Andra Världskriget, eftergiftspolitiken och Molotov-Ribbentrop-pakten

En person har skickat in nedanstående långa kommentar till en svarskommentar av mig till en kommentar till mitt blogginlägg om den sociale revolutionären (?) Jesus (Josefsson) död. Den går en bit utanför blogginläggets tema. Jag publicerar den ändå, och har bett och från synpunkter från den historiskt bevandrade skribenten Sven Hofman.
Har svårt att instämma i kommentatorns tvärsäkra påståendet att Tilläggsavtalet hade någon avgörande betydelse för Hitlers anfall på Polen. Utan Storbritanniens långvariga eftergiftspolitik – Chamberlain och Halifax med stöd av London city – mot Hitler hade denne knappast vågat rusta för krig på det sätt som skedde.
Molotov-Ribbentrop images

Ser nu att Andra Världskriget debatteras i Aftonbladet 5/4 av Jan Guillou. Han skriver ”Jag räckte upp handen och invände att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland och att kriget redan var avgjort i juni 1944. Utskällning för historieförfalskning och kommunistpropaganda följde” och ”Det var ­alltså Sovjetunionen som beseg­rade Nazityskland, självklart. Siffrorna är entydiga. Sovjetunionen fick betala kriget mot Nazityskland med mellan 25 och 30 miljoner döda. De militära sovjetiska förlust­erna blev tio gånger så stora som för alla de allierade ­styrkorna tillsammans. Det var Röda armén som till slut intog Berlin. Hur skulle man kunna ändra på sådana ­historiska fakta?” Guillou tar detta som utgångspunkt för en kritisk diskussion av relevansen av massmedias kritiske bild av Putin – läs vidare i Ab, länk nedan. Ledarskribenten Erik Helmerson tar detta som utgångspunkt för en intressant, riktigt dålig och osaklig ledare (länk nedan) i DN 9/4. Den av DN framlyftade meningen ”Här brakar alltså Jan Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo: han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr” illustrerar DN:s syn och ledarens kvalitet.

Och i Expressen igår skrev historikern Kristian Gerner att ”Sovjet ville inte befria Europa från fascismen” -trots att detta var det uttalande huvudmålet i Sovjetunionen och Kommunistiska Internationalen (Komintern) sedan mitten av 1930-talet. Alla kommunistpartier var anslutna till Komintern. Han vill ”vill avromantisera synen på andra världskriget som en ideologiernas kamp.”

* Över till den hit insända kommentaren.

Kommentaren från bloggläsare.
”Mûnchen-överenskommelsen mot Sovjetunionen gav Hitler Tjeckoslovakien och carte blanche för krig mot den marxistiska produkten Sovjetunionen.”

Det mest omfattande ”carte blanche”, som utfärdades under upprinnelsen till Andra Världskriget var det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentropp-pakten där Stalin och Hitler kom överens om att dela Polen emellan sig. Vidare fick det nationalsocialistiska Tyskland fria händer i södra Baltikum medan det kommunistiska Sovjet fick fria händer i norra Baltikum och i Finland.

Utan denna allians mellan nationalsocialism och kommunism hade Hitler aldrig vågat att starta kriget, då han då genast skulle ha riskerat en tvåfrontssituation. En annan konsekvens av denna nazist-kommunistiska pakt var Sovjets brutala angrepp på vårt demokratiska grannland Finland. Kommentar (Anders): Det var ingen allians utan en icke-angreppspakt mellan två dödsfiender, där den ena behövde tid för att bygga upp försvaret infor ett väntat angrepp längre fram. Och Finlands hårdnackade nej till att låta Sovjet hyra finska hamnar har av flera på goda grunder ansett vara mindre välbetänkt.

Samarbetet, vars utgångspunkter givetvis var olika, mellan Tyskland och Sovjet startade redan 1917. Tyskland var då en huvudfinansiärerna bakom Lenins revolution (syftet med detta stöd uppnåddes också genom separatfreden i Brest-Litovsk 1917). Kommentar: Tyskland var alls ingen huvudfinansiär.
Lenins revolution var inte slutet på samarbetet. Under tidigt 20-tal organiserades genom chefen för Reichswehr, general Hans von Seeckt, och med den senare kanslern Kurt von Schleischer som drivande kraft, ett omfattande militärindustriellt hemligt samarbete med Sovjet. Mot investeringar i sovjetisk krigsindustri gavs Tyskland möjlighet att följa med i den militärtekniska utvecklingen, något som förhindrades av villkoren i Versaillesfreden. Exempelvis Luftwaffe hade aldrig så snabbt kunnat rustas till sin styrka utan nämnda nazist-kommunistiska samarbete. Versaillesfreden förbjöd nämligen Tyskland att ha ett flygvapen.

Sven Hofmans synpunkter.
Överenskommelsen mellan Stalin och Hitler (Molotov-Ribbentrop-pakten) strax före andra världskrigets utbrott hade en förhistoria, med misslyckade försök till avtal mellan Sovjetunionen och de ledande västmakterna, Frankrike och Storbritannien – det vill säga den militära konstellation som hade gällt under första världskriget. Samtidigt hade Hitlertyskland 1934 ingått en nonaggressionspakt med Polen vilken hade sin tydliga udd riktad mot Sovjetunionen.
Det är sant att demokratiska Weimartyskland och bolsjevikiska Sovjetryssland, sedan revolutionära uppror slagits ned i det förra landet och det senare landet någorlunda stabiliserats efter inbördes- och interventionskrigen, ingick ett samarbete på bland annat det militärtekniska och militärindustriella området (det så kallade Rapallo-systemet). Tyskland och Ryssland var första världskrigets primära förlorarmakter och sågs av omvärlden som parianationer. Båda kände av polska stormaktsambitioner.

Men man måste komma ihåg att det var ledarna för Weimarrepubliken, med Europas mest frihetliga författning, som etablerade detta samförstånd med Moskva – däribland den judiske utrikesministern Walter Rathenau, vilken kallblodigt avrättades på öppen gata i Berlin midsommaraftonen 1922 av medlemmar i en högerextrem kampgrupp som motsatte sig ”förräderiet”. Något ”nazist-kommunistiskt samarbete” var det alls icke fråga om. Samarbetet mellan dessa två stater avbröts när Adolf Hitler kom till makten 1933.

Hitler gjorde ingen hemlighet av att ”judeo-bolsjevismen” var hans huvudfiende. Det fanns de inom det nazistiska ledarskiktet – Hermann Göring torde ha tillhört dem – som drömde om samarbete mellan Tyskland och Storbritannien, för att dela upp världen sinsemellan och kunna tränga tillbaka den socialistiska staten. Inom den engelska överklassen förekom också en utbredd förståelse för Tysklands strävanden och rentav en sympati för en gemensam kampanj mot kommunismen. Anti-kommunisten och Mussolini-beundraren Winston Churchill ansåg att detta skulle leda till det brittiska imperiets undergång, men han var till en början politiskt isolerad. (Naturligtvis gick imperiet under ändå, även om de brittiska öarna aldrig invaderades.) Det är ett, möjligen besvärande faktum, att MI5, det brittiska kontraspionaget, och Gestapo samarbetade intimt om utbyte av underrättelser (inte minst rörande kommunister och vänstermänniskor) från det nazistiska maktövertagandet fram till tiden för andra världskrigets utbrott.*
Churchill

* Fotnot till förra avsnittet: Exempel på detta ges i en artikel i London Review of Books (9 april 2015, vol. 37:7, ”Stuck on the Flypaper”) av Frances Stonor Saunders. Hon skriver: ”The idea that the Nazis themselves – or their supporters in Britain – might pose a danger to national security was very slow to mature in the British intelligence community. In a letter circulated to all chief constables in May 1934, MI5’s director general, Vernon Kell, explained that fascism was, to a great extent, ’a natural reaction from communism’. This thesis, if something so underdeveloped can be called that, was widely shared in Whitehall [de brittiska regeringskvarteren i London].”
Hitler-Stalin-pakten är begriplig ur ett historiskt perspektiv, men dess innehåll kan aldrig politiskt försvaras. Utan den hade Östgalizien, ett tidigare österrikiskt kronland med Lemberg (Lwow, Lviv) som provinshuvudstad, idag tillhört Polen och inte Västukraina, varifrån majdan-oron 2014 emanerade.

För övrigt bör man akta sig för att tolka utrikespolitiska förvecklingar i ideologiska termer. Under större delen av andra världskriget var det ”demokratiska grannlandet Finland” och det nazistiska grannlandet Tyskland vapenbröder (1941–1944). Under denna tid rådde krigstillstånd mellan demokratiska Storbritannien, Stalins allierade, och demokratiska Finland. Fast någon demokrat ut i fingerspetsarna kan man väl inte säga att Finlands överbefälhavare, anglo-och frankofilen, friherre Carl Gustaf Mannerheim har varit… (Slut på Sven Hofmans inlägg).

i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

Jan Guillou Erik Helmerson i DNDN 10¤ DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12

  6 comments for “Andra Världskriget, eftergiftspolitiken och Molotov-Ribbentrop-pakten

  1. John Näsman
    11 april, 2015 at 09:32

    Jag har efter min högst socialdemokratiske far ärvt Winston Churchills stora sexbandsverk ”Andra världskriget”, skrivet 1948-1953.
    Churchill var inte precis någon vänsterman. Snarare uttalad antikommunist och ofta utpekad som den som avlossade startskottet till det ”Kalla kriget”, genom sitt formulering om hur en järnridå hade sänkts ned över Europa, som han framförde under ett tal i Fulton, USA.

    Det talet höll Churchill 1946. Denna hans inställning fick honom dock uppenbarligen inte att i sina litterära krigsminnen censurera den syn på upptakten till Andra världskriget, som han hade givit uttryck för i det brittiska parlamentet, där han vid tiden för såväl Münchenöverenskommelsen som Molotov-Ribbentrop-paktens undertecknande befann sig i opposition. Churchills redogörelse punkterar effektivt den borgerliga hiostoriervisionism som nu flödar i borgerlig press och sociala media.

    Enligt Churchill framställde nämligen Sovjetunionen den 16 april 1939

    ”ett formligt förslag… om skapande av en front för ömsesidigt bistånd mellan Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen.
    – – –
    Även vid en återblick på händelserna synes det dock klart, att Storbritannien och Frankrike borde ha antagit det ryska erbjudandet.
    – – –
    Inte ens nu är det möjligt att säga, när Stalin definitivt övergav planen på att samarbeta med västdemokratierna mot Tyskland och göra upp med Hitler. I själva verket torde ögonblicket aldrig ha varit fixerat.
    – – –
    Om Chamberlain vid mottagandet av det ryska anbudet exempelvis hade svarat: ’Ja låt oss tre hålla ihop och bryta nacken av Hitler’ eller något i den stilen, skulle parlamentet ha godkänt det, Stalin skulle ha förstått och historien kunde ha tagit ett annat förlopp. I varje fall kunde förloppet inte ha blivit värre än det nu blev.” (Detta alltså skrivet efter talet i Fulton. Min kursiv JN).

    Churchills kritik mot den brittiska regeringen var inte nådig. Det kan var och en själv kan konstatera, framför allt i tjugonde kapitlet i första bandets del I (sidorna 335-353 i Skoglunds svenska upplaga från 1950). Churchill citerar där kommentarer han själv fällde i parlamentet när det begav sig:

    ”Jag förstår inte alls vad man har emot en… överenskommelse med Ryssland… varför man inte kan avsluta den i den generella och okomplicerade form som sovjetregeringen föreslår.”

    ”Om inte en östfront skapas, hur ska det då gå i väster? – – – Det är en oerhörd sak, detta med östfronten… här föreligger ett erbjudande, ett renhårigt erbjudande, ett enligt min mening bättre erbjudande än vad regeringen själv försöker få fram, ett enklare, direktare, effektivare erbjudande.
    – – –
    Om Hans Majestäts regering efter att länge ha försummat vårt försvar… nu avvisar och kastar bort den oumbärliga ryska hjälpen och på så sätt leder oss den värsta av alla vägar till det värsta av alla krig, har den illa gjort sig förtjänt av det förtroende och, tillägger jag, det överseende varmed den hittills har mötts av sina landsmän.” (Min kursiv JN).

    Härpå följer direkt i texten Churchills lakoniska efterhandskommentar: ”Det rådde inget tvivel om att allt detta nu var för sent.”

    Enligt honom var Molotov-Ribbentrop-pakten således den nödutgång som Stalin tog till, sedan Sovjets samarbetsinvit avvisats av Storbritannien (och Frankrike). Det ansåg Churchill tydligtvis ännu 1948.

  2. Fredric
    11 april, 2015 at 11:55

    Anders,
    ”Och Finlands hårdnackade nej till att låta Sovjet hyra finska hamnar har av flera på goda grunder ansett vara mindre välbetänkt.”

    Försvarar du verkligen Sovjets anfallskrig mot Finland?

    Som en suverän stat och hade Finland inga som helst förpliktelser mot Sovjet. Om Finland ville upplåta hamnar eller inte var helt och hållet den suveräna staten Finlands beslut. Detta sovjetiska krav är för mig ett av många tydliga exempel på Sovjetunionens imperialistiska tendenser. Sovjets anfall stod i klar strid mot allt vad folkrätt heter.

    Sovjetunionen var på inga sätt någon idealstat. Istället var denna statsbildning något som efter revolutionen 1917 via Stalins ”skräckvälde” urartade allt mer för att sluta i en ineffektiv byråkratisk koloss med en självgod styrande klass av politruker – det vill säga något som innehöll mycket lite av socialismens ideal.

  3. Zokrates
    11 april, 2015 at 15:09

    Guillou har rätt när han påpekar att ”dagens liberaler” med sedvanliga marknadsföringstekniker ”försöker” upprätta ett klassiskt ”guilt by association” argument i sitt putinhetsande. En tendens som är mycket vanligt i västvärlden. Att problematisera den extremt komplexa situationen i och runt andra världskriget med temata som; Socialism, Kommunism], Sovjetunionen, Europa och Ryssland, låter sig knappast göras med reduktionistisk propaganda- matematik” som ”vänster eller höger” Debattnivån i ”Sverige” är löjeväckande, på alla sidor.

    Tråkigt att Guillou behöver ens tänka på att sänka sig ner till denna snuttifieringsgrad för att bemöta osakliga argument utan grund.

    Dylika propagandistiska och patetiska kontextbefriade ”resonemang” är desto värre legio. Ett exempel är Dagens blåa kavaj Lindquist som skriver en mycket märklig krönika, ytterst tendensiöst (men i grunden helt korrekt). Problemet är att han utlämnar det som denna blogg ytterst uppmärksammar. Denna ”utlämning” är en annan form av revisionism. När krönikan kokats ner, återstår bara dessa insinuationer som Guillou ägnat hela sitt journalistiska liv åt att ”avslöja”.

  4. Ulf Karlström
    11 april, 2015 at 22:23

    Den av Anders publicerade kommentaren vitttnar om bristande historiekunskaper. Jag instämmer i allt väsentligt med Sven Hofmans synpunkter.

    Churchills kommentarer om Chamberlain-regeringens politik är kanske trovärdig, men han blev snabbt en ”kall krigare”. Det var C. med USA:s införstådda samtycke som höll det beramade Fulton-talet. Förenklat kan det sägas ha inlett Kalla kriget.

    Vi bör även minnas C:s förfrågan i slutet av kriget till brittiska generalstaben om det var möjligt att även anfalla de sovjetiska trupperna. Generalstaben svarade att det är totalt omöjligt.

    Ja, det finns mycket mer att säga om förspelet till 2VK.

    Ulf Karlström

    • Peter Grafström
      12 april, 2015 at 13:08

      Tvärtom Ulf
      Anders invändning beträffande pakten är rättvis. Sven Hofman däremot litar alldeles för mycket på den anglosaxiskt dominerade(oavsett vem som håller i pennan) historiesynen där dubbelspelet är bortredigerat. Inte mycket är som det verkar vara. Britterna spelade teater och rollfördelningen Us/Uk är otydlig.
      Sven Hofman rekommenderas att studera firstworldwarhiddenhistory.wordpress.com för att få insyn i britternas seriella bedrägeri. Senast jag såg Svens syn på WWI trodde han att Schlieffen-planen bevisade Tyskland som aggressiv part. Även Kristian Gerner rekommenderas detsamma.
      Beträffande WW2 är Tyskland som orsak till kriget baserat på ett dokument skrivet av britter och undertecknat av en tillfångatagen SS-man som aldrig fick höras vid Nurnberg.
      Den falskflaggattack som tillskrivs Tyskland i ’erkännandet’ utnyttjades aldrig av den tyska propagandan vilket är märkligt om den verkligen hade inträffat. I stället hänvisades till ett stort antal attacker av polacker mot tyskar.
      Anglosaxarna viglade upp Polen att provocera fram anfall från Tyskland (liksom nu sker med Ukraina för att provocera fram anfall från Ryssland).
      Den respekterade historikern H E Barnes ger de allierade skulden för kriget och pekar tydligt ut FDR-regimen för att på alla sätt ha motarbetat möjligheter till fred både visavi Japan och Tyskland.
      En månad efter inmarschen erbjöd Tyskland fred mot att Versaillefreden skulle annuleras. Storkriget utbröt pga att Usa mha England hängivet önskade det och gjorde allt för att förhindra fred. Chamberlain och Churchill var bara verktyg för mäktigare aktörer och spelade var sin roll i samma pjäs. Vid WWI iscensatte anglosaxarna strejker och huliganism genom att dela ut 3(?)-rubelsedlar till gräsrötter just före Tysklands inträde för att försvara Österrike-Ungern. Tyskland bedömde att Ryssland aldrig skulle gå i krig. Så fort kriget inleddes upphörde den nämnda oron. De som deltog har berättat om att de fick pengar och instruktioner att förstöra spårvagnar men inte hade en aning om varför. Syftet var att anglosaxarna, skulle dupera Tyskland att Ryssland ej skulle gå i krig.
      Efter Stalingrad erbjöd Stalin Tyskland fred med återställande av gränserna före kriget.
      Inget svar lär ha kommit. Utan att veta ställer jag frågan om det var någon som föhindrade Tysklands ledning att se dessa erbjudanden?
      Stalin hyste en berättigad misstro mot anglosaxarna och fred med fascisterna var inte otänkbar. Sovjet skapades som en följd av en frimurarsammansvärjning för den anglosaxiska oligarkins räkning. Det var inte tänkt att något nytt självständigt rike skulle komma ut av det. Sovjet hade bara fiender. Det fanns också ett mått av taktik för att få mer vapen genom lend lease genom att hota med separatfred.
      A propos undrandet om hindrade fredsbud:
      Just före WW1 skickade Wilhelm ett sista försök att förhindra kriget till släktingen, den ryske tsaren, men förrädare i samspel med britter och fransmän förhindrade meddelandet att nå fram. Britterna hade tidigare genom mutor och diplomati skaffat sig kontrollen över ledande politiker i Frankrike och Ryssland så det var britterna som dominerade.

  5. Peter Grafström
    13 april, 2015 at 00:03

    Jag anser det angeläget att understryka att det som måhänds synes spekulativt kan vara av betydelse för krig och fred nu. Ukraina och Ryssland är nämligen i en antagonistisk situation som påminner om den Polen och Tyskland befann sig i 1939. I båda fallen sökte en anglosaxiskt dominerad elit hetsa fram en konflikt. Det politiskt korrekta är ju fn att inte erkänna vad Polen påhejade av anglosaxarna gjorde då mot Tyskland eftersom Tyskland hade en ond ledare. Det betyder till sin verkan att det tyska folket straffas dubbelt. Dels för att de hade men inte valde den ledaren, som i st kuppades in genom en lag som tillät att han kunde utses utan demokratiskt stöd.
    Hindenburg som inte ville utse Hitler lurades att tro att något värre väntade.
    Alla de tyskar som stödde Hitler gjorde det mot bakgrund av ett Tyskland i ett hotande kaos och Hitler hade aldrig haft en chans under normala omständigheter. De onormala omständigheterna i Tyskland styrdes liksom tidigare var fallet i tsarrysland utifrån. Det styrdes av mäktiga män med onda avsikter mot Tyskland respektive tidigare Ryssland.
    Tyska folket straffas dessutom för det som skedde under Hitlers styre, som i sin tur i mycket hög grad hänger samman med agerandet från de mäktiga yttre aktörerna som hela tiden samspelade ekonomiskt med sin adept Hitler. Vidare dog tyskar och skadades i stor omfattning. Efter kriget ville en del av de mäktiga kastrera hela tyska folket och ta bort all avancerad produktion och låta Tyskland bli enbart jordbruksland. Hatet visste inga gränser och göds än i dag.
    Ingen nämnvärd förståelse för att de faktiskt blev påtvingade hela den onda epoken.
    Orsaken till bristen på förståelse är förstås att viktiga fakta avsiktligt förvanskats av den mäktiga segrande oligarkin.
    Britterna var efter kriget angelägna om att det skulle framstå som om Tyskland hade skulden till krigets utbrott.
    Därför författades dokumentet om en falsk flagg operation med tyskar förklädda i polska uniformer.
    Endast en signatur från en av britterna tillfångatagen senare rätt anonym ss-man på dokumentet bevisar att det hänt. Han fick inte höras vid Nurnbergrättegångarna.
    Britterna som på Usas begäran viglat upp polackerna till mängder av våldshandlingar mot tyskar inför krigsutbrottet, kunde alltså kontrollera situationen och givetvis både hota och muta ss-mannen.
    Jämför detta med andra bluffhistorier som passerat revy de senaste årtiondena så inser ni att det passar rätt väl in i ett mönster: anglosaxarna intrigerar och fabulerar och demoniserar sina fiender.
    Nu är det Ukraina och Ryssland som befinner sig i en liknande situation. Man behöver inte ha sympatier för Hitler för att våga se parallellen.
    Och vågar man inte se parallellen eller talar tyst om det för att man hatar Hitler missar alla europeer inkluderandes ryssarna en möjlighet att känna större sammanhållning mot den gemensamma fienden.

Comments are closed.