26 svar till “När Kuba vände historiens gång i Afrika”

1. Borde inte Kubas ingripande i Angola fördömas som ett brott mot FN-stadgan precis som Sveriges ingripande i Afghanistan?

   • Från Lars-Gunnar Liljestrand, en författare till boken ”Lagen om krig” har jag fått följande kommentar via mail efter förfrågan

     ”Kubas deltagande i kriget var under utövande av kollektivt självförsvar.Angola hade blivit angripet av sydafrikanska styrkor och hävdade därför rätt till självförsvar som också innefattar kollektivt självförsvar.”

     Bedömningen överensstämmare med Zoltan Tirolers.

     • Varför skulle Angola i detta fall ha rätt till ”utvidgat självförsvar” när inget av de länder som USA kommit till undsättning för tydligen har samma rätt?

       För mig låter detta inte som något annat än en efterhandskonstruktion av USA motståndare.

2. Hej Christian,

   Jag är inte jurist, men tror du har fel. FN-stadgan har paragrafer om självförsvar och i fallet Angola var det Angolas legitima regering som bad om bistånd vid en utländsk attack.

   I Afghanistans fall var det USA/NATO (framfört av Storbritannien om jag minns rätt) som ville ha med Sverige i kriget. I det fallet störtades ju landets regering och de invaderande ockuperade Afghanistgan och tillsatte en ny regering. Allt åberopande attentatet 2001, genomfört i huvudsak av Saudiarabier.

   Med din tolkning skulle alla former av militärt stöd till olika regeringar vara olagligt. Så är det inte.

   • FN-stadgan/folkrätten är oerhört tydlig med detta. Om land A angriper land B får inte land C komma till land As undsättning. Är det inte så folkrätten säger Anders?

     Kubas inblandning i konflikten var folkrättsvidrig. Om inte så är fallet innebär det att USAs ingripande i Vietnam var förenligt med folkrätten då de också kom till den suveräna nationen Sydvietnams försvar då denne begärde hjälp. Samma sak gäller Koreakriget. USA ingrep först efter att den legitima och internationellt erkända regeringen i Seol bett om hjälp efter ett angrepp av Nordvietnamn.

     • ”Samma sak gäller Koreakriget” skriver Christian. Ja, Regeringen i Söul var inte legitim och internationellt erkänd, Jag hämtar en beskrivning från vår bok ”USA som världspolis”. Ett utdrag hämtas från boken ”USA som världspolis” som av BTJ:s lektör fått omdömet ”Tillsammans har de skrivit en analytisk, läsvärd och nödvändig bok som beskriver framväxten av denna världspolismakt”. FN:s insatser beskrivs i annat kapitel i boken.

       ”1.5.1 Koreakriget
       Perioden inleddes med det mycket blodiga Koreakriget 1950–53.Vid bekämpandet av den japanska armén vid krigsslutet kom amerikanskarespektive ryska trupper att var för sig ockupera södra och
       norra delen. En rent praktisk demarkationslinje upprättades vid 38:e breddgraden. Det var vid denna tidpunkt aldrig någon avsikt att dela landet. Den utlösande faktorn var USA:s förhalande och undergrävande av försöken till återförening av landet, den sydkoreanske presidenten Syngman Rhees insisterande på att militärt återförena Korea och de pågående striderna längs demarkationslinjen, ofta i
       form av räder. För USA:s del spelade tillkomsten av Folkrepubliken Kina den avgörande rollen; det gällde nu att »hålla tillbaka« Kina och dess allierade Nordkorea. Det skulle ske till nästan vilket pris som
       helst. Visserligen avskedade president Truman chefen för de militära styrkorna i Korea, general MacArthur, för ordervägran då denne ville driva kriget mycket långt. Men därvid stannade moderationen och i stället släpptes kriget löst, med bland annat napalmbombningar.

       Resultatet blev fasansfullt. Antalet döda anges av olika källor till 3–4miljoner (Dowd 1997:108, Horowitz 1966:107), ja, till och med 5 miljoner döda (Rystad 1993) och hela landet lades bokstavligen i ruiner,
       med industricentra i norr totalt sönderbombade av USA. Koreakrigetvar det tidiga kalla krigets mest blodiga krig, och skulden för krigetvar mycket entydigt USA:s. Chomsky (1995:22) hänvisar till »USA:s grundläggandedokument för kalla kriget, NSC-68 från april 1950,strax innan Koreakriget«.

       • Att skriva i en bok om Koreakriget utan att nämna det väl belagda fakta att Koreakriget startade med ett angrepp från Nordkorea på Sydkorea gör att boken inte känns seriös och att man tyvärr då inte heller kan ta resten av texten på allvar.

         • Det är klart sannolikt att Nordkorea anföll efter en tid av smärre strider och anfall från både ”Sydkorea” och ”Nordkorea”

3. Att det finns så litet skrivet på Svenska om Kubas deltagande i inbördeskriget i Angola, beror inte på att skulle vara nedtystat eller tabu, utan på att det är ett ytterst litet och snävt ämnesområde innom krigshistoria och där till svår utforskat. Det skulle krävas tillgång till så väl Kubanska Angola veteraner som Kubanska försvarsmaktens krigsdagböcker från Angola. Jag skulle även tror att det skulle behövas efterforskningar i Angola och i Sydafrika för att kunna få ihop underlag för en bok i ämnet. Så att en Svensk historiker eller Journalist skulle skriva en bok eller göra en repotage serie om Kubas deltagande i inbördeskriget i Angola faller säkert på ekonomin även om ett intresse från allmänheten skulle finnas.

   I många länder är den här typen av militär medverkan i andra suveräna staters inre angelägenheter en försvarshemlighet, även om medverkan är allmänt känt. Sovjetunionen var väldigt militärt aktiv runt om i världen, och deltog aktivt i många krig. Detta var något som Sovjetunionen aldrig erkännde. Det var först i och med att den Ryska Duman beslutade om en ny veteranlag 1996, där alla militära konfliker som Sovjetisk militär tjänstgjort i och medgav extra pension listades, som Sovjetunionen militära engagemang i utlandet officellt bekräftat.

   • Jag kommenterar här bara kort sista delen: Du nämner inte vad du menar med att Sovjetunionen var väldigt militärt aktivt runtom i världen. Sovjetunionen har förviss orättfärdigt intervenerat i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Afghanistan. USA:s interventioner och anfallskrig är mångdubbelt flera och har resulterat i många gånger fler dödsfall. USA har också rekordet då det gäller att störta demokratiskt valda regeringar, som jag nämnt i flera blogginlägg. Detta analyseras också i boken ”USA som världspolis” som av BTJ:s lektör fått omdömet ”Tillsammans har de skrivit en analytisk, läsvärd och nödvändig bok som beskriver framväxten av denna världspolismakt”.

     (I okunnighet inhämtar jag följande information om BTJ: ”Vi på BTJ är den ledande leverantören av medietjänster (medieprodukter och informationstjänster). Våra tjänster förenklar och sparar resurser och pengar åt våra kunder. Vi kopplar samman fysiska eller digitala medier med informationen om dessa så att kunden finner rätt medier, i rätt tid och till rätt pris. Våra kunder är professionella användare, framför allt kunskaps- och forskningsverksamheter såsom bibliotek, universitet, företag och organisationer. Vi är 280 medarbetare i Sverige och Finland och omsätter drygt 800 MSEK.)

     • Sovjetunionen var väldigt aktiv med att intervera militärt i länder och konflikter runt om kring i världen. Sovjetunionen utrustade, utbildade, tillhandahöll militära rådgivare, och utförde själv militära operation åt sina allierade. Den militära verksamheten i utlandet leddes av Huvudavdelningen för internationellt militärt sammarbete GUMVS, personalen togs från militär underrättelsetjänsten GRU, säkerhetstjänsten KGB, och specialförband.

       Uppskattningsvis tjänstgjorde totalt 12’000 Sovjetiska militärer och underättelseofficerare i Angola.

       Vid sidan av Angola interverade Sovjetunionen militärt i 12 andra länder i Afrika mellan 1962 och 1991.

       Ett annat intresant exempel på ett Sovjetiskt Kubanskt militärt sammarbete i Afrika, är under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia. 1978 helikopter luftlandsätter Sovjetunionen ett 70 bepansrade stridsfordon med Kubanska soldater bakom den Somaliska linjen. Denna typen av operation är ytterst svår att genomföra, både logistik mässigt som stridstekniskt, men den blev en stor framgång och de Somaliska förbanden måste retirera. Att helikopter luftlandsätta 70st 7,5 ton tunga stridsfordon, och sedan förse dem med bränsle, amunition, och andra förnödenheter via en helikopter luftbro, är en mycket avancerad och kostsam militär operation.

       Den Sovjetiska personalen fick inte bara extra lön under militära uppdrag i utlanden utan berättigades även extra pension. I det nya Ryssland hanterade man pensions åtaganden med en ny veteranlagstiftning 1996, i den listas alla Sovjetunionen militära operationer i utlandet som berättigar extra pension.

       • Jag betvivlar inte att Sovjetunionen också var engagerade i militära operationer utomlands. En del av vänsterna talade redan på 1960-talet om ”Socialimperialism” – socialism i ord men imperialism i handling. Är nyfiken på vilka de övriga 10 länderna är (än Angola och Somalien).

         Ännu intressantare är dock hur det ser ut med militär närvaro i Afrika under detta millenium och nu. Vad jag förstår har USA kraftigt förstärkt sin militära närvaro.

4. Lars-Gunnar Liljestrand kan säkert svara mer korrekt än jag på detta. Men precis som han påpekar så var Angola under attack från Sydafrika. Så hur betecknar Christian Sydafrikas invasion? Eller USAs stöd till densamma? Eller till uppbyggandet och stödet till UNITA-gerillan?

   USA har ingripit i ett hundratal konflikter, och skulle då vara en pariastat utan konkurrens (vilket det iofs borde). Men exvis skulle det då vara olagligt att stationera USA-trupper i Tyskland, Italien etc.

   I Vietnam fanns, efter Vieth Minhs seger över Frankrike, Geneveavtalet 1954 som stipulerade om fria val. Eftersom USA visste att kommunisterna skulle vinna fria val så förhindrades dessa och man tillsatte en marionettregim som sedan bad dem som tillsatt dem, USA, om stöd. Tanken var liknande vid Grisbuktsinvasionen i Kuba 1961; legoknektarna skulle hålla en strandremsa, utropa en provisorisk regering och be USA om hjälp.

   Koreakriget är jag för dåligt inläst på, men där var det ett beslut i FN som tillät USA att ingripa. Det då Sovjet bojkottade Säkerhetsrådet vid tillfället. USA återinsatte då samarbetsmännen från kriget mot Japan och Sydkorea var en diktatur som vilade på USAs atomvapen.

   Jag har alltså svårt för att tro på Christians tolkning av folkrätten, men det var inte det som inlägget handlade om. Att krossa det förhatliga, och av FN fördömda, rassystemet var en gärning som åtminstone uppfyller allmän rättsuppfattning med råge.

5. Om land A angriper land B har B rätt till självförsvar och kollektivt självförsvar. Kuba hade alltså rätt hjälpa Angola med kollektivt självförsvar mot Sydafrikas intervention.

   I Vietnam hade Genevekonferensen där alla parter i konflikten deltog beslutat om att allmänna val skulle hållas i Vietnam och att landet var ett enda land.

   Regimen i Saigon och USA saboterade detta beslut och inga sådana val hölls. Istället började USA , i strid med folkrätten att steg för steg bygga upp militär närvaro i Sydvietnam och bekämpa FNL. Det är enligt FN-stadgan förbjudet för ett land att som USA intervenera till stöd för ena sidan i en intern konflikt (Artikel 2(4) och artikel 2(7)).

6. Beroende på vilken världsbild och vilka syften man har kan man naturligtvis vrida och vända på allt så det skall passa ens syfte, vilket Zoltan och Anders tydligt visar. Den objektive inser dock att många av Sovjets ingripande runt om i världen och i det här fallet Kubas, är precis lika folkrättsvidriga som de påstår USAs ingripande är. Det finns inte något som helst stöd i FN-stadgan/folkrätten som säger att Kuba får hjälpa Angola militär medan Sverige inte skulle få hjälpa Afghanistan militärt.

   För övrigt att stödja sig på vad Lars-Gunnar Liljestrand säger är ungefär lika trovärdigt som att ange Anders Borg som källa för att jobbskatteavdragen fungerar.

   • Lars-Gunnar Liljestrand har i denna blogg, och tillsammans med jurister utrett frågan i boken ”Lagen om krig”. Det är en avgörande skillnad mellan kollektivt självförsvar av Angola och angreppskrig av USA & Co. Svepande formuleringar som i sista meningen stödjer inte dina argumentation (eller argumentnöd).

     Du nämner inte vad du menar med Sovjetunionens många ingrepp runtom i världen. Sovjetunionen har förviss orättfärdigt intervenerat i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Afghanistan. USA:s interventioner och anfallskrig är mångdubbelt flera och har resulterat i många gånger fler dödsfall. USA har också rekordet då det gäller att störta demokratiskt valda regeringar, som jag nämnt i flera blogginlägg.

7. För övrigt så var Sydvietnam en suverän och internationellt erkänd stat. Att du försöker bortse från detta i din historiebeskrivning i syfte att få historien att passa med din världsbild känns bara tragiskt.

   • Du har fel om Sydvietnam. Wikipedia är inget generellt sanningsvittne men har en ganska korrekt beskrivning
     ”Kriget kom att fortgå till 1954, när fransmännen drog sig ur Vietnam efter att ha förlorat slaget vid Dien Bien Phu. Vid krigsstilleståndet drogs en demarkationslinje längs 17:e breddgraden, med kommunisterna i kontroll i norr och den annamesiske kejsaren Bao Dai, som återinsatts 1949 av fransmännen som landets marionetthärskare, i söder. Nordvietnam stod under ledning av Ho Chi Minh och i Sydvietnam blev Ngo Dinh Diem president år 1955. I enlighet med fredsavtalet skulle allmänna val hållas i hela landet men dessa genomfördes aldrig då man i Sydvietnam fruktade att kommunisterna skulle vinna.”

     USA betalade alltmer av Frankrikes kolonialkrig för att behålla makten i Indokina, en huvuddel mot slutet av kriget enligt en källa. President Eisehower skrev i sina memoarer att hans rådgivare menade att kommunisten och befrielserörelsens ledare Ho Chi Minh skulle få minst 80 % av rösterna vid fria val. Därför motsatte sig USA att fria val kom till stånd.

     Vietnamkriget och USA:s urtikespolitik, ekonomi och militära insatser analyseras också i boken ”USA som världspolis” som av BTJ:s lektör fått omdömet ”Tillsammans har de skrivit en analytisk, läsvärd och nödvändig bok som beskriver framväxten av denna världspolismakt”.

     (I okunnighet inhämtar jag följande information om BTJ: ”Vi på BTJ är den ledande leverantören av medietjänster (medieprodukter och informationstjänster). Våra tjänster förenklar och sparar resurser och pengar åt våra kunder. Vi kopplar samman fysiska eller digitala medier med informationen om dessa så att kunden finner rätt medier, i rätt tid och till rätt pris. Våra kunder är professionella användare, framför allt kunskaps- och forskningsverksamheter såsom bibliotek, universitet, företag och organisationer. Vi är 280 medarbetare i Sverige och Finland och omsätter drygt 800 MSEK.)

8. Till NSUN:

   Det finns faktiskt en hel del skrivet om Kubas insatser i Afrika på engelska och spanska framförallt. En enkel sökning på Amazon ger ett tiotal träffar. Nedan nämner jag några böcker jag känner till och kan rekommendera. Den senaste utkom så sent som 2013. Mycket av dokumenten är numera tillgängliga och Piero Gleijeses, historiker och universitetsprofessor i USA, har kunnat söka i såväl kubanska, sydafrikanska som nordamerikanska dokument. Han skriver på en enkel och lättläst engelska, men är noggrann med källhänvisningar. Kubanerna har dessutom gjort minst en film om insatsen, speldokumentären Kangamba. Själv har jag träffat Angolaveteraner i Kuba. För övrigt är två av de kubanska terroristbekämparna, som sitter i fängelse i USA för att ha infiltrerat terroristgrupper, veteraner från Angola.

   Utan att kunna bevisa det har jag fått berättat för mig att det avgörande slaget vid Cuito Cuanavale studeras vid militärhögskolor i åtskilliga länder. Det var alltså i och med detta slag, kombinerat med en offensiv i väster, som kubanerna tvingade Sydafrika att lämna Angola.

   Jag kan nog ändå inte komma ifrån att detta är en historia som inte passar in i den förljugna bilden och därför inte talas om här.

   Kuba om Kuba i Afrika– Olivgrön solidaritet
   Svensk-Kubanska Föreningen ISBN 91 85710 07 5
   Detta är ett häfte på 70 sidor på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska, som (efter tillstånd) översatt ca hälften av boken ”Changing the History of Africa”, utgiven på Ocean Press. Häftet har tonvikt på försvaret av Angola och bidraget till Namibias befrielse. Det innehåller tal av Fidel Castro, Angolas och Kubas principdeklarationer och en artikel av Felix Pita Astudillo. Här finns också en intressant intervju med Jorge Risquet från Kubas Kommunistparti, som ledde den kubanska förhandlingsdelegationen i förhandlingarna med Sydafrika och USA. Kan beställas av Svensk-Kubanska Föreningen.

   The Cuban Drumbeat
   Piero Gleijeses
   2009 | ISBN-10: 1906497370 | ISBN-13: 978-1906497378
   Reflecting on Cuba’s unique foreign policy—both its meaning and its legacy—and how Cuba has adjusted to a world dominated by the United States, Piero Gleijeses asserts in The Cuban Drumbeat that it has been a policy without equal in modern times. During the cold war, extra-continental military interventions were the preserve of the two superpowers, a few West European countries, and Cuba. Gleijeses documents how the rest of the world was regularly stunned by Cuba’s massive uses of force, including the 1975–76 dispatch of 36,000 Cuban soldiers to Angola to repel a South African invasion, the 12,000 Cuban soldiers sent to Ethiopia in 1978 to help defeat a Somali invasion, and the 55,000 Cuban soldiers present in Angola by 1988. Even the Soviet Union sent far fewer troops beyond its immediate borders in those years than did Cuba.

   The Cuban Drumbeat describes how the cold war framed three decades of Castro’s revolutionary zeal; but, Gleijeses argues, Castro’s vision was always larger than the cold war. For Castro, the battle against imperialism—his raison d’être—is more than the struggle against the United States: it is the war against despair and oppression in the Third World—a war that continues even though the future of Castro’s policies is uncertain. Utmärkt och lättläst liten skrift!

   Visions of Freedom: Havana, Washington, Pretoria, and the Struggle for Southern Africa, 1976-1991 Piero Gleijeses, 2013
   During the final fifteen years of the Cold War, southern Africa underwent a period of upheaval, with dramatic twists and turns in relations between the superpowers. Americans, Cubans, Soviets, and Africans fought over the future of Angola, where tens of thousands of Cuban soldiers were stationed, and over the decolonization of Namibia, Africa’s last colony. Beyond lay the great prize: South Africa. Piero Gleijeses uses archival sources, particularly from the United States, South Africa, and the closed Cuban archives, to provide an unprecedented international history of this important theater of the late Cold War.
   These sources all point to one conclusion: by humiliating the United States and defying the Soviet Union, Fidel Castro changed the course of history in southern Africa. It was Cuba’s victory in Angola in 1988 that forced Pretoria to set Namibia free and helped break the back of apartheid South Africa. In the words of Nelson Mandela, the Cubans ”destroyed the myth of the invincibility of the white oppressor . . . [and] inspired the fighting masses of South Africa.”

   • Militärhistoria är hur som helst på Svenska en liten literaturgenre och väldigt Andravärldkrigs tungt. Likaså är veteran-memoarer på Svenska väldigt Andravärldskrigs tungt. Så hur efterfrågan för militärhistorisk literatur om Kubanska militära operationer i Afrika under Kallakriget ser ut är säkert mycket svårt att bedömma innan det faktiskt kommer ut titlar på marknaden.

     Det känns spontant som ett alldeles för snävt ämnesområde för att det ekonomiskt skulle löna sig.

     Första steget skulle kunna vara att få utländska böcker översatta till Svenska. Tycker du att det är viktigt för dig så skulle jag reckomendera att du kontaktar en bokklubb för militärhistoria och sonderar intresset. De sitter på möjligheten att bedömma marknaden och att göra intresseundersökningar hos sina medlemmar.

9. Nsun
   Undrar om bokklubbar i militärhistoria är intresserade av Usa-kritiska arbeten.
   War is a racket av den med militära hedersbetygelser behängde General Smedley Butler från mitten av 1930-talet vore en bra start för dem i såfall. Så de kommer i stämning för kritiskt tänkande. Jag tänker främst på hans skildringar av Usas smutsiga krig som han själv hade en betydelsefull roll i.

   • Märklig kommentar, det publiseras i dag av Svenska förlag och Svenska bokklubbar USA-kritiska militärhistorisk och mer dags aktuella USA-kritiska krigsjournalistiska böcker på Svenska.

     Varför har du fått för dig att den omvända situationen råder?

     • Den kommentar jag nu försöker lägga in var till inriktningen införd 9jan men försvann sen. Antar att Anders tyckte att min korta kommentar nedan fr 10jan var tillräckligt.
       Till de som ev sett NSUNs invändning ovan vill jag förklara att jag menar USAkritik som går längre än ’mainstream historiker’. Det finns tex seriös men marginaliserad litteratur som tar upp Englands och Usas oerhörda skuld till båda världskrigen, bolshevikrevolutionen och mycket annat. Detta tigs fullkomligt ihjäl i officiell anglosaxisk historieskrivning. Bokklubbar för militärhistoria är sannolikt av intresse för militärer. Därför är det särskilt värdefullt att den av angloamerikanerna ihjältigna delen av historien tas upp den vägen. Detta eftersom det är angloamerikanernas tankesmedjor, underrättelsetjänster, militärer och medier som driver på för krig och regimförändringar.
       Den officiella historieskrivningen är sedan länge ett vapen i deras arsenal och inte ett ärligt vetenskapligt sanningssökande. Stora mängder europeiska arkiv togs om hand av segrarmakterna och förvaras inlåsta i Usa. Den här kontrasten mellan verkligheten och den officiella beskrivningen är lika stor idag beträffande Mellanöstern och den så kallade terrorismen.

10. Boken jag nämner ovan, The Cuban Drumbeat av Piero Gleijeses, är delvis redan översatt av Svensk-Kubanska (leta på hemsidan http://www.svensk-kubanska.se). Jag tror resten kommer inom kort, åtminstone digitalt. Det är en mycket läsvärd liten bok, som rymmer mycket fakta, väl dokumenterad men ändå lättläst.

    Broschyren på svenska som jag också nämner, har sålt ganska bra. Men Föreningen når ju inte ut så brett.

    Vad gäller militärhistoria så hoppas jag NSUN har rätt, men spontant har väl också jag känslan att perspektivet på denna typ av böcker är väldigt USA/Västeuropafixerat. Om kriget i Angola är för smalt, hur många sådana böcker finns på svenska om Vietnamkriget (ur vietnamesiskt perspektiv)? Det kostade trots allt ca 4 miljoner vietnamersers liv och har åteverkningar än idag på USAs utrikespolitik. Kriget slutade ju med totalt nederlag för stormakten då ambassadören fick fly i helikopter med USA-flaggan under armen.

11. En intressant diskussion med så många inlägg att utgångspunkten kan riskera tappas bort, nämligen att Nelson Mandela till sin död var tacksam gentemot Kuba och dess ledare Fidel Castro och deras direkta bidrag till apartheids fall. Det var detta som hans parti ANC hänvisade till vid begravningen: ”Vi kommer nu att få höra ett tal från en liten ö, en ö vars folk befriade oss…Kubas folk.” Efter att ha arbetat med rehabilitering av krigsskadade och andra funktionshindrade i Mocambique (under fem år) och Angola (under den pågående sydafrikanska invasionen) och gjort flera besök i Sydafrika vågar jag påstå att många afrikaner ser det på samma sätt. Detta har förtigits av svenska media. Hur ska allmänheten då kunna känna till det? Tur att Anders Romelsjö på http://jinge.se låter det komma fram.

    • Instämmer med dig Gabor
      Det är ofta så väl skrivna alster här att jag lätt instämmer och spånar vidare
      Beträffande Angola berättade John Stockwell dekorerad CIA-officer som hade full insyn där att Kuba och Sovjet bara reagerade på av USA-styrda aggressioner och att USA:s propaganda framställde det tvärtom. http://www.thirdworldtraveler.com/Stockwell/John_Stockwell.html