Debatten om yttrandefriheten i olika sammanhang efter ett uppehåll pga. visst val och solidaritetsarbete mot kriget i Jemen etc. Pseudonymen Rickard B. Turesson bemöter här en av sina kritiker av sitt första artikel. Bokmässan, Nya Tider och yttrandefriheten. Rickard B Turesson är knuten till Oktoberförlaget som nyligen gett ut Det smutsiga kriget i Syrien av professor Tim Anderson och även Grundkurs i marxismen-leninismen-maoismen Oktoberförlaget

Bemötande av en annan artikel (av Kenneth Lundgren) Jan Myrdal, yttrandefriheten och krigsrisken kommer i en separat artikeln. Turesson presenterar också en översiktlig analys av Nya Tider (NT) samt diskuterar förhållandet mellan NT och imperialismen – frågor där säkert olika uppfattningar finns. Artikeln har fått ligga någon vecka pga. valet mm. Under tiden har Jan Myrdal publicerat en ny artikel ”Klassfrågorna är högst reala” i Proletären, Kommunistiska Partiet, med svaret ”En konkret linje måste mejslas ut” Robert Mathiasson, KP:s ordförande. Båda dessa artiklar är också mycket läsvärda, men finns bara i papperstidningen (www.proletaren.se).

Jag har inte precis tigit i denna fråga – utan publicerat fem artiklar om detta:
Principiellt om tryckfrihet 20/10
Debatt om yttrandefrihet: Nya Tider, DN och nazism 25/10Jan Myrdal vs. Margareta Zetterström – fortsatt debatt 25/10
Om Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Nya Tider och rasister. Gästblogginlägg 28/10
Jan Myrdal – Var står fienden? 28/10

Bemötandet av Rickard B. Turesson.
Jag ska bara kort bemöta de kommentarer som mitt inlägg ”Bokmässan, Nya Tider, yttrandefriheten och socialismen” på Jinge.se har resulterat i. Inlägget Jan Myrdal, yttrandefriheten och krigsrisken tänker jag kommentera separat.

Martin Gustavsson skriver att arbetarklassens har lurats att tro att revolutionen inte ska vara nationell. Detta är gallimatias. Vem har lurat vem? Redan Kommunistiska Manifestet slår fast att revolutionen är nationell till formen, men internationell till innehållet. Detta kan illustreras med Oktoberrevolutionen 1917, som skedde inom ramen för Ryssland, men som omedelbart hade internationella implikationer. Det ledde till interventionsförsök från olika kapitalistiska makter, att den internationella arbetarrörelsen splittrades och att det växte fram en rad kommunistiska partier.
Kommunister försvarar staters och folks nationella oberoende och självständighet, d.v.s. om de hotas av aggressiva imperialistiska stormakter, koloniala makter eller regionala stormakter. Vi stöder självfallet heller inte det egna borgerskapet, om det skulle uppträda aggressivt eller försöka underkuva mindre stater i dess närhet eller försätta dem i en beroendeställning. Vi försvarar nationalstaten, eftersom den är den lämpligaste klasskampsarenan. Det finns inget alternativ till nationalstaten för närvarande: Sveriges medlemskap i EU har minskat den svenska arbetarklassens handlingsutrymme, eftersom bl.a. 70 procent att alla lagar nuförtiden först antas i Bryssel.

Martin Gustavsson påstår att felet i Tyskland (och förmodligen i Italien) var att vänstern inte skapade någon nationell vänster. Hur skulle denna nationella vänster ha sett ut i så fall? Skulle den i Italien ha ställt fler territoriella krav på Österrike och Jugoslavien efter första världskrigets slut än vad fascisterna gjorde? Krigsskadeståndet, som följde på Versaillesfreden, ledde till en instabil politisk och ekonomisk situation i Tyskland, som mest markant efter depressionen 1929. Detta betydde att nazisterna, som red på revanschistiska stämningar, odlade en dolkstötslegend och pekade ut judarna som roten till det onda, växte igen från 1928 och blev riksdagens största parti 1932.

1933 kunde nazistpartiet gripa makten med stöd av de högernationella. På vilket sätt skulle arbetarrörelsen i Tyskland ha uppträtt mer nationellt? Var Tysklands nationella oberoende hotat? Skulle arbetarrörelsen ha övertrumfat nazisterna i fråga om nationella krav? Vilka i så fall? Skulle arbetarrörelsen pekat ut ytterligare syndabockar förutom judarna? Problemet låg på ett helt annat plan. Den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932. Valet 1932 visade att det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet tillsammans behöll sin ställning inom industriarbetarklassen, men att centrumpartierna decimerades till förmån för högerpartierna, inklusive nazistpartiet. Övriga lönearbetare, fr.a. tjänstemän, och småborgerskapet tog alltså ett steg högerut. När nazisterna tog makten med stöd av de högernationella och finanskapitalet 1933, dröjde det bara ett år innan SA, som delvis hade fungerat som ett proletärt alibi, likviderades under de långa knivarnas natt.
Martin Gustavsson påstår också att SD vid ett flertal tillfällen ”sträckt ut handen till vänstern”. Men Sverigedemokraterna är – och förblir – ett borgerligt parti. SD har öppet uttalat att de vill ingå i en koalitionsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone utgöra en del av regeringsunderlaget. Vem som helst kan se att SD på löpande band överger politiska ställningstaganden, som på något sätt kan hindra ett sådant samarbete: svängningen i fråga om värdlandsavtalet, frågan om vinster i välfärden, slopande av kravet på kollektivavtal i samband med upphandlingar och tal om enbart ”omförhandlingar” av EU-medlemskapet.

II.
Vilken slags publikation är Nya Tider?
Dessa artiklar toppade Nya Tiders startsida, d.v.s. i vänsterspalten, runt kl. 13.00 den 6 november:
”Den vite mannens sista strid” – Trump vinner hos vita väljare, men förlorar stort hos andra trots vissa framgångar
Återvändande jihadister föreslås få bostad och körkort
Varför har vänstern blivit globalister?
Informationskrig med blanka vapen – försvar av en åtalad ”nationalist”.
Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige – Författaren: ”Är det sant att små svenska pojkar har förbjudits att kissa stående?”
Extremvänstern stoppar frivilliginitiativ för trygghet
Svårt att försörja fyra fruar och 23 barn
Hyresgäst kastas ut – värden omvandlade fastigheten till asylboende
Nämndemän petades efter mångfaldskritik
Motorola dödad – början på terrorism mot Donbass – Hyllningsartikel: ”Arsen Pavlov var en av de mest enastående och populära befälhavarna i kriget i Donbass 2014.”
Lögnpropaganda: Här påstår Aftonbladet att Trump förespråkar kärnvapenkrig
Montenegro väljer sida mellan öst och väst – relativt neutral
Rebellen och sverigevännen som står upp för sitt land – intervju med ”Sverigevän” som bytt parti som skjorta.
Detta är alltså de artiklar som Nya Tiders redaktion själv lyfter fram. Redan rubrikerna visar vilka frågeställningar, som Nya Tider prioriterar. Nya Tider skjuter in sig på invandrare, fr. a. utomeuropeiska, i ofördelaktiga situationer, angriper genomgående vänstern utan att precisera vilken vänster som avses och låter företrädare för SD och andra högerrepresentanter breda ut sig.

Den rörelse i Sverige, som inte prioriterar kampen mot monopolborgerskapet och de partier som på det ena eller andra sättet försvarar kapitalismen och dess nuvarande huvudlinje, nyliberalismen, och dit hör SD, försöker avleda kampen och befinner sig på fel sida av barrikaderna. Vad har nya Nya Tider att säga om de accelererande förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Sverige? Vad har Nya Tider att säga om EU-medlemskapet och dess negativa konsekvenser, särskilt för lönearbetarna? Vad har Nya Tider att säga om den ökande uppsplittringen av proletariatet, som är ett resultat av bemanningsföretag, lönedumpning på grund av EU-medlemskapet, och minskad organisationsgrad i fackföreningsrörelsen? Vilka krav ska arbetare och tjänstemän ställa i avtalsrörelsen? Vad har Nya Tider att säga om privatiseringsvågen inom vård, skola och omsorg? Vilken uppfattning har Nya Tider om den nuvarande bostadspolitiken, som leder till allt större segregering?
Den rörelse som öppet eller i praktiken tillämpar huvudmotsättningen svenskar och invandrare, särskilt utomeuropeiska invandrare, går i monopolborgerskapets ledband.
III.
Är Nya Tider anti-imperialistisk?
Signaturen M menar att Nya Tider ”till skillnad från MSM skrivit mycket (och bra!) om Ukraina och Ryssland”. Jag har snabbt ögnat igenom de artiklar, som M länkar till. Min uppfattning är att man inte blir anti-imperialist enbart för att man stödjer den ena imperialistmakten eller –alliansen mot den andra.
Fram till det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 var andra världskriget fortfarande en interimperialistisk konflikt. De som stödde Storbritannien och Frankrike var inte anti-imperialister utan snarare sådana som motsatte sig nazitysk hegemoni i Europa, borgerliga och socialdemokratiska anti-nazister och anti-fascister. Det var samma Storbritannien och Frankrike, som hade de två största kolonialväldena i världen, och som sålde ut Tjeckoslovakien till Nazityskland 1938 i hopp om att Nazityskland skulle angripa Sovjetunionen före Västeuropa. Det var samma Storbritannien och Frankrike, som hade tillämpat en non-interventionspolitik i förhållande till det spanska inbördeskriget, trots att detta var en förövning inför andra världskriget.

Om Storbritannien och Frankrike i stället skulle ha slutit en allians med Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Polen skulle andra världskriget förkortats betydligt. Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna. I och med den nazityska attacken mot Sovjetunionen och Japans angrepp mot Pearl Harbor samma år, blev det möjligt att skapa en bred allians mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien mot den gemensamma huvudfienden.
Sedan Sovjetunionens kollaps 1991 har USA, EU och NATO befunnit sig på offensiven i Central- och Östeuropa och flertalet stater har antingen inlemmats i EU och/eller NATO. I fallet Ukraina har Ryssland till slut gått till motoffensiv. Detta gör inte Ryssland till någon anti-imperialistisk stormakt; Ryssland handlar i sitt egenintresse och utifrån historiskt strategiska intressen. På samma sätt fungerar Ryssland – och Iran – som motvikter till USA och deras olika allierade i Syrienkonflikten. Men det finns ingen anledning att skönmåla Ryssland.
USA, EU och NATO är en starkare imperialistisk allians än Ryssland. Därför är propagandan om att Ryssland skulle vara den aggressivare parten bara nonsens. Givetvis måste denna propaganda bekämpas. De högerextremistiska och högerpopulistiska partierna inom EU lierar sig med Putins Ryssland, eftersom de ser Ryssland som en motvikt till de härskande politiska konstellationerna i de egna länder, som alla är pro-amerikanska. Omvänt: Stöder Putin dessa partier för att de skulle vara anti-imperialistiska?
För mig är anti-imperialism principiell: Det betyder att man överallt motsätter sig imperialistisk aggression och förtryck. Det hindrar inte att man i vissa lägen måste urskilja huvudfiender, vilket skedde på 1970-talet, då det endast fanns två supermakter, USA och Sovjetunionen. Det betyder att konsekvent stödja staters rätt att försvara sig mot imperialistisk inblandning, folkens rätt att kämpa för nationellt oberoende och folkens kamp i de neokoloniala staterna mot det egna stor- och kompradorborgerskapet, som är lierade med imperialistiska makter. Vilken principiell syn har Nya Tider egentligen på Israel?
Ingen behöver Nya Tider för att få en balanserad bild av utvecklingen i Ukraina och Ryssland. Det finns massor av information, inte minst på nätet, från krafter, som varken av princip stödjer västalliansen, Ryssland eller utgår från en högerextremistisk världsbild, om man letar.

i Andra om: Tryckfrihet, yttrandefrihet, Nya Tider,Åsa Linderborg, Jan Myrdal, invandring, desinformation, USA, Politik, Dagens Nyheter, massmedia