Med benäget tillstånd av skribenten Sven Hofman publiceras detta inlägg om vår världsdel och dess historia mot bakgrund av händelser i Ukraina som nu står i fokus. Sven Hofman har här tidigare publicera ett inlägg om demokratisk nationalism, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april 2013, ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj 2013 ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig” i juli, som inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet. I september förra året kom ett blogginlägg med anledning av att då Hans Kungliga Höghet Karl XVI Gustaf då varit Sveriges monark och statschef i 40 år, ”Demokratins vägröjare – lärdomar från Första Världskriget” 6 januari samt ”Första Världskriget och 100 år senare” 2 mars. Denna gång behandlas nationalism med fokus på Ryssland, vilket fått en särskild aktualitet genom morgonnyheternas rapport ”Svenskar strider för ukrainsk nazibataljon” om svenskars deltagande i den Azovska bataljonen i Ukraina.
Artikeln.
Att nationalstatens tid är förbi blev en dogm för många yrkeseuropéer från slutet av 1980-talet och framåt. Vad dessa förståsigpåare inte förstod – eller lade märke till – var att nationsbildningsprocesser pågick överallt i Europa, i Öst och Väst. 1900-talet hade globalt sett varit nationalismens (i vissa fall den nationella befrielsekampens) århundrade. Men detta korta sekel räckte inte till för att fullborda processen. Ett antal imperialistiska stater på nedgång har försökt hejda den. Det har varit förgäves. Samtidigt har de drivit sina egna nationalistiska projekt, mer eller mindre livskraftiga.
Ukraina är ett intressant åskådningsexempel. Landet har aldrig varit en nationalstat utan befunnit sig i skärningspunkten mellan inflytelsesfärer: osmanska, polska, ryska, tyska, österrikisk-ungerska. Den österrikiske författaren Joseph Roth (1894–1939) påpekade strax före utbrottet av andra världskriget att den moderna ukrainska nationalismen alltid styrts från Wilhelmstrasse, det vill säga de traditionella regeringskvarteren i Berlin. Händelserna under krigsåren skulle visa hur rätt han hade. Ukraina av idag är närmast en konglomeratstat (en lapptäcksstat, i synnerhet om man inkluderar det förlorade Krim), samtidigt som ledande kretsar inom den ukrainska samhällseliten nu försöker att med vapen frambesvärja en ukrainsk nationell identitet.
Och däri har de stöd av Väst och av det Europa som (återigen enligt Joseph Roth) är nationalismens och nationstänkandets historiska födelseplats. Hur kan alltså Europa förvägra andra vad det självt har uppfunnit? Således är det nödvändigt för de europeiska eliterna – yrkeseuropéerna inräknade – att i görligaste mån kontrollera och styra de nationella projekten, särskilt dem som finns i det europeiska statsrummets omedelbara närhet. Ukraina hör dit. Där stödjer Väst (och Wilhelmstrasse) en uppenbart xenofobisk nationalism som dessa eliter på hemmaplan skulle göra allt för att isolera och bekämpa. En förutsättning för en sådan politik är emellertid att Ukraina infogas i ”Europa”. Det var den tidigare regimen i Kiev inte lika förtjust i.
En annan – därmed sammanhängande – förutsättning är att Ryssland, Ukrainas viktigaste grannstat, inte infogas i en europeisk gemenskap. All europeisk politik går för närvarande ut på att exkludera Ryssland därifrån – ett Ryssland som med sina politiska och kulturella traditioner hör mera hemma där än vad Ukraina gör. Men Ryssland erkänns numera varken som en likvärdig spelare av andra makter eller som en stat som försöker skapa sig ett eget nationellt fundament. Det man tillåter Ukraina (inklusive insatser av stridande militär mot den egna befolkningen) tillåter man inte Ryssland. Detta Ryssland utbasuneras istället som en aggressivt-expansionistisk makt med imperialistiska ambitioner. Men det enda man vet om dagens ryska stat är att den har lämnat ifrån sig territorium (minus återtagandet av Krim).
Man bör ställa sig frågan: Hur kan den västliga propagandan mot Ryssland (som omfattar alla svenska nyhetsmedier) å ena sidan larma om den ryska faran, krigshotet, å andra sidan göra sig löjlig över hur ekonomiskt och strategiskt svag den ryska samhällskroppen är? Det blir en totalt schizofren fiendebild. Önskar Väst genom ekonomiska och politiska sanktioner göra landet ännu skakigare, regimen där ännu mera otalbar? Man har svårt att se kravet om upphävandet av beslutet om Fotbolls-VM i Ryssland 2018 på annat sätt (ungefär som uteslutningen av den då ännu existerande staten Jugoslavien som kvalificerat sig för EM i Stockholm 1992). Den strategin riskerar att bli självförlöjligande. Och om Ryssland är berett att åter vidga sitt territorium: varför har det inte resolut ingripit i det ukrainska inbördeskriget, när det har haft alla möjligheter och taktiska fördelar? Det synes faktiskt som om västliga propagandister hade längtat efter ett sådant ingripande.
Vad man bland yrkeseuropéer och förståsigpåare har blundat för är att det pågår en – för all del försenad – nationsbildningsprocess i Ryssland också. Nationsbyggande har långt ifrån alltid varit förenat med demokratiska landvinningar, inte heller i Väst; men det har allmänt sett gynnat ekonomiska framsteg. Rysslands ekonomiska slagsida mot råvaruproduktion, och särskilt energiutvinning, må vara mindre hållbar på längre sikt. När det gäller det norska ekonomiska undret, som uteslutande bygger på oljan, är ingen i motsvarande mån bekymrad (i alla fall inte utanför Norge). Men Västs märkliga reaktion på Rysslands betalningsfordran på energileveranser och vilja att övergå från starkt subventionerad prissättning till nivåer som närmar sig världsmarknadspriset, utgår återigen från att det alla andra får – och bör – göra, det får inte Kreml eller den ryska kapitalismen. Ett stabilt Ryssland önskar man sig ej.
Nej, Vladimir Putin är av allt att döma inte en imperiebyggare. Han gör synbarligen vad han kan för att ta igen försummelser på nationsbyggandets område. Det är trist att se hur han motarbetas i detta.
intressant.se Ukraina,nationalism EU, Ryssland Putin, massmedia, Ryssland, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism
SR-Svenskar i nazibataljon DN 27/7 Washingtons osäkra anklagelser DN 24/7 Nya Jaltadeklarationen Uttalandet på Facebook Nyhetsbanken 12/7 Pål Steigans blogg 15/7 DN 13/7 DN 21/5 DN 2 21/5 Massakern i Odessa
Annarkia SvD 1/3 Knut Lindelöf 28/2 Björnbrum 1/3DN 2/3 DN 28/2 Synpunkt på anti-ukraina propaganda DN 1/3 Svenssonbloggen 1/3 Protester mot polisbrutalitet i USA Polis mot OWS
DN:s ledare 22/2 Expo Nuland om USA:s stöd DN 23/2
DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman
Rozoff i Globalresearch Knut Lindelöf 7/2
10 svar till “Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar”
Att Ukrainas gränser ser ut som de gör beror på Stalin.
Det har skrivits mycket om Ukraina under senare tid, men Sven
Hoffmans mening ”Händelserna under krigsåren skulle visa hur rätt han hade”
är nog det grövsta och mest förolämpande jag läst.
Ukraina förlorade 1.6 miljoner soldater i kampen mot Hitlertyskland.
3 miljoner civila dog förutom den 1 miljon judar som avrättades.
Ukraina förlorade 16.3% av sin befolkning, den tredje högsta procentuella
andelen efter Vitryssland och Polen. Den materiella förödelsen
var enorm eftersom Ukraina var slagfält under större delen av kriget.
Ukraina styrdes av den vedervärdige Erich Koch, även på en naziskala
stående längst ned.
Nästan alla i Ukraina har äldre släktingar som drabbades av Hitlerfascismen.
Jag kan rekommendera muséet över det stora fosterländska kriget i Kiev.
Jag har besökt det flera gånger.
Visst kan man och ska man diskutera UPA (Ukrainian Insurgent Army)
och händelserna i västra Ukraina under och efter kriget, men då
måste man också diskutera resultatet av Molotov-Ribbentrop-pakten.
Intressant artikel om den ryska självbilden från schweiziska Basler Zeitung::
”Eine andere Wirklichkeit
Das ist ein weiterer Aspekt, den der Westen sich klarmachen muss: Die russische Führung und inzwischen auch die Mehrheit des vom staatlich gelenkten Fernsehen gefütterten Volkes leben in einer anderen Wirklichkeit als die Menschen in den übrigen Ländern Europas. Diese «andere Welt», in der Angela Merkel Putin wähnte, mag uns nicht gefallen, sie mag in sich widersprüchlich sein und in vielen Punkten absurd und bizarr erscheinen, aber das ist die Welt, wie sie derzeit für die überwältigende Mehrheit der Menschen in Russland Wirklichkeit ist.
Laut einer am Dienstag veröffentlichten Umfrage des unabhängigen Levada-Instituts glauben fast zwei Drittel der Russen, der Westen habe den Krieg im Donbass angezettelt. Nur 3 Prozent sehen in dem Konflikt das Ergebnis russischer Einmischung. Was antiwestliche Propaganda in den letzten Jahren bewirkt hat, zeigt das Ergebnis einer anderen Umfrage: Mehr als 70 Prozent der Russen sind demnach der Auffassung, die USA hätten den Ersten Weltkrieg begonnen.”
http://bazonline.ch/ausland/europa/Putin-heischt-mit-Krieg-nach-Anerkennung/story/27014943
En huvudpunkt i kommentaren är att 2/3 av ryssarna tror att Väst startat kriget i östra Ukraina. Så mycket är väl klart eller högst sannolikt att det inte blivit något krig om inte Väst stött den fascistinspirerade statskuppen i Ukraina 21/2, dagen efter det att EU och USA officiellt uttryckt sin tillfredsställelse över överenskommelse mellan den folkvalde presidenten Janukovits (i mycket bra val enligt OSSE) och oppositionen. Befolkningen i Ryssland är kanske bättre informerade än Åkerblad och de flesta i Väst. Jag följer medier i båda Väst (mest) och från Ryssland och kan konstatera att osakligheten inte alls är störst i Ryssland.
Alla som har ett uns av eget tänkande och inte är indoktrinerad av årtionden av medias hjärntvätt inser vad USA och EU håller på med. Det är ju ingen nyhet att USA aldrig följer internationella konventioner och regler om det inte passar deras intressen. Att mähän som Bildt får basunera ut sina lögner utan att bli emotsagd visar väl hur illa det är ställt det är i världen. Propagandister för NWO och EU/USA jobbar för högtryck på de flesta sajter som Flashback och många andra för att sprida sina lögner på heltid. Man kan undra vem/vilka som betalar för deras verksamhet? Nu har man med de mest otroliga lögner, obevisade påståenden, och tyvärr nerskjutet civilt flygplan försökt provocera Ryssland till att slå ut den ukrainska armen, men till krigshökarnas stora frustration så har man än så länge misslyckats. Nu försöker man med sanktioner att få Ryssland att agera då man tror att ryssarna i det läget blir uppgivna och anser att de inget har att förlora, precis som i Georgienkriget, och invaderar östra delarna av Ukraina. Det är detta Bildt och skurkarna i Washington tänker använda som argument för att flytta fram sina positioner i Ukraina. Ett direkt krig med Ryssland vågar man inte starta medvetna om konsekvenserna, så planen är antagligen destabilisering av den ryska ekonomin och statsbildningen som visat sig vara stabilare än man trodde på 90-talet. Uppenbart är att man trodde att Ryssland skulle falla samman som nation inom några årtionden efter Sovjets fall, men man trodde fel, och nu har USA/EU tappat tålamodet att vänta längre, man inser att Ryssland tvärtom stärkt sin position medan USA är som en boxare på fallrepet, snart utslagen både ekonomiskt och politiskt. Ett genomruttet imperium som USA kan ej överleva om resten av världen skippar petrodollarn som valuta. Putin må vara en skurk, men i Ryssland bortser man från det då han räddade landet från undergång, och det är därför han hatas av väst.
Lite konstigt tycker jag att Ryssland får tuffa sanktioner, men att t ex Israel klarar sig undan billigt !
De 2/3 av det ryska folket som anser att Väst startade kriget har inte fel. Under 1970-talet, efter motgångarna i Vietnam diskuterades möjligheterna av ”soft war” dvs att agera militärt genom ”ombud”. Det är vad Väst har gjort sedan 1992 först i Jugoslavien (genom att uppmuntra separatism och sedan stödja kroaterna), senare i Irak, Libyen, Syrien och nu Ukraina. Det spelar ingen roll om du tillhör Ustasja, Al Quaida eller någon annan gangsterorganisation, du hamnar på ”rätt sida” i det som Väst definierat som ”huvudmotsättningen” i världen.
[…] Anders Persson om Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar […]
Nationalism är en del av monopolkapitalets manipulation av arbetarklassen och måste starkt avvisas. Arbetarklassen är internationell och känner inga nationer eller nationsgränser. Lenin var mycket tydlig på denna punkt.
Det är uppenbart att kontrarevolutionären Putin använder alla upptänkliga attribut för att blåsa upp arbetarfientlig nationalism. Se bara hur han alltid uppträder under de feodala tsarernas symboler, flaggan, kejserliga dubbelörnar och hedersvakter iklädda avdammade ”operettuniformer” från tidigt 1800-tal. Märk att Putin aldrig uppträder under folkets symboler.
Det är en gåta för mig hur någon, som delar socialismens ideal, kan känna någon som helst sympati för Ryssland och den på feodala attribut uppbyggda arbetarfientliga och kontrarevolutionära nationalism han bygger.
Johan, vad är det som du kallar folkets symboler? Du verkar liksom de flesta missförstått vad kritiken går ut på. Att vi kritiserar våra lögnaktiga politiker och deras lakejer i media betyder ju inte att vi gillar Putin eller hans politik. Det vi kritiserar är ju dessa ständiga lögner som basuneras ut för att rättfärdiga EU/USA:s krigsambitioner i världen. Putin är det stora hindret mot monopolkapitalisterna och deras planer som ju egentligen bara är en fortsättning på kolonialismen och imperialismen. Den senaste lögnen kan man läsa om i svensk media när ett spionplan från USA flyger över Sverige. Givetvis är detta också Rysslands fel då man helt fräckt påstår att man blev ”jagade” av ryskt flyg in över svenskt territorium. Det hör ju till saken att alla nationer runt Östersjön flyger upp och identifierar okända flygplan som inte har transponder på, så detta är ju också en uppenbar lögn. Det blir stor humor när f.d ”fredsforskaren” Wilhelm Agrell (numera underrättelseverksamhet dvs spion) påstår att det är otäckt när besättningar på spionplan känner sig hotade när man försöker spionera. Stor komik…haha! Ibland undrar man hur dumma svenska propagandamakare anser att den egna befolkningen är egentligen? Så kontentan av detta är alltså, det är Rysslands fel att USA-plan spionerar på Sverige…fantastiskt!
Benny H,
”Johan, vad är det som du kallar folkets symboler? ”
Den röda fanan med hammaren och skäran, symbolen för föreningen mellan industrins och jordbrukets proletariat. Detta har varit en stark symbol för mänsklighetens befrielse från kapitalistisk utsugning. Detta var den främsta symbolen för de länder, där profithunger ersattes av solidaritet. Putin däremot väljer att stoltsera bakom tsaristiska dubbelörnar och ”hedersvakter” klädda i tsaristiska uniformer. För mig är denna symbolik mycket talande och den går inte att missförstå.
”Putin är det stora hindret mot monopolkapitalisterna och deras planer som ju egentligen bara är en fortsättning på kolonialismen och imperialismen.”
Detta ditt påstående är fullständigt häpnadsväckande då det implicerar att det inte skulle finnas något ryskt monopolkapital. Påståendet faller på sin egen orimlighet. Är ryska oligarker ett för dig okänt begrepp?
Sanningen är att Ryssland är ett rått kapitalistiskt samhälle. Det du, och alla de som visar sympatier för dagens ryska regim och samhälle, tycks ha glömt är den kontrarevolution som under åren 1989 till 1991 förde utvecklingen 70 år bakåt i tiden. Denna kontrarevolution kastade tillbaka Ryssland till arbetarfientlighet och kapitalistiskt utsugning. Kan du förneka detta?
Den innersta strukturen hos monopolkapitalet, där det också hela tiden råder av profithungern skapade inbördes konflikter, är dessutom inte så beskaffad att den strikt låter sig delas in under de politiska imperier (USA, Ryssland, Kina, …), som tror sig styra världen. Monopolkapitalet är mäktigare än så och drar sig inte för att spela ut de politiska imperierna och konkurrerande monopolkapitalistiska krafter mot varandra. En girig och profithungrande kapitalist drar sig inte för att sälja sin egen mor om detta kan bidra till att stilla profithungern. I själva verket när sig monopolkapitalet på konflikten mellan politiska imperierna och konkurrerande monopolkapitalistiska krafter.
De politiska imperierna är enbart lakejer för de komplexa maktstrukturer, som byggs upp av det globala monopolkapitalet och vars enda drivkraft är profithungern. Putin är och förblir en kontrarevolutionär vars hela maktbas vilar på de krafter som vid kontrarevolutionen stal folkets egendom.