Kubas solidaritet med andra länder bryter inte mot folkrätt

Jag publicerade nyligen en artikel om Fidel Castros syn på Obama och USA:s politik. http://jinge.se/allmant/fidel-castro-om-obamas-besok.htm Denna följdes av kommentarer, bland andra av Sven Andersson, och Zoltan Tiroler, vilket blev en andra artiklar.
Debatten berör viktiga frågor i solidaritetsarbete och frågan om respekt för nationellt oberoende och FN-stadga. Nu har Zoltan kommit med en ny kommentar som tillför ytterligare information av värde för vårt kunnande och debatten, och som vägledning för bedömning.
Zoltan uppehåller sig bland annat vid Kubas insatser i Afrika, vilket behandlats här

Zoltan Tirolers artikel.

Signaturen ”Sven Andersson” verkar ha läst någon nordamerikansk tankesmedjas haltande analys av kubansk utrikespolitik. SA svänger med uppgifterna för att han ska kunna klämma in Kubas påstådda politik i sin förvrängda uppfattning. Men det går inget vidare.
Lagen mot krig lagen_omsl_2
Grundbulten i FN-stadgan är förbudet mot angreppskrig, inget annat. Detta tillkom efter nazisternas överfall på en rad länder i 2a världskriget. Ingen seriös bedömare hävdar att Kuba anfallit andra länder. Ett land utmärker sig när det gäller brott mot grundbulten i FN-stadgan och det är förstås USA. Jag hittar inget annat ord än ”groteskt” när SA jämför Kuba med USA.

Kuba har, precis som SA säger, givit stöd till en rad befrielserörelser. Däremot har man inte ändrat sina principer, som SA hävdar, utan det är världen som förändrats. Idag finns inte de blodiga militärdiktaturer eller kolonier där väpnade grupper kämpar för sin självständighet och demokrati. Därmed faller också motivet för militärt stöd.

Kuba är inte, som SA hävdar, isolerat. Tvärtom, Kuba åtnjuter stort anseende framförallt just bland sina grannländer i Karibien och Latinamerika. Detta erkände också Obama när han, för att motivera USA:s taktiska kursändring, uppgav att det var USA, och inte Kuba, som isolerats. Kuba har diplomatiska relationer med fler länder än Sverige och landets prestige är oerhört, just på grund av dess internationalistiska och solidariska politik.
Kuba i Afrika
Att Kuba isolerades efter revolutionen av OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, berodde inte på att Kuba genomförde ”Grisbuktsinvasioner” till höger och vänster. Det berodde på att USA inte accepterade en socialistisk regering och tvingade övriga Latinamerika att bryta med Kuba.

Jag vill trots allt bemöta några av SA:s exempel: Dominikanska Republiken styrdes av en blodsbesudlad USA-stödd diktator, Trujillo. Ett folkligt uppror störtade denne och en demokratiskt vald president, Bosch, tillträdde. Han var närmast socialdemokrat, men USA var inte så noga utan skickade Marinkåren och invaderade ön. Om Kuba hjälpte de folkliga rörelserna är jag den förste att lovorda detta.

Haiti, Latinamerikas fattigaste land, har gång på gång invaderats och ockuperats av USA. Att Kuba skulle stödja ett folkligt motstånd mot de USA-stödda diktatorerna ”Papa Doc” och ”Baby Doc” är inget att skämmas för, tvärtom.

Nicaragua styrdes fram till Sandinisternas seger 1979 av USA:s handgången män, klanen Somoza. Denne kallades av Franklin Roosevelt för en skitstövel (”son of a bitch”), men det var i alla fall ”our son of a bitch”. Kuba skickade militära rådgivare till Sandinisterna. USA tränade contras och president Reagan gick emot sin egen Kongress i stödet till dessa mördarband. FN fördömde USA:s mineringar av Nicaraguanska hamnar.

• I Guatemala störtade USA och CIA den folkvalde president Arbenz, på uppmaning av United Fruit/Chiquita. Denna kupp bidrog starkt till Che Guevaras politiska utveckling. Han råkade nämligen vara i landet när USA anföll. Efter USA-interventionen styrdes Guatemala under årtionden av presidenter som begick folkmord på landets indianbefolkning.

• I Colombia har en 60 år lång konflikt pågått. USA har satsat miljarder på sin ”Plan Colombia” för att utrota gerillan, som uppstod när den ene politiske vänsterledaren efter den andre mördades. Jag vill inte kalla Colombia för demokrati, men våldet är något lägre än tidigare och en fredsprocess pågår. För denna process har Kuba fått beröm av bland andra Obama.

SA:s påståenden om att Kuba följde Sovjets påbud och ”var ett verktyg för Sovjet” är inte sant. Det är inte (bara) jag som säger det, utan de USA-diplomater som förde förhandlingarna med Kuba och Angola på ena sidan och USA och apartheid-Sydafrika på den andra. Att Kuba skulle dansa efter Sovjets pipa är en myt som USA gärna spred eftersom man inte kunde acceptera att ett litet land satte sig upp emot Imperiet. Hade Kuba dragit tillbaka stödet för Angola var USA berett att häva blockaden. Kubanerna har dock aldrig varit intresserade av att förhandla om principer. Det borde USA ha lärt sig vid det här laget, men det verkar sitta långt inne.

Kuba slogs inte ”med gerillan i Angola” (SA). Man slogs med regeringsarmén efter att Angolas lagliga regering bett om hjälp. Helt enligt folkrätten. Man kämpade där mot Sydafrikas USA- och brittisk stödda apartheid-armé och en gerilla, stödd av samma makter. Därmed bidrog Kuba på ett helt avgörande sätt till södra Afrikas befrielse.

Enligt SA har dessa interventioner ”lett till oreparerbara skador för de länder där man intervenerat”.
Läs det en gång till. Ett oerhört märkligt och okunnigt påstående!
Mandela och Castro untitled
Det revolutionära Kuba har under hela sin existens varit en solidaritetens fanbärare. Den internationella solidariteten, mer än något annat, kännetecknar det socialistiska Kuba. 300 000 hälsovårdsarbetare har tjänstgjort i ett 70-tal fattiga länder. Kubanska läkare har räddat livet på tiotusentals fattiga som inte annars haft tillgång till hälsovård. Kubas ”Operacion Milagro” har räddat synen på flera miljoner fattiga, som annars fått gå obehandlade med starr och andra ögonsjukdomar. Kubanska lärare har hjälpt till att utrota analfabetismen i länder som Nicaragua, Venezuela, Bolivia. Kuba spelade en avgörande roll för att bemästra ebola-epidemin. Kuba har varit en säker tillflykt för personer som flytt undan fascistiska diktaturer i Latinamerika och för förföljda Svarta Pantrar i USA. Kuba har också bistått befrielserörelser när dessa kämpat mot militärdiktaturer där en demokratisk opposition inte tilläts. När dessa regimer ersatts av borgerliga demokratier har ett militärt stöd inte varit påkallat.

I motsats till USA och andra imperialistmakter har Kuba erbjudit solidaritet. Man har inte kämpat för egen vinning, utan av solidaritet. Och som Fidel Castro sagt: ”Vi ger inte av det som vi har över, vi delar det vi har.”
Allt detta, som givit Kuba en prestige utan motstycke, stör SA, USA, svenska politiker och alla fiender till den kubanska revolutionen. Samtidigt är det beundrat av miljontals människor runtom i världen.

i Andra om: , ,, , , , , ,

DN 28/3SvT Opinion 13/8Blogginlägg 15/8 SR P1 Morgon Blogginlägg 18/12 2014PravdaSvensk-kubanska Nyhetsbanken Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska

  4 comments for “Kubas solidaritet med andra länder bryter inte mot folkrätt

  1. 5 april, 2016 at 17:23

    Kuba är sannerligen ett ljus i mörkret på många områden.

    Anders skrev:
    ”Idag finns inte de blodiga militärdiktaturer eller kolonier där väpnade grupper kämpar för sin självständighet och demokrati. Därmed faller också motivet för militärt stöd.”

    Delvis inkorrekt. Israel är nog den sista apartheidstaten där Palestinierna kämpar för självständighet och överlevnad. Visserligen är Israel en demokrati, men en demokrati för israeler i vilken israelerna vill rensa Palestina steg för steg etniskt från området. Palestinerna strävar kanske inte efter demokrati men efter självstyre.

    Jag förstår Israels inställning till palestinier och palestiniernas inställning till israeler. I båda fallen finns goda anledningar till rensning om man tittar på religion och vad som skett. Fred verkar vara en omöjlighet tills sekterism och bokstavstro på lastgamla böcker utrotats, men samtidigt ser det inte ljust ut.

    Om Israel förlorade USAs stöd ex. om det amerikanska folket inte längre ansåg att de har demokrati och det skedde en amerikansk revolution mot Wall streets neocons och om kristen sekterism och ologiskt Israelvurmande avtog i USA vore det nog strax kört för Israel. De är omgivna av fiender i Mellanöstern som vill utrota dem… och de har god anledning att göra det, med tanke på vad som skett.

    Enda fredliga vägen ut från eländet heter sekularisering och ateism. Imagine no religion!

  2. Martin Kullberg
    5 april, 2016 at 17:51

    Bra analys av Kuba. Jag tänker på vad Kuba gjort för världen, Kubas insatser vid ebola får många större och rikare länders insatser att se patetiska ut.

    Tänk dig hur världen hade sett ut idag om USA hade agerat mer som Kuba.

  3. Sven Andersson
    7 april, 2016 at 15:03

    Zoltan Tiroler “svar” antyder att han inte förstått vad jag skrev. Mitt inlägg handlade om folkrättens princip om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. Det är en princip som rör staters och regeringars respekt för varandras suveränitet och berör inte enskilda individer, partier eller andra organisationer. När Kubas regering tränade och beväpnade gerillaarmeer som de skickade till en rad länder för att störta regeringar, ofta under kubansk miltär ledning och med deltagande av kubanska soldater bröt de mot folkrätten. Om detta enligt Zoltan är acceptabelt enligt folkrätten så förstår jag fortfarande inte på vilket sätt USA gjorde fel vid Grisbuktsinvasionen. Enligt Zoltan Tirolers tolkning av folkrätten är huvudfrågan om man gillar/inte gillar regimen i det land man invaderar, eller hur pass ryslig regimen är som man försöker störta. Alltså, USA gillade inte Kubas, Dominikanska Republikens och Haitis regeringar, alltså hade de rätt att invadera! Kuba gillade inte heller regeringarna i samma länder(fast vid andra tillfällen) och hade följdaktligen då också rätt att invadera. Zoltan Tiroler ställer sig här på samma sida som USA när det gäller tolkningen av folkrätten, för i sak är det dessa argument som USA använt både i Irak och Syrien.
    Sen försöker Zoltan blanda bort korten genom att göra det till en fråga om att hjälpa folkliga rörelser och låtsas därmed att han inte förstår att det är en skillnad på regeringars och folkliga rörelsers möjlighter att agera enligt folkrätten. Kuba fick betala ett högt pris för sitt agerande i form av isolering, varje regering som drabbats av invasionsförsök bröt naturligtvis de diplomatiska förbindelserna periodvis. Sen till frågan om Sovjets roll i Kubas 17 olika Afrikaäventyr. Zoltan Tiroler skriver:
    “Kuba har erbjudit solidaritet. Man har inte kämpat för egen vinning, utan av solidaritet. Och som Fidel Castro sagt: ”Vi ger inte av det som vi har över, vi delar det vi har.”
    Sanningen var väl snarare att de varken gav det som de hade över eller delade det de hade, det var Sovjet som finansierade krigsäventyren. Inbillar man sig att Kuba stod för notan så borde de väl inte Kubas ekonomi ha varit i fritt fall efter Sovjets sammanbrott? Är det inte snarare så att soldater, lärare och läkare är en av de få exportprodukter som Kuba har förutom turismen (sockerrör och tobak spelar numera en minimal roll)? Och betalt får man i olja, antingen av Sovjet eller Venezuela. Fördelen med att exportera läkare och lärare istället för soldater är att det förbättrar de diplomatiska förbindelserna istället för tvärtom.

  4. 13 april, 2016 at 20:56

    Kubas internationalistiska utrikespolitik

    Det är svårt att säga vad signaturen ”Sven Andersson” är ute efter mer än att kritisera Kuba. Därför är det också svårt att ge ett koncist svar. Han pratar mycket om folkrätt. Men han är, lika lite som jag, någon folkrättsexpert. Han säger sig försvara folkrättens principer, och vänder till dessa principer så att de ska passa honom. Som jag sagt tidigare handlar FN:s principer om förbud mot angreppskrig. En regering, som Angolas på 1970-talet, eller Syriens idag, har, enligt folkrättten möjlighet att be om militär hjälp. Däremot strider det mot folkrätten att som USA, Frankrike med flera, bomba Syrien mot regeringens vilja.

    SA pratar om ”inblandning” och att det skulle vara brott mot folkrätten. Med SA:s breda definition av ”inblandning” skulle nästan allt internationellt agerande kunna anses vara brott mot folkrätten. SA jämställer Kubas stöd till befrielserörelser med USA:s invasioner. Jämförelsen inte bara haltar, den är fullkomligt amputerad och idiotisk. Medan USA:s krig sedan andra världskriget kostat över 20 miljoner människor livet så har Kuba inte angripit eller invaderat något enda land. Man har givit stöd, inklusive militärt sådant, till befrielserörelser som kämpat mot diktaturer. Anfallit – nej! Invaderat – nej!

    Möjligtvis är det så att SA tycker att ”inblandning” ska vara förbehållet stormakterna? USA står ju i en klass för sig, med sina krig och hundratals militärbaser runtom i världen (också sådana de ockuperar illegalt som Guantanamo i Kuba). Länder som Frankrike och Storbritannien skickar regelmässigt militär för att försvara sina intressen. Saudi-Arabien, som Sverige stöder med vapen, invaderade förra året Jemen och stöder terrorism lite varstans. Israel, som Sverige har militärt utbyte med, bedriver etnisk rensning och ockupation. Marocko, som Sverige och EU har nära förbindelser med, ockuperar Västsahara. Men det är inte dessa SA kritiserar, utan Kuba, som enligt SA ska Kuba sitta still i båten och inte bedriva någon utrikespolitik.

    Vad säger SA om Sveriges stöd till den ”vita” sidan i inbördeskrigets Finland efter ryska revolutionen? Det var utländskt stöd till överklassen som ledde till reaktionens seger. Sverige skickade också frivilliga och sin modernaste krigsmateriel till Finland under kriget mot Sovjet. Folkrättsbrott, SA? Sverige stödde ANC ekonomiskt och med utbildning i hemlighet. Folkrättsbrott, SA? Sverige har idag militära rådgivare i länder som Irak och Afghanistan. Folkrättsbrott, SA?

    Vilka gerillaarméer ”i en rad länder” har stått under kubansk ledning, som SA påstår? Ser SA ingen skillnad på exempelvis Kubas stöd till Angolas regering (den största militära insatsen Kuba gjort) och exempelvis USA:s invasion av Irak? Vet inte SA att det stöd Kuba gav Etiopien kom när Somalia, i strid med folkrätten, attackerade och försökte ockupera delar av Etiopien? Hur kan SA kalla Kubas stöd till folkrörelser i Haiti eller Dominikanska Republiken för ”invasioner”? Är det jämförbart att skicka flotta och flyg (med nordamerikansk besättning), som USA gjorde vid Grisbuktsinvasionen, med militära rådgivare?

    Som så många andra västerlänningar har SA svårt att acceptera Kubas självständiga roll. Ett u-land ska väl inte bedriva en egen, självständig utrikespolitik? Som också USA-diplomater intygat agerade Kuba i Afrika utan något godkännande från Sovjet. Kubas stöd till befrielserörelser i Latinamerika var i direkt strid mot Sovjets ”fredliga samexistens”. Detta blandar SA ihop med den ekonomiska kris som uppstod i Kuba efer Sovjets fall. Ja, Kubas ekonomiska relationer, var på grund av USA, i stort sett begränsat till Sovjet och Östeuropa. Och vad bevisar det? (Mer än att USA:s blockad är ett grovt folkrättsbrott, som kollektivt straffar en hel befolkning, om det nu är det vi ska tala om).

    SA:s diskussion om den kubanska ekonomin faller utanför ramen för denna artikel. Men det är sant att Kuba inte har stora naturresurser. Och som de flesta länder i 3:e världen har man inte någon välutvecklad industri. Revolutionen har satsat på humankapital – kubanerna hör till de högst utbildade i världen. Och förutom bioteknologi, så är användandet av detta humankapital en av Kubas viktigaste inkomstkällor. Länder som har resurser att betala de kubanska läkarna, som Brasilien, Angola och Venezuela, betalar. Länder som inte har resurser, som Haiti, får stödet gratis.

    SA uttrycker oro för att Kubas diplomatiska relationer skulle vara lidande på grund av landets internationalistiska stöd. Det är precis tvärtom. Kubas politik har gett det otaliga vänner inom och utom regeringar. Kuba hade usla förbindelser med militärdiktaturerna i Latinamerika och kolonialstaterna i Afrika. Kuba hade frostiga relationer med Indonesien när timoreserna massakrerades. Kuba har inga diplomatiska relationer med ockupationsmakterna Marocko och Israel. Desto varmare har relationerna under årens lopp varit med alla progressiva regeringar i världen och med befrielserörelser som Kuba stödde under de svåra åren. (Sverige hade också utmärkta förbindelser med de nyligen självständiga nationerna i Afrika, befrielserörelserna på samma kontinent, med Sandinisterna i Nicaragua och med Kuba).

    Enligt SA borde Kuba stått med armarna i kors när USA, Storbritannien, apartheid-regimen i Sydafrika med flera tillsatte och backade upp blodiga diktaturer. Det visar att SA inte förstått någonting av den kubanska revolutionen.

Comments are closed.