Nu börjar verkligen spelet om Brexit på riktigt

Denna mycket aktuella artikel har skrivits av Ulf Karlström, Norrköping som är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Han har berikat bloggen med många artiklar i olika ämnen – senast om skolan problem! Dit hör flera artiklar om EU, senast en 20/1 i år. Spelet om EU börjar på riktigt Han har också i flera år suttit i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU.
cameron_2459586b
Den förre toryledaren och premiärministern Cameron satsade allt på ett kort med att utlysa en folkomröstning om EU-medlemsskapet. Med utspelet tänkte Cameron slå två flugor samtidigt: tysta EU-kritikerna inom det egna partiet och avväpna UKIP, kometen i brittisk politik. Hela etablissemanget i England, med undantag för några stora tabloidtidnignar, satsade på pro-EU, eller Remain, som det hette, inför omröstningen i juni förra året. Det kan noteras att motsvarande skedde i svenska media, inklusive public service. Här bedrev man ogenerat ren kampanjjournalistik. En normalt sansad utrikeskorrespondent för P 1 som Staffan Sonning miste totalt omdömet.

Och resultatet vet vi ju. Cameron å sin sida tappade både kronan och kungariket. Fram steg då prästdottern Theresa May, som hållit en låg profil under kampanjen, men lutade åt Brexit. Snabbt tog hon över premiärministerposten och utnämnde tre personer att driva Brexit, bl a den kände EU-kritikern och förra Londonborgmästaren Boris Johnson.
Theresa May
Nu hände inga jordskrev efter valet. Tvärtom gick börskurserna upp något, och efterhand har brittiska pundet fallit, vilket gynnat brittisk exportindustri. Men de svarta korparna har kraxat hela tiden, med domedagsprofetior. En grupp, utifrån orkestrerade (SvD 24/1), privatpersoner drog frågan om processen inför rätta. Syftet var att parlamentet skulle sätta villkoren vid förhandlingarna med EU. Och parlamentet domineras av EU-kramare. Tanken var att Storbritannien skulle förhandla om att i stort ”vara kvar i EU, men ända lämna EU”. Konkret betydde det att de s k fyra friheterna – varor, tjänster, kapital och arbete – skulle bestå och England skulle fortsätta att betala till EU, men ej vara med i EU, och måhända slippa några mindre EU-påbud av måttligt värde. Den grova skiss kallas ofta för en ”mjuk Brexit”.

Inför korparnas kraxande har Toryregeringen uppenbarligen haft problem. Så valde Storbrittaniens EU-ambassadör, Ivan Rogers, att avgå under sin första arbetsdag efter julledigheten, och vidare avgick en av ”de tre vise männen”, dvs de tre i regeringen med direkt ansvar för Brexitprocessen. Det var ett aber för Theresa May, liksom rättsprocessen. Det var bakgrunden till späningen inför det Theresa Mays Stora Linjetalet 17 januari. Vad blev då resultatet? SvDs korrespondent toppade sin artikel (18/1) med rubriken: ”Förvåning och EU-tystnad reaktion på Mays linje”.

Premiärministern talade i 45 minuter och slog fast tre punkter:

1. Det finns inget mellanting, antingen har man de fyra ”friheterna” eller så har man dem inte. Storbritannien skall lämna EU och därmed formellt den inre marknaden.

2. Storbritannien ska knyta egna handelsförbindelser med resten av världen, gå ur tullunionen med EU, men kanske ändå i viss omfattning stanna kvar.

3. Man skall slopa stora delar av EU:s lagstiftning, men behålla en hel del av lagstifningen. Därmed minskar ”berget” av lagar som måste skrivas om, och Brexit ter sig mer hanterligt.

Därutöver innehöll talet mycket av peptalk. Storbritannien skall förbli ”starkt” och dessutom bli ett mer ”globalt Storbritannien”. Vad det betyder i den globaliserade världskapitalismen är högst oklart, utom att man mer skall vända sig till USA.
eu-brexit
Ännu har inte EU spelat ut sina kort. England är alldeles för stort att för att EU skall ha råd att ”tjura” och köra en stenhård förhandlingslinje. Storbrittain är finansiellt en stormakt och kan å sin sida spela ut vissa kort. Finansminister Philip Hammond sa i en intervju med den tyska tidningen Welt am Sonntag att det är möjligt att Storbritannien slopar ”en europeisk ekonomi med ett europeiskt skattesystem” efter brexit. Theresa May har också tidigare antytt något sådant (SvD N 22/11 -16). Konkret handlar det om att konkurrera med bolagsskatt m m. Det vill EU undvika. Frågan är om man vill undvika det till ”varje pris”? Det är något som återstår att se.

Den 23 januari kom Högsta domstolens Brexitbeslut. Korparna slutade tvärt att kraxa. Premiärminister Theresa May vann sin första avgörande seger. Utmaningarna på vägen mot hennes version av Brexit blir allt färre. Åtta av den högsta domstolens elva domare ansåg att det bara är parlamentet som får sätta i gång utträdet ur EU. Regeringen får alltså inte agera utan godkännandet av de folkvalda politikerna i parlamentet. Majoriteten av parlamentarikerna har dock redan lovat att rösta för utträdet. Ock viktigast av allt, parlamenten i Skottland, Nordirland och Wales har inget att säga till om i frågan, utan måste godkänna utträdet. Där var alla elva domare i HD ense (SvD 24/1)

Skottland röstade mot Brexit, och deras ledande politiker fortsätter att försöka sätt käppar i Brexithjulet. Den skotska regeringen har redan lämnat in femtio korrigeringar till ett lagförslag om artikel 50. Försteministern Nicola Sturgeon har lovat hålla en ny folkomröstning om självständighet ifall Storbritannien lämnar den inre marknaden. Emellertid står Sturgeon inför ett svårt dilemma. Tidpunkten är inte helt rätt, då majoriteten av skottarna vill att landet ska fortsätta höra till Storbritannien.

Så inträffade då det märkliga att korparna slutade kraxa. Det skedde sent på kvällen den 8/2. Då röstade brittiska parlamentets underhus för att lämna in ansökan om utträde enligt § 50 i förlängning kunna leda till ett ”race to the bottom”. Den typen är utspel/hot är naturligtvis något Lissabonfördraget. Med en rungande majoritet av 494 röster för och 122 röster mot biträdde Underhuset regeringens förslag. Den slutliga voteringen hade föregåtts av flera voteringar, där det ena kravet efter det andra på tillägg, dvs villkor för utträdesbegäran, sopades undan. T ex förslaget om en ny folkomröstning fick endast stöd av 33 ledamöter.

När krutröken skingrades över slagfältet den 8/2 framstod Theresa May som den totale segraren. Inte ett enda av alla förslag på tillägg, totalt 85 sidor, hade vunnit – alla hade avvisats.

Närmast skall Överhuset ta ställning till regeringens minimalistiska proposition, som bara säger att Storbrittaniens regering har i uppdrag att lämna in § 50-ansökan. Efter det är de första ronderna i matchen om Brexit avklarade. Sedan återstår den två år långa huvudmatchen med EU-kommissionen. Och var så säker: den svårt sargade korpkören kommer då att börja kraxa igen.

Bloggen har behandlat Brexit i några andra inlägg:
I. Några av Ulf Karlströms artiklar om EU:
Spelet om EU börjar på riktigt
* ”Är EU enda räddningen eller hur socialdemokrater förtvivlat letar efter verktyg” http://jinge.se/mediekritik/ar-eu-enda-raddningen-eller-hur-vanstersocialdemokrater-fortvivlat-letar-efter-verktyg.htm
* ”EU, euron och Grekland: Vadan och varthän”? http://jinge.se/mediekritik/eu-euron-och-grekland-vadan-och-varthan.htm
* ”Vem bestämmer i EU”?http://jinge.se/mediekritik/vem-bestammer-i-eu.htm
II. Artiklar av mig.
Ökad majoritet för Brexit.
Vilka är Brexit-grupperna?
Brexit 160222
Folkomröstningen om Brexit – frågan avgjord nu?
160625 Att hämnas på Brexit
III. Brexit, populismen och tiggeriet

i Andra om: , , , ,, , ekonomi, , ,

  4 comments for “Nu börjar verkligen spelet om Brexit på riktigt

  1. Jan Nybondas
    19 februari, 2017 at 14:26

    Brexit kommer aldrig att ske sade alla TV-soffors förståsigpåare före folkomröstningen. Brexit kommer aldrig att ske skrev en lång rad kolumnister ännu efter folkomröstningen. Förutom att dessa tyckares analytiska förmåga aldrig varit beaktansvärd finns här ett element värt att begrunda. Varför verkar utträdet ske så friktionsfritt ? Mitt svar på denna fråga är att det bland breda kretsar inom det brittiska etablissemanget funnits en anti-EU linje som de valt att hålla tyst om. De är i själva verket lättade för att det gick som det gick. Motiven varierar, men de har blivit alltmer frustrerade av de skrankor EU lagt på nationellt självbestämmande och tror att fördelarna kommer att överväga nackdelarna. Det stolta Storbritannien ledda av Frau Merkel och herr Barroso och numera herr Juncker ? No way – Rule Britannia !

  2. Rottneros
    19 februari, 2017 at 16:17

    Det är inte Storbritanien som är problemet, utan EU-hydran. Det är den som har gigantiska problem att lösa. Anledningen till Camerons vågspel var att invändningarna mot EU-förmynderiet återfinnes i hela samhällspyramiden, han kunde inte fortsätta. Utan jämförelser i övrigt påminner det om AKB´s senaste SD-utspel, hon måste helt enkelt prata med SD. Hur hon än gör blir halva partiet ursinningt.

  3. 19 februari, 2017 at 20:32

    Det hänger inte på klasstillhörighet eller ens vad man tidigare ansett om EU ifall någon ogillar vad som sker i Luton, London.

    youtube.com/watch?v=wSsCCx2pVXo

    Brexit är sannolikt inte slutet på den gudibehagliga härligheten, bara början. Brexit kommer bara stoppa införseln, inte påbörja deportationen av problemet. Det är givetvis nästa steg, oavsett om man vill det eller inte, för islamisterna tänker i vart fall inte konvertera, inte ens till Bahá’í.

    Problemet som nu kan observeras i Luton kommer med stor sannolikhet stiga medan de muslimer som är intelligenta nog att se igenom den extrema sektens lögner eller de etniska engelsmännen inte kommer reproducera sig i lika hög grad som islamisterna.

    Salman Rushdie som nu lever under ständigt dödshot från en ”fatwa” för att han avslöjat satansverserna vilka imamer, ayatollor och mullor ville dölja, kanske snart måste fly igen eftersom muslimerna rekryteras även till polisen och ingenting är 100% tätt ändå.

  4. maggan
    20 februari, 2017 at 21:13

    Att göra ”Britain greater” är verkligen ett hån, när man tänker på vilken roll löntagare verkligen spelar i det kapitalistiska samhället: De ska inte strida för högre löner, utan för nationens rätt och för slutet på statmaktens vanmakt inom EU. Man översätter sina svårigheter att livnära sig, med att nationen inte är suverän gentemot utlandet, och att främlingarna är den personifierade bristen på nationell bestämmanderätt.
    Att ingå allianser med andra stater sker alltid med ändamålet, att öka den egna nationens rikedom och makt. Men samma princip gäller, om nationen inte vill ingå allianser med andra stater! Att kapitalet ska växa och att alla andra avdelningar i samhället ska tjäna det syftet och att den egna nationens politiker ska garantera detta är principen som gäller. Suveränitetsförlusten i EU är nu inte längre en fördel för alla medlemmar, utan endast för den tyska ledarmakten. Men är en suverän kapitalistisk stat verkligen något som räddar de fattiga från kapitalismen?

    För ledarmakterna i EU innebär Brexit inte bara att de förlorar en ekonomisk stormakt med ett internationalt finanscenter inom den gemensamma marknaden, utan att en diplomatisk och militär stormakt i världspolitiken, en atomvapenmakt med vetorätt i FN, fattas i framtiden. Värdspolitiskt reducerar Brexit EU-medlemmarnas imperialistiska slagkraft.
    Inget europeiskt land har för sig den styrka som behövs för att bli imperialistisk stormakt, det gäller även för Tyskland och Frankrike, som hittills kunnat stödja sig på den brittiska makten. GreatBs „special relationship“ med världsmakten USA har gjort den till den militära ledarmakten i Europa (NATO).

Comments are closed.