Det finns olika bedömningar av utvecklingen på Kuba och av innebörden av de upprättade diplomatiska relationerna mellan Kuba och USA. Detta har bland annat framgår av tidigare inlägg – och kommentarer – på denna blogg. Nu publiceras en artikel av Zoltan Tiroler som är medlem i Svensk-kubanska föreningen och har tidigare förstärkt denna blogg med flera inlägg. En kortare version av artikeln har tidigare publicerats på SvT Opinion.

Zoltan Tirolers artikel.

Inför den USA-ledda invasionen våren 1961 bröt president Eisenhower de diplomatiska förbindelserna med ön som stormakten tappat kontrollen över. Anfallet blev ett förödmjukande nederlag. Efter det militära fiaskot införde USA en blockad med syftet att ”framkalla svält och desperation”. Alltså en kollektiv bestraffning av en hel befolkning, något som står i strid med internationell rätt och FN-stadgan.

I år, 54 år senare, har så de diplomatiska relationerna återupprättats. Det beror på att ”våra ansträngningar att isolera Kuba fick en motsatt effekt”, som president Obama uttryckt det. USA har under det senaste årtiondet haft ett enat Latinamerika emot sig. Till det senaste Amerikanska toppmötet hade en rad stater meddelat att de tänkte bojkotta ifall Kuba inte tilläts att vara med. I FN har USA:s blockad år efter år fördömts med förkrossande majoritet, 186 länder mot två (USA och Israel). Affärsintressen i USA och människorättsgrupper krävde också en ändring.
Politiken ändras inte för att USA:s blockad orsakat ett stort mänskligt lidande. Inte heller för att fler än tretusen kubaner dödats på grund av terroristaktioner. Stormakten ber inte om ursäkt för alla attentat, allt lidande, all propaganda och inblandning i ett suveränt land. Nej, man konstaterar att man misslyckats och måste prova något nytt.

Trots de återöppnade ambassaderna är det långt kvar till normala relationer. Normala har de för övrigt aldrig varit; efter Kubas självständighet från Spanien för drygt hundra år sedan blev Kuba en halvkoloni till USA. Det är från denna tid som USA-basen vid Guantanamobukten härstammar. Efter revolutionen 1959 har politiken syftat till att återinsätta en USA-lydig regim. Detta gäller fortfarande.
USA:s närmande välkomnas av kubanerna. Nu pratar inte USA längre om att åter invadera Kuba, vilket gjordes för något årtionde sedan under Bushadministrationen.

Men för att relationerna ska bli normala krävs mer. Först och främst att världshistoriens längsta blockad, som tillfogat Kuba kostnader på långt över tusen miljoner dollar, hävs. Blockaden är enligt de flesta bedömare det största hindret för Kubas ekonomiska utveckling. Den kan bara hävas av Kongressen, men presidenten har möjligheter att göra den mer eller mindre verkningslös.
Vidare kräver Kuba att USA ska återlämna Guantanamobasen som illegalt ockuperas mot kubanernas vilja.
Dessutom vill Kuba att USA följer Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Det betyder att USA, inte som hittills, ska använda sina diplomater för att finansiera och organisera en inhemsk opposition. Likaså att USA upphör med sin propaganda via radio- och TV-sändningar på frekvenser som tillhör Kuba. Det ser inte särskilt ljust ut: För 2016 äskas 30 miljoner dollar, 10 mer än 2015, i olika program för ”regimförändring”. För Radio/TV-Marti 28 miljoner dollar. I ett nytt program föreslås drygt 17 miljoner dollar för olika IT-projekt, som ses som ett viktigt instrument för USA:s syften.

För att relationerna ska bli normala måste USA respektera att Kuba är ett självständigt land. Att det är kubanerna som väljer landets politiska, ekonomiska och sociala system. Att Kuba inte accepterar inblandning i sina angelägenheter, utan kräver att behandlas med värdighet och som jämlikar. Kubanerna har i 56 år stått emot invasion, blockad, terroristattentat, propagandakrig, brandbomber, biologisk- och kemisk krigföring. De nya relationerna är en stor framgång för Kuba och det tänker inte nu ge upp alla de landvinningar som man med stora uppoffringar nått, trots en maktfull och fientlig granne.
Av vissa grupper kritiseras Kuba från ”vänster”, för att ha gjort eftergifter och gå mot kapitalism. Dessa kritiker måste ha obefintlig kontakt med den kubanska verkligheten. De kan inte ha förstått att kubanerna kräver reformer, de kräver en högre levnadsstandard. Samtidigt vill de behålla framstegen inom utbildning, hälsovård, trygghet, kultur osv. Och faktum är att Kuba inte backat på några principer. Det innefattar Kubas politiska system och ekonomin. Det är just för detta som Obama kritiseras i USA från höger, att USA ensidigt gjort eftergifter. Kuba kan inte erbjuda något i utbyte; ifall en våldsman tar ett struptag på ett offer är kravet rätt och slätt att han ska släppa taget, inte att förövaren ska få något tillbaka.
Jag avslutar med var sitt citat från den gemensamma presskonferens som hölls av de båda ländernas utrikesministrar i Havanna:
John Kerry (om en av de viktigaste anledningarna till kursändringen – påtryckningarna från Latinamerika): ”När vi var i Panama (på det Amerikanska Toppmötet) kan jag inte säga hur många länder som kom till oss efter presidentens tillkännagivande och berättade hur lyckliga de var över att USA och Kuba äntligen tar steg för att förnya kontakterna. Alla stödde beslutet och uppmuntrade oss.”
Bruno Rodriguez: ”Jag har understrukit för USA:s utrikesminister att för att det ska vara möjligt att utveckla normala relationer med USA är det fundamentalt att blockaden – eller ”embargot” som ni säger – hävs fullständigt. Likaså att det territorium som illegalt ockuperas i Marinbasen Guantanmo återlämnas och att vårt folk kompenseras för detta”.