Obama besöker Kuba…

Denna artikel med den engelska titeln ”Obama: time is running out!” (”Obama: ¡le queda poco tiempo!”) av Atilio A. Boron i El Mundo har översatts från spanska av en läsare och skickats till mig. http://www.pagina12.com.ar/diario/elmundo/4-290990-2016-01-24.html
Jag publicerar den gärna och tackar översättaren som vill vara anonym.

El texto original en español se encuentra más abajo (Artikelns spanska text finns längre ned)

Artikeln.
Om mindre än ett år kommer han att återvända till skuggorna
och gå samma öde till mötes som alla presidenter i USA. Som Juan Bosch uttryckte det i ”Pentagonismen” (”El Pentagonismo… ”(1966): När de lämnar Vita huset tonar deras röst ut helt och hållet, tills den blir ohörbar i det vilseledande brus som mediadiktaturen uppmuntrar till. Med ytterst få undantag är de inte statsmän utan simpla tjänstemän, sprungna ur ett lurigt valmaskineri. När de väl lämnat den formella maktens boningar blir de snabbt okända nollor. Deras löften och åsikter räknas bara så länge de bebor Vita huset. När de väl flyttat ut kan de ingenting göra.
Viaje de shopping
Texten i bilden: Är det här man vill sälja stränder, kuststräckor, gränsområden och olja?
Obama har mindre än ett år på sig att göra det han sade att han ville göra: normalisera förbindelserna med Kuba – jag säger: normalisera på allvar, utan blockad eller finansiella attacker – och inleda en ny etapp i de bilaterala relationerna. Detta motsätter sig en stor del av kongressen, som i sin dekadens blivit en fristad för en icke presentabel mobb av okunniga och reaktionära i olika skepnader (med några få undantag, naturligtvis) och inte så få delar av administrationen.
Men majoriteten av det amerikanska folket vill få ett slut på denna upprörande hämsko från det Kalla Kriget och kunna resa och lära känna Kuba och dess folk, njuta av deras kultur, musik, danser, stränder och rom och cigarrer. Samma uppfattning har en stor del av näringslivet, som ser några saftiga affärer glida sig ur händerna p.g.a. det kompromisslösa vetot från vissa federala myndigheter. Kort sagt, om Obama skulle vilja avsevärt försvaga blockaden så har han makten att göra det. Men det gör han inte.

Denna skillnad mellan ord och handling väcker frågan om det finns en eller två Obama. Den ena säger att han vill ”att det kubanska folket ska ha frihet.” Det är då underförstått att det nordamerikanska folket redan har det:
* till exempel friheten att ha fler afroamerikaner mellan 20 och 24 år i fängelse än i college;
* friheten att ha 15 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen;
* friheten för de flesta nordamerikanska barn att leva i fattigdom;
* friheten för vita poliser att döda omkring 1500 afroamerikaner under det senaste året, utan att ställas inför rätta;
* friheten att inte kunna betala för collegeundervisning eller köpa de läkemedel som behövs;
* friheten också att se hur den rikaste procenten blir rikare för varje dag, medan de 90 procenten i den lägre inkomstklassen sjunker tillbaka till den nivå de låg på för trettio år sedan, 1986, medan de 3 procenten rikaste idag lägger beslag på mer än hälften av landets totala förmögenhet, enligt uppgifter från U.S. Census Bureau.

Obama med de fina uttalandena försvinner bakom den som envetet underlåter att använda sina befogenheter som USAs president för att avväpna den helvetesmaskin som blockaden utgör. Vill han att kubanerna fritt ska kunna välja sin framtid?
* Varför upprätthålls då informationsblockaden mot landet? Det räcker att titta på diagrammen över de undervattenskablar som distribuerar Internettrafiken för att se hur de alla nogsamt kringgår Kuba.
* Varför upprätthåller han den kriminella invandringspolitiken, Cuban Adjustment Act, som uppmuntrar till olaglig invandring av kubaner till USA och främjar korruptionen av de amerikanska immigrationsmyndigheterna och maffian av människosmugglare?
* Varför insisterar han på att straffa nordamerikanska och utländska företag som handlar med Kuba? För några dagar sedan utdömde Office of Foreign Assets Control, OFAC, böter på $260.000 till WATG Holdings, ett konsultföretag från Irvine, Kalifornien, som deltagit i ett arkitektoniskt projekt för den kubanska hotellbranschen. Efter klagomål sänktes straffet till $140.000, och det stod fast.
Obama och Castro
Med andra ord: vem är den verklige Obama? Den som talar vackert eller den som fortsätter att fungera som en kall imperiets målvakt? Tvetydigheten förringar värdet av hans ord. Om han vill gå till historien som presidenten som satte stopp för denna enorma orättvisa, som blockaden mot det revolutionära Kuba är, måste han börja agera nu, utan dröjsmål. Om han gör det kommer han att visa sig ha en statsmans tåga, en vision som höjer sig över påtryckningarna från anti-Castro maffian och deras mäktiga lobbyister. Om han ger efter för dem så är tärningen kastad. Jag vet inte om han är medveten om att hans enda riktiga merit i slutet av sitt ämbete då skulle vara att ha lagt grunden till att få ett slut på blockaden. En genomläsning av hans senaste, och sista, ”Talet om tillståndet i nationen” den 13 januari i år visar att hans invandringspolitik misslyckades, finansreformen var ett fiasko, och nästan samma sak kan man säga om hans reformförsök inom hälso- och sjukvårdssektorn. De ekonomiska resultaten är bara medelmåttiga och på den internationella arenan har han gått på den ena blundern efter den andra. Genom en av dessa historiens märkliga paradoxer är det nu bara Kuba kvar för att nå varaktig framgång och bestå provet. Men han måste skynda sig. Tiden är väldigt knapp.

ARTIKELN PÅ SPANSKA.
”Obama: time is running out!” ”Obama: ¡le queda poco tiempo!” En menos de un año volverá a las sombras, corriendo la suerte de todos los presidentes de Estados Unidos que, como lo observara con clarividencia Juan Bosch en El Pentagonismo, una vez que dejan la Casa Blanca su voz se desdibuja por completo hasta tornarse inaudible en medio de la engañosa vocinglería que fomenta la dictadura mediática. Como salvo escasísimas excepciones no son estadistas sino apenas funcionarios surgidos de una tramposa maquinaria electoral, una vez que salen del locus del poder formal rápidamente se convierten en oscuros “don nadies”. Sus promesas y opiniones sólo cuentan mientras habiten en la Casa Blanca. Una vez salidos de ella nada pueden hacer.

A Obama le queda menos de un año para hacer lo que dijo que quería hacer: normalizar las relaciones con Cuba –digo: normalizarlas en serio, sin bloqueos ni agresiones financieras– e iniciar una nueva etapa en las relaciones bilaterales. A ello se le opone una importante parte del Congreso, que en su decadencia se convirtió en el refugio de una turba impresentable de ignorantes y reaccionarios de diversos pelajes (salvo unas pocas excepciones, por supuesto) y no pocos sectores de su administración. Pero la mayoría del pueblo norteamericano quiere acabar con esa escandalosa rémora de la Guerra Fría y poder viajar y conocer a Cuba y sus gentes; disfrutar de la maravilla de su cultura, su música, sus bailes, sus playas y el sabor de sus rones y sus puros. De la misma opinión es buena parte del mundo empresarial, que ve cómo algunos jugosos negocios se le escurren entre los dedos por el intransigente veto de algunas agencias del gobierno federal. En suma, si Obama quisiera debilitar significativamente el bloqueo está en él poder hacerlo. Pero no lo hace.

Esta disyunción entre palabras y acciones obliga a preguntar si hay uno o dos Obamas. Uno dice que quiere que “el pueblo cubano sea libre”. Se sobreentiende que el pueblo norteamericano ya lo es: por ejemplo, libre para tener más afroamericanos entre 20 y 24 años en las cárceles que en las universidades; libre para tener un 15 por ciento de la población bajo la línea de pobreza; libre para que la mayoría de los niños de Estados Unidos viva en la pobreza; libre para que policías blancos maten a unos mil quinientos afroamericanos en el último año sin tener que rendir cuentas ante la Justicia. Libres para no poder pagar la matrícula universitaria, o comprar los medicamentos que necesitan. Libres también para ver cómo el 1 por ciento más rico se enriquece cada día más mientras que el 90 por ciento inferior en la distribución del ingreso reduce su patrimonio a lo que poseía hace treinta años, en 1986, mientras que el 3 por ciento más rico hoy se adueña de algo más de la mitad del total de la riqueza de ese país según los datos de la Oficina del Censo. El Obama de las bellas declaraciones se esfuma detrás del otro que persiste en no utilizar las atribuciones que tiene como presidente de Estados Unidos para ir desarmando la infernal maquinaria del bloqueo. ¿Quiere que los cubanos elijan libremente su futuro? Entonces, ¿por qué mantiene el bloqueo informático a la isla? Basta con observar el diagrama de los cables submarinos que distribuyen el tráfico de la Internet para comprobar como todos ellos sortean cuidadosamente a Cuba. ¿Por qué mantiene la criminal política migratoria, la Ley del Ajuste Cubano, que incentiva la migración ilegal de cubanos a Estados Unidos y facilita la corrupción de las autoridades migratorias norteamericanas y los negocios de la mafia de los “polleros” encargados de introducirlos en territorio americano? ¿Por qué insiste en sancionar a empresas estadounidenses o extranjeras que intermedian en actividades económicas de Cuba? Días atrás la Oficina de Control de Activos Extranjeros, OFAC, le aplicó una multa de 260.000 dólares a Watg Holdings, una consultora con base en Irvine, California, porque había participado en un proyecto arquitectónico para la industria hotelera cubana. Luego de las alegaciones correspondientes la sanción se redujo a 140.000 dólares, y ahí se mantuvo firme.

En otras palabras: ¿cuál es el verdadero Obama? ¿El que habla bonito o el que sigue actuando como un frío cancerbero imperial? Su dualidad desvirtúa el valor de sus palabras. Si quiere pasar a la historia como el presidente que puso fin a una injusticia tan enorme como el bloqueo impuesto contra la Cuba revolucionaria tiene que comenzar a actuar ya, sin más demoras. Si lo hace habrá probado que tiene pasta de estadista, poseedor de una visión que se eleva por encima de las presiones y los aprietes de la mafia anticastrista y sus poderosos lobistas. Si cede ante ellos su suerte estará echada. No sé si será consciente que su único mérito real al concluir su presidencia sería el haber sentado las bases para acabar con el bloqueo. De la lectura de su reciente, y final, discurso sobre “El Estado de la Unión” del 13 de enero del corriente año se desprende que su política migratoria fracasó, la reforma financiera fue un fiasco, y casi otro tanto puede decirse de la que intentó en el sector salud. El desempeño económico es apenas mediocre y en la arena internacional cosechó un traspié tras otro. Por una de esas raras paradojas de la historia sólo le queda Cuba para anotarse un éxito duradero y aprobar el examen. Pero tiene que apurarse. Le queda muy poco tiempo.

i Andra om: , ,, , , , , ,

Artikeln på spanska Bilder från artikeln Blogginlägg 15/8 SR P1 Morgon Blogginlägg 18/12 2014PravdaSvensk-kubanska Nyhetsbanken Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska

  5 comments for “Obama besöker Kuba…

  1. Zoltan Tiroler
    2 mars, 2016 at 17:49

    Förmodligen en väldigt medveten politik: lätta på de delar av blockaden som är utanpåverket men bibehålla den stenhårda kärnan som hindrar Kubas ekonomiska utveckling.

    Obama har samma mål som tidigare USA-administrationer: att återta kontrollen över Kuba som USA förlorade i och med revolutionen 1959. Men han har bytt den taktik som misslyckats under mer än 55 år.
    Samtidigt ska man inte bortse från att delar av affärsvärlden i USA vill ha slut på blockaden, men det är än så länge sekundärt för USA.

    Tonen är mjukare från Obama än från Bush, som hotade med invasion, men målet är detsamma. Kuba försöker å sin sida utnyttja de begränsade öppningar som detta medfört.

  2. kaolina
    3 mars, 2016 at 03:05

    Frågan är väl hur mycket makt Obama egentligen har. Artikelförfattaren nämner själv i början av artikeln kongressens motstånd mot presidenten, som ju bekant inte bara har drabbat Kubafrågan . På mig verkar det som om Obama tvingats att föra en mycket mer återhållsam politik på flera plan än vad han egentligen har velat göra. Titta bara på frågan om ökad vapenkontroll som han flera ggr har återkommit till. Trots detta och ökade skolskjutningar som drabbat många barn är kongressen inte samarbetsvillig. Det är ett märkligt land, USA.

  3. 3 mars, 2016 at 08:57

    Jag läser just nu en bok: Dady Chery ”We have dared to be free”. En bok som dokumenterar det haitiska folkets lidande under USA:s ockupationer. En gång öppet militär, nu ekonomisk. Med katastrofala följder. Men den haitiska befolkningen har hela tiden gjort motstånd. Underkastelsen aldrig total. Illustrationen ovan med Obamas inköpskorg berättar tragiskt nog vad som väntar även Kuba. Ett öde liknande Haitis. Detta efter femtiosju års motstånd mot övermakten. Obamas triumf när han besöker Kuba. Efter ett långt utnötningskrig.
    Ulla Johansson

Comments are closed.