inte ens besvärat sig med att läsa partiets principprogram och ungefär lika grunda är hans kunskaper i det här ämnet, där han plockat ut ett antal fakta som han sen gör anspråk på att analysera, men på en mekanisk och ytlig nivå som inte gör någon klokare. Anders Romelsjö gör mycket nytta med sin blogg jinge.se, men ibland tar han pinsamt fel i sin förlitan på falska auktoriteter. Sorry, Anders!
Ytligheten kan också vara en upplevelse av att vara kortfattad. Man bör vara generös i sin tolkning av andra människor. Jag reagerade också på frasen ”ett folk som behövde disciplineras”, eftersom det lät väldigt mycket som en fascistisk idé. Men då han fortsätter att tala om rörelser och förkastar auktoritära medel, så framstår det som att lösningen han förespråkar är att engagera invandrarna i deras egen situation. Vi kan inte von oben, diktera fram en bättre situation i de lägre samhällsskikten, att integrationsprojekt där man från en kateder dikterar fram hur de skall bli svenskar är dömda från start. Jag tror både du och jag kan skriva under på den tolkningen.
Flyktingar och invandrare fyller alltid på längst ned i samhällsstegen och hamnar där i de problem som vårt samhälle är för de längst ned. Men utöver samhällets lägsta skikt så har man även andra problem när man kommer från ett annat land för att jobba. Jag har själv varit med om det, ett utanförskap som är större än kommunikationsproblem, då jag var i USA och jag talar engelska utan problem, det var mycket svårt att få en kontakt med andra människor som kändes äkta. Man levde i ständig friktion med samhället och omgivningen, bättre eller sämre spelade ingen roll, de små avvikelser i allting var i sig själv frustrerande. Yngre människor klarar sådant bättre, kanske. Segregerade arbetsplatser där man var utbytbara redskap, i en verksamhet som kändes meningslös, gjorde att man isolerades från samhället och blev allt mer missnöjd med både arbetet och landet i stort.
En sak vill jag tillfoga: Hofman har i rätt i ett enda avseende: när han betonar språkets avgörande betydelse för invandrares inväxande i det svenska samhället. Jag har noterat att kraven på invandrarnas språkkunskaper som villkor för att accepteras som samhällsmedborgare har ökat i takt med den växande främlingsfientligheten. Typiskt nog har inte samtidigt kraven på en svenskundervisning med god kvalitet för invandrare följt med och idag ser vi hur privata företag gör sig förmögna på offentligt finansierad fuskkundervisning. Det vore ett viktigt ämne för Hofman och andra att ta upp på jinge.se. Ett tips, varsågod!
Språkkravet är en ren klassfråga. Gå in på ett teknikföretag, bland ingenjörer eller forskare, så krävs inte längre att invandrad arbetskraft talar svenska, där i medelklassen och övre medelklassen är man internationalistisk. Medan jag känt kioskbiträden som upprörts över kunder som talar med brytning när de skall beställa en korv. Välmående människor med trygghet är mer toleranta än människor under press, som blir allt mer otrygga i sin position i samhället.
Artikeln har en viss bismak av ’vi och dom’-mentalitet. Menar Hoffman att invandrarna (arbetarklassen?) kulturmässigt och moraliskt är i samma position som vi var långt tillbaka i tiden? Menar han att det är svenskarna som är skötsamma medan invandrarna inte är skötsamma?
Han drar invandrarna över en kam. och gör likaså med svenskarna. Han tror säkert att varje nationalitet är född i samma form (precis som vad nazisterna tror) men så är det inte.
Under den senaste veckan har den nyvalda Italiens regering förvägrat flyktingar att gå i land i Italien, utan de fick söka sig till Spanien? Vad anser han om Italiens beslut?
Kerstin
Alla människor ser möjligheter. Det gäller pedofilen, kapitalisten, våldtäktsmannen, den vanlige arbetaren från världens alla länder, rånaren, den fattige samt även kommunisten. Terroristen och många fler. Men självmördaren gör det bara en gång. Det har alltså inte med nationalitet att göra men mottagarnationen får ta alla konsekvenser från alla dem som ser möjligheterna. Problemet med solidaritet är att den inte gör någon som helst urskiljning. Det är just därför det är så enkelt att mata människor med mantrat ”Allas lika värde” när de flesta inte håller med om det innerst inne men vågar inte protestera för risken att bli utstött från gruppen.
Mantrat ”Allas lika värde” håller så länge konsekvenserna av möjligheterna inte blir för stor belastning för människorna men om en kritisk punkt uppnås då kommer de inre tankarna upp i dagen och mantrat faller. Det handlar alltså inte om att dra alla över en kam. Det handlar istället om att vara ärlig och uppriktig. Att inte vara falsk och att inte ha onda avsikter. Bara solidaritet räcker inte. Marx’ visste det här eftersom han inte ville räkna in ”trasproletariatet” bland de övriga revolutionära proletariatet. Karl Marx var alltså ärlig och uppriktig. Han var tydlig med att ”Allas lika värde” inte gäller i verkligheten.
Vad jag minns av förordet i Ronny Ambjörnssons bok så var ”skötsamhet” ett medvetet kännetecken hos de arbetare/arbetarfamiljer som inte ville dras ned i förslumning och elände pga missbruk eller allmänt ostadigt leverne. Sådana människor kunde man ömka eller se ned på. Då är vi tillbaka i förkrigstiden när många var fattiga, det sociala skyddsnätet svagt, men där insikten av vikten att hålla sig ”hel och ren” var mycket påtaglig. Den skötsamme arbetaren och dennes familj gick inte omkring med öppet trasiga kläder exempelvis. Samtidigt så ansågs väl detta självklart, och därmed fick inte dessa människor sig så mycket litteratur tillägnade. De som stod utanför verkade mer intresseväckande. Jag antar att det är samma idag: om media har att välja mellan att skriva om en somalisk bussförare i Stockholms lokaltrafik, alternativt en somalisk gangster i någon förort som aldrig haft ett vanligt arbete, så är väl den senare den mest säljande individen.
Jag har talat med en person idag med lite insikt i förhållandena. Personen påpekade särskilt att denne inte tänker rösta SD av principskäl men hade full respekt för personer som tänkte göra det. Personen tillade också att en femtedel av invandrarrösterna är SD röster. Jag fick också veta något annat av betydelse. Det finns två länder i norra Europa som tagit emot stor mängd flyktinginvandring och det är Tyskland och Sverige. Förhållandena är likartade men skiljer sig särskilt på en punkt och det är att Tyskland lyckats bättre med det så kallade ”utanförskapet”. I Tyskland finns större krav på att de invandrade ska komma i arbete vilket de också gjort men som är något Sverige misslyckats med där många lever på olika bidrag som kostar välfärdssystemen. Personen menade också att Sveriges välfärd är byggt på arbete vilket svenskarna är väl medvetna om och som skapar en kontrast men som personen menade inte riktigt respekterades av de styrande politikerna idag. Några kommentarer?
Massinvandringen har orsakat växande splittring mellan de Europeiska länderna.
De fyra friheterna är inskrivna i de bindande EU-fördragen och direktiven: Fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer (arbetskraft) mellan medlemsstaterna. Naturligtvis är nyckelfriheten här kapitalets kapital, det nödvändiga villkoret för neoliberal globalisering. Det gör det möjligt för internationella finanser fria att göra vad som verkar att vara mest lönsamt, oavsett nationella gränser. Europeiska unionen är kärnan i det globala ”öppna samhället” och massinvandring som främjas av finansör George Soros. Utvidgad till fenomenet massinvandring, (läran om ”fri rörlighet” i unionen).
https://consortiumnews.com/2018/06/19/immigration-divides-europe-and-the-german-left/
Från och med 2011 flydde miljoner syriska flyktingar till grannlandet Turkiet som ett resultat av det västerländska sponsrade kriget för att störta Assadregimen. I augusti 2015 meddelade Tysklands kansler Angela Merkel att Tyskland skulle acceptera alla genuina flyktingar. Tyskland hade redan tagit över 400.000 flyktingar, och ytterligare 400.000 eller mer ansågs vara på väg. Även om det var riktat till Syrien, tolkades Merkels inbjudan i stor utsträckning som en obegränsad inbjudan till alla som ville komma till Tyskland av någon anledning. Förutom ett mindre antal flyktingfamiljer strömmar långa linjer unga män från alla punkter öster österut genom Balkan och åker till Tyskland eller Sverige.
Den kriminella förstörelsen av Libyens regering under 2011 öppnades för invandrare från Afrika. Skillnaden mellan flyktingar och ekonomiska migranter gick vilse i mängden.
När andra EU-länder blev uppmanade att välkomna en proportionell andel av flyktingtillströmningen växte vrede med att en tysk kansler ensidigt kunde göra ett så dramatiskt beslut som berör dem alla. Den efterföljande ansträngningen att införa kvoter för invandrare i medlemsstaterna har gått upp mot envisa vägran från de östeuropeiska länderna vars befolkningar, till skillnad från Tyskland eller västerländska länder med ett imperialistiskt förflutet.
Efter att ha orsakat en växande splittring mellan EU-länder hotar nu invandrarkrisen att fälla Merkels egna kristdemokratiska (CDU) regering.
Hennes egen inrikesministern, Horst Seehofer, från den konservativa bayerska kristna sociala unionen, har förklarat att han ”inte kan arbeta med den här kvinnan” (Merkel) om invandringspolitiken och meddelar att han går ihop med Österrike och Italien i en hård politik för att stoppa migrationen. Konflikten över invandring påverkar även den relativt nya vänsterpartiet, Die Linke (Vänster).
En bra del av Europas vänster, oavsett sitt missnöje med EU:s prestanda, är impregnerat med sin fria rörelsesideologi och har inriktat ”öppna gränser” som ett europeiskt ”värde” som måste försvaras till varje pris. Det är glömt att EU:s ”fria rörlighet” inte var avsedd att tillämpas på invandrare från länder utanför unionen. Det innebar frihet att flytta från ett EU-land till ett annat. Som en internationellt erkänd mänsklig rätt avses fri rörlighet enbart för medborgare att lämna och återvända till sitt eget land.
När kommer boken om den ”Den skötsamma invandraren”?
Förmodligen samtidigt som boken om den skötsamme infödde svensken. Eller snarare inte alls därför det är ingen som helst nyhet.
Visst finns den skötsamma invandraren. Den trevlige också. Jag mötte två unga män med invandrarbakgrund utanför en kvartersbutik i kväll och vi hade ett samtal på några minuter. Initiativet var faktiskt deras. Den ene påstods sig vara sju år och den andra yngre. Förmodligen en broder. Jag trodde de var äldre men jag har dålig vana vid barn och barn med invandrarbakgrund är definitivt inte lättare. Cykla kunde dom i vart fall på sådana cyklar med små hjul och man står på en platta och sparkar sig fram. De kunde perfekt svenska men inte deras mamma som kom ut från affären och jag avlägsnade mig. Jag kan inte se någon anledning till varför det inte skulle gå bra för de här unga männen här i Sverige men de måste så klart ha ett samhälle som ger dem möjligheterna. Jag tyckte i vart fall de var intresserade och nyfikna på tillvaron som vilka barn som helst.
[…] redan tidigare intresserat sig för politiska frågor i anslutning till bl.a. SD. Senast 19 juni När kommer boken om den ”Den skötsamma invandraren”? Tiotalet tidigare artiklar av Hofman från 2014-2015 finns noterade efter artikeln […]