Jag har idag nöjet att publicera ett gästblogginlägg om den alltmer aktuella fascismen och den aktuella boken av Henrik Arnstad. Den är skriven av Sven Hofman, en svensk skribent som har specialiserat sig på konstitutionella frågor och då och då uppträtt med kommentarer på www.nyhetsbanken.se.

”Fascismen är ute och spökar i spalterna.
Men det är en märklig fascism – som demonstrerar sjuttonde maj på Oslos gator, precis som om det var ungerska pilkorsare i farten (som i Budapest hösten 1956)! Anita Goldman, en av de osakkunniga recensenterna i dagspressen av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism”, sade sig inte ha en aning om att de senare kamraterna hade någonting med fascism att göra, och hon hade heller aldrig får veta att det rumänska järngardet hörde till denna strömning (Expressen 3/4). Hon kan inte ha känt till vad europeiska intellektuella som Emil Cioran och Mircea Eliade pysslade med i unga år. Nej, om detta har man aldrig berättat för henne…

Det är ändå märkligt – så många penningstinna insatser som den svenska statsmakten har satt in mot den här typen av ideologiska rörelser, och så har det undgått opinionsbildare att fascismen finns mitt ibland oss, ja till exempel bland norska EU-motståndare och sådana berättar Sverige-vitsar. Herregud! Anders O. Björkman (SvD 3/4) klagar på att det inte har funnits några böcker på svenska som behandlar fenomenet och visar därmed att han inte har tagit del av Herbert Tingstens och Ernst Noltes klassiska arbeten som under många år fanns som pocketböcker i svenska boklådor och givetvis går att få tag på antikvariskt eller på folkbiblioteken. Eller varför inte Alf W. Johanssons standardverk ”Den nazistiska utmaningen” som har utkommit i åtta upplagor, hela tiden uppdaterad med aktuell forskning, och som ständigt finns att tillgå?

Arnstad för sin del menar att nationalism, och särskilt ultranationalism, utmärker fascismen som ideologi. Men nationalismen tillhör liberalismens tankegods. Fascismen är inte anhängare av nationalstater (såsom liberalerna en gång var) utan går in för att utplåna nationalstater – genom imperialistiska erövringståg eller genom propaganda för överstatliga lösningar. Varken Hitler eller Mussolini var några nationalister utan hänsynslösa maktpolitiker som ville lägga under sig Europa och göra kolonier av dess randområden. Hitler önskade inget hetare än att utplåna Ryssland, Mussolini ville härska i Afrika (som engelsmännen). Och Hitler var ju inte tysk utan österrikare; han ömmade inte sekund för den tyska nationen, all hans strävan gällde riket som var någonting övernationellt, en dimmig Volksgemeinschaft.

Men eftersom Arnstad hugger i sten när han vill göra ”ultranationalister” som Sverigedemokraterna till präktiga fascister – trots att dessa inte har visat det ringaste intresse av att förändra styresskicket i Sverige eller utvidga den svenska statens territorium, alltså inte är mera extrema än andra politiska partier som till exempel har lagt ned det svenska militära försvaret – förstår han (och hans okritiska beundrare i recensentkåren) inte att en aktuell fascism snarare bör sökas i de demokratiskt illegitima, korporativt sammansatta och arbetande miljöer som utgör de facto-statsbildningen EU. Det är en beslutsstruktur med kraft att sätta folkstyrelser och demokratiska konstitutioner ur spel; som har övertagit Hitler-drömmen om en förenat Europa (Maud Olofsson innan hon blev statsråd hade denna insikt som hon emellertid inte visste vad hon skulle göra av).

Nej, Norges tradition av demokratisk nationalism är nog raka motsatsen till det underkuvande av misshagliga element och befolkningsgrupper som har utgjort den europeiska fascismens innersta väsen. Denna nationalism var en mäktig kraft i motståndet mot den fascistiska ockupationsregimen i Norge under andra världskriget. Den har aldrig kuvat någon främmande befolkning (utom möjligen ett bisarrt och misslyckat försök att röva en östlig del av Grönland från danskarna i början 1930-talet).

Nej, fascismen bör förvisso sökas på annat håll än i populistiska missnöjesgrupper; den är praktiserad var dag i stora industriföretag, i hierarkiska befälsstrukturer i organisationsvärlden, i den diktatur utan appell som har etablerats inom de akademiska, linjestyrda organisationerna. Fascisterna var aldrig några sluskar – inte mer sluskiga än deras politiska motståndare – och de blev oftast väl mottagna i de allra finaste salongerna, i en kulturens högborg som München eller på de stora godsen runt om i Europa. Deras huvudnummer – och det som gjorde dem populära i tidens elitkretsar – var att krossa den organiserade arbetarrörelsen. På många håll lyckades det med detta, men inte i det demokratiskt välfärdsnationalistiska Skandinavien. Detta är, såvitt man kunnat begripa, ingen huvudpunkt på Sverigedemokraternas program, och därför har man svårt att se dem som ett fascistiskt parti.

Inte heller kan man säga att fascismen har patent på rasbegreppet, eller ens praktiserad rasism. Mussolini gjorde sig inte känd som judehatare; för italienska var nordafrikanska frihetskämpar alltid största problemet. En demokratins förkämpe som Franklin D. Roosevelt gick dock aldrig fri från antisemitiska anfäktelser. Och även om den israeliska politiken har den råa styrkans män – arabhatare, militarister, torterare – sedan länge ett bastant grepp. Men säg den opinionsbildare som vågar skriva en bok om den fascistiska staten Israel, på sin tid den sydafrikanska apartheidregimens trognaste supporter och även bundsförvant med militärernas Turkiet, där ingen rättsstat har funnits sedan statsgrundandet!

Henrik Arnstad och hans recensenter gör oss just nu en otjänst genom att vända vår uppmärksamhet bort från tidens verkliga fascistiska hot – om det bara bestod av galningar som Breivik och svärmorsdrömmar som Åkesson, så kunde vi alla sova gott. En konkret uppgift för en antifascistisk opinion i Sverige kunde vara att utkräva ansvar från de manipulerande byråkrater (och advokater) inom rättsväsendet som med tillgängliga medel har försökt få en politisk förföljd människa som Julian Assange ställd inför rätta för ett fejkat brott och därefter avförd till den grymma amerikanska orättvisan.

i Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, kapitalism,neofascism, Grekland, nazism, fred,politik, fascism, USA, Sverige, krig, kriser, information, ekonomi, solidaritet, Ungern, kapitalism, socialism,

DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront