Ukraina och nationalismen – Kommentar och svar från Sven Hofman



Skribenten Sven Hofman publicerade igår ett gästblogginlägg. Han har fått en kritisk kommentar av Mats Larsson, och jag publicerar nu Hofmans svar på detta som ett kort blogginlägg på grund av kommentarernas längd och frågan vikt. Sven Hofman presenteras närmare i gårdagens blogginlägg ”Vad den ene får, får inte den andre – en Rysslandskommentar”.

Mats Larssons kommentar.
”Att Ukrainas gränser ser ut som de gör beror på Stalin. Det har skrivits mycket om Ukraina under senare tid, men Sven Hoffmans mening ”Händelserna under krigsåren skulle visa hur rätt han hade”
är nog det grövsta och mest förolämpande jag läst.

3 miljoner civila dog förutom den 1 miljon judar som avrättades. Ukraina förlorade 16.3% av sin befolkning, den tredje högsta procentuella andelen efter Vitryssland och Polen. Den materiella förödelsen var enorm eftersom Ukraina var slagfält under större delen av kriget. Ukraina styrdes av den vedervärdige Erich Koch, även på en naziskala stående längst ned. Nästan alla i Ukraina har äldre släktingar som drabbades av Hitlerfascismen. Jag kan rekommendera muséet över det stora fosterländska kriget i Kiev. Jag har besökt det flera gånger.
Poroshenko och Obama. images4YUZEIHV

Visst kan man och ska man diskutera UPA (Ukrainian Insurgent Army) och händelserna i västra Ukraina under och efter kriget, men då måste man också diskutera resultatet av Molotov-Ribbentrop-pakten.”

Sven Hofmans svar
”All nationalism har sina smutsiga sidor, den ukrainska inte undantagen. När den kolliderar med andra nationalistiska strävanden, som i dagens östra och sydöstra Ukraina, är det lätt hänt att militära förvecklingar uppstår. Vissa nationella entiteter är huvudsakligen resultatet av krig. Dit får man även lov att räkna den ukrainska statsbildningen.

Ja, den har säkerligen en del att tacka Stalin för. Efter oktoberrevolutionen och ryska inbördeskriget, där den polska armén intervenerade tillsammans med ukrainska trupper i syfte att störta bolsjevikregeringen, hade Ukraina, ”gränslandet”, lika gärna kunnat bli en del av den ryska sovjetrepubliken. Men Stalin, nationalitetskommissarien, såg till att det blev en egen sovjetrepublik. Man kan tillägga att de polsk-ukrainska interventionerna var sällsynt brutala mot den judiska befolkning som råkade bo där de drog fram, och det var inte sista gången den skulle råka illa ut.
Molotov-Ribbentrop images

Molotov-Ribbentrop-pakten hade en udd mot Polen (som 1934–1939 hade ingått i en non-aggressionspakt med Hitlertyskland riktad mot Sovjetunionen!). Polskt territorium, till exempel Östgalizien, som till och med första världskriget hade tillhört Österrike, tillfördes nu den ukrainska sovjetrepubliken. Andra delar av Mellankrigs-Polen tillfördes den litauiska sovjetrepubliken. Även Rumänen förlorade mark som sögs upp av sovjetstaten: delar av Bukovina, även detta tidigare österrikiskt, gick till Ukraina; delar av det tidigare ryska guvernementet Bessarabien (dagens Moldova) blev sovjetisk delrepublik.
Donetsk gruvearbeiderdemo-donetsk

År 1954 avsöndrades Krim från den ryska sovjetrepubliken och gavs till den ukrainska. Detta skedde under den före detta ukrainske partichefen N. S. Chrusjtjov och var ett sätt för denne att säkra flankstöd i den interna maktkampen i Kreml efter Stalins död året innan. Att den ukrainska befolkningen gjort särskilt stora uppoffringar i kampen mot Hitlertyskland, och mot de inhemska fascisterna, under andra världskriget, kunde ingen sväva i okunnighet om. Så torde man också kunna förklara den egendomligheten att Stalin kunde säkra Ukraina som extramedlem i Förenta nationerna, trots att landet saknade statlig suveränitet. (Den andra sovjetiska extramedlemmen var Vitryssland, ett annat hårt drabbat territorium.)

Den självständiga republiken Ukraina tillkom inte – som exempelvis de baltiska staterna – efter en folkresning riktad mot Moskva. Den var tvärtom resultatet av en uppgörelse mellan de tre ledande personligheterna i Moskva, Kiev och Minsk (Jeltsin, Kravtjuk, Sjusjkevitj). Nationsbildningen kommer därför efter frigörelsen från Sovjetunionen, och den kompliceras av det speciella historiska arvet – såsom att delar av landet har tillhört det ryska riket, andra tillhört andra riken. Att Tyskland använt ukrainsk nationalism för att destabilisera Ryssland och sätta käppar i hjulet för polska nationella strävanden är obestridligen sant.

Att Tyskland inte har gett upp Ukraina – och att det samtidigt vill ha en förnuftig relation med Putins Ryssland, en återgång till Bismarck-tidens maktpolitiska realism – torde bestämma utgången av den ukrainska krisen.


intressant.se Ukraina, , , , , , , , , ,

Gästblogginlägg 30/7 SR-Svenskar i nazibataljon DN 27/7 Washingtons osäkra anklagelser DN 24/7 Nya Jaltadeklarationen Uttalandet på Facebook Nyhetsbanken 12/7 Pål Steigans blogg 15/7 DN 13/7 DN 21/5 DN 2 21/5 Massakern i Odessa

Annarkia SvD 1/3 Knut Lindelöf 28/2 Björnbrum 1/3DN 2/3 DN 28/2 Synpunkt på anti-ukraina propaganda DN 1/3 Svenssonbloggen 1/3 Protester mot polisbrutalitet i USA Polis mot OWS
DN:s ledare 22/2 Expo Nuland om USA:s stöd DN 23/2
DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman Infowars 23/1 AB-intervju med Bildt omkring 25/1 DN 19/12 2013 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12
Rozoff i Globalresearch Knut Lindelöf 7/2


2 svar till “Ukraina och nationalismen – Kommentar och svar från Sven Hofman”

  1. Jag tackar för ett utförligt och nyanserat svar. I listan över territorier
    som tillföll sovjetrepubliker efter Polens delning 1939 ska man
    inte glömma Vitryssland. Mina vitryska vänner har antytt att den
    virryska befolkningen behandlades illa under den polska perioden
    1920-39, men jag har inte hittat någon dokumentation om detta.

    Betydelsen av Ukraina och Vitrysslands insatser under kriget, som
    kanske gjorde, som du skiver, att Stalin kunde få med dem som medlemmar i FN,
    återspeglas i att fyra fronter (armégrupper) i Röda armén bar
    Ukrainas namn och tre bar Vitrysslands.

  2. För att komma närmare sanningen, Kommentaren pratar om Polsk-Sovjetiska kriget 1920, vilket är bara en bagatell till varför gränserna ser ut som de gör (http://sv.wikipedia.org/wiki/Polen) och det är INTE Stalin eller Lenin som ligger bakom Ukrainas gränser utan man får gå tillbaka nästan 150 år ytterligare för att förstå Preussen-regionen.

    Polen var en federerad region under Tsar-Ryssland och Polacker är Slaver. De i sin tur tillhörde Vita Armén som stred för Tsaren men valde att ”desertera” när Bolsjevikerna lyckades vid vinna ”andra omgången” i inbördeskriget. Med desertera menar jag att de övergav Vita Arméns till förmån just att bryta Polen loss från Tsar-Ryssland och återställa det Polska Kejsardömmet från 1975 (se Polsk-Litauiska samvälded, http://sv.wikipedia.org/wiki/Polsk-litauiska_samväldet). För övrigt hade ”Ukrainska” regionen slagits sönder 1807 av Napoleon (http://sv.wikipedia.org/wiki/Polen) och delar anakterats som Lydstat åt Frankrike.

    Det finns mycket mer att skriva om i sammanhanget men Bolsjevikerna 1920 är knappast ”dirigenterna” bakom ”regionen” Ukrainas gränser idag. Den Sovjetiska Ukrainas gränser däremot erkändes i bidktande från Stalin för att slippa ett nytt ”Polen”