Jag har tidigare publicerat några artiklar som tyvärr visar att Amnesty inte är en sakligt inriktad oberoende organisation då det till exempel gäller Syrien.
Kan vi lita på Amnestys rapport om Syrien?;
Storbritanniens Syriensambassadör anser att Amnesty-rapporten ohållbar;
Tillförlitlig Amnesty-rapport om Syriens fängelser?;
Förnya Svenska Amnesty!

Dagens artikel.
Öppet brev till Amnesty International från Amnesty Internationals tidigare samvetsfånge Camilo E. Mejía, om våldet i hans födelseland Nicaragua. Telesur och Portside

”Genom detta brev vill jag uttrycka mitt entydiga fördömande av Amnesty International med avseende på den destabiliserande roll organisationen spelat i Nicaragua, mitt födelseland.

Jag inleder detta brev med ett citat av Donatella Rovera, som nu varit en av Amnesty Internationals fältutredare i mer än 20 år:

”Konfliktsituationer skapar mycket politiserade och polariserade miljöer … Deltagare och intressenter anstränger sig oerhört för att manipulera eller tillverka ’bevis’ för både intern och extern konsumtion. Ett färskt – men inte alls det enda – exemplet är den syriska konflikten i det som ofta kallas ’YouTube-kriget’, där en mängd olika tekniker används för att manipulera videofilmer av incidenter som inträffat vid andra tillfällen på andra ställen – även i andra länder – och presentera dem som ’bevis’ på grymheter begådda av den ena eller andra parten i konflikten i Syrien.”

Roveras anmärkningar, som gjordes 2014, beskriver korrekt situationen i Nicaragua idag, där även inledningen till krisen manipulerades för att få till ett avståndstagande mot den nicaraguanska regeringen. Amnesty Internationals illvilliga rapport – ”Skjut för att döda: Nicaraguas strategi för att kväva protester” – kan plockas isär punkt för punkt, men det kräver dyrbar tid som det nicaraguanska folket inte har, så därför kommer jag att koncentrera mig på två huvudpunkter:

1. Rapporten saknar helt neutralitet
2. Amnesty Internationals roll bidrar till det kaos som landet befinner sig i

Den berättelse som överenskommits av den lokala oppositionen och västerländska företagsmedia är följande: att president Daniel Ortega ville minska de månatliga utbetalningarna till pensionärerna med 5 procent, och att han skulle öka inbetalningarna till socialförsäkringssystemet från löntagare och arbetsgivare. Reformerna gav upphov till protester, svaret på vilket var ett regeringsbeordrat folkmord av fredliga demonstranter: mer än 60, de flesta studenter. En dag eller två senare skulle Nicaraguas regering vänta tills mörkret fallit för att skicka ut sin polisstyrka och decimera den nicaraguanska befolkningen, natt efter natt, i stad efter stad, och samtidigt förstöra sina egna offentliga byggnader och döda sina egna poliser, för att sedan kulminera detta mordiska raseri med en massaker på Mors Dag, och så vidare.

Ovanstående återges visserligen inte exakt likadant av alla regeringsfientliga aktörer men det samstämmiga är att regeringen begår folkmord, och att presidenten och vicepresidenten måste avgå.

Amnesty Internationals påståenden bygger mestadels på vittnesmål från regeringsfientliga vittnen och offer, eller på obekräftad och mycket manipulerad information från USA-finansierade media och NGOer, gemensamt kallade ’civilsamhället’.

De tre viktigaste media som nämns i rapporten – Confidencial, 100% Noticias, och La Prensa – är svurna fiender till Ortega-regeringen. De flesta av dessa oppositionsmedia – tillsammans med några, om inte alla, av de viktigaste NGOer som nämns i rapporten – finansieras av USA genom organisationer som National Democratic Institute (NDI) och National Endowment for Democracy (NED). Dessa har av den pensionerade amerikanska kongressledamoten Ron Paul beskrivits som ”en organisation som använder amerikanska skattepengar för att faktiskt underminera demokratin genom att ösa pengar på gynnade politiska partier eller rörelser utomlands. Det finansierar färgkodade ’folkliga revolutioner’ utomlands som mer liknar sidor ur Lenins skrifter om hur man stjäl makten än äkta inhemska demokratiska rörelser.”

Amnestys rapport bygger väldigt mycket på 100% Noticias, en regeringsfientlig nyhetskanal som har sänt manipulerat och uppviglande material för att piska upp ett hat mot den nicaraguanska regeringen, inklusive bilder på fredliga demonstranter – omedvetna om det faktum att demonstranterna bar pistoler och gevär och sköt på poliser under händelser som av nätverket rapporterades som polisförtryck av oppositionens demonstrationer. På Mors Dag rapporterade 100% Noticias den påstådda skjutningen av obeväpnade demonstranter av polisens prickskyttar, inklusive en händelse där en ung man fått sin skalle krossad. Kanalen följde upp rapporten med ett foto som Rovera skulle referera till som en incident ”inträffat vid andra tillfällen på andra ställen”. Fotot i rapporten delades snabbt på sociala medier med länkar till tidigare nätartiklar med samma bild.

En av de källor (fotnot # 77) som citeras för att bekräfta påståendet patienter som skadats vid oppositionens manifestationer nekats vård vid statliga sjukhus – en av de viktigaste anklagelserna som upprepas och bekräftas av Amnesty International – är en presskonferens som publicerades av La Prensa, i vilken chefskirurgen förnekar påståendena att han blivit avskedad eller att sjukhusets tjänstemän vägrade vårda de protesterande i början av konflikten. ”Jag upprepar,” hör man honom säga, ”som chefskirurg, jag upprepar ordern: att ta hand om, det kommer jag att vara tydlig med, att ta hand om hela befolkningen som kommer hit, utan att efterforska någonting alls.” Med andra ord, en av Amnesty Internationals egna källor motsäger ett av rapportens viktigaste påståenden.

Ovannämnda exempel på manipulerade och påhittade bevis, för att låna Amnestys egen utredares ord, är bara ett litet urval men de fångar kärnan i denna variant på USA-sponsrade regimskiften. Rapporten utgår från påståenden från den ena sidan av konflikten och backas upp med starkt förvanskade bevis. I slutändan bidrar den till att skapa illusionen av en folkmordsstat, vilket i sin tur ger upphov till mer anti-regeringsstämningar lokalt och utomlands, och banar vägen för alltmer aggressiv utländsk intervention.

En annorlunda berättelse
De ursprungliga reformerna av socialförsäkringen föreslogs inte av Sandinist-regeringen utan av Internationella valutafonden (IMF), och de stöddes av en inflytelserik sammanslutning av företagare kallad COSEP. De innefattade en höjning av pensionsåldern från 60 till 65 år och en fördubbling av antalet inbetalningar från 750 till 1 500 för att få full social trygghet. Bland de drabbade pensionärerna är cirka 53 000 anhöriga till de som stupade i 1980 års väpnade konflikt, från både Sandinist-armén och Contras, dvs den armé av legosoldater som finansierades av USAs regering på 1980-talet, ungefär samtidigt som NED skapades, delvis för att stoppa spridningen av Sandinismen i Latinamerika.

Nicaraguas regering motverkade IMF-reformerna genom att avvisa att någon grupp pensionärer skulle hamna utanför, och föreslog en 5-procentig minskning av pensionerna, en ökning av alla avgifter till socialförsäkringssystemet och skattereformer som tog bort det tak som skyddade Nicaraguas högsta löner från högre beskattning. Näringslivet blev rasande och organiserade de första demonstrationerna tillsammans med NGOer, med reformerna som svepskäl på samma manipulerande sätt som Amnesty Internationals rapport förklarar dem: ”Reformen ökade de sociala avgifterna från både arbetsgivare och löntagare och införde ytterligare 5 procent bidrag från pensionärerna.”

Den fortsatta berättelsen, upprepad och validerad av Amnesty International, är att demonstranterna är fredliga och folkmordsregeringen är irrationellt inriktad på att helt öppet begå grymheter. Under tiden fortsätter antalet döda bland sandinistanhängare och polisen att stiga. I rapporten anges att ballistiska undersökningar tyder på att de som skjuter på demonstranter sannolikt är tränade krypskyttar, och pekar på regeringsinblandning, men nämner inte att många av offren är sandinister, vanliga medborgare och poliser. Den nämner inte heller att de ”fredliga demonstranterna” bränt ner och förstört mer än 60 offentliga byggnader, bland dem många stadshus, sandinisthus, marknader, hantverksbutiker, radiostationer med mera. Den nämner inte heller att demonstranterna byggt ”tranques” (vägspärrar) för att försvaga ekonomin som en taktik för att fälla regeringen. Sådana ”tranques” har blivit extremt farliga platser där mord, rån, kidnappning och våldtäkt av minst ett barn har ägt rum. En ung gravid kvinna, vars ambulans inte släpptes igenom, dog den 17 maj. Alla dessa brott förekommer dagligen och är väl dokumenterade men finns inte med i Amnesty Internationals rapport.

Fastän organisationen har rätt att kritisera regeringens klena svar på de första protesterna, var detta svar inte helt osant. Enligt rapporten sade vicepresident Murillo: ”De (demonstranterna) hade hittat på rapporter om dödsfall … som en del av en strategi mot regeringen.” Det som Amnesty utelämnar är att flera av de studenter som rapporterats som döda senare dykt upp i livet – en av dem i Spanien – medan andra inte dödades vid demonstrationer, och inte heller var studenter eller aktivister: en dog av en förlupen kula och en annan dog i sängen av hjärtinfarkt.

Amnestys rapport utelämnar också att många studenter har övergivit rörelsen, då de menar att det finns kriminella som förskansat sig vid universiteten och de olika ”tranques” och som bara är intresserade av att destabilisera landet. Dessa brottslingar har skapat ett tillstånd av ihållande rädsla bland befolkningen; utkräver ”skatt” av dem som vill passera; förföljer de som vägrar att låta sig hållas kvar; kidnappar, slår och torterar dem och sätter deras bilar i brand. En vanlig företeelse är att kläda av offren, måla deras nakna kroppar offentligt med den nicaraguanska flaggans blå och vita färger och sedan släppa dem och få dem att springa innan de skjuter ned dem med hemmagjorda granatkastare. All denna information, som inte kom med i rapporten, finns tillgänglig i många videor och andra källor.

Varför Nicaragua?
En snabb genomgång av de historiska relationerna mellan Nicaragua och USA visar en tydlig rivalitet. Sedan mitten av 1800-talet har Nicaragua bekämpat USAs inblandning i landets inrikes frågor, ett motstånd som fortsatt genom 1900-talet: först med general August C. Sandinos kamp på 20- och 30-talen, sedan med Sandinisterna – organiserade som Sandinististiska Nationella Befrielsefronten (FSLN) – som 1979 störtade den 40-åriga Somoza-familjens diktatur. Trots att den nått makten genom väpnad kamp, utlyste FSLN val strax efter sin seger 1984, och förlorade så småningom till ytterligare en USA-stödd koalition av högerpolitiska partier 1990. FSLN lyckades återigen, med hjälp av pakter med kyrkan och oppositionen, att vinna valet 2006 och har varit kvar vid makten sedan dess.

Utöver Nicaraguas nära band med Venezuela, Kuba, Ryssland och i synnerhet Kina, med vilket landet undertecknat ett avtal om att bygga en kanal, är den andra huvudorsaken till att USA är ute efter sandinisterna Nicaraguas mycket framgångsrika ekonomiska modell, som utgör ett existentiellt hot mot den neoliberala ekonomiska ordning som infördes av USA och dess allierade.

Trots att landet alltid varit bland de fattigaste på den amerikanska kontinenten och i världen har Nicaragua – sedan Ortega återkom till makten 2007 – lyckats minska fattigdomen med tre fjärdedelar. Före protesterna i april uppvisade ekonomin under flera år en stabil årlig tillväxt på cirka 5 procent. Landet hade den tredje snabbast växande ekonomin i Latinamerika, och Nicaragua var en av de säkraste nationerna i regionen.

Regeringens uppgraderingar av infrastrukturen har underlättat handeln mellan Nicaraguas fattigaste medborgare. De har skapat tillgång till utbildning på alla nivåer för alla. Det finns program för markfördelning, bostäder, kosthållning med mera. Fastän blygsamt, är hälsovårdssystemet inte bara utmärkt utan också tillgängligt för alla. Cirka 90 procent av den mat som konsumeras av Nicaraguas befolkning produceras i landet och cirka 70 procent av arbetstillfällena kommer från gräsrotsekonomin – i stället för från transnationella företag – och även från små investerare från USA och Europa som flyttat till landet och nu utgör en drivkraft inom turistnäringen.

Fräckheten att lyckas – att ge sina fattigaste medborgare ett liv med värdighet, att vara ett exempel på suveränitet för rikare och starkare nationer, allt i direkt motsättning till den neoliberala modellen och dess betoning på privatiseringar och åtstramning – har återigen gjort Nicaragua till måltavla för USAs intervention. Föreställ dig vilket exempel de utgör för andra nationer, vars ekonomier redan strypts av neoliberal politik, som blir medvetna om att ett av de fattigaste länderna på jorden kan föda sitt folk och få sin ekonomi att växa utan att kasta sina fattigaste medborgare till de kapitalistiska vargarna. USA kan aldrig tolerera ett sådant farligt exempel.

Avslutningsvis
Nicaraguas regering har, som alla regeringar, brister och motsägelser att åtgärda och som sandinist själv vill jag se partiet omdanas på olika viktiga sätt, både internt och externt. Jag har dock avstått från att här ta upp dessa brister och motsägelser, eftersom de våldsamma protesterna och det efterföljande kaos vi upplevt inte är resultatet av den nicaraguanska regeringens brister, utan snarare av dess många framgångar. Denna obekväma sanning är anledningen till att USA och dess allierade, inklusive Amnesty International, har valt att ”skapa mycket politiserade och polariserade miljöer … och anstränger sig oerhört för att manipulera eller tillverka ’bevis’ för både intern och extern konsumtion.”

I en tid då till och med OAS, FN och Vatikanstaten har uppmanat till fredliga och konstitutionella reformer som det enda sättet att lösa konflikten, har Amnesty International fortsatt att bönfalla det internationella samfundet att inte ”överge det nicaraguanska folket.” En sådan partisk inställning, som på ett oanständigt sätt baseras på mycket manipulerad, förvrängd och ensidig information, har gjort den hemska situationen i Nicaragua ännu värre. Förlusten av nicaraguanska liv, inklusive de som ignoreras av Amnesty International, har utnyttjats för att tillverka de ’bevis’ som används i organisationens rapport, vilket gör organisationen medskyldig till den framtida utländska intervention som kan komma att drabba det nicaraguanska folket.
Det är nu upp till organisationen att korrigera detta fel och göra det på ett sätt som visar på ett starkt engagemang först och främst för sanningen – vartän det kan leda – och för neutralitet, fred, demokrati och alltid för alla nationers suveränitet.

Vänliga hälsningar
Camilo E. Mejia

Camilo Mejía är en veteran från Irakkriget och krigsmotståndare, född i Nicaragua. Han är son till Carlos Mejía Godoy, som skrev många av de stora sandinistiska revolutionssångerna men som sedan många år nu varit medlem i oppositionen mot Sandinist-regeringen. Camilo var en av Amnesty International ”samvetsfångar” för sitt motstånd mot Irak-kriget.

Akutvarning – omedelbar åtgärd behövs
Kräv av Democracy Now att man intervjuar Camilo Mejía och Brian Willson för att balansera deras Nicaragua-rapportering
Democracy Now har anslutit sig till företagsmedia och stora delar av de liberala medierna för att ge vilseledande, ensidig rapportering om det tragiska våldet och social oron i Nicaragua. Vi kräver en högre standard från Democracy Now!
Skicka ett mail nu till producers@democracynow.org
1. Kräv en balanserad rapportering inklusive historiska sammanhang för de tragiska händelserna i Nicaragua idag.

2. Be dem intervjua Camilo Mejía och Brian Willson, två experter som tidigare medverkat i deras program som erkända experter.
Brian Willson är en Vietnam-veteran och fredsaktivist som har erhållit medborgarskap i Nicaragua, där han nu bor. Han har organiserat solidaritet med det nicaraguanska folket och andra folk som av USA hotats i årtionden, genom egna handlingar och som en aktiv medlem av Veteraner för Fred. Den 1 september 1987, samtidigt som han protesterade mot sändningen av amerikanska vapen till Centralamerika i samband med det USA-stödda Contras-kriget. Brian påkördes av ett ammunitionståg som inte gick att stoppa. Han förlorade båda benen från knäet och ned och fick en allvarlig huvudskada.

Både Camilo Mejía och Brian Willson är trovärdiga vittnen till händelserna i Nicaragua och experter på den långa historien om USA insterventioner och inblandningar i Nicaraguas interna angelägenheter. Utmana Democracy Now! att bevisa sin objektivitet genom att inkludera deras röster i programmets rapporting om Nicaragua.

Skicka ett mail nu till producers@democracynow.org

Läs mer om Nicaragua här:
USA-stödda högern i Nicaragua förkastar plan för en fredlig utveckling
Vad händer i Nicaragua? Finanselitens roll. Del 3
Vad händer i Nicaragua – del 2? Colombias roll.
Vad händer i Nicaragua? På debatt i Sverige?
USA motarbetar Nicaraguas utveckling;
Nicaragua: Förkrossande seger för Sandinisterna i kommunalvalet
Nicaragua: Sjuka barn och gravida dör på grund av den USA-stödda högeroppositionens barrikader

i Andra om: opposition, Nicaragua,imperialism, finanselit, Massmedia, USA, Politik, Amnesty ekonomi