Anders Romelsjö på jinge.se

Fidel Castro om Obamas besök

Den här artikeln publicerades i mars på bloggen. Jag kan inte låta bli att återpublicera den nu är Fidel Castro fördöms så av många som hyllar Obama.

Fidel Castro har publicerat en artikel i Granma på Kuba i samband med Barack Obamas besök där. Den har översatts av Eva Björklund. Titeln på artikeln är ”Brother Obama: In the Footprints of the Conquistadores”. Den har också publicerats i Counterpunchhttp://www.counterpunch.org/2016/03/29/brother-obama-in-the-footprints-of-the-conquistadores/. Fidel Castro är inte särskilt entusiastisk kan man lugnt påstå. Varför skulle han vara det? DN skrev igår till och med ”Fidel Castro sågar Obamas besök på Kuba” http://www.dn.se/nyheter/varlden/fidel-castro-sagar-obamas-besok-pa-kuba/
Observera att USA fortfarande har kvar sitt fullständigt olagliga embargo mot Kuba, som i hög grad hindrat landets utveckling.
Ukraina embargo
”Vi behöver inte några gåvor från imperiet. Våra ansträngningar kommer att förbli lagenliga och fredliga, det är vårt åtagande gentemot alla vi människor som lever på detta jordklot.”

Fidel Castros artikel. De spanska kungarna kom med erövrarna och ägarna, deras spår finns kvar i guldsökarnas cirkulära förläningar i flodsanden, en skamligt och kränkande utplundring vars många lämningar runt om i landet kan avläsas från luften.

Dagens turism inriktar sig till stor del på att avnjuta landskapens fröjder och avsmaka läckerheterna i våra hav, alltid med en andel till de stora utländska privatbolagen, vilkas vinster – om de inte når upp till miljarder dollar – inte tilldrar sig någon som helst uppmärksamhet.

När jag nu ser mig tvungen att ta upp detta tema, bör jag tillägga, framför riktat till ungdomarna, att få personer inser betydelsen av detta förhållande i denna särskilda tid i mänsklighetens historia. Jag vill inte påstå att tiden har gått förlorad, men jag tvekar inte att bekräfta att vi inte har den information som behövs, varken ni eller vi, om de kunskaper och medvetenheter vi borde ha för att möte de utmaningar verkligheter ställer oss inför. Till att börja med måste vi beakta är att våra liv bara är en bråkdel av en historisk sekund, som också måste ägnas åt att tillgodose alla människors livsviktiga behov. Ett utmärkande drag för detta är tendensen att övervärdera dess betydelse, vilket å andra sidan står i kontrast mot det enastående antal människor när de mest högtflygande drömmar.
Men, trots allt, ingen är god eller dålig på egen hand. Ingen av oss är särskilt skapad för den roll vi måste åta oss i ett samhälle i revolution, även om vi kubaner hade fördelen att kunna räkna med ett föredöme som José Martís. Jag frågar mig till och med om han måste stupa eller ej i Dos Ríos, när han sa ”nu är det dags för mig”, och laddade geväret mot de spanska styrkorna samlade eldgivning från skyttegraven. Han ville inte återvända till USA och det fanns ingen som skulle kunna tvinga honom att göra det. Någon rev ut några sidor ur hans dagbok. Vem bär skulden för förräderi, som utan tvekan var ett verk av en skrupelfri konspiratör.
Det fanns åsiktsskillnader mellan cheferna, men aldrig brist på disciplin.”De som försöker lägga beslag på Kuba kommer bara att skörda dammet från dess bloddränkta jord, om de inte förgås i kampen”, förklarade den ärorike svarte ledaren Antonio Maceo. Samma karaktär hade också Máximo Gómez, den mest disciplinerade och taktfulla militära ledaren i vår historia.
Obama på Kuba

Betraktat ur annan vinkel, hur skulle vi kunna undgå att beundra Bonifacio Byrnes förbittring när han från den långväga fartyg som förde honom tillbaka till Kuba, såg en annan fana bredvid vår enda stjärnas, förklarade: ”Min fana är den som aldrig sålt sig …”, för att sedan tillägga en av de vackraste meningar jag någonsin hört: ”Om min fana en dag rivs sönder i småbitar … kommer våra stupade fortfarande att med armarna i luften kunna försvara den! … Jag kommer inte heller att glömma Camilo Cienfuegos eldfängda ord den där kvällen, när – på bara några tiotals meters avstånd – kontrarevolutionärerna riktade sina nordamerikanska raketgevär och kulsprutor mot den terrass där vi stod.

Obama hade fötts i augusti 1961, som han själv förklarade. Över ett halvt århundrade har gått sedan dess.
Men låt oss se hur vår berömda gäst tänker idag:
”Jag har kommit hit för att begrava resterna av det kalla kriget i Amerikas länder. Jag har kommit hit för sträcka ut vänskapen hand till det kubanska folket.”
Och sedan kom ett skyfall av begrepp, helt nya för de flesta av oss:
”Vi lever båda i en ny värld som koloniserades av européer”, fortsatte den nordamerikanska presidenten. ”Kuba byggdes, precis som USA av slavar som förts hit från Afrika; precis som USA kan det kubanska folket spåra sitt tillbaka till både slavar och slavägare”.
Ursprungsfolken inte ens finns i Obamas tankevärld. Och inte heller nämner han att rasdiskrimineringen sopades bort av revolutionen; att alla kubaners rätt till lön och pension kungjordes av revolutionen innan herr Barack Obama fyllt 10 år. Den förhatliga borgerliga och rasistiska vanan att anställa hantlangare för att kasta ut de mörkhyade medborgarna från nöjesställena, den sopades bort av den kubanska revolutionen. Den som kommer att gå till historien för det slag som den utkämpade i Angola mot apartheid, som gjorde slut på förekomsten av kärnvapen i en världsdel med över en miljard invånare. Det var inte syftet med vår solidariska gärning, utan att bistå folken i Angola, Mozambique, Guinea Bissau och andra underkastade Portugals fascistiska kolonialism.

1961, knappt två år och tre månader efter revolutionens seger, genomförde en USA-tränad legoarmé utrustad med kanoner, pansarfordon och flygplan, ledsagad av krigsfartyg och hangarfartyg från USA, ett överraskningsanfall på vårt land. Inget kan rättfärdiga detta förrädiska angrepp som kostade vårt land hundratals döda och sårade. Av jänkarstyrda anfallsbrigaden har inte någonstans kunnat visas att någon enda legosoldat kunde evakueras. Jänkarnas attackplan visades upp för FN och man påstod att den kom från upproriska kubanska.

Vårt lands militära erfarenhet och kraft är mer än välkänd. I Afrika trodde de också att de lätt skulle slå ut det revolutionära Kuba. Rasistiska Sydafrikas motoriserade brigaders angrepp i södra Angola nådde ända fram till huvudstaden Luandas omgivningar. Där inleddes ett krig som varade i inte mindre än 15 år. Jag skulle inte bry mig om att tala om detta, om jag inte hade den elementära skyldigheten att besvara Obamas tal i Havannas Stora Teater Alicia Alonso.

Jag ska inte heller dra upp detaljer, bara understryka det hedersamma kapitel som skrevs i kampen för mänsklighetens befrielse. På sätt och viss hade jag önskat att Obama skulle uppföra sig korrekt. Hans enkla ursprung och hans naturliga intelligens var uppenbara. Mandela avtjänande livstidsstraff och hade blivit en jätte i kampen för den mänskliga värdigheten. En dag fick jag ett exemplar av en bok som berättar en del av Mandelas liv och – vilken överraskning! – den hade förord av Barack Obama. Jag tittade snabbt igenom den. Otroligt med vilka små bokstäver Mandela preciserade fakta. Att ha känt människor som han är mycket värt.

Anders, inspel från tidigare blogginlägg om Mandelas begravning mm Mandela och Castro untitled
Vid Mandelas begravning undrade inte de svenska journalisterna hur det kom sig att Kubas president fick tala, som en av endast fem icke-afrikanska statschefer. Närmare 100 statschefer fanns på plats, men bara Kina, USA, Brasilien, Indien och så lilla Kuba fick den äran. Inte blev det sämre av att Raul Castro introducerades av ANC med följande ord: ”Vi kommer nu att få höra ett tal från en liten ö, en ö vars folk befriade oss…Kubas folk.” Ingen journalistisk nyfikenhet här inte; det är tabu när det gäller Kuba. Istället framställde svenska medier lydigt minnesceremonin över Mandela som vore det hela en hyllning till apartheids uppbackare, USA och dess ledare Obama. Speakerns ord och Kubas framträdande närvaro, berodde på Kubas avgörande insatser i befrielsen av hela södra Afrika, främst under 1970- och 80-talen.

När det gäller kampen i Sydafrika bör jag uppmärksamma en annan erfarenhet. Jag var verkligen intresserad av att lära känna fler detaljer om hur sydafrikanerna kunnat skaffa sig kärnvapen. Jag hade bara den mycket precisa uppgiften att de inte var fler än 10 eller 12. En säker källa var professorn och forskaren Piero Gleijeses, som skrivit boken ”Uppdrag i konflikt: Havanna, Washington och Afrika 1959-1976”, ett utmärkt arbete. Jag visste att han var den säkraste källan med kunskap om vad som hänt och det sa jag till honom. Han svarade att han inte hade sagt mer om saken, för i texten hade han svarat på kamrat Jorge Riguets frågor, som hade varit Kubas ambassadör och ansvarig för samarbetet med Angola, och mycket god vän till Gleijeses. Så jag tog kontakt med Risquet; han var redan upptagen av andra viktiga saker och skulle avsluta en kurs som skulle ta flera veckor till. Det sammanföll med ett besök som Piero gjort ganska nyligen i vårt land; Jag hade förvarnat honom om att Risquet började bli gammal och hans hälsa var inte den bästa. Och några dagar senare hände det som jag fruktat. Risquet blev sämre och dog. När Piero anlände fanns inget annat att göra än att lova, men jag hade redan fått den information som hade med dessa vapen att göra och den hjälp som det rasistiska Sydafrika fått av Reagan och Israel.
Jag vet inte var Obama nu skulle säga om denna historia. Jag vet inte vad han visste eller inte, men det är svårt att tro att han inte visste något. Mitt anspråkslösa förslag är att han tänker efter och inte försöker utveckla olika teorier om den kubanska politiken.

Det finns en viktig fråga:
Obama höll ett tal där han använde de mest sockersöta ord för att säga: ”Det är nu hög tid nu att vi glömmer det förflutna, att vi lämnar det förflutna bakom oss, låt blicka framåt tillsammans, till en framtid av hopp. Det kommer inte att bli lätt, där kommer att finnas utmaningar, och vi kommer att ge dem tid; men mitt besök här ingjuter mig mer hopp om vad vi kan göra tillsammans som vänner, som familj, som grannar, tillsammans”.

Förmodligen löpte var och en av oss risken att drabbas av hjärtinfarkt när vi hörde dessa ord från USAs president. Efter en hänsynslös blockad som nu varat i nästa 60 år, och vad säga om de som dött av legoknektarnas angrepp på kubanska fartyg och hamnar, ett proppfullt passagerarplan som sprängdes i bitar uppe i luften, legoknektsinvasioner, mångfaldiga våldsamma angrepp och övergrepp.

Ingen ska inbilla sig att detta lands ädla och osjälviska folk ska avstå från äran och rättigheterna och den andliga rikedom som de vunnit genom utvecklingen av utbildning, vetenskap och kultur.

Jag vill också framhålla att vi – med vårt folks arbete och intelligens – har förmågan att producera de livsmedel och den materiella rikedom vi behöver. Vi behöver inte några gåvor från imperiet Våra ansträngningar kommer att förbli lagenliga och fredliga, det är vårt åtagande gentemot alla vi människor som lever på detta jordklot.

I sitt tal tog Obama också upp Afrika med orden:
”Vi tog olika vägar för att stödja Sydafrikas folk för att de skulle avskaffa apartheid. […] och jag är säker på att vi båda har insett att vi har mycket kvar att göra för att främja jämlikheten i våra egna länder.”
Kommentar, Anders:Mig veterligen gjorde USA inget för att motverka apartheid i Sydafrika, tvärtom. Mandela var terroriststämplad även sedan han blivit president i Sydafrika. Och Israel med sin apartheidpolitik får fullt stöd. Jämlikheten är mycket större i Kuba än i USA, där mer än 40 miljoner fick matkuponger för några år sedan.

Efterskrift.
Vi återger här ett utdrag ur en artikel i SvT Opinion 13/8 2015 av Kubakännaren Zoltan Tiroler, som berikat denna blogg med flera artiklar. http://www.svt.se/opinion/article3177168.svt
Kuba imagesCAD0JAQF
”Inför den USA-ledda invasionen på Kuba våren 1961 bröt president Eisenhower de diplomatiska förbindelserna med ön som stormakten tappat kontrollen över. Anfallet blev ett förödmjukande nederlag.

Efter det militära fiaskot införde USA en blockad med syftet att ”framkalla svält och desperation”. Alltså en kollektiv bestraffning av en hel befolkning, något som står i strid med internationell rätt och FN-stadgan.
I morgon återöppnas USA:s ambassad i Havanna vilket innebär att 54 år efter invasionen återupprättas de diplomatiska relationerna.

Det beror på att ”våra ansträngningar att isolera Kuba fick en motsatt effekt”, som president Barack Obama uttryckt det.

USA har under det senaste årtiondet haft ett enat Latinamerika emot sig. Till det senaste Amerikanska toppmötet hade en rad stater meddelat att de tänkte bojkotta ifall Kuba inte tilläts att vara med.

I FN har USA:s blockad år efter år fördömts med förkrossande majoritet, 186 länder mot två (USA och Israel). Affärsintressen i USA och människorättsgrupper krävde också en ändring. Politiken ändras inte för att USA:s blockad orsakat ett stort mänskligt lidande. Inte heller för att fler än tretusen kubaner dödats på grund av terroristaktioner.

Stormakten ber inte om ursäkt för alla attentat, allt lidande, all propaganda och inblandning i ett suveränt land. Nej, man konstaterar att man misslyckats och måste prova något nytt.

Trots de återöppnade ambassaderna är det långt kvar till normala relationer. Normala har de för övrigt aldrig varit; efter Kubas självständighet från Spanien för drygt hundra år sedan blev Kuba en halvkoloni till USA.

Det är från denna tid som USA-basen vid Guantanamobukten härstammar. Efter revolutionen 1959 har politiken syftat till att återinsätta en USA-lydig regim.”

Kommentar, Anders: Det målet kvarstår säkert.

De tre senaste artiklarna om Kuba:
”Obama besöker Kuba” (från en läsare) http://jinge.se/allmant/obama-besoker-kuba.htm
”USA – Kuba: Stora framsteg, men mycket återstår” (av Zoltan Tiroler) http://jinge.se/mediekritik/usa-kuba-stora-framsteg-mycket-aterstar.htm
”Dags att göra upp med kallakrigsmyterna om Kuba” (Eva Björklund och kommentator) http://jinge.se/mediekritik/dags-att-gora-upp-med-kallakrigsmyterna-om-kuba-aven-de-om-fangelsefortrycket.htm

i Andra om: , ,, , , , , ,

DN 28/3SvT Opinion 13/8Blogginlägg 15/8 SR P1 Morgon Blogginlägg 18/12 2014PravdaSvensk-kubanska Nyhetsbanken Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska

Anders

, , , , , , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , , , ,

20 svar till “Fidel Castro om Obamas besök”

  2. Det är svårt att veta vad man ska börja när det gäller vad du skriver. Vad du gör är att du blandar sanningar med tokiga konspirationer.
    Att jämföra valen på Kuba med dom i Tyskland och Storbritanien är ju bara skrattretande. Och vad i all sin dar får dig att tro att Nader skulle vinna om han skulle få vara på valsedeln i varje stat? Han har försökt att göra det som demokrat misslyckades totalt. Tror du det demokratiska partiet inte vill vinna?
    ”Men vad har Kuba eller vad saknar Kuba som gör det till en diktatur?” för att sen ett par rader längre ner skriva ”Praktiskt taget alla av Kubas ”politiska fångar” är sådana dissidenter.” så det räcker med praktiskt taget alla, det är okej att låsa in ett par personer på politiska grunder?
    Ett av länderna du pratat om här har också vid ett tillfälle på tidigt 80 tal föbjudit Fn:s deklaration om Mänskilga rättigheter alltså inte tillämpning utan dokumentet själv. Men sånt kommer du vifta bort för Usa satte in polisen emot under Wall street protesterna eller något annat ovesäntligt.

    • Det är fullständigt rimligt att göra sådana jämförelser. Beskrivningen av valsystemet i USA, med uppgifter bl.a. från en artikel i DN, visar på stora brister ur demokratisk synvinkel. Flera politiska debattörer i USA menar att demokratin där har ersatts av plutokrati eller dollarocracy. I USA finns sedan länge en ingående övervakning av alla medborgare via NSA. USA tillämpar verkligen inte FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna. Se t.ex. rapporten till kongressen om tortyr i USA, alla statskupper mot demokratiskt valda regeringar etc. Blundar du lika mycket som Wallström och SÄPO för detta?

    • Är valfuskaren Bush okänd för dig? Okänd som den förste president som inte kan gå de sista stegen till sin installation viket alla hans företrädare kunnat gjort..

      Polisvåld mot protester? Det är bara grymma diktaturer som har. Minns också General Smedley Butlers ord om de giriga herrar han tjänat på Wall Street. Vad skiljer Wall Street från The Western Wall i maktmissbruk, tystnad, höjd och ointaglighet?

    • Alla valsystem har väl sina svagheter! Nu är det ju så att systemen i Västeuropa står en bra bit högre än dem i resten av världen. Valet i Storbritannien visade dock på större svagheter än väntat och det beror på deras system med majoritet i valkretsarna som ger ett missvisande resultat av röstfördelningen. USA kan inte alls räknas in bland de västliga demokratierna trots att man ju gärna själv vill framhålla denna fasad. För lågt valdeltagande, ideliga fusk med räkningen, s.k superdelegater, pengacirkus m.m gör att USA inte alls kan räknas som fullvärdig demokrati jämfört med Europeisk parlamentarism, som trots sin brister är bättre än övriga världen med Schweitz som den lysande stjärnan.

  3. Nyhetsbanken är mera rakt på sak

    ”Stick i stäv med gemytet kring president Barack Obamas besök på Kuba gick Kubas ex-president Fidel Castro till hårt angrepp i en krönika i kommunistpartiets organ Granma på måndagen. Han hånade den nordamerikanska presidenten för hans ”sirapsliknande” ord om broderskap och gemensam historia.”…

    ””Var och en av oss riskerade en hjärtattack av att behöva lyssna på dessa (Obamas) ord”, sade Castro och avfärdade Obamas ord som ”honungslena” och påminde kubanerna om de många försöken av USA att störta och försvaga Kubas regering.

    ”Han kritiserade Obama för hans erbjudande att hjälpa Kuba och sade att hans land kunde producera den mat och de materiella rikedomar som det behöver av egen kraft. ”Vi behöver inte några gåvor av imperiet”.

    ”Och hur många har dött av angrepp på båtar, i kubanska hamnar, på ett flygplan fullt av passagerare som exploderade i luften, i invasioner och våldshandlingar” begångna av USA direkt eller av dess redskap.”

    Anders: Och Obama bad ju inte alls om ursäkt.
    Hur skulle Du handla om en gammal skadegörare betedde sig så mog dig?

  5. Kubas valsystem bottnar på lokal nivå i personval i enmansvalkretsar. De har en konstitution som förbjuder att gå bort från jämlikhet och välfärd (socialism).

    Demokrati är ett intressant begrepp speciellt i jämförelse med andra styrelseformer.
    Den som läst boken demokratin och dess Antagonister av Robet A Dahl vet mer om vad som är demokrati och vad som inte är det.

  6. Bortsett från USA:s olika terroristiska mördarregeringar, har inte Kuba agerat ungefär på samma sätt? Hur många ”gerillarörelser” har landet stött och hur många väpnade rörelser har upprättat träningsläger på Kuba? Samtliga av dessa rörelser har haft som mål att störta i de flesta fall grannländernas regeringar. Colombias bla har fått stå ut med inbördeskrig , kidnappningar, narkotikahandel och utpressning i över 50 år pga av Kubas stöd till bla ELN. Lyckligtvis omvärderade Castro sitt stöd för några år sedan och kritiserade kidnappningarna som affärsmetod och Kuba bidrar nu med ett viktigt stöd till fredsförhandlingarna, men alla de som fått lida under 50 år, de 5 miljonerna internflyktingarna mfl har de fått en ursäkt av Castro? Det kanske är lite abstrakt för en svensk att tänka i dessa banerna, men om Danmark upplåter träningsläger på Själland för att väpnade grupper skall begå terrorhandlingar i Sverige så hade vi kanske inte betraktat detta som en vänskaplig handling? I vilken motreaktion skulle Danmark i så fall kunna vänta sig? Att Kuba gett väpnat stöd till krafter som jag sympatiserar med förändrar inte saken, Kuba hade inte i Afrika att göra heller. Varje folks befrielse måste vara dess eget verk. Och om man blandar sig i andra länders angelägenheter så får man kanske acceptera att grannsämjan kanske inte blir den bästa. Kuba bör ha full respekt för sin vilja att utveckla sin modell som de vill men denna respekt måste vara ömsesidig. Kuba respekterar numera sina grannländers suveränitet men det har inte alltid varit så. Värst var nog ändå Che som med sin barnsliga foco-teori inbillade sig att det räckte att ett gäng studenter på 12 man som åkte iväg till X-land och började skjuta, så skulle det leda till revolution. Han kanske kunde ursäktas pga av sin ungdom men idag kallas sådant för terrorism. De kubanska och bolivianska kommunister som kallade den sorten av revolutionärer för borgerliga äventyrare var inte så fel ute trots allt.

    • Kuba har genom åren stött anti-imperialistiska rörelser, främst i Afrika. Detta beskrivs i blogginlägget ”När Kuba vände historiens gång i Afrika” http://jinge.se/allmant/nar-kuba-vande-historiens-gang-i-afrika.htm. Ett utdrag

      Internationalism, kamp mot förtryck och fattigdom var den än förekommer, har varit det främsta adelsmärket för Kuba ända sedan 1959. Kubas insatser kan inte nog överskattas. ”Vi ger inte av det vi har över, vi delar med oss av det lilla vi har”, säger Fidel Castro, som förkroppsligar Kubas internationella insatser.

      Afrika på 1960-talet

      På 1960-talet var Afrika i en process av frigörelse från de europeiska kolonialmakterna. I södra Afrika fanns det rasistiska Sydafrika, som var väl inlemmat i västvärlden och hade intima relationer med bland andra Storbritannien, USA och Israel. I praktiken hade Sydafrika också införlivat Sydvästafrika. I norr fanns rasiststaten Rhodesia, omgiven av de portugisiska kolonierna Angola och Mocambique. Portugal, en fattig diktatur i Europa, var inte ekonomiskt starkt nog att göra som Frankrike och England; ge kolonierna formell frihet, men behålla den ekonomiska makten och fortsätta plundra dem på sina rikedomar. Sydafrika, en stormakt i regionen, arbetade hårt för att ha vänligt sinnade regeringar ända upp till ekvatorn. Efter mordet på Lumumba i Kongo/Zaire 1961 (nysläppta dokument har bekräftat det vi länge sagt, att CIA var ansvarigt) tillsattes kleptomanen Mobutu, västvärldens diktator och blodige hantlangare under årtionden i det naturrika Kongo.

      I de portugisiska kolonierna pågick frihetskampen , ledd av MPLA i Angola, PAIGC i Guinea-Bissau/Cap Verde och Frelimo i Mocambique, med Kubas stöd. Portugal backades upp av USA och NATO. Avskaffandet av apartheid i Sydafrika kändes väldigt avlägset. Jag blev först politiskt engagerad just mot rasförtrycket och arbetade för en bojkott av Sydafrika.

      Idag kan man få intrycket att alla i Sverige stödde kampen mot apartheid. Så var det definitivt inte. Vi registrerades av SÄPO. På gymnasiet trakasserades vi av skolledningen. Vid flygbladsutdelning hände det att vi hämtades av polis.
      Angola
      Kuba imagesCAD0JAQF

      Efter ”nejlikerevolutionen” mot diktaturen i Portugal 1974 skulle kolonierna bli självständiga 1975. Men västmakterna ville inte att det marxistiska MPLA, som hade stort folkligt stöd, skulle komma till makten i det resursrika Angola. Väststödd gerilla invaderade från Zaire i norr och öster, medan Sydafrikas moderna armé avancerade snabbt från söder. MPLA bad i ett krisläge, då fienden bara stod 22 km från huvudstaden Luanda, Kuba om hjälp. Två dagar efter begäran lämnade de första kubanerna sitt hemland för att kämpa i Angola. Det tog fem månader för 36 000 kubaner, tillsammans med MPLA, att pressa tillbaka rasisttrupperna.

      Kuba sätter upp en försvarslinje långt inne i södra Angola. Sydafrika gör räder, men vågar inte angripa den kubanska linjen. Kuba tillkännager sina avsikter i FN 1975 och fördömer USAs/Sydafrikas ingripande i syfte att hindra en genuin avkolonialisering: ”Imperialismen syftar till att ställa den angolanska staten under de multinationella bolagens kontroll.” ”Afrikas framtid avgörs i Angola.”

      USA:s (och Sveriges) agerande

      1976 avbryter Sverige allt bistånd till Kuba på grund av landets stöd till Angola. I praktiken hjälper Sverige därmed apartheidregimen i Sydafrika. USA:s president Carter erbjuder ett erkännande och slut på USA:s blockad om Kuba drar hem sina trupper. Kuba avvisar utpressningen och meddelar att ”principer förhandlar man inte om”. Ifall Kuba ska dra sig tillbaka gör man det enbart på begäran av Angola, som bett kubanerna att komma. Morötterna byts till piska när Reagan blir president.

      Han planerar att invadera Kuba, men CIA avråder och varnar för stora förluster. Reagan har redan invaderat Grenada och flygbombat Libyen. Invasionen av Panama står på tur. Kuba tar hoten på största allvar och är berett på alla eventualiteter, men man backar trots det inte i Angola.
      Reagan untitled

      Resultatlösa förhandlingar har då pågått sedan 1987. USA:s president Reagan ökar drastiskt stödet till UNITA-gerillan, som är vida ökänt för sina bestialiska metoder och grova brott mot allt vad mänskliga rättigheter heter. Kriget trappas upp. I mitten på 1987 har Sydafrika bestämt sig för att krossa MPLA. Dess elittrupper är inringade av apartheidstyrkorna som invaderat med pansar och flyg. Nederlaget verkar så nära att västerländska medier redan rapporterar om Cuito Cuanavales fall, den lilla ort där MPLA-trupperna trängts in. Inför den kritiska situationen satsar Kuba allt på ett avgörande.

      Avgörandet
      Kubas modernaste krigsmaterial och bästa trupper skeppas över. Den kubanska ledningen bedömer att invasionshotet från USA undanröjts på grund av Reagans försvagade ställning efter Iran-Contras skandalen. Kuba snabbygger flygfält från vilket det kubanska stridsflyget kan nå Cuito Cuanavale och också Sydvästafrika. Slaget om Cuito Cuanavale pågår från november 1987 till mars 1988. Kuba har tilldelats befälet över samtliga trupper på regeringssidan. Apartheidarmén gör upprepade försök att inta staden, men slås tillbaka gång på gång. I början på 1988 äger det största slaget i Afrikas moderna historia rum, ”Afrikas Stalingrad”. USAs stabschef noterar: ”Kriget i Angola har tagit en dramatisk och för de sydafrikanska styrkorna oönskad vändning.” Samtidigt som slaget om Cuito Cuanavale pågår sätter kubanerna in en offensiv i södra Angola och avancerar mot Sydvästafrika.

      De sydafrikanska trupperna hotas av att bli avskurna och tvingas dra sig tillbaka. Fredsförhandlingarna får plötsligt fart, i takt med att kubanerna avancerar. Kuba kräver att Sydafrika villkorslöst lämnar Angola och fria val hålls i Sydvästafrika. USA förhalar och försöker utröna Kubas avsikter. I interna dokument är USAs representanter fulla av beundran av såväl de kubanska militära insatserna som deras förhandlingsskicklighet.

      Med det förändrade militära läget uppfylls de kubanska villkoren. Fria val i Sydvästafrika resulterar i Namibia och den tidigare SWAPO-gerillan tar makten. Det sydafrikanska militära hotet är undanröjt. De 50 000 kubanska soldaterna dras successivt, i enlighet med avtalet, hem. ANC och motståndskampen inne i Sydafrika stärks enormt av framgångarna.

      Resultat
      Från 1975 till 1991 hade sammanlagt 400 000 kubaner arbetat i Angola varav 50 000 i den civila sektorn som byggnadsarbetare, sjuksköterskor, läkare, lärare, tekniker, administratörer. Drygt 2000 stupade. Deras namn finns ingraverat på Frihetstorget i Pretoria, tillsammans med sydafrikaner som dog i kampen. Kuba strävade inte efter något för egen del. Inga förmåner, ingen billig olja, guld eller diamanter, inga efterlämnade baser. Det enda man tog med sig hem var sina döda. Det finns ingen motsvarighet till något liknande i världshistorien.

      Nelson Mandela sade ”Den kubanska segern ”krossade myten om den vite förtryckarens oövervinnerlighet och inspirerade Sydafrikas massor. Cuito Cuanavale var vändpunkten för vår världsdels befrielse och mitt folks befrielse från apartheids gissel.” Nelson Mandela besökte Kuba i juli 1991, kort efter att han släppts ur fängelset. Han omfamnade Fidel Castro och kallade honom sin bror. Sedan formulerade han slutordet över i historien om Kubas bistånd till Afrika: ”Vi har kommit hit med en känsla av stor skuld till Kubas folk. Vilket annat land kan visa upp en mer osjälvisk meritlista än Kubas i förhållande till Afrika?” Inget av detta uppskattades i USA.

      • Tack Anders.

        Jag fick mig en gedigen och djuplodande historielektion. Sitter med tårar i ögonvrån och är djupt gripen över vad för slags mänsklighet man kämpat för och vilka historiska monster man defacto vann förödande segrar över.

        1976 förlorade Socialdemokraterna valet till borgerligheten och därmed försvann stödet till Kuba medan de mördande kolonisatörerna fick sitt och det omoraliska stödet.

        Sedan tog man alltså hämnd vad gäller Namibias gruvor och Bernt Carlson fick sätta livet till.

  7. Anders, vad är den principiella skillnaden mellan att:
    1. upprätta träningsläger för rebeller i Jordanien som sedan skickas till Syrien för att slåss mot landets regering
    2. upprätta träningsläger på Kuba för rebeller som sedan skickas till en mängd länder i tex Latinamerika
    Är skillnaden att du tycker en del rebeller är goda medan andra är onda? Var blir FN-stadgan av som du ofta hänvisar till när det gäller Syrien?

    • I fall 1 är det träningsläger för rebeller som slåss i supermakten USA:s intressen, mot nationellt oberoende. Jag vete inte riktigt vilka länder du avser i fall 2. Om Kuba stött detta avses med stor sannolikhet kamp för nationellt oberoende mot USA-imperialismen.

  8. Så det finns alltså ingen principiell skillnad, men det är OK att agera på exakt samma sätt och våldföra sig på nationers suveränitet om man är emot USA-imperialismen men det är förkastligt om man är för USA-imperialismen. De principerna skulle kanske förklaras för FN som uppenbarligen inte förstått principen om icke inblandning. Så Kuba har enbart stött rörelser (med vapen, träningsläger och rådgivare) som kämpat för oberoende från USA-imperialismen? Jag tror att få kubaner skulle hålla med dig, Kuba hade klara ambitioner att sprida sin revolution med hjälp av kuba-orienterade guerillor lite varstanns. Svårigheten är inte att nämna ett land, svårigheten är att hitta ett land där de inte blandade sig i landet ifrågas inre angelägenheter. Numera så erkänner man öppet detta stöd som i den i dagarna utkomna boken på Kuba: ”Secretos de generales”. Allt detta ledde naturligtvis till problem för Kuba och att de diplomatiska förbindelserna tidvis bröts med en del länder. Konstigt vore det ju annars, hur kan man ha diplomatiska förbindelser i ett land samtidigt som man skickar in väpnad trupp i det samma för att störta dess regim? Sovjet insåg tidigt detta problem och försökte med tricket att separera diplomatin (som hade hand om de vänskapliga förbindelserna) och Komintern (som hade hand om världsrevolutionen). När inte detta visade sig trovärdigt så la man till slut ner Komintern. Flera amerikanska presidenter, tex Carter och Clinton, har försökt bryta blockaden mot Kuba, varje gång har dessa försök havererat pga Kubas revolutionära aktiviteter på någon kontinent. Som tidigare sagt så stödjer USA på samma sätt sina ”freedomfighters” närhelst och varhelst de passar dem men det kallar vi ju normalt imperialism. Frågan är också om inte Kuba helt enkelt stod i sovjetimperialismen tjänst (tex i Afrika) i den världsomfattande dragkampen mellan de bägge dåvarande supermakterna. Dessutom så var det ju ryssarna som betalade kalaset. Det verkar klart att Che hade en annan syn på dessa frågor, hans avsky mot Sovjet gjorde ju att Fidel tvingade honom att åka iväg på sina krigsäventyr till Kongo och Bolivia. Att Bolivias folk (och Bolivias kommunistparti) inte förstod att de höll på att bli befriade från USA-imperialismen bekymrade ju inte läkaren Che, franske filosofen Regis Debray eller STASI-agenten Tamara Bunke där de höll sig gömda i Bolivias djungel. Bolivias folk var helt enkelt inte tillräckligt upplysta och enligt FOCO-teorin så räckte det med en handfull beväpnade unga revolutionärer att gnistan skulle tändas. Likheten med hur Baader-Meinhof resonerade på sin tid är slående. Eftersom jag själv bor i Colombia är jag mest berörd av vilket elände för miljontals colombianer som de Kuba-stödda ELN ställt till med. De är självklart bara en relativt liten grupp och delar ansvaret med FARC, paramilitärer, regeringar och arme. Igår så annonserades att det äntligen startats en fredsprocess med ELN efter mer än 50 års dödande, kidnappningar och narkotikasmuggling som denna Kuba-stödda guerilla varit ansvariga för. Här spelar Kuba äntligen en viktig och positiv roll. Men inget fredsavtal kommer att undertecknas med vare sig FARC eller ELN om dessa inte erkänner sitt del av skulden till de brott som begåtts mot det colombianska folket. (ELN bildades på Kuba som ”Pro Liberation Brigade José Antonio Galán” bestående av colombianska studenter som reste till ön på ett stipendium från Fidel Castro, vars ledare var Fabio Vasquez Castaño. De deltog i kampen i Sierra del Escambray, som ett första träningspass. Vid återkomsten till Colombia bildades ELN)

    Om nu Kuba:s system är så överlägset, att man har gett frihet, hälsa och utbildning till sitt folk (som inget annat land klarat enligt vad man påstår), skulle det inte från början ha varit bättre att använda sitt mönstersamhälle som ett positivt exempel och låta de förtryckta folken inspireras så att de kan genomföra sin egen revolution?

    • Det är bra om du preciserar dig. Jag är generellt anhängare av FN-stadgan och gillar det mest i boken ”Lagen om krig”. Du kanske kan mer än jag om detta. USA har ju sedan decennier kraftigt interfererat i bl.a. Latinamerikanske länders inre angelägenheter. Kubas insatser var väl vanligen mot detta, eller hur?

  9. Hur vill du att jag skall precisera mig? I vilket fall så tycker jag inte ditt resonemang håller. ”USA har ju sedan decennier kraftigt interfererat i bl.a. Latinamerikanske länders inre angelägenheter. Kubas insatser var väl vanligen mot detta”. Om vi tänker oss ett land vilket som helst i Latinamerika så har vi alltså först USA som interfererar i landets inre angelägenheter och sen så kommer Kuba och gör samma sak för att svara på detta. När tillfrågas landets egen regering och folk om de vill ha antingen USAs eller Kubas involvering i sina interna affärer? Syrien regering bjöd in Ryssland men när har en Latinamerikansk regering bjudit in USA eller Kuba? Tyvärr har dessa problem (när det gäller Kuba) inte beskrivits så vitt jag vet av vänsterkretsar utan bara av Kubas fiender. Därför ber jag dig läsa den här rapporten med en nypa salt, bara som en indikation på Kubas involvering. De flesta sakfärhållandena stämmer dock: http://cuban-exile.com/doc_201-225/doc0224.html
    Varför denna fråga inte ställts kan ha 3 förklaringsgrunder: i det ena fallet maoister som helt enkelt hävdade att Kuba gick Sovjets ärende och i det andra fallet olika vänsterfallanger som hyllade Kubas inblandning, vart än de skedde och i det tredje fallet hade vi Chrustjovismen som var emot alla uppror i tredje världen eftersom det kunde starta ett världskrig. I inget av fallen granskades frågan (inom vänstern) utifrån det enskilda landets rätt till icke-inblandning i sina inre angelägenheter. Kuba fick dock lära sig ”the hard way” att priset kan bli högt för denna inblandning när ett flera regeringar bröt sina diplomatiska förbindelser med Kuba. Att Kuba nu mer och mer bryter sin isolering beror mycket på att man lärt sig sin läxa och respekterar sina grannländers suveränitet. Nästa fas blir inte mindre svår, att bekämpa ett genomkorrumperat land där alla hög eller låg måste stjäla, lura sig till eller via privata verksamheter på ett eller annat sätt få tag på Kubas konvertibeldollar CUC. Snart går det inte längre att skylla allt på blockaden som orsak till att Kuba står på ruinens brant. När över 50% kommer från turismen, 25% kommer från transfereringar från kubaner utomlands och mindre än 25% kommer från socker och några få metaller och mineraler så kommer Kuba att stå inför ett vägval, utveckla sin ekonomi eller att fortsätta leva på allmosor från turister och släktingar. Nyligen hemkommen efter en månad på Kuba så ser jag få tecken på att man tänkt sig något annat alternativ än att leva av turistdollarn.

    • Du ger inga konkreta exempel på att Kuba intervenerat i andra länder i Latinamerika. Det finns flera konkreta exempel på att USA intervenerat med statskuppsstöd mm på ”sin bakgård”. Hur som helst ser jag en skillnad mellan en stor imperialistmakts insats i sina intressen, vilket motverkar nationellt oberoende och demokrati och insatser med motsatt inriktning.