Med benäget tillstånd av skribenten Sven Hofman publiceras detta inlägg som publicerats i ”Kulturen” Sven Hofman har här tidigare publicera ett inlägg om demokratisk nationalism, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april 2013, ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj 2013 ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig” i juli, som inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet. I september förra året kom ett blogginlägg med anledning av att Karl XVI Gustaf då varit Sveriges monark och statschef i 40 år. ”Demokratins vägröjare – lärdomar från Första Världskriget” kom 6 januari samt ”Första Världskriget och 100 år senare”, 2 mars, ”Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar” kom 30/7 och dagen efter en replik om nationalism till en kommentator. Senast kom ”Dags för akademisk protest” 1 november.

Denna gång diskuterar Hofman den mycket viktiga och aktuella frågan om NATO och demokrati.

Artikeln.
Vad är de för fel på Finland och Sverige, Irland, Schweiz och Österrike? De är alla väl fungerande demokratier, men de har valt att stå utanför stormaktsblock och militärallianser. Vad är det som är så bra med polisstaten Turkiet, maffians Italien, korruptionens Rumänien, det halvfascistiska Ungern, blodshämndens Albanien? Dessa länder är alla medlemmar av Nato; Turkiet var en av grundarmedlemmarna, tillsammans med det då fascistiska Portugal.

De svenska Nato-förespråkarnas paradargument att Atlantpakten är en demokratiernas gemenskap håller med andra ord inte. Många av medlemsländerna har ett minst sagt solkigt record när det gäller mänskliga rättigheter, behandlingen av utsatta minoriteter, parlamentarisk praxis. Och den viktigaste makten i militäralliansen, Förenta staterna, har vid upprepade tillfällen efter kalla krigets slut – vi talar nu alltså inte om Vietnamkriget och liknande excesser – brutit mot FN-stadgan och internationell rätt.

Nej, Nato är inte en demokratisk skapelse utan en rätt igenom geopolitisk företeelse! Under kalla kriget kunde dess mission ännu tolkas i defensiva termer; men efter 1991, då motståndaren föll på eget grepp, har dess funktion varit inte att hålla tillbaka ”kommunistisk expansion” utan att kapa åt sig territorium som en gång tillhörde ett välde vilket uppstått på ruinerna av Nazityskland och dess erövringar. Nato har varit – och är – offensivt, aggressivt, i långt större utsträckning än den makt som den idag definierar som sin fiende, det militärpolitiskt starkt försvagade Ryssland.

Det finns mycket liten anledning för de demokratiska, alliansfria staterna att ansluta sig till det korståg mot Moskva som nu förbereds. Putins Ryssland är, liksom på sin tid sultanatet i Konstantinopel, ingen förebildlig statsbildning. Men sedan det förlorat sin världshistoriska roll som ledare för ett ideologiskt sammanfogat maktblock, utgör det inget hot annat än i förhållande till sina egna medborgare. Sådana regimer finns det alltför många av på jordklotet för närvarande. Och makthavarna i Kiev är därvidlag knappast mindre vederstyggliga än de i Moskva. Om Ukraina bleve Nato-medlem, vilket förhoppningsvis kommer att förhindras genom tyskt eller annat ingripande, skulle alliansens demokratiska legitimitet försvagas ytterligare.

Även i den svenska demokratin och rättsstaten finns det allvarliga brister. Dessa kan undanröjas endast genom interna beslutsprocesser, inte genom anslutning till en ihålig ”demokratiernas gemenskap”. I själva verket synes det vara så att Nato-förespråkarna – inom militär, politik, media – är beredda att offra en hel del av den demokratiska andan och anständigheten för att smygvägen, steg för steg, föra landet in i ett stormaktsberoende som en majoritet av den svenska befolkningen städse har motsatt sig. Kommer en Nato-anslutning till stånd, kan man vara viss om att den har trampat många av folkstyrets principer på tårna.

Alliansfrihetens värnare måste därför vara vaksamma. De kan inte lita på att Nato-kramarna kommer att iaktta demokratiskt-parlamentariska procedurer framöver. Försöket att undandra det så kallade värdlandsavtalet med Nato, som dock säkrar Sveriges nationella suveränitet under en väl tilltagen generositet gentemot eventuella gäster, riksdagsbehandling var klart uppseendeväckande, och den nya regeringen har på denna punkt visat sig rakryggad. Men den står inför ett också internt tryck att ta ett nästa, ”logiskt” steg och ”äntligen” ansöka om svenskt medlemskap i Nato. Inom socialdemokratin pågår sådan lobbying tämligen ohöljt i detta nu.

Det finns föga anledning att späda på den propagandan genom att stödja krav på folkomröstning om Nato-medlemskap. Endast den som vill förändra status quo skulle dra nytta av en kampanj som rör svensk Nato-anslutning – ja eller nej. Varken i Finland, Irland eller Österrike står ett referendum för dörren. Uppgiften är istället att möta Nato-propagandan med motupplysning. Den uppgiften är enkel. Alla militärallianser befordrar krig. Den som ställer sig utanför har störst möjligheter att undgå krig.

intressant.se Ukraina, Ryssland, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism Kina EU, Ryssland IMF, kriminalitet,