Skribenten Sven Hofman publicerade igår ett gästblogginlägg. Han har fått en kritisk kommentar av Mats Larsson, och jag publicerar nu Hofmans svar på detta som ett kort blogginlägg på grund av kommentarernas längd och frågan vikt. Sven Hofman presenteras närmare i gårdagens blogginlägg ”Vad den ene får, får inte den andre – en Rysslandskommentar”.

Mats Larssons kommentar.
”Att Ukrainas gränser ser ut som de gör beror på Stalin. Det har skrivits mycket om Ukraina under senare tid, men Sven Hoffmans mening ”Händelserna under krigsåren skulle visa hur rätt han hade”
är nog det grövsta och mest förolämpande jag läst.

Visst kan man och ska man diskutera UPA (Ukrainian Insurgent Army) och händelserna i västra Ukraina under och efter kriget, men då måste man också diskutera resultatet av Molotov-Ribbentrop-pakten.”

Sven Hofmans svar
”All nationalism har sina smutsiga sidor, den ukrainska inte undantagen. När den kolliderar med andra nationalistiska strävanden, som i dagens östra och sydöstra Ukraina, är det lätt hänt att militära förvecklingar uppstår. Vissa nationella entiteter är huvudsakligen resultatet av krig. Dit får man även lov att räkna den ukrainska statsbildningen.

Ja, den har säkerligen en del att tacka Stalin för. Efter oktoberrevolutionen och ryska inbördeskriget, där den polska armén intervenerade tillsammans med ukrainska trupper i syfte att störta bolsjevikregeringen, hade Ukraina, ”gränslandet”, lika gärna kunnat bli en del av den ryska sovjetrepubliken. Men Stalin, nationalitetskommissarien, såg till att det blev en egen sovjetrepublik. Man kan tillägga att de polsk-ukrainska interventionerna var sällsynt brutala mot den judiska befolkning som råkade bo där de drog fram, och det var inte sista gången den skulle råka illa ut.

Molotov-Ribbentrop-pakten hade en udd mot Polen (som 1934–1939 hade ingått i en non-aggressionspakt med Hitlertyskland riktad mot Sovjetunionen!). Polskt territorium, till exempel Östgalizien, som till och med första världskriget hade tillhört Österrike, tillfördes nu den ukrainska sovjetrepubliken. Andra delar av Mellankrigs-Polen tillfördes den litauiska sovjetrepubliken. Även Rumänen förlorade mark som sögs upp av sovjetstaten: delar av Bukovina, även detta tidigare österrikiskt, gick till Ukraina; delar av det tidigare ryska guvernementet Bessarabien (dagens Moldova) blev sovjetisk delrepublik.

År 1954 avsöndrades Krim från den ryska sovjetrepubliken och gavs till den ukrainska. Detta skedde under den före detta ukrainske partichefen N. S. Chrusjtjov och var ett sätt för denne att säkra flankstöd i den interna maktkampen i Kreml efter Stalins död året innan. Att den ukrainska befolkningen gjort särskilt stora uppoffringar i kampen mot Hitlertyskland, och mot de inhemska fascisterna, under andra världskriget, kunde ingen sväva i okunnighet om. Så torde man också kunna förklara den egendomligheten att Stalin kunde säkra Ukraina som extramedlem i Förenta nationerna, trots att landet saknade statlig suveränitet. (Den andra sovjetiska extramedlemmen var Vitryssland, ett annat hårt drabbat territorium.)

Den självständiga republiken Ukraina tillkom inte – som exempelvis de baltiska staterna – efter en folkresning riktad mot Moskva. Den var tvärtom resultatet av en uppgörelse mellan de tre ledande personligheterna i Moskva, Kiev och Minsk (Jeltsin, Kravtjuk, Sjusjkevitj). Nationsbildningen kommer därför efter frigörelsen från Sovjetunionen, och den kompliceras av det speciella historiska arvet – såsom att delar av landet har tillhört det ryska riket, andra tillhört andra riken. Att Tyskland använt ukrainsk nationalism för att destabilisera Ryssland och sätta käppar i hjulet för polska nationella strävanden är obestridligen sant.

Att Tyskland inte har gett upp Ukraina – och att det samtidigt vill ha en förnuftig relation med Putins Ryssland, en återgång till Bismarck-tidens maktpolitiska realism – torde bestämma utgången av den ukrainska krisen.

intressant.se Ukraina,nationalism Andra världskriget, Ryssland Putin, massmedia, Ryssland, fascism, politik, USA, Chrustjov krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism