Detta är en mycket intressant artikel om en slags föregångare till Edward Snowden, en f.d. anställd i USA:s förvaltning, en man som hade samvete och är en anhägnare till demokrati, frihet och nationell självständighet – dvs. uppenbarligen en mycket sällsynt fågel inom USA:s statsförvaltning. Författare är William C Blum, vars faktarika böcker är grundläggande för den som vill skaffa kunskap om USA:s utrikespolitik. Följaktligen studeras de inte i svenska skolor eller på svenska universitet. De är CIA & USA:s verkliga utrikespolitik. 1998. Epsilon förlag och Rogue State. A Guide to the World’s Only Superpower. 2006. Zed Books.

Inlägget
”Under sitt yrkesverksamma liv i en värld av nationell säkerhet måste Edward Snowden ha gått igenom många intervjuer, lögndetektorundersökningar och ytterst detaljerade kontroller av bakgrund, samt varit tvungen att fylla i omfattande noga utformade formulär för att fånga någon form av lögn eller inkonsekvens. The Washington Post rapporterade 10 juni att ”flera tjänstemän sade CIA nu säkert kommer att börja granska den process genom vilken Snowden blivit anställd för att undersöka om det fanns några missade tecken på att han en dag skulle förråda nationella hemligheter.” Ja, det fanns ett tecken som de missat – Edward Snowden hade ett samvete inom sig.

Det var samma sak med mig. Jag började arbeta på utrikesdepartementet, planerade att bli en tjänsteman inom UD, med de bästa – de mest patriotiska – av intentioner, och tänkte göra mitt bästa för att dräpa odjuret ”den Internationella Kommunistiska Konspirationen”. Men sedan fasan, vare dag, av vad USA gjorde mot folket i Vietnam som mötte mig i media, det gjorde mig sjuk i hjärtat. Mitt samvete hade träffats, och ingenting som jag kunde ha sagt i en anställningintervju skulle ha varskott mina förhörsledareomv den möjliga faran jag utgjorde eftersom jag inte visste om faran själv. Inga frågor från mina vänner och släktingar kunde ha gett minsta antydan om att jag skulle bli en radikal anti-krigsaktivist. Mina vänner och släktingar blev lika överraskade som jag själv. Det fanns helt enkelt inget sätt för utrikesdepartementets säkerhetskontor att veta att jag inte borde anställas.

Så vad kan en dålig ”Nationell säkerhetsstat” göra? Sluta göra allt det hemska som upprör människor som mig, Edward Snowden, Bradley Manning och så många andra. Stoppa bombningarna, invasionerna, de ändlösa krigen, tortyren, sanktionerna, statskupperna, stödet till diktaturer, den unmitigated stöd till Israel, stoppa alla de saker som gör USA så hatat, som skapar alla de anti-amerikanska terrorister, som tvingar NSA – att i rent självförsvar – spionera på hela världen.

Avlyssning av planeten.
Ovanstående är titeln på ett kapitel i min bok ”Blum W. Rogue State. A Guide to the World’s Only Superpower. 2006. Zed Books. Här följer några utdrag som kan hjälpa till ge perspektiv på de aktuella avslöjandena kring Edward Snowden.

Kan människor på 2000-talet föreställa sig en större integritetskränkning på jorden, under dess hela historia? Om så är fallet, har de bara väntat på att tekniken ska hinna ikapp med fantasin.

Som en gigantisk dammsugare på himlen suger National Security Agency (NSA) upp det hela: Hemtelefon, kontorstelefon, mobiltelefon, e-post, fax, telex … satellitsändningar, kommunikation via fiberoptik, mikrovågslänkar, röst, text, bilder fångas upp av satelliter som kontinuerligt kretsar runt jorden. Sedan bearbetas detta av kraftfulla datorer 24 timmar om dygnet. Kanske miljarder meddelanden tas in varje dag. Ingen undkommer. Inte presidenter, premiärministrar, FN: s generalsekreterare, påven, drottning av England, ambassader, transnationella företags VD:ar, vänner, fiender, din faster Lena. Världshaven kommer inte att skydda dig. Amerikanska ubåtar har fäst avlyssningsutrustning under vatten i årtionden.

I ”Echelon” som lanserades på 1970-talet, driver NSA och dess partner i Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Kanada ett avlyssningsnätverk med stora, högt automatiserade avlyssningsstationer, som täcker hela världen. En av parterna kan be någon av de andra att avlyssna den egna inhemska kommunikation. Det kan då ärligt säga att det inte spionerar på sina egna medborgare.

Bortsett från kontroll av specifikt riktade individer och institutioner fungerar Echelon-systemet genom att urskillningslöst avlyssna stora mängder kommunikation och använda datorer för att identifiera och extrahera meddelanden av särskilt intresse. Allt som krävs för att flagga ett meddelande är att en av parterna använder ett av nyckelorden i Echelons ”ordbok/dictionary”. Listan över specifika mål vid varje given tidpunkt är utan tvekan omfattande och mofattade vid ett tillfälle organisationerna Amnesty International och Christian Aid.

Echelon arbetar utan officiellt erkännande av sin existens, än mindre utan någon demokratisk tillsyn eller offentlig debatt om det tjänar ett anständigt syfte. Omfattningen av Echelons globala nätverk är en produkt av årtionden av intensiv kalla-kriget-aktivitet. Men då kalla kriget upphörde har dess budget inte minskat utan ökat och ännu ett bevis på att kalla kriget var inte en kamp mot något som kallas ”den internationella kommunistiska konspiration ”.

Europaparlamentet började vakna upp i slutet av 1990-talet för detta intrång i kontinentens angelägenheter. En rapport 1998 rekommenderade olika åtgärder för att hantera den ökande strömmen av teknologier för övervakning. Det rekommenderade rakt på sak: ”Europaparlamentet bör avvisa förslag från USA för att göra privata meddelanden via globala kommunikationsnät [Internet] tillgängliga för amerikanska underrättelsetjänster.” Rapporten kritiserade Storbritanniens roll som en dubbel-agent som spionerar på sina europeiska partners.

Trots dessa farhågor har USA fortsatt att expandera ECHELON övervakning i Europa, delvis på grund av ökat intresse för kommersiella spionage för att avslöja industriell information som skulle ge amerikanska företag en fördel gentemot utländska konkurrenter. Mer i kommande blogginlägg.

Alla tiders visselblåsare – Philip Agee Före Edward Snowden, William Binney och Thomas Drake och före Bradley Manning, Sibel Edmonds och Jesselyn Radack fanns Philip Agee. Han avslöjade den mest häpnadsväckande och viktiga informationen om USA: s utrikespolitik som någon amerikansk statlig visselblåsare någonsin har avslöjat.

Philip Agee tillbringade 12 år (1957-1969) som CIA-handläggare, främst i Latinamerika. Hans första bok ”Inside the Company: CIA Diary”, publicerad 1974 – ett banbrytande arbete om CIA:s metoder och dess förödande konsekvenser. Den publicerades på c:a 30 språk och blev en storsäljare i många länder. Där fanns ett 23-sida appendix med namnen på hundratals hemliga agenter och organisationer.

På CIA:s lönelista fanns tidigare och dåvarande presidenter i Mexiko, Colombia, Uruguay och Costa Rica, ”vår arbetsminister”, ”vår vice-president”, ”min polis”, journalister, arbetskraft ledare, studentledare, diplomater och många andra. Om CIA ville sprida antikommunistisk propaganda, orsaka splittring inom vänstern, eller få kommunistisk ambassadpersonal utvisad, behöver den bara förbereda några bluff-dokument, presentera dem till lämpliga ministrar och journalister, och – vips! – Omedelbar skandal.
Agees mål med att namnge alla dessa individer var helt enkelt att göra det så svårt som han kunde för CIA att fortsätta sitt smutsiga arbete.

En valig taktik hos CIA var att skriva ledarartiklar och falska nyhetsartiklar som medvetet publicerades av latinamerikanska medier utan angivande av CIA:s författarskap eller att CIA betalat. Propagandavärdet av en sådan ”nyhets”-artikeln kan multipliceras med att den plockades upp och spreds av andra CIA-stationer i Latinamerika och ibland också i USA.

För att bekämpa arbetarklassen hade man en annan taktik. Massor av arbetarorganisationerna ibland knappt mer än namn på brevpapper, skapades, ändrades, kombinerades, avvecklades, och nya skapades igen, i nästan frenetiska försök för att konkurrera ut befintliga vänster-orienterade fackföreningar.

År 1975 var dessa uppenbarelser nya och chockerande. För många läsare var detta första ledtråden till att amerikansk utrikespolitik inte var vad de lärt sig i high-school eller vad New York Times hade rapporterat.

Detta är ”en autentisk redogörelse för hur en vanlig amerikansk eller brittisk” handläggare ” arbetar, allt presenterat med dödlig precision”, skrev Miles Copeland, en före detta CIA-stationschef och ivrig fiende till Agee. Det finns ingen CIA-anställd som är mer hatad av underrättelsetjänsten än Agee.)

I motsats till Agee har Wikileaks ej publicerat namnen på hundratals informanter från de nästan 400 000 handlingar om Irak-kriget som släpptes.

År 1969, innan boken publicerades, slutade Agee på CIA. På flykt från CIA, där han ibland bokstavligen flydde för sitt liv – utvisades Agee från, eller vägrades tillträde till Italien, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna och Norge. (Västtyskland gav honom så småningomasyl eftersom hans fru var en ledande ballerina i landet.) Agee berättare detaljerat om sin tid på flykt i boken ”On the Run (1987)”.

i Andra om: Snowden, Assange,Manning, CIA, Massmedia, petition,
Wikileaks, Correa,Ecuador, asyl, Obama, NSA, tortyr, terrorstat,svek, CIA, Massmedia, USA, Politik, lögner, juridik blockad demokratiradion massmedia rättvisa yttrandefrihet desinformation internet e-mail spioneri telefoni

Blum om Snowden Upprop för Snowden Guardian 9/6 PRISM DN Washington Post SvD 10/6AB 10/6 Expressen 10/6 New YorkerTruthdigger Jonathan Turleys blogg SKP-bloggen SKP-bloggen Motvallsbloggen 5/1 AB 8/6 Henrik Alexandersson Nyhetsbanken SvD om Kuba 26/11 Svenssonbloggen Kommunisternas blogg Anarkia FIB-Kulturfront. DN stoppas text om Gaza Dagens ekot om Arne Modig på Kuba Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska