Fascister bär inte knätofs


Jag har idag nöjet att publicera ett gästblogginlägg om den alltmer aktuella fascismen och den aktuella boken av Henrik Arnstad. Den är skriven av Sven Hofman, en svensk skribent som har specialiserat sig på konstitutionella frågor och då och då uppträtt med kommentarer på www.nyhetsbanken.se.

”Fascismen är ute och spökar i spalterna.
Men det är en märklig fascism – som demonstrerar sjuttonde maj på Oslos gator, precis som om det var ungerska pilkorsare i farten (som i Budapest hösten 1956)! Anita Goldman, en av de osakkunniga recensenterna i dagspressen av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism”, sade sig inte ha en aning om att de senare kamraterna hade någonting med fascism att göra, och hon hade heller aldrig får veta att det rumänska järngardet hörde till denna strömning (Expressen 3/4). Hon kan inte ha känt till vad europeiska intellektuella som Emil Cioran och Mircea Eliade pysslade med i unga år. Nej, om detta har man aldrig berättat för henne…
Fascism Arnstads bok imagesCAXZEMN2

Det är ändå märkligt – så många penningstinna insatser som den svenska statsmakten har satt in mot den här typen av ideologiska rörelser, och så har det undgått opinionsbildare att fascismen finns mitt ibland oss, ja till exempel bland norska EU-motståndare och sådana berättar Sverige-vitsar. Herregud! Anders O. Björkman (SvD 3/4) klagar på att det inte har funnits några böcker på svenska som behandlar fenomenet och visar därmed att han inte har tagit del av Herbert Tingstens och Ernst Noltes klassiska arbeten som under många år fanns som pocketböcker i svenska boklådor och givetvis går att få tag på antikvariskt eller på folkbiblioteken. Eller varför inte Alf W. Johanssons standardverk ”Den nazistiska utmaningen” som har utkommit i åtta upplagor, hela tiden uppdaterad med aktuell forskning, och som ständigt finns att tillgå?

Arnstad för sin del menar att nationalism, och särskilt ultranationalism, utmärker fascismen som ideologi. Men nationalismen tillhör liberalismens tankegods. Fascismen är inte anhängare av nationalstater (såsom liberalerna en gång var) utan går in för att utplåna nationalstater – genom imperialistiska erövringståg eller genom propaganda för överstatliga lösningar. Varken Hitler eller Mussolini var några nationalister utan hänsynslösa maktpolitiker som ville lägga under sig Europa och göra kolonier av dess randområden. Hitler önskade inget hetare än att utplåna Ryssland, Mussolini ville härska i Afrika (som engelsmännen). Och Hitler var ju inte tysk utan österrikare; han ömmade inte sekund för den tyska nationen, all hans strävan gällde riket som var någonting övernationellt, en dimmig Volksgemeinschaft.
Fascism -smell imagesCAD2CVV3

Men eftersom Arnstad hugger i sten när han vill göra ”ultranationalister” som Sverigedemokraterna till präktiga fascister – trots att dessa inte har visat det ringaste intresse av att förändra styresskicket i Sverige eller utvidga den svenska statens territorium, alltså inte är mera extrema än andra politiska partier som till exempel har lagt ned det svenska militära försvaret – förstår han (och hans okritiska beundrare i recensentkåren) inte att en aktuell fascism snarare bör sökas i de demokratiskt illegitima, korporativt sammansatta och arbetande miljöer som utgör de facto-statsbildningen EU. Det är en beslutsstruktur med kraft att sätta folkstyrelser och demokratiska konstitutioner ur spel; som har övertagit Hitler-drömmen om en förenat Europa (Maud Olofsson innan hon blev statsråd hade denna insikt som hon emellertid inte visste vad hon skulle göra av).
EU-frågetecken imagesCAS1TWS5

Nej, Norges tradition av demokratisk nationalism är nog raka motsatsen till det underkuvande av misshagliga element och befolkningsgrupper som har utgjort den europeiska fascismens innersta väsen. Denna nationalism var en mäktig kraft i motståndet mot den fascistiska ockupationsregimen i Norge under andra världskriget. Den har aldrig kuvat någon främmande befolkning (utom möjligen ett bisarrt och misslyckat försök att röva en östlig del av Grönland från danskarna i början 1930-talet).

Nej, fascismen bör förvisso sökas på annat håll än i populistiska missnöjesgrupper; den är praktiserad var dag i stora industriföretag, i hierarkiska befälsstrukturer i organisationsvärlden, i den diktatur utan appell som har etablerats inom de akademiska, linjestyrda organisationerna. Fascisterna var aldrig några sluskar – inte mer sluskiga än deras politiska motståndare – och de blev oftast väl mottagna i de allra finaste salongerna, i en kulturens högborg som München eller på de stora godsen runt om i Europa. Deras huvudnummer – och det som gjorde dem populära i tidens elitkretsar – var att krossa den organiserade arbetarrörelsen. På många håll lyckades det med detta, men inte i det demokratiskt välfärdsnationalistiska Skandinavien. Detta är, såvitt man kunnat begripa, ingen huvudpunkt på Sverigedemokraternas program, och därför har man svårt att se dem som ett fascistiskt parti.

Inte heller kan man säga att fascismen har patent på rasbegreppet, eller ens praktiserad rasism. Mussolini gjorde sig inte känd som judehatare; för italienska var nordafrikanska frihetskämpar alltid största problemet. En demokratins förkämpe som Franklin D. Roosevelt gick dock aldrig fri från antisemitiska anfäktelser. Och även om den israeliska politiken har den råa styrkans män – arabhatare, militarister, torterare – sedan länge ett bastant grepp. Men säg den opinionsbildare som vågar skriva en bok om den fascistiska staten Israel, på sin tid den sydafrikanska apartheidregimens trognaste supporter och även bundsförvant med militärernas Turkiet, där ingen rättsstat har funnits sedan statsgrundandet!

Henrik Arnstad och hans recensenter gör oss just nu en otjänst genom att vända vår uppmärksamhet bort från tidens verkliga fascistiska hot – om det bara bestod av galningar som Breivik och svärmorsdrömmar som Åkesson, så kunde vi alla sova gott. En konkret uppgift för en antifascistisk opinion i Sverige kunde vara att utkräva ansvar från de manipulerande byråkrater (och advokater) inom rättsväsendet som med tillgängliga medel har försökt få en politisk förföljd människa som Julian Assange ställd inför rätta för ett fejkat brott och därefter avförd till den grymma amerikanska orättvisan.


i , , ,, , , ,, , , , , , , , , , , ,

DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront

  6 comments for “Fascister bär inte knätofs

  1. 5 april, 2013 at 11:20

    Hur kan man bara skriva något sådant här: ”Norges tradition av demokratisk nationalism är nog raka motsatsen till det underkuvande av misshagliga element och befolkningsgrupper”?????

    Har du ingen koll alls på de övergrepp Sverige och Norge utfört mot minoriteter?!

  2. 5 april, 2013 at 16:44

    Ack! Naturligtvis. Men också bönder och arbetare har varit underkuvade. Liksom kvinnor. Liksom homosexuella. Liksom kanske också barn och åldringar. Ja, möjligen finnar och samer också. Förmodligen öven skärgårdsborna. Majoriteten utgörs av minoriteter. Detta har ingenting med nationalism att göra.

  3. 5 april, 2013 at 17:28

    Sven Hofman skriver i sitt blogginlägg ovan: ”Anita Goldman, en av de osakkunniga recensenterna i dagspressen av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism”, sade sig inte ha en aning om att de senare kamraterna hade någonting med fascism att göra, och hon hade heller aldrig får veta att det rumänska järngardet hörde till denna strömning (Expressen 3/4). Hon kan inte ha känt till vad europeiska intellektuella som Emil Cioran och Mircea Eliade pysslade med i unga år. Nej, om detta har man aldrig berättat för henne…” – Jag citerar ur hennes text i Expressen: ”Om Mussolini talades det knappast, italienarna var ju egentligen så trevliga, inte alls som de typiska tysknazisterna. Men vem hade hört talas om speciella fascistdrag hos de rumänska legionärerna, de spanska falangisterna, de ungerska pilkorsarna, de finska Lappomännen eller just hos den norska ultranationalismen som framfödde Anders Breivik, vilken genast relegerades till ensam galning?” Jag tolkar detta – inte som att hon deklarerar sin egen okunnighet om olika fascistiska rörelser – utan att hon där vill belysa hur sparsamt ”allmänheten” informerats kring detta. Är det så hon menar har hon ju rätt. Vi diskuterade just idag kring vårt middagsbord om hur litet av historieundervisning barn och ungdomar får i våra skolor. Säkert inget om ungerska pilkorsare. Upproret 1956- delvis stöttat av CIA – ges ju en helt annan vinkling. Både i historieböcker och i de media det idag nämns. Jag hyser inga sympatier för Anita Goldman. En sentimentalt kvasireligiös författare. Ändå vill jag försöka tolka hennes recension rätt. Så har hon en del att säga om norsk nationalism som jag tycker är vettigt. Länk till hennes recension här: http://www.expressen.se/kultur/ett-renat-folk/ – Vi får hoppas att jag inte misstolkat henne!
    Ulla Johansson

  4. Fredrik
    5 april, 2013 at 21:47

    Mycket överraskande och positivt att läsa detta skrivet av en socialist.

    Värt att påpeka är att Italien inte är det enda landet som haft fascistiska regim. Även Spanien, Portugal, Grekland, Chile och Argentina är exempel på länder som praktiserat fascism. Dessutom är det viktigt att påpeka att nationalsocialism inte är en fascistisk ideologi. Nationalsocialism är en vänsterorienterad rörelse medan fascismen är högerorienterad. Suffixet -socialism är inte ironisk utan fullt seriös. Att Italien och Tyskland var allierade under WWII var mer taktik än ideologi. T.ex var fascistiska Spanien neutralt under kriget.

    Att Henrik Arnstads akademiska meriter är falsarier är för övrigt väl dokumenterat.

  5. 5 april, 2013 at 22:11

    Sven Hofmans artikel är bland det rörigaste som jag har läst.

    För den som hoppas kunna vara vaksam, är här vad som i värsta fall en dag kan komma att gälla:

    a) Du ska INTE LÄGGA DIG I hur de som har makten har fått den, eller vad de gör med den.

    b) För att du inte ska lägga dig i, presenteras SYNDABOCKAR som du kan rikta hat mot.

    c) Räkna med att de som har makten är farliga och oberäkneliga. Se dem i ljuset av följande:

    STYRKA

    Om någon är i vägen
    eller till besvär
    försök med ett maskingevär.
    Vill du ha handling
    och inte prat
    använd en granat.
    Mot dem som lägger sig i
    går det bra med artilleri.
    Stark är pansarplåt
    säger aldrig förlåt

    – – –

    Hör hans ord!
    Kyligt håller de bort
    något helt annat
    något som är privat
    och som knappt han vet
    och som ej får ses

    Ska hans ord bli dåd?

    Han har byggt en bunker.
    Där finns lager av känslor
    samt själens öppna sår.
    När styrka vinner
    blir lättnad korta stunder.
    Ingen finns som ser

    I hans inre hålls anade
    sanningar bakom stängsel.
    Där slår dessa odjur
    sina hotfulla lovar.
    Att rusta sig
    är den enda väg han vet

    * * *

  6. dx
    10 april, 2013 at 11:43

    Det finns något i det Björn Backegård säger. Det är annars talande hur vi verkar vara förses med ögonbindel under vår påtvingade ”socialisering” på diverse ”anstalter”, från förskolan, grundskolan, gymnasiet…

    så många år spenderade på utbildning utan att ha lärt sig det väsentliga. Hur fungerar en människa, vilka verktyg har makten använt för att styra de kuvade? Vad kan vi lära av Bhagavad-Gita, Bibeln, Koranen? Vad kan vi lära av Platon. Vad kan vi lära av Rousseau och kopplingen till Fascismen? Spinoza? Might is Right Nietzsche?

    Vi beter oss som om vi precis fallit ner från Mars och är helt okunniga/omedvetna om vår omgivning och det har vi vårt utbildningssystem att tacka för. När jag en gång i tiden läste matematik och stötte på Laplacetransform blev det en ögonöppnare, kan man använda samma princip för att bygga verktyg som möjligör analys av samhällsfenomen? Visst och jag fann att den kunskapen lika gammal som civilisationen!

Comments are closed.