Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig


Med benäget tillstånd av skribenten Sven Hofman återges här en betraktelse som även publicerats i Nyhetsbanken. Jag erinrar mig förmånen och nöjet att tidigare ha fått publicera ett blogginlägg om demokratisk nationalism av Sven Hofman, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april och ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj. Dagens betraktelser emanerar från en ledarartikel i Svenska Dagbladet av Ivar Arpi (se länken).

Dagens inlägg.

”Okunskapen hos det unga gardet av svenska ledarskribenter är verkligen förbluffande, och nästan lika förbluffande är att de senare nästan uteslutande är unga och oprövade. Tidigare kunde man så här års skylla på sommarvikariaten för att förklara infantila praktgrodor; men numera är den tidiga ungdomen inom tidningsvärlden bestående och outrotlig. När det unga gardet har växt till sig, lämnar de pressen och övergår till andra branscher av professionell desinformation.

En herre, Ivar Arpi, som enligt förljudande har läst statskunskap vid Uppsala universitet och sedan en tid är ledarskribent i Svenska Dagbladet, påstod för en tid sedan att det är en ”förlegad uppfattning” att krig utkämpas ”endast mellan stater”. Det var då inte nationella befrielsekrig, riktade mot främmande makt eller imperialistisk dominans, eller inbördeskrig han syftade på, utan på terrorhandlingar med avsikt att döda, utförda av en statlig militärapparat och riktade mot enskilda individer i en annan stat.

I ögonblicket är det främst – men inte enbart – Förenta Staterna och staten Israel som ägnar sig åt den senare typen av krigsoperationer, när det passar dem.

Denna principiella inställning, som givetvis inte har någon förankring i gällande folkrätt, kan sägas vara en förlängning av ett kolonialt expeditionskårstänkande, som efter sammanbrottet för de stora kolonialväldena började anses ”förlegat”: det vill säga uppfattningen att en stat, eller en krets av stater, men givetvis inte alla jordens stater, ska kunna utpeka enskilda individer eller grupper av människor i en annan stat som fiender och ostraffat utsätta dem för dödligt våld – ostraffat, alltså utan att den drabbade staten tillerkänns någon rätt att slå tillbaka.
Andra Världskriget bok untitled

Den här inställningen liknar också mycket den som statsledningen i Tredje riket gav uttryck för när den dödade judar – ty hade inte den internationella judenheten manat till motstånd mot nazisternas framfart? Följaktligen var judar var de än dök upp, med eller utan vapen i hand, erkända krigsmål för den tyska våldsapparaten – på samma sätt som denna stat även höll sig med generöst definierad uppsättning inre fiender som den kunde tortera och på lämpligt sätt göra sig av med. Dessa fasoner utrotades dessvärre inte med utgången av det andra världskriget.
Andra Världskriget Berlins fall untitled

Herr Arpi har återkommit med geopolitiska innovationer. I en signerad huvudledare (25/7) gör han gällande att endast ”good guys” har rätt att rita om statsgränser med våld – såsom segrarmakterna Storbritannien och Frankrike gjorde i Mellanöstern efter första världskriget och som jugoslaviska utbrytarstater gjorde efter kalla kriget, med samma makters aktiva gillande. Gränsrevisioner efter andra världskriget har enligt denna geopolitiska åskådning inte haft samma generella accept, eftersom även ”bad guys” var inblandade där. Han ger ett konkret exempel på när det är otillåtet att initiera gränsrevisioner:

”Tysklands vilja att skapa ’naturliga gränser’ som inbegrep alla etniska tyskar i Europa var upptakten till både första och andra världskriget.”
Detta stämmer inte med den historiska sanningen.

Det tyska krigsmålet 1914 handlade inte om nya gränser i Europa utan om världsherravälde, Weltmacht. De allra flesta ”etniska tyskar”, vad det nu är för raskategori, fanns inom det dåvarande kejsarrikets gränser (och där fanns också ”etniska” danskar, fransmän, polacker, judar, letter med flera): ett antal fanns givetvis också inom den av ”etniska tyskar” (och ”etniska ungrare”) dominerade dubbelmonarkin, med säte i Wien. Men tanken i Berlin var ingalunda att krossa denna senare statsbildning och rycka till sig den tysktalande minoriteten där: i själva verket hade ju Berlin och Wien samma krigsmål, samma huvudfiender och uppträdde tillsammans som europeiska centralmakter mot andra europeiska stater.
Första världskriget untitled

Det tyska krigsmålet 1939 var inte heller att åstadkomma en etniskt ren, tysk nationalstat genom gränsjusteringar och inkorporeringar utan att totalt behärska det germanska och romanska Europa och förslava det slaviska. I det förra fallet gick man tämligen försiktigt, rentav ”civiliserat” till väga; i det senare fallet tillgreps folkmord som givetvis också drabbade ”etniskt” olämpliga folkgrupper som judar och romer.

Man kan dessutom vara tämligen säker på att en herre som Adolf Hitler hade en mycket svagt utvecklad sympati för sådana minoritetspopulationer som schwabarna i Banatet, saxarna i Transsylvanien och Bukovina-tyskarna – och att omsorgen om sudettyskarna i Böhmen i första hand utgjorde en förevändning för att förnedra ett besvärligt grannfolk, tjeckerna.

Arpi borde ta en kurs i 1900-tals-historia också.”


intressant.se, , ,, , , , , , , , , , ,

SvD 25/7 Ivar Arpi SvD 11/7 Expressen 13/7 DN 26/5 2012 Brev till Gunnar Jonsson, ledarskribent på DN Globalresearch 20/11 DN 21/11 SvD 21/11 Aftonbladet 21/11 Expressen 21/11 SvT 21/11 DN 12/11 Globalresearch
Ship to Gaza 1 Ship to Gaza 2 Ship to Gaza 3 Globalresearch Läkartidningen
FIB-Kulturfront DN 13/11 DN 13/11 DN 2 13/11 SvD 13/11 Expressen SvT 13/11 SR AB 13/11 Globalresearch 16/11

  7 comments for “Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig

  1. 27 juli, 2013 at 09:53

    Sven Hofmans beskrivning av Tysklands motiv för första världskriget är efter vad jag förstår helt missvisande.
    Tyskland hade vid tiden för första världskriget inget behov alls av krig utan hade mycket goda förutsättningar att hävda sina intressen genom fredlig handel något som man tex visade genom samarbetet med Turkiet.
    England däremot hade starka motiv att tvinga fram krig, något som man tydligt uttryckte även i skrift omkring år 1900. England ansåg sig ha rätten att hindra andra folk att fritt bedriva handel genom att med sin överlägsna flotta tvinga andra att acceptera Englands villkor.
    Tyskland var tvungna att bygga krigsfartyg för att överhuvudtaget kunna vara säkra på att komma ut ur hamnarna med fredliga handelsfartyg. Det var dessa byggen som blev droppen för England.
    England terroriserade alla som försökte konkurrera.
    Att den tyske kejsaren var en dumbom hade inte spelat någon roll om Tyskland hade accepterats av de avundsjuka engelska eliterna som en ädel fredlig medtävlare.
    Halford Mackinder, senare analytiker i MI6 genomförde en geopolitisk analys som pekade på att Ryssland och Tyskland måste försvagas, publicerad först 1904.
    Både Bolshevikrevolutionen, första och andra världskriget tvingades fram med inspiration av den analysen och var Englands och USAs verk. Medan Ryssland, Tyskland och judarna var de svårast drabbade offren. Judarnas roll var då liksom nu (9/11) att exploateras i roller som gör dem till syndabockar och tvingar vanliga judar att hålla ihop mer än andra folk.
    Lord Balfour var explicit när han 1909 sade att det brådskade att starta krig med Tyskland.
    Vid samma tid kom Carnegiestiftelsen fram till att inget bättre sätt att hävda USAs intressen fanns än krig och man ställde sig frågan hur man kunde få USA i krig.
    Bakom dessa båda yttringar fanns det angloamerikanska etablissemanget som fått en nystart genom Cecil Rhodes och senare Round Table gruppen där man agerade i det fördolda för att gynna den brittiska rasens globala dominans. Vi ser nu dessa två banditstater i full aktion över hela världen. Nu är det speciellt Kina som är hatobjektet som inte skall tillåtas bedriva fredlig handel.

  2. 27 juli, 2013 at 09:55

    Min ursprungliga kommentar berörde inte alls frågan om vem som utlöste eller bar ansvar för första världskriget. Jag uttalade mig där enbart om Tysklands krigsmål. Att det fanns ett krigsparti, av personer från olika
    politiska läger, i det tyska kejsarriket i början av 1900-talet är ostridigt. Inte bara militärer utan också många inflytelserika intellektuella – universitetsprofessor och författare – tillhörde detta parti; Ernst Jünger och Thomas Mann var inte ensamma i sin förtjusning och sin dyrkan av krigets välsignelser, en liberal som Max Weber ansåg det nödvändigt för Tysklands ställning i Europa.

    Det är inte detsamma som att förringa andra länders krigiskhet. Men Tyskland under Vilhelm II hade redan ett kvartssekel tidigare övergett Bismarcks linje i utrikespolitiken som byggde på samförstånd med Sankt Petersburg – en fredspolitik och en politik för status quo. Brottet mot denna linje var en politik för expansion – och för katastrof. Tyskland inringade sig självt. Flottpolitiken, manifesterad till exempel i uppbyggnaden av den tyska högsjöflottan i Östersjön, går knappast att beskriva som defensiv. Och även Tyskland ville ha kolonier – fler kolonier.
    Tyskland kring 1900 var inget idylliskt samhälle – och inte så fridsamt som Grafström låter påskina. Man kan ta del av den klokare brodern Heinrich Manns analys i romanen Undersåten. Där fanns klassmotsättningar – och även andra motsättningar, religiösa, etniska – som behövde kanaliseras i utrikespolitiska aktiviteter. Debatten bland tyska historiker, sedan Fritz Fischers kontroversiella bok Griff nach der Weltmacht. Die Kriegszielpolitik des kaiserlichen Deutschland 1914/18 utkom (1961), har tagit fasta på elementet av socialimperialism i det tyska beslutsfattandet – ett element som fanns redan hos Bismarck, även om han tövade inför koloniala äventyr, men förgrovades under hans efterträdare (se här bland andra Hans-Ulrich Wehler). Den stöder Lenins och andras välgrundade tes att ”the Great War” till sin essens var ett imperialistiskt omfördelningskrig.

    Nej, Kejsartyskland var ingalunda något oskyldigt offer för andras machinationer. Inte heller var det huvudansvarigt för krigsutbrottet. Storbritannien, en stormakt på nedgång, som dagens USA, ville krig här och var för att motivera sin existens som imperium, även om dessa krig snabbt undergrävde denna existens. Och redan undergrävda imperier, som det osmanska och det romanovska, drogs med av den tosiga tankegången att drabbningar på slagfältet skulle kunna kompensera för vad den fredliga ävlan hade misslyckats med.

    • 28 juli, 2013 at 20:18

      Andra inlägget – kommentar till Sven Hofman:
      Vi är alla rörande eniga om att europeerna uppfört sig hänsynslöst mot utomeuropeiska folk.Hofman har verkligen rätt om Wilhelms djupt tragiska idoti gentemot Ryssland. Och tidigare var det preussiska soldater i Englands sold som besegrade Napoleon åt engelsmännen.
      Total splittring på fastlandet åstadkommen av Englands skickliga intrigerande.
      Men Hofmans resonemang präglas av den officella historieskrivningen som konsekvent utelämnar en rättvisande beskrivning av hur England sedan århundraden omöjligjorde en sund och legitim konkurrens från andra länder. Detta fick bland andra Spanien Portugal Frankrike, Holland erfara. England accepterade inte konkurrens. Förutom rent sjöröveri och annan statsterrorism (även mot USA) uppbringade England godtyckligt fartyg och påtvingade dem transport av Engelskt gods.
      Hofman uppfattar det som att jag beskriver ett i själva verket krigiskt Tyskland som ett oskyldigt offer. Vad jag säger är ju att de INTE BEHÖVDE krig utan KUNDE hävda sig väl genom fredlig handel.
      Detta visar Tyskland idag liksom förr, trots 17 miljoner döda pga krig och umbäranden och Wall Streets och Londons infernaliska machinations med Hofmans uttryck. Men förutsättningen är ju att man TILLÅTS bedriva fredlig handel. Trots att jag aldrig kallade Tyskland för oskyldigt offer dristar jag mig faktiskt att hävda att så ändå i viss mån var fallet ty majoriteten av tyskarna var bortkollrade av anglofila stämningar som engelsmännen ansträngde sig för att underblåsa. De var aningslösa och förstod inte hur missunsamma Engelsmännen verkligen var. Det finns fullt med exempel på att tyskarna aldrig begrep ens sent under 2:a världskriget.
      Napoleon 1 var utan tvivel en imperialist. Men det fanns ingen möjlighet för enskilda nationalstater att tillvarata sina intressen om de skötte sig själva. England lyckades splittra länderna på fastlandet och därför återstod bara att försöka tvinga ihop en allians. En tillräckligt stark motkraft mot England var nödvändig om man prioriterade att slippa vara dominerad av dem. Tyskland skulle inte ha kunnat få ut sin handelsflotta utan militärt skydd. Det var den oförsvarade tyska handelsflottan som var Englands möjlighet att stoppa Tyskland. Om tyskarna inte hade eldat upp nationalistiska stämningar vilket Engelsmännen alltid gjorde när det behövdes, hade det inte varit möjligt att mobilisera resurser.
      Tyskland till skillnad från de anglosaxiska länderna hade inte samma möjlighet till finansfiffel som de för oligarkierna gynnsamma bankkonstruktionerna i England och USA möjliggjorde. Utan federal reserve vore det för USA lönsamma kriget inte möjligt. Och utan det angloamerikanska etablissemangets konspirerande hade federal reserve inte varit möjligt. Det finns mer viktiga graverande saker att säga om Englands manipulerande gentemot och utnyttjande av judarna. Men det för för långt här.
      Nationalism är inte alltid av ondo när det finns en kvävande tyrannisk imperialistisk makt som förhindrar andras frihet att ena befolkningen mot.

  3. Jan Wiklund
    27 juli, 2013 at 17:57

    Man behöver egentligen inte skylla på någon särskild; samtliga stormakter ägnade sig åt brinkmanship och bluff och hoppades på att ”dom andra” skulle backa undan. Dessvärre försökte alla sig på det tricket samtidigt på sensommaren 1914 och så gick det som det gick. Hellre än att ta vad dom skulle betrakta som en förödmjukelse gick dom i ett krig som alla hoppades skulle bli kort.

    • 28 juli, 2013 at 09:26

      Vi har fått lära oss att ledarna trodde att kriget skulle bli kort. Men var det så? Med de stora mål som fanns i detta imperialistiska omfördelningskrig, med strävan efter ”Weltmacht” ter sig skriverier efter kriget om att alla gjorde misstaget att tro på ett kort krig som tveksamma, ibland som en slags förskönande omskrivningar av strävan efter mer område, störra marknader etc.

  4. 29 juli, 2013 at 11:16

    Svar på Peter Grafström s andra inlägg:
    TYSK NATIONALISM INGEN BRITTISK UPPFINNING

    Nej, nationalism är verkligen inte alltid av ondo. Det kan vara viktigt att betona i en tid när nationella befrielserörelser allt som oftast stämplas som terroristiska. Den tyska nationalismen föddes till exempel i kamp inte mot engelsmännen utan mot första kejsardömets Frankrike som var den tidens imperialistiska tyrann – naturligtvis varken den första eller den sista.

    Napoleon I hade med Rhenförbundet lagt under sig en stor del av det tyska statssystemet; han smed lydriken av furstendömen om Bayern, Württemberg, Baden, Sachsen (vilka ingalunda var några nationalstater, som Grafström har fått för sig), han insatte militärdiktatorer (”guvernörer” i bästa kolonialstil) här och var, exempelvis Bernadotte, först i Hannover, senare i Hamburg, och ställde den senare i spetsen för en dansk-fransk expeditionskår som skulle landstiga i Skåne i början av år 1808, samtidigt som Ryssland på Frankrikes begäran anföll Sverige i dess finska riksdel.

    Nu blev landstigningen i Skåne inte av – men finska kriget nog. Drygt två senare valdes istället denne franske marskalk och bonapartiske furste av Ponte Corvo till svensk tronföljare och ytterligare två år senare – i Åbo, augusti 1812 – kom han överens med Rysslands kejsare Alexander I (som bytt sida i stormaktskriget) om en gemensam front mot Europas härskare. Då Völkerschlacht utanför Leipzig ägde rum i oktober 1813, kommenderade kronprins Karl Johan den så kallade Nordarmén med preussiska, ryska och svenska kontingenter – ja, också britterna deltog i slaget på samma sida, med första klassens raketer.

    Preussens kamp mot de franska ockupanterna var förvisso ett befrielsekrig, och ett nationellt sådant. Man kan säga att den moderna tyska nationen tar form i dessa strider – nationen skapas kring ett folk, som också är mobiliserat i form av en massarmé på värnpliktens grund, furstenationen Tyskland (bestående av ett fåtal kurfurstar och ärkebiskopar med rätt att välja kejsare i det tysk-romerska riket) går i graven liksom den tyska riksenheten (som länge varit fiktiv), och ett gott exempel på det demokratiska elementet i denna folkresning är att järnkorset, den nya preussiska krigsorden, kom att utdelas för tapperhet i fält oberoende av börd, rang och grad.

    Kriget hade en gång påtvingats det revolutionära Frankrike. Revolutionskejsaren tog tillfället i akt för att göra sig till Europas herre, och det var ingen hemlighet i samtiden att han lekte med tanken på att göra sig till en Karl den stores like, det vill säga härska över både fransmän och tyskar i ett återupprättat karolingiskt rike – och kejsar Frans i Wien gjorde sig samtidigt, för säkerhets skull, till dubbelkejsare med Österrike som bas, för den händelse rikets övriga tyska delar skulle gå förlorade. (Nu blev det Österrike som gick förlorat för Tyskland – på sikt.) Sveriges olycklige konung Gustav IV Adolf vägrade att gå med i utfrysningen av Storbritannien, var svuren legitimist och höll benhårt på svensk icke-iblandning i kriget – en ”neutralitetspolitik” som kostade honom tronen och som lärde senare svenska ledare en nyttig historisk läxa, det vill säga att vara en smula smidiga, opportunistiska i relationen till tillfälliga övermakter. Det var faktiskt också under Karl Johan som det i Sverige, berövat Finland, kunde börja byggas en svensk nation vilken var någonting annat än den tidigare härskande militäradeln vid makten.

    Till sist. Trots allt är det nog ett ganska häpnadsväckande påstående att den tyska 1800-tals-nationalismen, som visserligen drevs av liberaler, liksom liberaler stod för den nationella väckelsen även på andra håll i Europa, skulle ha varit ett brittiskt påfund – om också den engelska monarken råkade vara nordtysk titulärfurste genom sin härstamning.

  5. 30 juli, 2013 at 16:29

    Sven Hofman: Med ordet Nationalstater syftade jag på Frankrike inte på tyska provinser.Vi är överens om de sistnämndas status.
    Jag menade alltså att Napoleon för att ha en chans att freda sig mot Englands banditfasoner på världshaven och saboterande av all konkurrerande handel var tvungen att fösa ihop en allians med eller mot deras vilja om han prioriterade frigörelsen från Englands dominans. Denna prioritering kan man självfallet ifrågasätta men accepterar man utgångspunkten då följer att han måste ge ett psykologiskt starkt intryck på alla dem som han önskar motivera både hemma och borta.
    Men det nämnda missförståndet fick den lärde Hofman att dela med sig av sin bildning vilket är utmärkt för dem som följer bloggen.
    En genomläsning tyder på att Hofmans beläsenhet och historiesyn i allt väsentligt sammanfaller med den verklighetsbeskrivning som Englands tidigare eliter önskar skall vara den rådande.Där är Englands intensiva och resursstarka intrigerande bakom kulisserna helt bortretuscherat.
    Hofman tycks hävda att tyskarna slogs mot Napoleon enbart av egenintresse.
    Den tyske historikern Graf Ernst zu Reventlow tycks inte dela den uppfattningen att döma av hans översikt i boken ’der Vampir des festlandes’ från 1915.
    Engelsmännen förstörde hela upplagan av dess engelska översättning sånär som på ett ex som fördes till USA per ubåt 1916.
    I Reventlows text kan man se en del av den bortretuscherade delen av historien som Englands eliter målmedvetet försökt dölja.
    Den svenska upplagan – den engelska jämviktspolitiken – gavs ut av den svenske nazisten civ ing Ernfrid Carlberg 1939 vilket antagligen avskräcker många.
    Men Reventlow själv hade i motsats till denne svensk inte uppfattningen att judarna borde ha diskriminerats i Tyskland utan protesterade kraftigt 1929 och varnade sina landsmän.
    Reventlow dog nov 1943. Om man vågar lita på italienska wikipedia avrättades Reventlow i Dachau efter att ha konspirerat för att rädda polska judar till Sverige.
    Reventlow var under en tid medlem i naziregimen och ett sånt händelseförlopp förefaller därför inte misstämma med hans tidigare redovisade hållning.
    I slutet skriver Hofman att det är häpnadsväckande att påstå att tysk 1800-tals nationalism vore ett brittiskt påfund.
    Vi är helt överens.
    Det är precis tvärtom.
    Att bevara splittringen mellan tyskarna var Englands mål vilket man tydligt uttryckte även om manipulerandet bakom kulisserna samtidigt var oumbärligt.
    Man gnällde i den engelska pressen att det vore ett brott mot mänskligheten om södra och norra regioner av (det som nu är) Tyskland skulle förenas.
    För den som följer bloggen och inte vet vad de skall tro vill jag påpeka att jag fått uppriktiga och vänliga svar från akademiska historiker i Sverige vid förfrågningar om svensk forskning.
    Vid min fråga om de känner till i mina ögon viktig litteratur som beskriver angloamerikanernas samarbete med nazisterna och bolshevikerna blev svaret nej.
    Exempelvis frågade jag angående Anthony Suttons böcker om USAs tekniköverföring till Sovjet under hela sovjetepoken – inte bara lend lease perioden- och om Carroll Quigleys böcker om det angloamerikanska etablissemanget.
    Dessa författare hade tillgång till nationella och privata arkiv för de nämnda eliterna och det går därför inte att vifta bort deras avslöjanden som i stället fullständigt tigs ihjäl av dessa eliter.
    Det faktum att svenska historiker inte kände till det här ger inte skäl att förringa våra historiker men däremot ger det skäl att varna för att hela etablissemanget är förda bakom ljuset av den resursstarka angloamerikanskt styrda världen.
    Carroll Quigleys böcker avslöjar också hur Englands eliter gick tillväga för att skaffa sig en för imperiets intressen fullständig dominans av utbildning forskning och medier.Englands eliter var också inställda på att huvudstaden skulle behöva flyttas västerut.

Comments are closed.