Begreppet ”nationellt oberoende/självständighet” används ganska flitigt och vanligen som något att eftersträva. Men vad är det? Anders Björnsson analyserar det och ger sin uppfattning i en artikel som publicerats på ”Alliansfriheten.se” Alliansfriheten.se
* Texten presenterades vid föreningen FiB/Juristernas årsstämma den 28 oktober.
Artikeln.
Det har blivit en ”allmän sanning” – något som inte behöver bevisas – att nedrustningen av det svenska försvaret kom som en oreflekterad konsekvens av sovjetimperiets fall. Den enda tänkbara fiendemakten var då satt ur spel, för tid och evighet. Historien hade kommit till sitt slut. Allt mindre av offentliga medel dirigerades till den svenska försvarsmakten, och den redan påbörjade bantningen av det svenska värnpliktsförsvaret påskyndades i riktning mot avveckling. Processen tog ett tjugotal år.
Ungefär samtidigt ställdes landets stridande styrkor om från invasionsförsvar till insatsförsvar – från defensiv till offensiv. Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2001 blev ett trendbrott. Insatserna i Libyenkriget markerade omsvängningen. I bägge fallen ingick svensk trupp i Nato-ledda operationer. Sverige har även militära enheter i inbördeskrigets Irak, utan stöd i något FN-mandat.
Svenska soldater i Afghanistan
* I samtliga tre fall rör det sig i varierande grad om brott mot folkrätten.
Det har varit fråga om avsteg från en långvarig svensk tradition av icke-inblandning. Avsteget gick således hand i hand med en avveckling av den inhemska försvarsförmågan. Yrkesarmén krävdes för att vi skulle kunna utrusta expeditionskårer med uppdrag i främmande land, men för ett uthålligt gräns- och territorialförsvar är dess svaga numerär alldeles otillräcklig och olämplig. Yrkesarméns tillkomst kan ses som ett led i en smygande Nato-anpassning som aldrig blev utsatt för någon granskning utanför det militärpolitiska etablissemangets snäva kretsar.
Om det nu sker en tillnyktring, i riktning mot ett nationellt och effektivt fosterlandsförsvar, är för tidigt att säga. Tillnyktringen har i alla fall inte visat sig i särskilt mycket reda pengar. Vad den därutöver kräver är en – låt mig kalla det – revidering av de ideologiska premisserna. Är Sverige värt att försvara? Är detta en uppgift för det svenska folket, för inhyrda soldater eller för andra makter? Kan kriget på svensk mark kringgås, avvärjas – genom klok krigsplanläggning och en utrikespolitik anpassad till realiteter? Är Sverige alltjämt en suverän stat? Vi närmar oss med andra ord den nationella frågan i en samtidskontext.
Samtidigt med föreställningen om historiens slut – man hade kanske snarare bort studera den Hegelska tankegången om historiens list – från det tidiga 1990-talet bredde en annan idé ut sig, nämligen att nationalstaten höll på att bli irrelevant och vittra sönder. EU-medlemskapen för ett antal nya stater, däribland de alliansfria och neutrala Finland, Sverige och Österrike, kunde tyda på att tiden definitivt var kommen för överstatliga arrangemang, med oundvikliga suveränitetsförluster för de ingående staterna. Federalism i toppen och regionalisering i botten skulle beröva den nationalstatliga nivån beslutsbefogenheter och attraktionskraft. Det talades om ett regionernas Europa som var på väg att ersätta staternas. Och på det här retoriska planet var historien inte alls slut – den återvände. Projekt som ”Den Nya Hansan” lanserades, och det skrevs böcker om Europas ”nya medeltid”. Allt detta var positivt laddade floskler. Som om en re-feodalisering var gång.
De hade en viss betydelse – för medvetande- eller ideologiproduktionen i samhällena. I någon mån var de ”faktaresistenta”. De östeuropeiska systemförändringarna kring 1990 var sociala och ekonomiska revolutioner, men de innebar också ett nationellt uppvaknande. Ofta skedde detta under relativt fredliga former, men på Balkan ledde det till krig – inbördeskrig och utbrytningskrig. Stormaktsinblandning var både utlösande och förstärkande. Vidare: Den tjeckoslovakiska, binationella statsbildningen upplöstes. Sovjetrepublikerna frigjorde sig från unionell överhöghet och bildade nya – i vissa fall nygamla – nationalstater. På många ställen var nationsbildningen långt ifrån fullbordad, den hörde snarare framtiden till. Och idag: blodiga konflikter mellan etniska grupper och nationella minoriteter pågår för fullt.
I Väst å andra sidan tog de politiska eliterna kalla krigets slut till intäkt för att en federalisering, det vill säga centralisering av maktutövningen, stod för dörren och att den var mer än önskvärd. Detta fick en viss publik resonans. Men mentalitets- och medvetandeförändringarna påverkades också av inhemska utvecklingar, som skenbart gick i annan riktning. Nyliberalismens segertåg inverkade alldeles klart på både skeendet och seendet, genom angreppen på välfärdsstatens institutioner och en massiv avregleringsoffensiv. Statsmakten kunde i debatten rentav utmålas som ett särintresse. Offentlig styrning och offentligt ägande ersattes i viss utsträckning av privat; samtidigt borde det allmänna skötas efter modeller från kommersiell företagsamhet. Ett fåtal kritiker talade bekymrat om marknadisering. Och ekonomierna globaliserades: svenska jobb försvann utomlands, utländskt kapital köpte upp svenskt. Mot sådant stod den moderna staten handfallen, ansågs det.
Så vad fanns det till slut kvar att försvara? En diffus idé om frihet möjligen. Men vems frihet? Inte nationens. Nationen var på väg att sorteras ut.
Några år efter millennieskiftet blev också nationen och nationalstaten en måltavla för attacker från vänster, eller vad man ska kalla det hållet. De som drev identitetspolitik såg nationen som ett fängelse närmast och nationalstaten som uttryck för majoritetsförtryck. Nationalismen, ursprungligen ett liberalt frigörelseprojekt, anklagades för att leda till krig och erövringar. På det här viset blev det fritt fram för den yttersta högern att lägga beslag på den nationella frågan. Och den fick ytterligare en gratischans. Med flykting- och invandringsvågorna som sköljde över Sverige 2014–2015 tycktes statliga myndigheter i vårt land stå utan all beredskap. Ett kaos i det offentliga utbröt. Om Sverige inte kunde hantera en situation av plötslig massinvandring, hur skulle det då kunna hantera en invasion av främmande makt, ett stormaktsanfall?
I det här speciella fallet visade sig den Europeiska Unionen inte vara lösningen på ett problem: Unionen förvärrade problemen i de enskilda staterna, av vilka flera tog sig friheten eller tvingades att gå sina egna nationella vägar.
Här står vi idag. Den nationalstatliga ordningen är definitivt inte överspelad. Däremot är staterna i många fall berövade sina instrument att agera, enskilt eller kollektivt, i frågor som har med säkerhet och överlevnad att göra. En betydande politisk vilsenhet har infunnit sig. Det beståendes upprätthållare tenderar att skylla sina egna tillkortakommanden på en framvällande populism. Unionsbygget förefaller att vackla genom inneboende motsättningar. Militäralliansen Nato expanderar, men allt fler frågar sig vad den kan uträtta. Den internationella situationen är tämligen osäker. Krig utkämpas här och var. Men det är knappast nationalismen som är skuld till alla dessa krig. Den så kallade terrorismen har sina rötter i helt andra tankebanor. Man skulle faktiskt kunna påstå att de väpnade striderna i Centralasien, Mellanöstern och Norra Afrika väsentligen bottnar i frånvaron av sammanhållande, nationalstatliga institutioner. Klaner, krigsherrar och kalifer har fått ett relativt fritt spelrum, delvis till följd av stormaktsinterventioner som inte primärt eller inte alls har varit dikterade av några utpräglade nationella intressen.
Imperialismen är ju i grunden en anti-nationell kraft.
Tredjevärlden-nationalismen födde den alliansfria rörelsen, som blev en väsentlig fredsfaktor. Den anti-koloniala kampen i sin tur var en förutsättning – ehuru ingen som helst garanti – för sociala och ekonomiska framsteg bland befolkningarna. Oavsett vad man anser om självhärskande och maktmissbruk i före detta u-länder, så tycks faktiskt näringsläget, den demografiska balansen, utbildningsförhållandena generellt sett ha förbättrats efter kolonialväldenas fall (som inte alls var lika fridsamma som sovjetimperiets); och om man får tro statistiken har dödsoffrens antal till följd av krigiska förvecklingar sjunkit under de senaste decennierna. Religiös fanatism, inte nationella lidelser ställer idag grupper av människor mot varandra. Det betyder verkligen inte att man är tvungen att förkasta allt vad religion heter. Men tydligen har religiösa föreställningar lättare att frambringa extrema handlingar än sådana som har med stat och medborgarskap att göra, det finns det gott om historiska exempel på. Och nationen, det nationella, har förvisso med stat och medborgarskap att göra.
Jag talar alltså om politiska nationer, överordnade men naturligtvis inte alldeles frikopplade från ras, etnicitet, språk, tradition, religion, historia. Vi har centralmakter, riken (de kan vara mycket små), stater, nationer, folk – ungefär i den turordningen. En del riken utvecklar sig till imperier, andra går under. Dominansförhållanden skiftar. För fyra hundra år sedan, under Den stora oredan, höll Polen och Sverige på att förgöra det moskovitiska riket. Nyss var Ryssland en supermakt, en multinationell statsbildning, nu är det en regional stormakt som söker efter nationell särart, en nationell självkänsla.
Sverige är sedan länge en småstat. Också en småstat behöver självkänsla. Denna måste inte vara riktad mot någon annan.
Vilket oberoende kan då stater hävda när de på olika sätt blir beroende av varandra – genom handelsströmmar, folkomflyttningar, tekniska innovationer som alla ökar våra kommunikativa kapaciteter?
Å ena sidan: teorin om nationalstatens bortdöende i nutid måste anses vara falsifierad. Den katalanska separatismen uttrycker på sitt sätt en önskan om nationalstatlighet, även om den inte skulle kunna tillgodoses. Å andra sidan: stater måste leva i harmoni med varandra, ingå överenskommelser, kompromisser, ge avkall på en del av det som kan anses berömvärt men fördenskull inte livsviktigt – kanske är en del välfärdsförmåner inte absolut livsviktiga ur ett överlevnadsperspektiv – för att vi ska kunna agera med pondus. Det finns en dialektik i detta: att upprätthålla suveränitet och att utjämna motsättningar, undanröja konflikthärdar, skapa en internationell fredsordning. Hur ska den dialektiken fungera i praktiken? Vi måste förbereda oss för krig, men vi måste framförallt se till att kriget inte kommer över oss.
Sverige har sedan 1813 stått utanför konflikter mellan stormakter – äventyren i Afghanistan och Libyen var ju inte av den karaktären utan angrepp på stater och folk som stormakter tillät och tog initiativ till. Vi lyckades förbli neutrala i den enda stormaktskonflikten mellan Napoleonkrigen och första världskriget, nämligen det så kallade Krimkriget 1853–1856. Det svenska utanförståendet har hävd, men det kan naturligtvis inte tas för givet. Det kan anfäktas och inskränkas. Det måste ändå vara basen för vårt handlande idag. På sajten alliansfriheten har vi angett vad som egentligen borde vara en officiell säkerhetspolitisk doktrin för vårt land: ”Sverige kommer att med alla till buds stående medel sträva efter att hålla sig utanför en militär konflikt i dess närområde. Landet kommer inte att engagera sig militärt på annat lands territorium, om detta inte sker på FN-mandat och har sanktionerats i enlighet med FN-stadgans bestämmelser.” I en sådan skrivning finns inte en antydan om att vi självmant skulle dras in i ett krigsföretag. Något sådant skulle heller aldrig få en folklig uppslutning. Det skulle klyva nationen.
Nationellt oberoende kan inte vara detsamma som isolering. Den albanska linjen liten men bäst var aldrig speciellt framgångsrik. Statsledningen i ett land som Sverige har heller ingen anledning att i tid och otid lägga sig i vad som sker i andra länder, att blanda ihop utrikespolitik med inrikespolitik. Agerandet måste framförallt bottna i ett ansvar för det egna folket – i överensstämmelse med Max Webers starka plädering för en Verantwortungsethik, en ansvarsmoral. Detsamma har vi rätt att kräva av andra, av vår omgivning: icke-inblandning, respekt för systemskillnader, en avspänd och inte hysterisk samtalston i det internationella umgänget. Det innebär vidare att man avstår från att söka eviga vänskaper, fasta allianser, bindande överenskommelser – andra än sådana som är kodifierade i folkrätten och FN-stadgans bestämmelser som alla stater har anslutit sig till. Sanktioner och bestraffningar bör tillgripas med stor måtta och urskiljning, bland annat därför att de tenderar att utlösas asymmetriskt, det vill säga starka aktörer förfogar över medel att undkomma dem.
FN-stadgans våldsförbud är till för staternas fortlevnad och hela världens fortbestånd. I stadgan finns också principen om nationell självbestämmanderätt, men där sägs ingenting precist om vilka former självbestämmandet ska ta sig. Rätten till avskiljande till exempel kan inte vara absolut – i annat fall skulle man riskera internationell anarki. När den statliga ordningen bryts upp, får man räkna med oönskade sidoeffekter. I Ungern finns fortfarande en harm över den orättvisa Trianon-freden efter första världskriget. Nationellt självbestämmande kan också bli en bricka i stormaktsspelet – och motivera interventioner, oftast inte överdrivet humanitära. Att stå under skyddsmakt innebär knappast en realisering av nationellt oberoende. Det ryska ingripandet i Ukraina har starka drag av skyddsmaktstänkande. Krims återanslutning till Ryssland må ha varit realpolitiskt begriplig, men den skedde under former som är förkastliga. Secessioner och ackvisitioner bör inte få gå till så.
Svenskt nationellt oberoende hänger, som jag ser det, på två saker: vår sammanhållning som stat och vår militära och civila försvarsförmåga. 1. Vi behöver ha ett fungerande statsmaskineri och en relation mellan medborgare och stat som bygger på förtroende, respekt, som omges av ett starkt institutionellt ramverk och som lämnar föga utrymme för korruption, nepotism och allmänt godtycke. Mobilisering av människor efter ras och etnicitet blir problematiskt ur detta perspektiv – det fragmenterar istället för att hålla samman. Det finns inte heller anledning att trumma för mer ”svenskhet”, däremot är en modern form av fosterländskhet en bristvara. 2. Vi behöver återskapa ett totalförsvar som inbegriper hela folket – alltså värnpliktsarmé! Ingen annan kan och får försvara svenskarna än de som bor i landet. Sverige har ingen anledning att bli en lydstat eller ett bihang till en större maktgruppering. Beslut om Sveriges öde ska fattas i Stockholm och ingen annanstans. Oövertänkta idéer om att Sverige inte kan bedriva en självständig säkerhets- och utrikespolitik måste bestämt avvisas.
Det här är inte heroism, det är pragmatism. Det knyter an till andan i den utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje som formulerades under Östen Undén. Man kan också kalla den andan småstatsrealism – med optimal handlingsfrihet, utan lojalitetsband, i syfte att skapa trygga villkor för alla de människor som bor i Sverige att leva och verka. Det betyder samtidigt att kontakter med dem som inte bor i Sverige – officiella som inofficiella kontakter – blir viktiga för att övertyga omvärlden om att vårt land inte har annat än fredliga avsikter och just därför måste lämnas i fred. Varken rysshat eller anti-amerikanism har någon plats i ett sådant sammanhang. I arbetet mot svenskt Nato-medlemskap är man heller inte betjänt av vare sig plakatpolitik eller skrämselpropaganda. Det är både lönlöst och kontraproduktivt.
Värnpliktiga
Folkarmé och värnplikt är oberoendets grundbultar. Den tar tid att återskapa och ge en modern utformning. Väpnad neutralitet löser inte alla problem. Men det gör inte heller den nuvarande ”samarbetspolitiken” – eller den ”transatlantiska länken” – som bygger på det falska antagandet att stater handlar altruistiskt och inte av egennytta. Den är i själva verket en problemskapare. Det finns de som ser den som en förberedelse till Nato-anslutning. Men medlemmar i en allians som domineras av en stormakt är alldeles utlämnade åt stormaktens preferenser och värderingar. Juniorpartnern riskerar hela tiden att bli en klientstat, i praktiken offer för utpressning. Tryggat nationellt oberoende innebär att inte försätta sig i den situationen och att inte binda sig vid andras prioriteringar. I det svenska nuläget betyder det inte bara mer budgetmedel till ett återställt totalförsvar utan också ett rejält säkerhetspolitiskt omtänkande. Till det kommer att det allmänna inte lättvindigt kan outsourca eller prisge strategiskt värdefull infrastruktur i namn av marknadsliberalt nyttotänkande och att självförsörjningsgraden på livsmedel sannolikt måste höjas åtskilligt från nuvarande cirka 50 procent.
Slutligen. Nationellt oberoende bör åtskiljas från rätten till nationellt självbestämmande. Den senare måste gillas av omvärlden, annars hotar kaos. Nationer är historiskt framvuxna entiteter. I kampen mot kolonialismen skapades nationsmedvetanden som grundval för statsbildningar. Alla dessa blev inte lyckade, lika litet som alla de som tillkom efter imperiernas fall i samband med första världskriget. De senare var i hög grad stormaktsprojekt, i Europa som i Levanten och Mellanöstern. Den fredliga avvecklingen av Sverige–Norge 1905 är ett illa valt precedensfall: där var det fråga om en personalunion, från början resultat av en erövring, som bröt samman, inte ett rike som klövs.[1] Omvärlden hade få invändningar. Och nationalstaten Norge hade återfått sin fulla suveränitet.
Paradoxalt nog kan utrikespolitisk aktivism äventyra oberoendet. Den innebär gärna i praktiken en bristande respekt för förhållanden i andra länder och kan slå tillbaka i en misstillit mot det egna. Oberoendet bör vila på ömsesidigt erkännande. Det är vägen till fredliga relationer och en värdig form av humanitet som särskilt den lilla staten, utan alla revansch- eller erövrarambitioner, bör vinnlägga sig om.
[1] Unionens officiella namn var De Förenade Konungarikena – observera pluralformen. Norge hade egen författning (grundloven från 1814 – Europas modernaste och mest liberalt-demokratiska), egen kung (densamma som Sveriges), egen riksdag och egen lagstiftningsmakt (det förekom under unionstiden ingen gemensam lagstiftning, på ett undantag när), egen regering, egen statsminister (eller rättare sagt två: en i Kristiania, en i Stockholm), egen armé, egen valuta, egen flagga och nationalsång. Det som saknades var ett norskt konsulatväsen; utrikesministern och utrikespolitiken var en gemensam angelägenhet. Och inga norska eller svenska industrietableringar skedde i nabolandet, med något ringa undantag.
intressant.se intressant.se Sverige NATO Värdlandsavtal, Ryssland, alliansfrihet, politik, försvaret, fred krig, värnplikt ekonomi imperialism, Afghanistan,
Irak
28 svar till “Vad betyder nationellt oberoende i vår tid?”
Jättebra inlägg och bättre sent än aldrig skulle jag vilja tillägga.
De här jättelika samhällsomvälvningarna som genomförts utan någon nämnvärd kritik eller resonerande demokratisk förankring förtjänar både all uppmärksamhet och analys. Man kan verkligen fråga sig varför det inte skedde när det var som mest aktuellt utan istället kommer med eftertankens kranka blekhet. Vad har vi politiker och övriga samhällsbärare media etc. till för egentligen? Det är faktiskt dom som borde synliggöra för folket och inte genomföra viktiga reformer genom och smussla bakom kulisserna.
Vad är en nation? Wikipedia: En nation är ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer så som språk, religion, etnicitet, härstamning, kultur, tradition, gemensam styrelseform och sociala normer.”
Alla länder borde i stället betecknas för stater – inte nationer.
I Sverige finns olika språk (främst svenska och samiska som talas i kommuner, skolor och med mera), olika religioner (från ateism till alla mjöliga ’hemmagjorda’ religioner’), etnicitet (det finns samer, romer, danskar och med flera som funnits i Sverige i hundratals år), härstamning (den är helt olik från söder till norr), kultur (det finns verkligen skillnad på hur vi från norr till söder kulturellt firar högtider, t ex jul). Sociala normer är också till en del olika från norr till söder.
Det enda som vi alla från norr till söder har gemensamt är det gemensamma styrelseformen – och det är det enda som är en stat.
”Imperialism är i grunden en antinationell kraft”.
Aldrig. Imperialismen är uppkommen i den nationella kolonialismen. Vem har inte hört talas om ”För Kung och fosterland”?
Imperialism är när en eller flera nationer gemensamt invaderar (som NATO i Irak) och beslagtar naturrikedomar, tillsätter en regering som är trogen angriparna och har en propaganda som försvarar angriparna. Precis som när imperialisterna förut gjorde men dessa nationalister var trogna med fosterlandet och ansåg sig som härskare över de kuvade folken.
Så vad är skillnaden mellan gårdagens imperialism och dagens imperialism?
Imperialism som är nationell finns även här i Sverige. Dessa krafter försöker splittra arbetarklassen genom deras kontakter och lobbying i regeringen och i EU, t ex Lex Laval.
Är Trump Imperialist eller en nationalist? Självklart är han båda!
Precis som Putin.
Imperialism syftar till att en stat eller en nation strävar efter att utöka den politiska och den ekonomiska makten över andra länder. inom imperialismen finns även kulturella men särskilt politiska skäl för att imperialismen skall spridas. Imperialisterna i USA har sedan 50-talet spridit den ekonomiska och den nationella amerikanska kulturen till hela världen – och inte minst i Sverige. Även Ryssland med Putin i spetsen försöker med alla medel sprida rysk ekonomi och kultur i hela världen, t ex genom internet, dom sociala medierna, webbsidor och med mera. Men han och dom ryska företagen försöker även ta sig in i världsekonomin genom organisationer som BRICS. Och detta är både nationalism och imperialism.
Att sprida kultur är inte imperialistiskt – det som är imperialistiskt är tron på sin kultur och nation är överlägens andras kulturer (t ex genom att förbjuda minoriteters språk, religion och med mera).
Det har aldrig funnits ett Sovjetimperium. Sovjetunionen var en stat med republiker (som hade en egen regering) och nationella minoriteter i republikerna. Dessa nationella minoriteter hade sovjeter, ungefär som kommuner (eller socken) men i mindre format.
Sovjetunionen har aldrig varit imperialistiskt. Men de hade givetvis samarbetade de med likasinnade partier och socialistiska länder. Det är inte imperialistiskt att vara stödja andra länder som har var/är socialistiska. Att stödja kan vara från något så enkelt att sprida litteratur och till humanitär hjälp. Men även militär hjälp, t ex Vietnam.
Det finns så mycket mer att invända mot den här artikeln. Vi har mer gemensamt med den internationella arbetarklassen än den nationella borgarklassen (imperialismen). En nationell borgarklass som samarbetar med den borgerliga arbetarklassen.
Det här är alltså inte sant: ”Sovjetunionen har aldrig varit imperialistiskt.” Sovjetunionens ockupation av Baltikum och upprättande av marionettregimer i Östeuropa efter andra världskriget kan inte betraktas som annat än imperialism. Total ekonomisk och politisk dominans av dessa länder vars folk förtrycktes i ca 45 år innan de återfick friheten då diktaturen kollapsade.
Jag tror ni betraktar Sovjetunionen som en nation. Men Sovjetunionen var en union – precis som EU – med republiker.
Och precis som i EU valdes ordföranden (eller presidenten) inte av folket själva, utan av de folkvalda representanterna från republikerna. Dessa ordföranden kunde vara från olika republiker.
Baltikum var från början ockuperat av nazistiska styrkor. Precis som Ukraina var. Lenin var absolut emot att ett land skulle ockupera ett annat land, t ex Ukraina (se Lenins ’Frågan om nationernas självbestämmande’ och andra artiklar på marxistarkivet).
Stalin gjorde ett misstag när det gäller Baltikum – han borde ha vänt sig till folket för att de skulle besluta om de skulle vara medlemmar i Sovjetunionen. Men Baltikum hade även en stor nytta av Sovjetunionen. Republikerna deltog tillsammans med andra republiker att bygga upp hela Sovjetunionen, inklusive Baltikum.
De sovjetiska republikerna hade sin egen kultur, eget språk och sin egen religion. Det var inga kyrkor som brändes ner. Faktum är att Sovjetunionen hade en eller några yrkesarméer bestående enbart av muslimer (en information som jag hittade på Wikipedia)!
Folket i DDR fick inte heller välja genom att gå till valurnorna om de ville förena sig med Västtyskland eller ej. Västtyskland annekterade DDR utan att ha folket i DDRs medgivande. Väst tog beslutet över deras huvuden.
”Men Baltikum hade även en stor nytta av Sovjetunionen.” Hur kan du påstå något sådant Kerstin? Runt 200 000 balter deporterades till Sibirien. Folket i dessa länder påtvingades ett ekonomiskt och politiskt system som förvägrade dem möjligheter till en levnadsstandard som vi i väst och frihet att uttrycka sina åsikter. Likaså gäller i övriga Östeuropa där imperialistmakten Sovjet förslavade folken. Det polska folket var kanske det som led mest. Det glömmer inte i första taget hur Sovjet i samarbete med nazisterna delade upp deras land och sedan avrättade över 20 000 polacker i Katynmassakern.
Eller människorna i Östtyskland 1953, Ungern 1956 och TJeckoslovakien 1968 då kommunistregimen i Sovjet visade sitt brutala ansikte igen och igen och igen,
Sovjetunionen var då och då från då Sovjetunionen bildades inblandat i krig, men det var aldrig angreppskrig för egen vinning. Det har från första början varit så att landet hela tiden varit utsatt för ett enormt hot från kapitalistiska organisationer i väst, t ex interveneringskriget då mer än 10 länder angrep landet.
Imperialism är som Lenin beskriver det kapitalismens monopolistiska stadium. Den fria konkurrensen har ersatts av privat-monopol som börjat stycka upp länder mellan sig.
Och detta har aldrig Sovjetunionen varit, inte ens under Stalin.
Men det har skett massakrer som du beskriver det, vilket är fruktansvärt. Och ockupationer. Det är väl värt att fördöma sådana aktioner. Särskilt också när det har skett i kommunismens namn.
Men det har aldrig skett för en egen vinning.
Även kapitalismen orsakade massakrer i Andra Världskriget. T ex så bombade engelska och amerikanska den tyska staden Dresden, mellan 22000 och 25000 dödades i en eldstorm.
Amerikanarna hade även interneringsläger för japaner i USA.
Stalin var en komplicerad person som möjligtvis inte borde ha blivit president för Sovjetunionen. Men det var inte bara Stalin som utnyttjade makten. Det var även människor som stod under honom. Många socialister och även bolsjeviker avrättades. Men utan Stalin hade kanske nazismen segrat i Andra Världskriget.
Jag har och är mycket intresserad över Nordirland och Irland. MI5, Special Branch, RUC och med flera underrättelseorganisationer infiltrerade IRA och Sinn Féin. De till och med utvecklade ett samarbete med de unionistiska (eller lojalistiska) paramilitärara organisationerna. Britterna stod bakom morden på människorättsadvokaterna Pat Finucane och Rosemary Nelson (i Finucanes fall så har britterna erkänt att så var fallet). De stod även bakom terror aktioner som tillskrevs IRA som sedan framkom att det var britterna som låg bakom terroraktionerna (med ett visst samarbete med dom lojalistiska grupperna). Det finns även rykten om att Omagha bombningen i slutet at 1990-talet (tror det var 1998) var på en order av en infiltrerande brittisk officer. Men jag vet inte om det är sant eller ej. Emellertid är det bevisat att britterna infiltrerade olika grupper i Nordirland, enbart för att hålla kriget igång.
Så om britterna kunde göra så mot en liten fiende, vad har de då gjort som vi inte känner till i DDR, Ungern och Tjeckoslovakien? Sovjetunionen var britternas och hela västvärldens fiende. Tror du verkligen att underrättelsetjänster på order av världens regeringar, kapitalistiska organisationer rullade tummarna medan socialismens idéer och ideologier spreds i världen? Varför tror du att konflikten på Nordirland utvecklades från att ha varit socialistiska och demokratiska krav till en nationell konflikt? Du kan bara lyssna på de domderande talen i slutet av 60-talet och början av 70-talet av Ian Paisley, Ian Smyth och många andra kapitalistiska företrädare på Nordirland.
Du kan även läsa ’Operation Cyclon’ (engelska) på wikipedia. Det artikeln handlar om hur USA, Kina, Saudi Arabien och Kina beväpnade mujahedin och Al-Qaida i Afghanistan i syfte enbart för att Sovjetunionen skulle anfalla landet.
Vi i väst – arbetarklassen – har även påtvingats ett ekonomiskt system där vi är i kapitalets händer. Yttrandefriheten på arbetsplatserna finns inte. Om arbetarna börjar kritisera, t ex säkerheten, så sparkas de.
Det fanns yttrandefrihet i Sovjetunionen. Utbildning var gratis och man rekommenderade att människor utbildade sig. Det fanns fler böcker i Sovjetunionen per capita än det fanns någon annanstans. Det fanns även religionsfrihet, men med begränsning (sekter som t ex Jehovas Vittne eller muslimska sekter var inte tillåtna). Pornografi var inte heller tillåten. Det är jag enbart glad för.
William Blum beskriver i sin bok hur USA och Väst på olika sätt spionerade och intervenerade i Sovjetunionen och östra Europa. Läs Blum, William; Lindholm, Johnny (1998). CIA och USA:s verkliga utrikespolitik. Göteborg: Epsilon Press. Libris 7589293. ISBN 91-7007-011-3.
Jag är utomlands och har den inte här.
Läs här om William Blum Edward Snowdens samvete – av föregångaren William Blum
Inte minst intressant är Blums beskrivning av ”Alla tiders visselblåsare”. CIA har enligt USA-författare alltmer utvecklats till en terror och mördarorganisation.
Förre CIA-agenten Kevin Schipper avslöjar CIA, USA:s skuggregering.
Är CIA inte världens främsta terrororganisation?
CIA – en mördarorganisation (Pulizerprisvinnare) som köper journalister
CIA och Pentagon organiserade vapentransporter för miljarder till Syriens terrorister – stoppas av Trump?
– Av William Blum –
Alla tiders visselblåsare – Philip Agee Före Edward Snowden, William Binney och Thomas Drake och före Bradley Manning, Sibel Edmonds och Jesselyn Radack fanns Philip Agee. Han avslöjade den mest häpnadsväckande och viktiga informationen om USA: s utrikespolitik som någon amerikansk statlig visselblåsare någonsin har avslöjat.
Philip Agee tillbringade 12 år (1957-1969) som CIA-handläggare, främst i Latinamerika. Hans första bok ”Inside the Company: CIA Diary”, publicerad 1974 – ett banbrytande arbete om CIA:s metoder och dess förödande konsekvenser. Den publicerades på c:a 30 språk och blev en storsäljare i många länder. Där fanns ett 23-sida appendix med namnen på hundratals hemliga agenter och organisationer.
På CIA:s lönelista fanns tidigare och dåvarande presidenter i Mexiko, Colombia, Uruguay och Costa Rica, ”vår arbetsminister”, ”vår vice-president”, ”min polis”, journalister, arbetskraft ledare, studentledare, diplomater och många andra. Om CIA ville sprida antikommunistisk propaganda, orsaka splittring inom vänstern, eller få kommunistisk ambassadpersonal utvisad, behöver den bara förbereda några bluff-dokument, presentera dem till lämpliga ministrar och journalister, och – vips! – Omedelbar skandal.
Agees mål med att namnge alla dessa individer var helt enkelt att göra det så svårt som han kunde för CIA att fortsätta sitt smutsiga arbete.
En valig taktik hos CIA var att skriva ledarartiklar och falska nyhetsartiklar som medvetet publicerades av latinamerikanska medier utan angivande av CIA:s författarskap eller att CIA betalat. Propagandavärdet av en sådan ”nyhets”-artikeln kan multipliceras med att den plockades upp och spreds av andra CIA-stationer i Latinamerika och ibland också i USA.
För att bekämpa arbetarklassen hade man en annan taktik. Massor av arbetarorganisationerna ibland knappt mer än namn på brevpapper, skapades, ändrades, kombinerades, avvecklades, och nya skapades igen, i nästan frenetiska försök för att konkurrera ut befintliga vänster-orienterade fackföreningar.
År 1975 var dessa uppenbarelser nya och chockerande. För många läsare var detta första ledtråden till att amerikansk utrikespolitik inte var vad de lärt sig i high-school eller vad New York Times hade rapporterat.
Detta är ”en autentisk redogörelse för hur en vanlig amerikansk eller brittisk” handläggare ” arbetar, allt presenterat med dödlig precision”, skrev Miles Copeland, en före detta CIA-stationschef och ivrig fiende till Agee. Det finns ingen CIA-anställd som är mer hatad av underrättelsetjänsten än Agee.
I motsats till Agee har Wikileaks ej publicerat namnen på hundratals informanter från de nästan 400 000 handlingar om Irak-kriget som släpptes.
År 1969, innan boken publicerades, slutade Agee på CIA. På flykt från CIA, där han ibland bokstavligen flydde för sitt liv – utvisades Agee från, eller vägrades tillträde till Italien, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna och Norge. (Västtyskland gav honom så småningom asyl eftersom hans fru var en ledande ballerina i landet.) Agee berättare detaljerat om sin tid på flykt i boken ”On the Run (1987)”.
Genom att kontrolera andra länder ekonomiskt, politiskt och militärt så uppträdde alltså Sovjet imperialistiskt. Angreppskrigen mot Polen i samarbete med Nazityskland och mot Finland 1939 skedde i eget intresse. Ockupationen av Baltikum likaså.
Vi i väst, arbetarklassen har genom fria val väljt politiska partier som verkat för frihet och mänskliga rättigheter och ett ekonomiskt system som ger en högre levnadsstandard och möjligheter för människor. Socialiststater som har som mål att förverkliga visionen, eller snarare illusionen om ett klasslöst samhälle har som bekant misslyckats totalt.
Däremot har sociaistregimer lyckats bra med att förtrycka folken i sina länder och göda den politiska eliten.
Idag är det för övrigt Finlands självständighetsdag som vi bör uppmärksamma. Landet som beslutsamt försvarade sig mot Sovjets försök till att ockupera landet genom ett brutalt anfallskrig i strid mot internationell rätt. Med knappa resurser och hopplöst numerärt underläge stod finnarna emot diktaturens försök att underkasta dem. Av någon obegriplig anledning fick Sovjet efter kriget behålla de landområden som man tilltvingade sig genom sitt fega krig.
Skicka en hälsning till era finska vänner! Onnea Suomi!
Ja, det kriget var onödigt. Läs detta Finska Vinterkriget – onödigt?
Faktum är att Finland kan tacka bolsjeviken Lenin för att landet blev självständigt. Och att bolsjevikerna vann. Annars hade de fortfarande levt under tsarens makt.
Du använde ordet ’sitt’ i ’Av någon anledning fick Sovjet efter kriget behålla de landområden som man tilltvingad sig genom sitt krig’, Andra Världskriget var inte Sovjetunionens krig. De bar inte ansvar för nazisternas intrång i Sovjetunionen, däribland med finska nationalisters hjälp. Och fegt? Jag tror knappast det. Ur ’Levande Historia: ”Många soldater dog utan att registreras – särskilt i de massakrer som flera av kriget parter låg bakom.
Statistiken revideras hela tiden, och sedan bl a arkiven i Sovjet blivit tillgängliga för allmänheten har antalet konstaterade döda ökat markant. Långtifrån alla relevanta dokument har undersökts, och förlustsiffrorna kan komma att bli ännu högre.
Sovjetunionen led de största förlusterna. Bara under de två månaderna efter att landet gått in i kriget, dödades omkring en miljon av landets soldater”.
Så ryssarna – eller alla från dom sovjetiska republikerna – var allt annat än fega!
Det var alltså fegt att anfalla ett land genom att först ljuga om att Finland anföll först. Det var fegt att anfalla ett land som med mycket begränsade resurser ändå lyckades hindra mördaren Stalin från att ockupera det. Att ge sig på en svagare med den starkes makt är och har alltid varit fegt.
Lenin tvingades inse att han inse att han inte kunde hindra Finland från att förbli självständigt. Det finns ingen anledning att tacka en massmördare för att denna har händerna fulla på annat håll.
Sovjet startade alltså andra världskriget tillsammans med Nazityskland genom anfallet i ryggen på Polen. Därefter ockuperades Baltikum och Finland anfölls.
Det är riktigt att det absoluta största antalet dog i Sovjet, räknat per capita var det dock Polen och där hjälpte Sovjet till. Direkt och indirekt när Stalin vägrade att komma till Warszava-upprorets hjälp utan lät nazisterna slå ner upproret. Det blev lättare för honom att kuva polackerna efter det.
Det var också fegt att mörda tusentals polacker och våldta tusentals polskor efter befrielsen av Polen. Så betedde sig representanterna för det socialistiska paradiset.
Andra världskriget hade kunnat förhindras eller förkortats, sannolikt mycket om Väst accepterat Sovjets inviter om försvarsallians mot Hitler, som utpekat Stalin som huvudmotståndare. Eftergiftspolitiken bäddade för krig och Sovjets mycket överraskande non-aggressionspakt syftade nog främst till andrum.Andra Världskriget, eftergiftspolitiken och Molotov-Ribbentrop-pakten Vinterkriget var onödigt, och fel också av Sovjet. Finska Vinterkriget – onödigt? Senare stred Finland aktivt med nazi-Tyskland. Ja, det kan sägas vara ”fegt” när starka makter angriper svaga, som Sverige också gjort i sin historia. Det viktiga, färska exemplet är USA som i krig efter Andra Världskriget mot 37 länder dödat 20 miljoner, förutom i statskupper. Med denna din princip är du väl med i kampen mot dagens främste krigarstat mot svagare länder – USA? Det är olika bedömningar av Warszava-upproret
Lenin. Maj 1917, artikeln’ With an ultimatum to the Ukrainian Rad’:
”Accordingly, we, the Council of People´s Commissars, recognise the People´s Ukrainian Republic, and its right to secede from Russia Repbulic on federal relations between them.
We, the Council of People´s Commissars, recognise at once, acondition ally and without reservation every thing that pertains to the Ukrainian pepolpe´s national right and nation independence.
We have not taken a single step, in the sence of restriction, the Finnish people´s national rights or national independence …”
Wikipedia: ”On 2 november (15 nov, ett par tre veckor efter revolutionen) 1917, the Bolsjevik declared general right of self-determination, including the right of complete secession, ’the People´s Russia’, On the same day the finnish Parliment issured a declaration by wich it assumed, pro tempore, all Powers of soveregin in Finland.”
På Irland avrättades under samma tid den brittiska regeringen, vilket ockuperade Irland, irländska socialister och irländare som var för självständighet, t ex James Connolly. Så gjorde den kapitalistiska imperialismen på Irland.
Men republiken Irland fick inte full frihet förrän efter andra världskriget (tror det var 1948). Förut fick de inte kallas för en egen nation, de tvingades att kalla sig för ’Fristaten’.
Jag anser att bolsjevikerna var mycket mer generösa än det kapitalistiska England som absolut inte kunde tänka sig ge upp Irland.
Faktum är att Bolsjevikerna även gav Lettland, Estland och Litauen deras självständighet samtidigt som de gav Finland deras självständighet. Mer om detta kan du läsa på Wikpeda och om interveneringskriget.
Kapitalistregeringar har lyckats starta mångdubbelt fler krig, vid sidan av Världskrigen. Över 20 miljoner döda i USA-krig sedan 1945, förutom statskupper. USA:s krig har dödat mer än 20 miljoner i 37 länder sedan 1945, och miljoner i andra länder.
Socialiststater försökte bygga socialism – ett klasslöst samhälle låg långt fram i tiden.
Vi i väst, arbetarklassen, har endast rätt att genom val av politiska partier en gång var fjärde år (Sverige) att rösta. Men den demokratin räcker inte. vi vill ha utökad demokrati på t ex arbetsplatser.
Dessutom företräder de politiska partierna inte väljarna mellan valen. Utan det är kapitalet med Wallenberg i spetsen som gör detta. Inte var det vi som valde att Löfven skulle göra affärer med Saudi Arabien. Utan det var Wallenberg. Mellan riksdagsvalen stannar demokratin hos kapitalet och deras intresse. Vi har inget att säga till om.
Och är det mänskliga rättigheter med ett så kasst socialt system som orsakar arbetslöshet, utförsäkring, en brist på undersköterskor så att patienter får vänta i åratal på operation, orsaker tiggare på våra gator och med mera? Jag tror inte att dom fattiga utförsäkrade människorna upplever att dom har en så stor frihet. Särskilt inte om de måste låna av vänner och släktingar för att klara vardagen. Eller att de kastas ut på gatan av en hyresvärd som har höjt hyran så pass mycket att människor inte klarar av hyran. Varför står det egentligen tomma lägenheter när dom bostadslösa hela ökar i antal?
Det kapitalistiska systemet skapar endast en lägre levnadsstandard för arbetarklassen. Arbetarklassen har absolut ingen möjlighet att komma in på arbetsmarknaden eller hyresmarknaden om dessa har en plump i protokollet. En plump innebär att Han/hon av någon anledning inte kunde klara av att betala hyresräkningen. Eller att han/hon är för fackligt aktiva. Arbetsgivaren ratar sådana människor som protesterar på arbetsplatsen eller/och är fackligt aktiva.
Så var det med den yttrandefriheten i det kapitalistiska Sverige.
Så kapitalet förtrycker arbetarklassen i Sverige nu idag 2017.
Jag var i Moskva på 80-talet, och jag upplevde inget förtryck. I alla fall inte den sortens förtryck som kapitalismen i väst hävdar att det var. Jag gick in i en matvaruaffär men självklart lång köer. Men kunderna var allt annat än tysta. Vissa klagade över att den och den varan inte fanns. Andra diskuterade de aktuella händelserna i Sovjetunionen och i omvärlden. Och jag såg inga poliser eller några andra som försökte avbryta dom. Och de såg inte alls rädda ut för att uttrycka vad de tyckte och tänkte.
Jag antar att du ser fördelarna med att en överhöghet, en överklass, en arbetsgivare – en som dominerar arbetarklassen – säger till dig vad du ska göra. En överhöghet och arbetsgivare som tar merparten av det du åstadkommer på din arbetsplats. Det är inte överklassen som svettas över ett dåligt betalt arbete. Det är arbetsklassen. Men det är överklassen som tar merparten av det han får betalt för av den produkten du producerar och placerar dom i t ex Malta.
Göda en politisk elit? Vet du – den politiska ’eliten’ i Sovjetunionen hade enbart en lägenhet på två tre rum, kanske en bil (dom gick före i kön för att köpa bil), fick handla i speciella butiker (men det fick alla andra också att göra, såvida han/hon hade utländsk valuta). Kanske hade de även en chaufför, många av dom var kanske inte kapabla att själv köra (på grund av ålder). (Om jag har glömt något får någon hojta). Den här ’eliten’ hade absolut inga konton gömda någonstans på en skatteparadis ö.
Liberala demokratier med marknadsekonomiska system är det överlägset bästa systemet för att skapa välfärd och ökande levnadsstandard åt alla. Begreppet ”kapitalism” är meningslöst och innehållslöst eftersom vitt skilda länder som Turkmenistan och Lichtenstein kan karaktäriseras som kapitalistiska enl den marxistiska definitionen som oftast används i för begreppet kapitalism.
Det är mer givande att se på vilka ekonomiska och politiska institutioner som olika länder har. Fria och oberoende institutioner, oberoende rättsväsen, äganderätt, konkurrensregler, demokrati och fri- och mänskliga rättigheter visar starkt samband med ökad levnadsstandard.
Angående klyftor i socialistländer så tycker jag du bör läsa signaturen Nisses inlägg om minskningen av fattigdomen i Kina efter Mao. Hans slutsats är talande.
Ja kapitalismen har lett till kraftigt Är demokratisk socialism den amerikanska drömmen? ökad produktion, men också till ökning av ekonomiska skillnader, arbetslöshet och krig, och kan inte hantera klimatkrisen. Snabbaste tillväxten sedan ett par decennier har Kina som knappast är en liberal ekonomi. Vidare, med världens BNP skulle all fattigdom och arbetslöshet kunna vara borta i en väl fungerande socialistisk värld. Läs gärna Är demokratisk socialism den amerikanska drömmen?
Ett litet utdrag som bl.a. visar att i kapitalismens högborg är många positiva till socialism av något slag.
YouGov har genomfört opinionsundersökningar där man regelbundet frågat folk om deras uppfattning om socialism och kapitalism. Bland unga väljare (18-24 år) var det i januari 2016 43% som «såg positivt på socialismen» mot 26% som «såg negativt» på den.
YouGov skriver också ”Nearly half (48%) of all Americans have an unfavorable opinion of socialism, the poll finds. This is essentially unchanged from a survey conducted in May 2015, when 51% expressed negative feeling about the ideology. 29% now hold a favorable opinion of socialism, up only slightly from 26% over the same period”. https://today.yougov.com/news/2016/01/28/democrats-remain-divided-socialism/
I en opinionsundersökning juni-oktober 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (BBC World Service. Poll. Wide dissatisfaction with capitalism – twenty years after fall of Berlin wall). Endast 11 % menade att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. Dubbelt så många som 11 %, 23 %, menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system ”a new economic system” behövdes. En majoritet, 67 %, menade för övrigt att regeringar borde fördela välstånd mera jämnt.
* En annan opinionsundersökning i USA 2009 fann att endast 53 % av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009.
* Man kan också notera att 45 % av de svarande i en opinionsundersökning i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket Karl Marx Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns inskrivna i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 september 1987.
ALLTSÅ, en annan med demokratisk och mer jämlik värld är inte bara möjlig – den är nödvändig och den har stöd i människosläktets utveckling, och genetik (Se t.ex. Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” som väl och balanserat sammanfattar kunskap om ”människans natur”).
-I en frågeundersökning 2011 uppfattade 40 % av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 60 % såg negativt på ordet ”socialism (http://www.politico.com/news/stories/1211/70926.html).
-I representativ undersökning 2012 av Pew Research uppfattade 40 % i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 50 % såg det positivt. Sextio procent 60 % såg negativt på ordet ”socialism”. Två år tidigare var 37 % negativa till ”capitalism” medan 52 % var positiva. (”Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).
– En annan undersökning påvisar minskad tilltro till kapitalismen i bl.a. Sovjetunionen. Detta var en klusterbaserad intervjuundersökning med en felmarginal på 4-4,5 %. (Bild nedan).
I en artikel nämns förslag på några punkter i en framtida socialism Kamp mot kapitalism och för en demokratisk och rättvis socialistisk värld
Förslag på några punkter för socialismen (Anders).
Troligen måste en omvälvning ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
–De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
-Kreativitet kan uppmuntras som nu;
-Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
-De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
–Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
-Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
-Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
-Samarbete mellan socialiserade företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
-Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
-Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
-Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).
Angående fattigdom och rikedom Fattigdom ger rikedom
* De rikaste 10 % äger 88 % av jordens samlade förmögenhet.
* 4 500 människor hade en förmögenhet på över 500 miljoner, medan antalet var 3 100 enligt Global Wealth Report 2013.
* Kina har nu den största medelklassen i världen.
Jag vill påminna om rapporten ”Even it up – Time to end extreme inequality” för ganska precis ett år sedan av ansedda Oxfam i Oxford.
* De 85 rikaste individerna har tillsammans mer tillgångar än vad hälften av jordens befolkning har.
* Den rikaste procenten (70 miljoner) har tillsammans den gigantiska förmögenheten 712 biljoner kronor, tio gånger mer än bruttonationalprodukten (BNP) i världen.
* Det motsvarar kontrollerar 46 procent av världens rikedomar.
* Detta är 65 gånger mer än besparingarna hos de fattigaste 50 %.
* I sin tur innebär detta att tillgångarna hos en genomsnittsindivid i den rikaste procentern är 65*50=3 250 gånger större än den är hos den genomsnittlige fattige
* 70 procent av världens befolkning bor i länder där inkomstklyftorna har ökat de senaste 30 åren.
* Oxfam konstaterar att de rikaste i förmodligen är ännu rikare, eftersom 120 biljoner dollar beräknas vara undanstoppade i skatteparadis.
* (De rikaste ägnar sig åt betydande ekonomisk brottslighet, väl känt sedan tidigare utredningar).
* Utarmningen av arbetarklassen å ena sidan och ytterligare anrikning av den finansiella eliten på den andra har accelererat sedan 2008.
* Medan rikedomen hos världens miljardärer har fördubblats lever över 1 miljard människor på mindre än en dollar per dag, och nästan hälften av världens befolkning, mer än 3 miljarder människor, livnär sig på mindre än 2,50 dollar/dag.
*** Rikedomarna och ökningen av dessa kommer från arbetet av hundratals miljoner människor. De har arbetat ihop nästan all förmögenhet hos de rika – sådan är kapitalismen. Den vetenskapliga termen för detta är ”utsugning.”***
DET STORA ANTALET ARBETSLÖSA, AVREGLERINGAR,GLOBALISERINGEN MEDFÖR BÅDE ÖKAT RIKEDOM OCH ÖKAD FATTIGDOM – TANKEN BAKOM INLÄGGETS TITEL.
USA
-Under den ekonomiska boomen under åren fram till 2008 fick (=tog) den rikaste 1 % av invånarna i USA 65 % av ökningen av nationalinkomsten. Under den (begränsade) återhämtningen av ekonomin fram till 2010 tog denna 1% 93% av ökningen av nationalekonomin!
-Under de senaste 3 decennierna ökade reallönen med 15 % för de 90% i botten, med 150 % (10 gånger mer i relativa termer, och mycket mer i dollar) för den rikaste 1 % och 300 % för den rikast 0,1 %.
-Den genomsnittliga reallönen i USA 1974 var c:a 10 % högre än nu (Economic Report of the US President).
-Inkomsten efter skatt för den rikaste 1 % var år 2007 1,3 miljoner dollar, 73 gånger mer än för de fattigaste 20 %.
-2008 fick 32 miljoner personer i USA matkuponger, år 2012 var det 48 miljoner, en ökning med 50 %.
-Mer än en miljon skolbarn är hemlösa, efter en ökning med 57 % sedan 2006-2007
Oxfam menar att den extrema ojämlikheten korrumperar politiken och hindrar den ekonomiska tillväxten.. Detta förvärrar ojämlikhet mellan könen, och orsakar en rad hälsoproblem och sociala problem som Wilkinson och Pickett visat i boken ”Jämlikhetsanden” – se min recension i Läkartidningen.
De fattigaste av våra bröder och systrar drabbas värst.
Boken ”Åtstramning till döds” av Stuckler och Basu påvisar de mycket negativa hälsoeffekterna av nyliberalismens politik runtom i världen.
* Ökningen av den ekonomiska ojämlikheten i världen och av fattigdomen i inte minst rika länder har att göra med den neoliberala fasen av kapitalismen som gradvis startade i början 1980-talet i de ”rika” länderna. Detta har inneburit avregleringar inom det ekonomiska området och kraftig ökning av en tydligt spekulativ finanskapitalism, som utförligt beskrivs i boken ”USA som världspolis”. Skatter har minskat, bl.a. för att människor ha råd att köpa mer eller mindre nödvändiga eller onödiga varor och budgeten har skurits ned inte minst inom det sociala området i de rika länderna. I den nödvändiga jakten på ökade vinster söker företagen ha så få anställda som möjligt och flytta ut så stor del av produktionen som möjligt till länder med vanligen avsevärt lägre löner. Kapitalismen innebär fångenskap i ett dåligt ekonomiskt system, såväl för kapitalisterna som för alla andra. Produktionen sker inte efter mänskliga behov – då hade vi knappast någon fattigdom. Till saken hör att fackföreningarna sedan länge inte arbetar som en kamporganisation för sina medlemmar utan som en del av förvaltningen av detta system.
Långt och lärt men lyckas undvika de viktigaste frågorna. Stalin definierade nationen som: ”A nation is a historically constituted, stable community of people, formed on the basis of a common language, territory, economic life, and psychological make-up manifested in a common culture”.
Med denna definition kan invandringsfientlig politik ses som ett försvar av det nationella oberoendet. Man försvarar ju bara gränsen mot folk med annan kultur och språk. Maoister som blivit öppna nynazister brukar ju också mycket riktigt hävda att de inte ändrat uppfattning, de slogs inom DFFG för Vietnams nationella oberoende (frihet från inblandning från andra språk och kulturer) och de slåss för samma sak nu, dvs att befria Sverige från främmande språk och kulturer. I en rad socialistiska länder tillämpades samma princip, för att fortsätta med fallet Vietnam så började man nästan genast efter segern mot USA med en etnisk rensning där ”kineser” kastades ut (de s.k. båtflyktingarna). Samma syn kan hittas hos SD. När Björn Söder ansåg att judar inte kan vara svenskar utgick han i grunden från samma syn på nationen som Stalin. Även hos maoister som fortfarande betraktar sig som ”vänster” är denna syn vanlig och brukar då inte sällan kombineras med invandringsmotstånd, tiggarförbud och motstånd mot multikulturalism. Är man för multikulturalism däremot så ser man det som fullt möjligt att en nation kan bestå av flera kulturer och språk. Nationen blir då främst en politisk enhet med en konstitution som grundval. Svär du trohet till denna konstitution blir du också medborgare i nationen. Beslutar landets medborgare att man skall tillåta invandring så är det då inte fråga om en främmande invasion. Denna fråga framstod sällan som kontroversiell under den svenska maoismens barndom, därför diskuterades den aldrig. Det var först när olika neo och kryptonazistiska grupper växte fram som detta problem blev tydligt. Den oklara definitionen har också åtminstone för mig gjort det möjligt att förstå vissa fd kamraters utveckling från kommunism till nazism.
Men Sovjetunionen var även under Stalin bestående av många etniska grupper och kulturer. Det var en federation av 15 delrepubliker efter 1956.
Verkar som bildandet av Sovjetunionen var resultatet av en kompromiss mellan Lenin och Stalin. Stalin ville ha ett enat ryskt socialistiskt land. Lenins kritik mot Stalin för att vara mer storryss än ryssarna själv kommer från denna period.
Från Wikipedia:
The Treaty was a result of many internal political conflicts within the Bolshevik Party and governments inside the Union. Initially Vladimir Lenin did not see that Russia’s October Revolution would end all foreign borders as such. This view was supported by Leon Trotsky and his followers, who believed that Russia was only a first step in a future world revolution. However, as the Red Army approached former internal national and foreign borders, it needed an excuse to cross them. One such method was a creation of an alternative government, a Soviet Republic, that would then take over authority as the Red Army ousted the existing government. This was the case with Ukraine, Georgia, Armenia and Azerbaijan and failed campaigns such as in Lithuania and Poland. Alternatively it would use the presence of a minority to undermine the standing army (such as the establishment Tatar and Bashkir autonomies), and where there was no national minority, a government based on geographical locale – Far Eastern Republic, Turkestan.
However, the Red Army’s ultimate failure in the Polish campaign placed Trotsky’s World Revolution plans on hold. Simultaneously the growing figure of Joseph Stalin pursued a different agenda. Lenin himself saw the creation of national republics as a permanent feature in line with his korenizatsiya policies. In spring of 1922, Lenin suffered his first stroke, and Stalin, still being a People’s Commissar for Nationalities gained a new official chair as the General Secretary of the Communist Party.
Stalin argued that now that the Russian Civil War had concluded and that war communism was now replaced by the New Economic Policy, it required a country whose legal de jure framework would match its de facto one, and re-organizing the Bolshevik state into a single sovereign entity. This included liquidating the many splinter Soviet governments and restoring supreme rule to Moscow.
This line went directly in conflict with both proponents of korenizatsiya and some of the local governments, most notably in Ukraine (opposition of Christian Rakovsky) and Georgia (Georgian Affair). Thus the treaty can be viewed as a compromise between the different groups within the Bolshevik camp, to satisfy the aspirations of large minorities (the named examples of Georgia and Ukraine) and to allow for potential expansion, as well. Byelorussia was the smallest republic, yet its official languages included Polish and Yiddish in addition to Russian and Belarusian to undermine the authority of the neighbouring Second Polish Republic and to use its sizeable Jewish minority, as well as the Belarusians and Ukrainians in Poland as a future fifth column. At the same time, it created a new centralized federal government where key functions would clearly be in the hands of Moscow.
Tack för den upplysningen och det var mycket viktigt för mig. Nu är det genast lättare för mig att förstå varför vänstermannen Jan Myrdal skrivit artiklar i tidningen Nya Tider.
Förslaget på en officiell säkerhetspolitisk doktrin för vårt land är så utmärkt att jag härmed presenterar den för Vetenskapliga partiets centralkommitté.
Att förbereda sig för fred innebär förmåga att försvara sig effektivt, men vad som är ett effektivt försvar mot en stormakt, med fegt anhang, som leds av en korrupt regim som gynnar sitt militärindustriella komplex i olagliga invasioner och stöd till sekteristiska virrpannor, samt följer fascistiska doktriner, är givetvis en intressant fråga.
Där kan sannolikt riktade insatser mot det korrupta ledarskapet visa sig vara effektivare än ett rent territoriellt försvar, tror jag, även om det enbart skulle riktas mot välkända statsterrorister och krigsförbrytare. Det skulle dessutom vara fullkomligt moraliskt korrekt enligt det s.k. ”Spårvagnsproblemet”.
I övrigt kan jag inte dela kritiken från den av monopolkapitalet indoktrinerade/mutade delen av kommentatorerna ovan som, märkligt nog, utger sig för att tro på förträffligheten av medeltida kvinnoförtryckande former av ”mångkultur” som faktiskt går stick i stäv med våra demokratiska fri- och rättigheter, vilka vi tillkämpat oss under de senaste århundradena.
Massinvandringsmotstånd är en naturlig del av Marxismen, eftersom varje folk måste frigöra sig nationellt i sina egna länder, inte fly problemet eller förvärra det genom religionens falska kätting.
Förbud mot organiserat tiggeri är att vägra understödet av kriminaliteten som ligger bakom den.
Motstånd mot multikulturalismen är att värna grunden för folkets förmåga att göra revolution, nämligen gemenskapen och enheten människor emellan i nationen. Med diametralt skilda kulturer som aldrig kan respektera varann, p.g.a. de sekteristiska doktriner som de innehåller, så blir faktiskt inte enhet möjlig.
Man kan ex. inte vara för både giftermål med 6-åringar och vara för byxmyndighet vid 15 års ålder. Man kan ex. inte vara för könsstympning av barn och vara för barnets rätt till sin egen kropp, oavsett vilka floskler och självmotsägelser medierna använder när de krystat ljuger om den saken.
Jag läste någonstans (tror det var på marxistarchive, men är inte säker. Jag bara skev upp citat) om maoismen: ”Kampen för försvar av den borgerliga demokratin och nationen mot fascism och nationell undergång går före kampen för socialismen.”
Lenin: ”Varje nationell rörelse har därför en tendens att bilda nationalstater, vilket bäst tillfredsställer dessa den moderna kapitalisternas krav. Mycket djupgående faktorer driver fram detta, och för hela västeuropa – än mer: för hela den civiliserade världen – är därför nationalstaten typisk, normal under den kapitalistiska perioden.”
”Lönearbetaren utsätts under alla förhållanden för utsugning, och en framgångsrik kamp mot exploatering kräver att proletariatet står frigjort från nationalismen, att proletärerna står så att säga fullständigt neutral i kampen mellan de olika nationernas bourgeoisi om överhöghet. Det minsta stöd som en nations proletariat ger ’sin’ nationella bourgeoisis privilegier kommer ofrånkomligt att väcka misstro hos den andra nationens proletariat, försvaga arbetarnas internationalistiska klassolidaritet och söndra den till glädje för bourgeoisin.”
Delar den maoistiska ideologin den fascistiska ideologin? Den maoistiska ideologin känns absolut inte som en socialistisk ideologi och som är solidarisk med andra arbetare i andra nationer.
Nej
Du försöker blanda bort korten, Kerstin. Varför vet jag inte. Marxismen eller Mao ville väl aldrig ge ‘sin’ nationella bourgeoisi privilegier?
Alla nationers arbetare kan stå enade, med olika kulturer i olika länder, men det betyder inte att de ska invadera varann medelst social turism eller social dumpning eller prångla på värdländerna sina medeltida kulturer som omöjliggör integration, vilket är precis det som sker.
Om man tillåter det, vilket EU:s politikeradel och monopolkapitalet i maskopi helt tydligt vill under floskel-banéret ”alla människors lika värde” (trots att de alls inte vill skapa lika löner för alla människor och alltså inte värderar människor lika) så kommer arbetarklassen splittras och motståndet kommer då växa till den punkt då Sverige kommer förvandlas till ett nytt Kosovo-krig eller ett nytt Syrien-krig, vilket är i det globalistiska militärindustriella komplexets intresse, Kerstin, men inte i någon annans intresse.
Och det är därför vi måste hjälpa arbetarklassen lokalt i deras egna länder att frigöra sig från förtrycket av kalifat, sekterism och diktatur. De måste själva ta sitt ansvar för sina egna nationer och bekämpa sekterismen, överbefolkningen och korruptionen där, inte fegt fly problemen med svansen mellan benen. Och dessa människor finns och de kämpar och de har vunnit i Syrien tack vare Vladimir Putin och Rysslands demokratiska stöd helt enligt FN:s regler.
Men det är klart att det finns verkliga patrioter som har asylskäl, särskilt de som begått apostasi från islamismen som dragit in deras länder i kaos, eller de som kritiserat makthavare i länder där yttrandefriheten belagts med munkavle och därför måste gå i landsflykt för att kunna uttrycka sig fritt. Dessa människor ska givetvis ges asyl tills deras friheter respekteras.
Men i min mening saknar varje människa som kallar sig ”muslim” och varje ”islamist” och varje annan individ som är emot våra demokratiska fri- och rättigheter och våra lagar, helt enkelt asylskäl eftersom om de vill ha detta så finns det redan länder där de passar in fullkomligt perfekt i en sådan kultur, men ur Sverige ska de enligt min mening bort och det gäller definitivt de ca 10%-25% av muslimerna som stöttar IS och ”moderata rebeller” mot demokratin i Syrien.
Varje ”muslim” bör i min mening begå apostasi innan asyl beviljas. Det beror på den sektens fascistiska innehåll med en krigsherre som gift sig med en 6-åring som profet och att den sekten är farlig för varje land där den tillåts slå rot, såsom den var farlig för både Kosovo och Syrien.
De som följer Jesus, Buddha eller ateism eller liknande där medkänsla och frid står i fokus utgör inget problem, men varför ska vi tillåta något psykopatiskt fascistiskt och kvinnoförtryckande att få slå rot i Sverige? Varför?
Kerstin, jag tror att frågan om nationen alltid varit och är fortfarande oklar.
Den splittrade den 2:a internationalen och därefter har kommunistiska ledare gång på gång tvingats att av taktiska skäl sätta nationen före internationell solidaritet. De ursprungliga taktiska övervägandena hos Lenin blev hos Stalin upphöjt till ideologi. Steget togs fullt ut i samband med 2:a världskriget allians med ryska ortodoxa kyrkan. Slavofilerna förstod tidigt detta, trots sin extrema högerideologi och antisemitism hyllade de Stalin som den ende ”tsar” som lyckats ena alla slaver, från Östeuropa till Stilla havet. Mao tog bara fasta på och renodlade dessa tendenser. Det ledde till kinesiskt stöd till några av världens mest reaktionära regimer t.ex Mobuto i Zaire. Det ledde också till att vissa maoistiska partier i världen valde nationalismen framför klasskampen. I det svenska maoistiska SKP ledde detta till att ledande medlemmar hävdade att Moderaterna var riksdagens progressivaste parti, att Jan Myrdal förordade NATO-medlemsskap, att man kom att syssla mer och mer med nationellt stärkande såsom kamp för moral och drogfrihet, skytterörelsen och hemvärnet. FiB/Kulturfront såg ett tag mer ut som hemvärnets medlemsblad. Samtidigt skickade de röda Khmererna tacktelegram till Gnistan där de tackade SKP för stödet åt den ”khmeriska rasen”. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Denna nationalism ibland med rasistiska inslag skall inte blandas ihop med kampen för nationellt oberoende som till sin natur är en kamp för demokratiska fri och rättigheter. Ingen stat/nation kan ju sägas ha demokrati om besluten inte fattas av landets egna invånare utan av främmande makt. Att stora delar av den ”marxist-leninistiska” traditionen inte lyckats att skilja mellan ”nationalism” och nationellt oberoende har gjort att man brister i ideologiskt försvar när nu nationalsocialistiska strömningar stärks. Det innebär direkta avhopp till nazismen, det innebär att Jan Myrdal hyllar Le Pen samtidigt som han bara har förakt för det franska kommunistpartiet, det innebär att i Stefan Lindgrens (Gnistans förre chefredaktör)”valmanifest” inför förra valet är det viktigare att försvara kungahuset och kyrkan samt stoppa invandringen än att bedriva klasskamp.