Relationen till Ryssland är aktuell för Sverige och Finland. Jag publicerar åter en artikel om kriget mellan Rysslands annorlunda föregångare Sovjetunionen och Finland som publicerades här för precis 2 år sedan. Kan kanske intressera även idag.
Artikeln.
Jag har glädjen att få publicera ett gästblogginlägg av Jan Hagberg, som i hela sitt vuxenliv haft siffror i någon mening som sitt arbetsområde. Han har haft tre längre anställningar: först på KTH som matematiklärare, därefter som statistiker på SCB och slutligen som försäkringsmatematiker vid ett större svenskt försäkringsbolag.
Artikeln.
Vi har ännu inte hunnit fram till 70-årsminnet av andra världskrigets slut, förrän vi påminns om att det redan gått 75 år sedan världskrigets eld började pyra upp på allvar. Som alltid får vi oss till livs utvalda delar ur historien, så utformade att den russofobiska kampandan ska kunna vidmakthållas. Som en fortsättning på berättelser klädda i en annan, enklare kapprock, antikommunismens!
Just nu är det finska vinterkriget som är högaktuellt. Eftersom den berättelsen genom åren varit nästan en och densamma måste den bedömas som heltäckande, och därför helt sann. En sanning som bär på ett eget liv – att ständigt återberättas. Utan frågetecken eller komplikationer. Förpackningen är att vinterkriget var ett i tid och rum isolerat krig.
Vi får möta en modern hjältesaga, om en Davids kamp mot jätten Goliat – i och för sig i den formen en bild mest lämpad för oss som hade kristendomsämnet som eget ämne på skolans schema. Men om jag tillfogar, att det är en berättelsen om den lilla, frihetsälskande grannens kamp mot det stora onda imperiet, och alla kan då kan alla förstå vad som ska vara andemeningen med historieberättelsen.
Så här beskrev SR:s Vetenskapsradion, något sammandraget, en av vinterkrigets tidiga strider, den som blivit omtalad som undret vid Suomussalmi: Det var Finlands hjältebragd, men en stor tragedi för Sovjetunionen. För Stalin blev det ett frostigt helvete. Sammandrabbningen beskrivs som en av världens mest framgångsrika gerillastrider. Frågan som ställdes i programmet var: Hur det kunde komma sig att de numerärt och materiellt underlägsna finnarna kunde stå emot den ryska offensiven vintern 1939-40. Fast kriget var slut inom 3 månader och slutat med finsk förlust.
Visst var det så, men var det allt? Från en Vetenskapsradio i Public Service kunde man hoppats på ett mer genomlysande perspektiv. Men där fanns inget ifrågasättande av krigets nödvändighet, inget om dess bakgrund, men framför allt inget om att det rent av kunde ha undvikits. Och inte ett ord om kriget som ett mänsklighetens gissel.
Hjältebragder i enskildheter, må så vara, men allt slutade ändå i en katastrof, för alla dem som var närmast inblandade. Det ordas det mindre om. Vinterkriget, till att börja med, skulle kräva mer än 30 000 människors liv, enbart på den finska sidan. Efter att Finland slutit upp på Tysklands sida i ”Operation Barbarossa” i juni 1941 – kring detta faktum är krumbukterna talrika – skulle ytterligare mer än 60 000 finländare förlora livet och därutöver 400 000 människor för gott tvingas överge sina hem, efter stora landavträdelser i främst Karelen men också i andra områden som Salla och Petsamo, efter att ett fredsavtal, den så kallade mellanfreden, slutits den 19 september 1944.
För den sovjetiska sidan var redan vinterkriget helt riktigt också en katastrof, med minst 185 000 dödade soldater, i en armé av illa utrustade ryska bondpojkar. Detta om något visade, i efterhand, behovet för Sovjets del av den tvåårsrespit, som icke-angreppspakten den 23 augusti 1939 med Tyskland ändå gav. Sovjetunionen var då 1939 uppenbart synnerligen illa förberett på det som alla kunde läsa som tecken i skyn, det annalkande storkriget.
Det är också klart att den tyska riksledningen noterade debaclet i Finland för den sovjetiska militären. Röda armén befann sig uppenbart i ett eländigt skick. Ytterst ansvarig för det var Stalins förbundne, försvarskommissarien Vorosjilov, som under 1940, efter vinterkrigets slut, fick träda tillbaka för yrkesmilitärer som de blivande marskalkarna Timosjenko och Zjukov som fick uppdraget att räta upp de sovjetiska försvarstyrkorna.
Men eländet för Sovjets del stannade inte enbart vid vinterkrigets förluster. Med fortsättningskriget kom finnarna också att ha en delskuld i tragedin ”den 900 dagar långa belägringen av Leningrad”, där över en miljon människor kom att svälta ihjäl. I förbigående kan nämnas att en äldre bror till president Putin dog vid denna belägring!
Finland lämnade sitt bidrag till belägringen genom att spärra av staden vid sin gamla gräns, 1812 års gräns för storfurstendömet Finland. Det var den gränslinje som Sovjetunionen under hösten 1939 av skyddsskäl begärt att få flytta 35 kilometer längre norrut, medan Finland i utbyte skulle få ett dubbelt så stort landområde bestående av de båda socknarna Porajärvi och Repola i Karelen, tvisteområden inför Dorpatfreden 1920. Finland föredrog 1920 att behålla Petsamoområdet, framför de båda Karelensocknarna, vilket i vissa nationellt sinnade kretsar sågs som ett stort svek från dåtida finska förhandlare.
Den som idag besöker Sankt Petersburg kan få en föreställning om hur nära storstaden riksgränsen gick genom att med bil fara längs den yttre motorvägsring, som går på en dammväg över fästningen Kronstadt och sedan 2011 omsluter Finska Vikens inre del. Dammvägens landanslutning på norra sidan ligger vid den gamla gränsstaden Systerbäck (Sestroretsk idag), med knappa 40 000 invånare.
Bakgrunden till Dorpatfördraget var att efter Oktoberrevolutionen hade från karelska näset, med brittiskt stöd, krig förts riktad mot Petrograd – liksom för den delen från Narvaområdet på estniska sidan av Finska Viken. Revolutionsregeringen var under det pågående invasionskriget så illa utsatt, att den förflyttades till Moskva, där huvudstaden sedan placerades för gott.
Under mellankrigstiden verkade krafter som bl. a. Akademiska Karelensällskapet, med tydligt politiskt stöd, för ett Storfinland. Det förekom till och med attacker från finskt område in i sovjetiska delen av Karelen!
Det som dock alldeles fallit bort ur den moderna tidens historieskrivning är att det fanns motvägande, inflytelserika krafter i Finland, som visade förståelse för de sovjetiska kraven på landbyte 1939 för att freda Leningrad från utländsk aggression, att man från det hållet in i det sista för Finlands räkning var beredd att acceptera de sovjetiska avtalskraven. Den finske Moskvaambassadören JK Paasikivi (senare president) hörde till dem, han som en gång varit chef för finska delegationen vid Dorpatförhandlingarna.
När Paasikivi inte lyckades få gehör för sin fredslinje, startade Sovjetunionen den 30 november 1939 det som blivit kallat ”finska vinterkriget”. Paasikivi tystnade tvärt, när Stalin utropade en folkregering som företrädare för Finland med kommunisten Otto Ville Kuusinen i spetsen, den så kallade Terijokiregeringen, som efter Moskvafreden 1940 i delar dumpades i ledningen för den nybildade Finsk-karelska sovjetrepubliken med säte i Petrozavodsk (Petroskoj).
Än tystare blev Paasikivi när det inte långt efter Moskvafreden gick upp för honom, att finsk militär med politiskt stöd planerade ett revanschkrig mot Sovjetunionen, i lag med Hitlers Tyskland! Då avgick han från ambassadörsposten – och påbörjade skrivandet av sina memoarer. Han återkom till politiken direkt efter krigsslutet 1944, först som statsminister utnämnd av den nye presidenten Gustaf Mannerheim för att därefter bli dennes efterträdare som landets president 1946.
Bankdirektören Paasikivi kom ur stabil finsk borgerlighet. Han tillhörde 1918 grundarna av finska samlingspartiet. Han blev också kortvarigt dess ordförande 1934 och lyckades rehabilitera dess anseende, som under flera år solkats ned av ett nära samarbete med bl. a. Lapporörelsen.
Motståndet mot eftergifter inför Sovjetunionens krav bör också ges ett ansikte. Bland dem, som vid förhandlingarna med Moskva höll emot inför begärda eftergifter, fanns den senare statsministern och presidenten Risto Ryti från framstegspartiet (liberalerna) och socialdemokraten, den blivande utrikesministern, Väinö Tanner. Viktigast var att bakom Ryti/Tanner stod England och Frankrike, vilka till varje pris ville förhindra en finsk-sovjetisk överenskommelse.
Detta gjorde de båda västmakterna med samma intensitet, som de av rakt motsatt skäl i Münchenöverenskommelsen hösten 1938 påtvingade Tjeckoslovakien eftergifter för tyska krav på gränsjusteringar vid Sudetområdet. En dubbelmoral som sällan uppmärksammas!
Tjeckoslovakien var fullt mobiliserat inför ett väntat tyskt anfall, berett att stå emot varje militär tysk aggression; just då bedömdes den tjeckoslovakiska armén fullt jämbördig med den tyska och ansågs dessutom ha fördel av att befinna sig i en väl utformad försvarsposition. Därtill hade Tjeckoslovakien en överenskommelse med Sovjetunionen om militärt stöd i händelse av krig. Men britter och fransmän hade ett annat mål för ögonen, att se till att den tyska armén inte led skada, inför de för dem mer angelägna, framtida krigsuppgifterna!
Sovjetiska regeringen hölls sålunda helt borta från överläggningarna om Sudetområdet. För Stalin stod det med det klart, liksom av hela den föregående europeiska politiska utvecklingen med demokratiernas neutralitetsförklaring i spanska inbördeskriget och Österrikes ”Anschluss” – liksom Japans annektering sedan 1931 av Manchuriet på den östra sidan om landet – att det bara fanns en tolkning av det som pågick. En inringning av Sovjetunionen med storkrig i sin förlängning, ett krig som det gällde att med alla medel skjuta så långt framåt i tiden som möjligt.
För eftervärlden har den brittiske premiärministern ”fred i vår tid” Neville Chamberlain framställts som lite av gammal gaggig gubbe som lät sig duperas av Hitler. Inget kan vara mera fel! Han var Citys man och kände sitt uppdrag. Hela den brittiska utrikespolitiska inriktningen under mellankrigsperioden gör detta oerhört tydligt!
Vi kan idag dessvärre idag se mellankrigstidens mönster för ett storkrig gå igen. USA/Nato klättrar på Rysslands gränser och försöker med alla medel försvaga och dra in Ryssland i ett nytt krig, nu främst via Ukraina. Det värsta är att EU-etablissemanget uppträder med ett självskadebeteende, som vore EU en USA-vasall. Med ett USA sittandes på parkett, tillräckligt lång borta för att inte skadas själv materiellt, medan EU och Ryssland hetsas mot varandra.
i Andra om: Stalingrad, Hitler, Stalin,England, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia Zjukov krig, utrikespolitik NATO Andra Världskriget, demokrati,fred, Tjeckoslovakien, Syrien, Irak, kapitalism,
SR 15/11Ryska historikerSvD om kriget SvD 30/5Ab 2/6 Globalresearch DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12
24 svar till “Finska Vinterkriget – onödigt?”
Läs historieskolade liberale signaturen Jolos roman ”De tre från Haparanda” (även filmad för TV). Här ingår ett avsnitt om Stalins personliga förhandlingar om att förflytta gränsen längre från Leningrad. Enligt Jolo ett högst berättigat krav, som möttes med blankt nej från de tyskallierade finnarna. Sådana svenska liberaler fanns förr, att ställas mot dagens krigshetsande neokonservativa ”liberaler”.
Jan Hagberg skriver: ”Viktigast var att bakom Ryti/Tanner stod England och Frankrike, vilka till varje pris ville förhindra en finsk-sovjetisk överenskommelse.”
Detta är anmärkningsvärt. Jag tar fram Anders Perssons ”Finlands sak var svår” (Ordfront, 1979) ur bokhyllan. På sid 35 skriver han att ”Inte heller Storbritannien hade vid den här tiden [oktober 1939, min anm-] något intresse av att ”rädda Finland”. Tvärtom sågs den sovjetiska framstöten i Östersjön som fördelaktig för England. Det skulle, enligt marinminister Churchill begränsa Tysklands svängrum och på sikt skärpa motsättningen mellan Sovjetunionen och Tyskland.”
På sid. 44 står följande: ”När de [den finska delegationen, min anm.] kom fram till Moskva torsdagen den 2 november kunde de läsa en artikel i Pravda där den hårdnackade finska hållningen förklarades vara en följd av engelska och franska intriger”.
Har Jan Hagberg någon annan referens till sitt påstående än Pravda från 2 november 1939?
Så trevligt att Mats Larsson ställer frågor. Det innebär i alla fall att han antar, att andra svarar – även om han själv gärna undviker att göra det! Undrar bara varför han pådyvlar mig uppfattningen att Pravda skulle vara min referens? Någon sorts debattknep?
Det går förstås att söka efter information via nätet på egen hand. Eller som det står i bibeln: Den som söker han finner. (Luk 11:10). Allt som bjuds är dock inte färdigtuggat!
Nu hade jag skrivit en artikel av nyhetskaraktär och därför naturligtvis inte tyngt framställningen med källor. Eftersom frågan uppkommit ger jag dock på fråga här en källa som klargör läget, och sätter in hela händelseförloppet kring vinterkriget som en konsekvent uppföljning av västmakternas politik under hela 1930-talet. Det är boken ”Vem fick Hitler att anfalla Stalin?” av den ryske samhällsvetaren Nikolaj Starikov. Boken utgiven på förlaget Piter i Moskva. Mitt exemplar är av utgåvan från 2011. Den är alltså av betydligt senare datum än den refererade boken av Anders Persson – och därmed säkert mer uppdaterad. På sidorna 321 – 322 avhandlas bitvis de frågor Mats Larsson tar upp. Boken är på ryska och texten blir för lång att översätta. Men jag försöker sammanfatta texten.
Vid Polens delning 1939 kom Sovjetunionens gräns mot Tyskland i stort sett att gå vid den linje som föreslagits av den brittiske utrikesministern Curzon 1919, som ett underlag för en vapenvila i det polsk-ryska kriget då. För att undvika gränskonflikter sinsemellan i den uppkomna situationen hade Tyskland och Sovjetunionen den 28 september 1939 skrivit ett nytt vänskapsavtal.
Någon dag dessförinnan hade Storbritannien i en depesch rått finnarna att ”stå emot trycket från Öster”. Den 5 oktober inbjöd Sovjetunionen finnarna till ett möte för att diskutera förhållandet mellan de båda staterna. Finland vände sig i det läget till de europeiska staterna med begäran om stöd. Tyskland hade (efter visst vinglande enligt andra källor) rått Finland att inte spetsa till situationen mot Moskva! Medan England, Frankrike och USA gjorde precis tvärtom, rådde Finland att inta en omedgörlig hållning. Deras logik var att en tillspetsning av situationen mellan Finland och Sovjetunionen skulle framkalla en kris i icke-angreppspakten mellan Tyskland och Sovjet.
Förhandlingarna mellan Moskva och finnarna fortsatte, utan framsteg, Finnarna stod envist emot. Ur andra källor framgår att Mannerheim och Paasikivi insåg allvaret och i sista rundan var beredda att gå Sovjet till mötes, men att övriga i finska utrikesledningen sa nej. Med det gick finska delegationen fullt medvetet mot krig! Finsk mobilisering hade redan skett!
Vem tror att lilla Finland trodde sig kunna gå segrande ur den striden, om man inte blivit inbillad att stöd skulle erhållas utifrån? Regeringen Ryti/Tanner hade mot slutet av 1939 fått med britter och fransmän på att skicka en armékår om 22 000 man via svenska malmfälten i norr, som stöd för kriget mot Sovjetunionen. Svenska regeringen sade nej till och därmed var kriget på upphällningen för Finlands del. Moskvafreden på hårda villkor slöts den 12 mars 1940.
Jag får tacka Jan Hagberg för svar. Jag antar att den Nikolaj Starikov som omnämns är denne:
http://en.wikipedia.org/wiki/Nikolai_Starikov
Jag är fortfarande långt ifrån övertygad av Jan Hagbergs referens till Starikov. Så här
skriver Henrik Meinander i ”Finlands historia” (Söderströms/Atlantis, 2006), sid. 176:
”Till den finska envisheten bidrog att man tenderade att hålla fast vid sin tro på att
Sverige och västmakterna skulle stöda Finland i farans stund. Det hjälpte inte att den
svenska regeringen konfidentiellt signalerade att militär hjälp inte kunde förväntas.
Önsketänkandet var djupt rotat och fick ytterligare näring av den ryssfientliga folkopinionen,
för vilka smärre landavträdelser skulle framstått som landsföräderi. Mycket talade också
för att en väpnad konflikt var oundviklig. Moskvas långsiktiga målsättning var att återfå
kontrollen över Finland. När detta misslyckades genom förhandlingar gav Stalin Röda armén
order att invadera Finland”.
På samma marxistarkriv som Rolf Gustafsson refererar till med en länk kan man f ö läsa
Nikita Chrusjtjovs framställning av vinterkriget.
Jan
Är inte säker på att motsägelsen är så stor mellan dig och Mats om man betänker britternas sedvanliga bedräglighet att låtsas vilja stödja för att uppnå det motsatta. De gjorde det även mot Karl XII. Du visar ju att du är medveten om deras bluffande i övrigt.
Den vanligaste uppfattningen bland historiker är annars att just vinterkriget var just de erfarenheter som Röda Armén behövde göra sig för att senare överleva den tyska invasionen. Och att resultatet av det kriget fick Hitler att underskatta Sovjets stridsvärde (och därmed inte förbereda sig på en långvarig kampanj, genom t ex attstrunta i vinterutrustning och omställning av industriproduktion.).
Vidare så kan man ju lugnt påstå att Finnarna med all rätta var skeptiska att följa den linje som propageras här. Se bara hur det gick för Tjeckoslovakien ett halvår efter Munchen. Se på hur det gick för dom baltiska staterna som faktiskt följde Jag Hagbergs linje.
Vidare bör vi vara glada över Hagberg inte hade något inflytande i England 1940, för om Chamberlain hade blivit kvar som ledare för engelsmännen hade tyskarna mycket sannolikt vunnit kriget.
Ingen risk att Chamberlain skulle bli kvar när han fullgjort sitt uppdrag. Syftet var ju att fösa Hitler motståndslöst till en konflikt med Ryssland med nednötning av båda mot varandra som önskat mål. Det var inte feghet utan krigslist för att locka konkurrenterna i fördärvet. Att Chamberlain själv trodde på apeasement gjorde det bara lättare för honom att spela den avsedda rollen.
När jag läste Väinö Linnas epos ”Högt bland Saarijärvis moar” och därefter ”Okänd soldat” tyckte jag att den träffsäkert berättade inte bara en del av Finlands historia utan en del av den klasskamp som ägde rum överallt i stora delar av världen. Tydligen gav Väinö Linnas berättelse upphov till kritik, vilket var helt naturligt i och med att han förmedlade en annan bild än den som segrarna ville visa upp.
Den väckte även ett intresse hos mig att söka mer information och hittade denna länk som jag vill dela med mig av till er.
http://www.marxistarkiv.se/europa/finland/torni-finlands_2_ansikten.pdf
Errkki Hautamäkis Finland i stormens öga är av intresse. Han bygger det på Mannerheims hemliga dossier s-32
http://prokarelia.net/se/?x=artikkeli&article_id=700&author=10
http://revblog.codoh.com/2009/12/finland-in-the-eye-of-the-storm/
Han hävdar att Churchill planerade anfalla skandinavien och att Hitler anföll Norge efter att ha kommit över dokument om det.
Jag tror inte riktigt på Hautamäkis alla slutsatser men det vore intressant med en mer final kritik. Tacksam för uppfattningar om trovärdigheten.
Att Churchill offrade Finland och tom uppmuntrade Sovjet har jag sett uppgifter om men tyvärr minns jag inte källan.
Hautamäki hävdar att Sverige räddade Finland genom att släppa igenom tyskarna. Annars skulle Churchill och Sovjet ha delat på skandinavien.
Man bör eftersom Hautamäki främst pekar på Churchill också nämna Harry Elmer Barnes som pekar på FDR som tydligt komprometterad för WWII. Det finns olika uppfattningar om vem som egentligen dominerar vem mellan Us/Uk.
Engelsmännen förberedde även dem en invasion av Norge i samband med tyska, men tyskarna hann före.
Det förekom även diskussioner i det allierade lägret att ingripa i vinterkriget på Finlands sida genom att landsätta allierad trupp i Narvik som skulle ta vägen över de svenska malmfälten och som bonus stoppa leverans av malm till Tyskland. Stridigheterna i Finland hann dock ta slut innan de allierade hann agera.
Jan Hagberg: Att excellera i forskning är utmärkt men räcker inte – man måste ha en åsikt och stå för den ur ett moraliskt perspektiv. Gäller just historisk/samhällspolitisk d:o.
Jag ser lite att invända mot ditt inlägg, men ditt användande av ”vänskapsavtal” måste vara ett ”slip of the tongue”. Ribbentrop/Molotovpakten hade inget med vänskap att göra; nonaggressionspakter/icke-angreppspakter sluts uteslutande mellan fiender. Det borde stå klart för varje forskare i ämnet. ”Vänskapsavtal” används här alltid för att bibringa allmänheten uppfattningen om att diktatur är diktatur; Hitler och Stalin var lika onda kålsupare, medan ”liberala” väst representerade allt det goda. Därmed Churchill (han med sitt imperium som mer än allt annat bör ses som orsakande inte bara två världskrig, följande kalla krig och nu även ett hotande tredje ”hot war”) med sin hjältegloria och Stalin som satan personifierad. Den senares främsta brott? Well, att krossa Nazityskland. (För fler anklagelsepunkter får man gå till dagens naziockuperade Kiev.) Detta ingen abstraktion eller handlar om ”skilda åsikter”. Se bara den kokande gryta Sverige utgjorde under Vinterkriget. Min mor berättade att hon knappt kunde besöka lokala livsmedelshandlaren i Atlasområdet i Stockholm där ”debatten” gick hög. Att framföra en avvikande åsikt i hatkören mot ryssarna bland kvarterets (lägre)medelklasskvinnor vore att utmana ödet. Att idag debattera finska vinterkriget bör inte ses som en intellektuell övning utan om dagens överhängande krigshot. Se bara alla löpsedlar där Putin utpekas som en ny Stalin – eller t o m Hitler(!) Uppenbarligen fullt gångbart även idag mitt ibland oss. Den som för krig måste ha opinionen med sig. Forskning i alla ära, men har tyvärr noll värde om resultatet inte passar krigshetsarna.
Mats Larssons länk i kommentaren kl. 12:22 går mycket riktigt till den N. Starikov, som är författare till den bok jag refererade till.
Jag återgav, i ett sammandrag, vad Starikov skrev om förspelet till Finska vinterkriget. Jag nämnde honom för att påvisa en källa, som kan följas upp. Uppenbarligen blev jag för stenografisk, fast min kommentar var lång nog. Ordet ”vänskapsavtal” i den text jag återgav är Starikovs, inte mitt; eller för att vara mer tydlig, han skrev ”vänskaps- och gränsavtal”. Det är alltså fråga om ett annat avtal än det icke-angreppsavtal – benämnt så också av Starikov – som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen den 23 augusti! Att det rörde sig om två olika avtal trodde jag indirekt skulle framgå av att jag skrev datumet ”den 28 september” för det nya avtalet. Det var ett avtal som reglerade hur konflikter mellan ryska och sovjetiska styrkor skulle undvikas, när de efter Polens nya delning stod direkt mot varandra.
Starikovs bok är mycket intressant, även om han inte övertygat mig i allt han skriver. Jag säger inte att han har fel där, men jag har inte hittat några alternativa källor som verifierar det hann hävdar på viktiga punkter, samtidigt som hans ståndpunkter utan övertygande bevis ligger för långt från mina egna.
Däremot, det han skriver om 1930-talets europeiska politik stämmer med vad jag kunnat kontrollera från en rad andra källor. Det nya för mig var hur han ställt samman allt till en tydlig helhetsbild – och det är det som skrämmer så oerhört, det att samma politik som upprepas idag. Med de ledande kretsarna i USA i spetsen för aggression riktad mot Ryssland (och Kina), med Storbritannien som lillebror och Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Francois Hollande sittande på vagnen som USA:s lydiga knähundar. Alldeles fullständigt obegripligt för mig.
För att återgå till ursprungsämnet, finnarna blev i vinterkriget – med engelsmän och fransmän som bakblåsare – bara kanonmat i en större strid som syftade till att skada – och i förlängningen krossa – Sovjetunionen. Skadan för Finland och landets befolkning blev större än vad den hade behövt bli, om de dominerande kretsarna i Finland insett realiteter i sitt omvärldsläge 1939. Att England och Frankrike aldrig skulle hjälpa till på riktigt! Att genomskåda de båda ländernas egentliga syfte var kanske svårare! Något att tänka på idag, också!
Chamberlains ”eftergiftspolitik” är ren fars men vinnarna skriver sin egen historia långt från verkligheten…
Anledningen till finska vinterkriget är enkel. Sovjetunionen angrep Finland. Grunden till detta beslut går att finna i ett felaktigt geopolitiskt synsätt parat med imperialitiska ambitioner hos den Sovjetiska ledningen. Vinterkriget var ett viktigt argument för att få med Finland i det tyska angeppet på Sovjetunionen 1941. Detta ta bidrog till att stätka den tyska nordfronten och inringningen av Leningrad.
Den finska statslednigen hade inga skyldigheter stt vika ned sig för de sovjetiska kraven på gränsreglering. Och tvärt om. Sovjetunionen hade ingen som helst rätt att anfalla Finland för att landet vägrat att gå med på gränsändringar.
Ja det var verkligen en simplifierat version av händelserna som ledde fram till vinterkriget. Verkligheten var som vanligt långt mer komplicerad än ditt inlägg Arne. Givetvis hade Finland inga skyldigheter att gå med på gränsändringar, men man skulle ju få andra större landområden i kompensation så kanske skulle man gått med på Stalins förslag och testa om den var uppriktigt menad för att slippa krig. Tyvärr var stämningarna i Finland (Sverige också) väldigt protyska så en sådan gränsändring knappast var politiskt möjlig. Man var snar till att kriga men fred och förhandlingar får sällan en chans att verka när krigshökar får sista ordet, vilket ju även nutida politiker borde ta till sig och lära av historien. Sen var det nog mer Hitlers imperialistiska planer som indirekt var orsaken till Stalins, som det visade sig, helt korrekta antagande om Leningrads utsatta läge. Som sagt, kanske skulle Finland synat om Stalins förslag var en bluff och sedan gått med i kriget om det visade sig att Stalin lurades. Man skulle också efter en gränsjustering gjort klart för Stalin att ytterligare eftergifter skulle leda till en väpnad konflikt för att garantera Finlands oberoende.
Benny. Visst är verklighen oerhört komplicerad. Därför är det väsenttligt att vaska fram det som är mest väsentligt. Det finska vinterkriget hade aldrig brutit ut om inte Sovjetunionen hade anfallit Finland. Dessutom gav vinterkriget goda argument för att Finland skulle sluta upp bakom Tyskland 1941 vid anfallet mot Sovjetunionen.
Arne, jag vidhåller att man från finsk sida borde synat om Stalin menade allvar med sitt förslag eller bara lurades. Det hade man ju ändå märkt ganska snart om det hela var en bluff, och var det en bluff hade ju Stalin startat kriget ändå. Sen kan jag hålla med om att det 1941 såg ut som en bra ide att sluta upp på tyskarnas sida även om det redan i december 1941 kom oroande rapporter till Hitler om att motståndet började bli mer organiserat med den nya ryska krigsledningen.
Benny. Kontrafaktisk historieskrivningen är ett vanskligt företag. Kanske har du rätt i att finnarna skulle ha gått med på Sovjetunionens krav på gränsändringar. Med pistolen mot huvudet är det inget fel att vika ned sig. Men vad hade hänt sedan? Ingen vet. Kanske hade Finland införlivats med Sovjetunionen som de tre baltiska staterna.
Det är ganska givet att Finland skulle införlivats med Sovjetunionen på samma sätt som Baltikum. Så lite cyniskt uttryckt så fanns de bara två alternativ för de fallna, finska männen. Antingen att falla i finska uniformer för att stoppa sovjetmakten eller att falla i sovjetiska uniformer för att främja sovjetmakten. Dessutom skulle det andra alternativet inneburit 50 år av sovjetiskt förtryck med avrättningar och Gulag-deportationer som Finland nu slapp.
Sovjetunionen lät mycket riktigt bli att införliva Finland. Ett onödigt krig.
Du skriver: ”Med det gick finska delegationen fullt medvetet mot krig!” Detta är att vända upp och ned på historien. Finland ville inte ha krig hösten 1939. Finland anföll inte Sovjetunionen. Det var faktiskt Sovjetunionen som anföll Finland.
Något slutgiltigt svar som alla skulle kunna enas om kan inte uppnås i denna fråga. Jan Hagbergs och andras kommentarer träffar nog rätt på många sätt. Jag vill bara så här i efterskott påminna om den brist på förtroende som rådde mellan parterna. Tyskland hade redan varit här uppe tjugo år tidigare och vunnit ett krig för den finska högerns räkning och Finland hade gott om kontakter med Tyskland genom hela trettiotalet. Misstron var stor från rysk sida då man självfallet kände till den russofobi som odlades i vida samhällskretsar.
Stalin förgrep sig men fick sedermera rätt i sak att Leningrad i högsta grad var hotat och sårbart. Debatten fokuseras ständigt på Stalins planer som överdrivs, medan Finlands planer förbigås och är svåra att verifiera på ett sätt som tillfredsställer krav på dokumentation. Mannerheim var nämligen den centrala militära gestalten och hans bakgrund låg i det ryska tsardömet, som han beundrade och där han hade fått all sin militära utbildning. Föreställ er att ni i det stora grannlandet har en förhatlig regering som ni helst ville se försvinna och samtidigt ser historiens effektivaste (som man trodde) krigsmaskin byggas upp i det beundrade Tyskland. Det sätter fantasin i rörelse och realiteterna glöms bort hos ett folk som hade en benägenhet för önsketänkande. Dessa tankar som i grund och botten motiverade handlingarna håller man för sig själv och därför uppstår gåtor i historieskrivningen som inte kan förklaras.
Finland upplevde tre krig under 1900-talet, alla hade bort undvikas, alla hade kunnat undvikas, men alla fick ha sina destruktiva förlopp. Och väldigt lite, om någonting alls har man lärt sig av dessa olyckor som omvandlas till krigsmytologi. Hade vi kvar 1800 -talets vapenteknologi idag skulle det inte vara svårt att locka till nya drabbningar, endast teknologins framsteg lägger hinder för nya äventyrligheter.
Vilken aktivitet i kommentarsfältet efter Jan Hagbergs inlägg! Jag vill bara i all anspråkslöshet påminna om Henrik Arnstads bok ”Skyldig till skuld” (Norstedts 2009), som behandlar Europas förhållande till det nazistiska Tyskland i samband med andra världskriget, bland annat också Finlands två krig med Sovjetunionen. Den avslöjade för mig en mängd viktiga orsakssammanhang som anknyter till innehållet i Jan Hagbergs text. Såvitt jag vet har den inte satt nämnvärda spår i den officiella historieskrivningen.
För Arnstad gick det åtminstone i Finland som det gått för landets ledande historiker på området, Juhani Suomi och Heikki Ylikangas, man försöker låtsas som om de inte existerar. Jag undrar om något av Suomi eller Ylikangas gällande krigsfrågan översatts till svenska och förklaringen är uppenbar, de är obekväma för etablissemanget och deras liturgi.