Jan Myrdal, yttrandefriheten och krigsrisken

Den viktiga debatten i centrala frågor om yttrandefrihet, demokrati och yttrandefrihet går vidare. I detta inlägg för Kenneth Lundgren till en del en debatt med med pseudonymen Rickard B. Turesson som nyligen publicerade sig här. ”Rickard B Turesson är knuten till Oktoberförlaget som nyligen gett ut Det smutsiga kriget i Syrien av professor Tim Anderson och även Grundkurs i marxismen-leninismen-maoismen Oktoberförlaget

Bokmässan, Nya Tider och yttrandefriheten Men han för också en kritisk diskussion med medlemmar i Clarté, som publicerat sig i artiklar på www.clarte.nu. Debatt har även förts på Knut Lindelöfs blogg. FIB-Kulurfront lyckas …
nya-tider-161106
Detta inlägg har skrivits av Kenneth Lundgren, som bland annat aktiv i Folket i Bild-Kulturfront och i föreningen Syriensolidaritet. Han har också i nästan 40 år på olika nivåer varit fackligt aktiv i Svenska tjänstemannaförbundet (SIF) det nuvarande Unionen.

yttrandefrihet

Jag har inte precis tigit i denna fråga – utan publicerat fem artiklar om detta:
Principiellt om tryckfrihet 20/10
Debatt om yttrandefrihet: Nya Tider, DN och nazism 25/10Jan Myrdal vs. Margareta Zetterström – fortsatt debatt 25/10
Om Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Nya Tider och rasister. Gästblogginlägg 28/10
Jan Myrdal – Var står fienden? 28/10

Artikeln
Pseudonymen Rickard B. Turesson skriver i artikeln ”Bokmässan, Nya Tider, yttrandefriheten och socialismen” om hur han som maoist ser på ser på just yttrandefriheten.

Artikeln är intressant och mycket finner jag riktigt med annat är tveksamt och/eller grumligt. Jag inriktar mig på det senare.

—————————————————

Men först några kommentarer till debatten om att Jan Myrdal skrivit en artikel i tidningen Nya Tider och försöken att smeta ner JM politiskt, genom att påstå att han ”hoppar ner bland de bruna” eller krokar ”arm med de bruna” och att demonisera honom med att skriva att han delar ”säng med monster”. Allt detta skrivet av Clartés styrelse och ledande clartéister. Få refererar till vad JM skrev i artikeln, de bara förfasar sig över att den är publicerad i Nya Tider.
Men är det inte utmärkt att en bra artikel publiceras hos fiender som Nya Tider? Är deras läsare opåverkbara? Även Turesson påstår att Jan Myrdal skulle ha ingått någon taktisk allians ”…med högerextremister” genom ”…att skriva i deras tidskrifter som Nya Tider…”. Men att medverka i en tidning betyder inte att man samarbetar med fienden vare sig det gäller Nya Tider, Aftonbladet, Expressen eller DN.
Jan-Myrdal
En annan fråga som kommit upp i kölvattnet av ”Myrdal-affären” är frågan om risken för krig. Och då gäller det inte de redan pågående och eskalerande krigen i Västasien och Afrika utan:

1. Risken för ett kärnvapenkrig.

2. Risken för ett krig i Sveriges närområde.

Sådant måste diskuteras lugnt och kamratligt utan politiska sidoblickar. Dessutom har frågan bäring på frågan om Sverige ska behålla ”Bernadotte-linjen” det vill säga neutralitetspolitiken.

Men ledande clartéister verkar redan ha bestämt sig det finns ingen ökad krigsrisk i ovan nämnda betydelse. En som verkar vara en talesman för Clarté, professorn Magnus Nilsson, skrev den 28 oktober i en kommentar med anledning av ”Myrdal-affären” på Clartés facebook sida ”Men vi anser ju inte att världskriget är i annalkande.” Enligt Stefan Lindgrens 8-dagar (http://www.8dagar.com/2016/11/benny-andersson-krigsfaran.html ) så anser inte heller den flitige Clarté-skribenten, Benny Andersson, att det finns någon ökad krigsrisk.

Vilka ”vi” som Magnus Nilsson refererar till är dolt i dimman, men Clarté som organisation har inte tagit ställning till frågan. Inte heller har Clarté- ledningen skickat ut något förslag till medlemmarna att ta ställning till. På mig verkar det som att deras aversion mot Jan Myrdal bestämt deras åsikter.

———————————————————————————————————-

Om jag läser Turesson rätt så är han emot förbud av nazistiska och fascistiska organisationer. Det är bra! Men om detta är av principiella skäl eller av taktiska skäl är svårt uttyda av hans artikel, då han skriver ”Det är alltså fråga om en taktisk huvudlinje.” Vad skiljer en taktisk huvudlinje från en generallinje eller en strategisk sådan? Han skriver:

”Antag att Bokmässans arrangörer än en gång retirerar och företrädare för borgerligheten också kräver att Oktoberförlaget ska utestängas, kommer då alla undertecknare att ställa upp på Oktoberförlagets sida, eller kommer Oktoberförlaget att inkluderas i ’de antidemokratiska utställarna’?”.

Här verkar det som att Turesson är emot organisationsförbud av taktiska skäl.

Detsamma gäller när han skriver ”Vi lever i en tid då den borgerliga ideologiska hegemonin är mycket stark, vänstern är svag och arbetarklassen befinner sig på strategisk defensiv. I det läget gynnar det klasskampen att den revolutionära vänstern försvarar yttrandefriheten och att samma vänster utnyttjar den fullt ut.”.
Men sen då, när arbetarklassen får övertaget ska vänstern inte försvara yttrandefriheten? Det så många människor uppfattar kommunisterna att de endast av taktiska skäl kämpar för de borgerliga fri- och rättigheterna. Jag hade en arbetskamrat som uttryckte det ungefär så här ”nu kämpar ni för yttrande- och organisationsfrihet men då ni kommer till makten så är det slut med det”. Han kunde hänvisa till hur det var hur det var Sovjetunionen. Men socialismen skall väl innebära en utveckling av de borgerliga fri och rättigheterna med en ökad frihet för medborgarna på alla plan. Därför måste till exempel kampen för yttrande- och tryckfriheten vara en principiell och inte endast en taktisk fråga för socialister och kommunister.
yttrandefrihet-2
Turesson skriver: ”Yttrandefriheten är ingen absolut rättighet, som svävar fritt över klasskampen. Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet.”

Han har rätt, ty det är inte heller formellt är en ”…absolut rättighet” till exempel begränsas friheten av att man inte får förtala någon eller avslöja militära hemligheter. Turesson har också rätt i att yttrandefriheten inte svävar fritt över klasskampen utan beror till stor del på styrkeförhållandena mellan klasserna. Men exemplet med ”…nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet” är oklart. Ty om vårt land är ockuperat är det närmast självklart att en motståndsrörelse inte ”garanterar” ockupanterna och deras medhjälpare yttrandefrihet, men skulle de svenska kommunisterna under 30- och 40- talet under förra århundradet krävt att det då bruna Aftonbladet, som på ledarplats propagerade för det tyska utrotningskriget i öster som ”Europas Frihetskrig,” skulle ha förbjudits?

Den legalistiska tendensen
Det finns inom den svenska vänstern en legalistiskt tendens i fråga yttrande- tryckfriheten.

Den kom till uttryck bland annat i samband med Sverigedemokraternas reklamkampanj i T-banestationen mot tiggarna, när en ledande clartéist ansåg att det var otaktiskt att riva ner SD:s affischer, men som ändå skrev på Clartés interna mailinglista att ”Yttrandefrihet har att göra med statens rätt att ingripa mot tankar och åsikter, inte om demonstranter river ned affischer.” Andra clartéister stödde nerrivningen.

Men detta att bara hänga upp sin ståndpunkt om yttrandefrihet på vad som staten stadgar och skyddar är ett slag av legalism, ty vad socialister och progressiva bör bygga sin ståndpunkt på, är även en vilja, en politisk inställning, att utanför det statliga skrankorna befrämja yttrandefriheten. Ty lackmustestet när det gäller yttrandefriheten är frågan: För vem gäller den? Det rätta svaret är att rätten gäller för motståndaren!

** Vad som man har rätt att göra är inte alltid rätt att göra **

Per Wästbergs publicerade en artikel den 5 december 2015 i Svenska dagbladet ”Författarnas kritik drabbar offren” (SvD 2015-05-12) där han försvarar USAs PEN-klubb och Charlie Hebdo, men kritiserar de författare som protesterat mot USAs PEN-klubbs pris till Charlie Hebdos medarbetare.

Wästberg citerar utan kommentar Charlie Hebdos chefredaktör, Gérard Biard, och Jean-Baptiste Thoret (som kom för sent och därmed undkom att bli skjuten vid dådet i januari) när de tog emot priset: ”Bli chockerad är del av den demokratiska debatten, att bli dödad icke. /…/ Man kan inte försvara yttrandefriheten och lägga till ett ’men’.”

Men, det är ju det som är yttrandefrihetens kärna, att man försvarar yttrandefriheten samtidigt som den ger en rätten att kritisera innehållet i det yttrande som gjorts möjligt genom yttrandefriheten. En annan författare som uttrycker sig grumligt i denna fråga är Teodor Kallifatides som i DN 2015-02-23 skrev om yttrandefriheten som en ”skorpionidé”. Han skriver bland annat:
yttrandefrihet
”Åsiktsfriheten är en typisk skorpionidé då den också tillåter åsikten att den bör förbjudas. En individ eller en organisation har rätt att ge uttryck för detta, att dela ut flygblad, organisera möten, stundom ge motståndarna ett kok stryk, varpå man kan bli dömd för misshandeln, men inte för åsikten.”

Intrycket är att han anser att man ska dömas för både för misshandeln och att ha uttryckt själva åsikten. Ett sådant synsätt är jag helt emot. Man ska kunna uttrycka även odemokratiska, obehagliga och lögnaktiga politiska åsikter utan straff eller repressalier. Kallifatides försöker dessutom med en överideologisk formulering:

”Den norm som bör vara den viktigaste såväl för stater som för individer är människornas lika värde. Alla andra principer bör utgå ifrån detta.” Vilket relativiserar andra rättigheter som till exempel yttrande- och tryckfriheten.

Både Per Wästberg och Theodor Kallifatides – fast från motsatta håll – gör det klassiska felet att blanda ihop vad man har rätt att göra (det juridiska) med vad som är rätt att göra (moraliskt och politiskt).

Jag försvarar Lars Vilks´ rätt att göra dåligt utförda så kallade Muhammedteckningar, utan att han ska censureras, fängslas eller hotas av våld. Men jag har kritiserat honom för att han utnyttjade rätten och blev en vägröjare för islamofobin och västerländsk imperialistisk aggression i Västasien.

Vi ska hårt kritisera Vilks´ och Charlie Hebdos handlingar, men vi ska inte hamna i det diket där man kräver inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten därför att vi är emot hur de utnyttjar sin rätt.

dn

Att publicera sig i högerextrema som Nya Tider eller i krigshetsande organ som DN är inte att samarbeta med dessa. För kommunister, socialister och progressiva är de borgerliga fri- och rättigheterna är inte endast en taktisk fråga, den är strategisk. Krigsrisken i ovan nämnda betydelse, bör diskuteras lugnt och utan politiska sidoblickar, med syfte att bland annat behålla och/eller stärka Sveriges nationella oberoende.

i Andra om: , , ,, , , , , , ,