Det kom en ganska lång kommentar till artikeln ”Ensidigt och okunnigt om Kuba i P1 Morgon”
i lördags av ”Thomas”. Jag sände den till Eva Björklund (inte min kusin i Småland med samma namn) som utförligt besvarat kommentaren.

Thomas:
Som vanligt skylls allt på USA igen. Denna artikel glömde flera små detaljer.
Politiska fångar vittnar om isolering samt om andra psykiska och fysiska övergrepp från både fängelsepersonal
och medfångar. Vittnesmål om avsaknad av god hygien, kost och utrymme samt tillgång till mediciner och vård förekommer. Det finns inte trovärdiga uppgifter om systematisk tortyr, men FN:s kommitté mot tortyr rapporterade i maj 2012 om ett stort antal anmälda fall av tortyr, grym och omänsklig behandling i häkten och fängelser. Kommittén uppmanade Kuba att göra en oberoende utredning av 202 dödsfall i fängelser.
Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter anger att mellan 61 och 82 politiska fångar finns i kubanska fängelser. Siffrorna varierar mellan olika organisationer. Yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet saknas i Kuba. Alla massmedier är statlig egendom. Spridande av ”kontrarevolutionär” information medför stränga straff. Kuba är ett av världens mest repressiva länder i fråga om internetklimat. Både tillgången och användningen av nätet begränsas av lagstiftningen.
Kuba är som andra kommunist länder en diktatur.

Eva Björklund:
Jag tackar för tillfället att få belägga seglivade påståenden om psykiska och fysiska övergrepp på politiska fångar på Kuba. De har varit legio i svenska medier ända sedan Amnesty och Penklubben gick på CIA-skrönan 1979 om ”den förlamade poeten” Valladares. Han påstods vara fängslad för sin fredliga opposition (dömd för långt gångna planer på sprängattentat inför USAs Grisbuksinvasion) och dessutom torterad till förlamning. Det visade sig att han varken var förlamad (och inte på något sätt torterad) eller poet (dikterna ”från fängelset” visade sig vara skrivna av en CIA-agent i Madrid, sedan början av 90-talet vice ordförande i liberala internationalen).

Sedan dess har denna bild varit etablerad ”sanning” i förhärskande medier. Uppgiftslämnarna har genom året varit – och är – de av USA finansierade s k dissidenterna på Kuba. Men inga trovärdiga rapporter har bekräftat dem.
Dock har oberoende rapportörer i ökad utsträckning framhållit att det är hög tid att sluta upprepa kallakrigsmyterna om kubanska fängelser, men de har inte fått medial uppmärksamhet.
* En av dem är Michael Chanan, Roehampton som redan 1986 gjorde en filmdokumentär för Channel 4. Han besökte fängelser, filmade, pratade med både vanliga fångar och de ”politiska”, utan någon övervakning.
”Vi upptäckte att fängelsesystemet var rimligt mänskligt”, skrev han i The Guardian 21.2. ”Jag ifrågasätter inte att det finns ett antal fångar på Kuba som utomlands klassas som politiska, och som – med undantag från de som bevisats tagit stöd från utländska makter – inte borde sitta inne”, skriver Chanan, men påståendena om usla fängelsevillkor stämmer inte. (Utländska journalister på fängelsebesök. Kuba 2.2013, se www.globalarkivet.se)
* En annan rapportör Jill Soffiyah Elijah universitetsadjunkt i kriminalrätt vid Harvards juridiska fakultet, redogjorde för liknande erfarenheter 2001. (Ett mänskligt fängelsesystem, Kuba 4.01, www.globalarkivet.se)
* I början av 2013, medan en långvarig hungerstrejk pågick på USA:s tortyrläger på Guantanamobasen, besökte AP och BBC m.fl. fängelser på Kuba. De rapporterar om rena men trånga celler med upp till 3 intagna, men också om möjlighet till studier – på alla nivåer – och lönearbete som ”en grundläggande mänsklig rättighet att kunna arbeta för sitt uppehälle och kunna bidra till familjens”. De intagna som lönearbetar har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Det innebär rätt till pension och sjukpenning. Ingen rapporterade om förhållanden som närmade sig kallakrigsmyten.

Ingen plats för alternativ till mediebilden.
Rapporter som motsäger mediebilden av förtryck på Kuba får inte stor spridning. De medier som återger dissidenternas rapporter om påstådda övergrepp på Kuba bryr sig sällan om att försöka bekräfta dem. Men ibland händer det. I november 2009 fick bloggaren Yoani Sánchez stor spridning över världen av sin historia om hur hon ”blivit slagen” på gatan i Havanna. ”De slängde in mig i en bil… Mig slog de på njurarna och i huvudet och slängde ut oss på gatan…”
Ett par dagar senare tog Sánchez emot den internationella pressen i sitt hem. BBC rapporterade att trots all misshandel hon beskrivit ”fanns inga blåmärken, andra märken eller sårskorpor.” Detta bekräftades av CNNs bilder, liksom av nyhetsbyrån AFP som skrev att ”hon var inte skadad.” Men de flesta medierna rapporterade inte detta.
FNs Kommitté har tagit del av alla dissidentrapporter – och Kubas tillbakavisande av deras påståenden – och krävt mer ingående studier, samtidigt som de konstaterat att det inte finns några trovärdiga rapporter om tortyr. Kuba har beslutat att inbjuda Internationella Röda korset för att studera förhållandena. Jag ser fram emot den rapporten.

i Andra om: Kuba, embargo,sanktioner, diplomati, Massmedia, USA, Politik, P1, desinformation statskupper solidaritet