Hur långt kan man sträcka yttrandefriheten egentligen?

Debatten om yttrandefriheten rasar vidare. Här bemöter pseudonymen Rickard B. Turesson sin kritiker Kenneth Lundgren Jan Myrdal, yttrandefriheten och krigsrisken som verkligen reser frågan om yttrandefrihetens – eventuella – gränser. Turesson har bemött
Under tiden har Jan Myrdal publicerat en ny artikel ”Klassfrågorna är högst reala” i Proletären, Kommunistiska Partiet, med svaret ”En konkret linje måste mejslas ut” Robert Mathiasson, KP:s ordförande. Båda dessa artiklar är också mycket läsvärda, men finns bara i papperstidningen (www.proletaren.se).
Rickard B Turesson är knuten till Oktoberförlaget som nyligen gett ut Det smutsiga kriget i Syrien av professor Tim Anderson och även Grundkurs i marxismen-leninismen-maoismen Oktoberförlaget

Jag har inte precis tigit i denna fråga – utan publicerat fem artiklar om detta förutom de nyss nämnda:
Principiellt om tryckfrihet 20/10
Debatt om yttrandefrihet: Nya Tider, DN och nazism 25/10Jan Myrdal vs. Margareta Zetterström – fortsatt debatt 25/10
Om Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Nya Tider och rasister. Gästblogginlägg 28/10
Jan Myrdal – Var står fienden? 28/10
yttrandefrihet
yttrandefrihet-2
Svar till Kenneth Lundgren
Jag vet inte hur oeniga jag och Kenneth Lundgren egentligen är. Kenneth Lundgren frågar vad jag menar med en ”taktisk huvudlinje”. Med en taktisk huvudlinje menar jag en linje som är underordnad befrämjandet av klasskampen, kampen för den socialistiska revolutionen och uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Frågan om yttrandefriheten är inte överordnad denna kamp.

Jag nämnde ett undantag i mitt inlägg:
”Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet.”

Jag kan lika gärna nämna ett annat undantag – och detta med utgångspunkt från Oktoberevolutionen 1917. Det hade varit politiskt självmord, om den ryska arbetarklassen och bolsjevikpartiet hade tillåtit väpnad kontrarevolution, propaganda för kontrarevolution och stöd till de kapitalistiska makter som intervenerade i inbördeskriget till förmån för den vita sidan.
Oktoberrevolutionen untitled
Det är en annan sak hur man förhåller sig till yttrandefriheten, när den socialistiska revolutionen har segrat. Jag stödjer följande programmatiska skrivning:

” I arbetarklassens stat garanteras i grundlagen de demokratiska fri- och rättigheterna, det vill säga yttrande-, tryck-, mötes-, organisations- och religionsfrihet samt fri strejkrätt. Dessa friheter innefattar dock inte rätten att utsuga, förtrycka eller förnedra andra människor. Pornografi eller rasistisk litteratur ingår inte i tryckfriheten. Likaså är sammanslutningar som organiserar väpnad kontrarevolution, eller som tidigare stött en ockupationsmakt, förbjudna. Propaganda mot socialismen och dess störtande är tillåten. Men proletariatets statsmakt kommer att slå ned varje väpnad kontrarevolution med våld.”

Under socialismen kommer klasskampen att fortsätta. Med tanke på erfarenheterna från såväl Sovjetunionen och Kina anser jag att det socialistiska samhället varken kan bestå eller utvecklas i riktning mot det kommunistiska, om den proletära statsmakten inte förblir intakt eller om den proletära statsmakten inte leds av ett kommunistiskt parti. Men proletariatets klassherravälde kan aldrig vara en ställföreträdande diktatur. Det kommunistiska partiet kan bara leda den proletära statsmakten i kraft av proletariatets fortsatta frivilla stöd och aktiva medverkan. Det kommunistiska partiet erhåller därför ingen lagbestämd särställning. Denna särställning måste oavbrutet erövras genom en korrekt politik.

Om det kommunistiska partiet i maktställning bekämpar meningsmotståndare med organisatoriska medel, i värsta fall fysisk likvidering, i stället för att försöka övertyga dem, så kommer den enda konsekvensen bli att de går under jorden eller tvärtom söker sig till partiet. En kapitalistisk restauration kommer förr eller senare till stånd. Inom partiet måste det tillämpas en öppen åsiktskamp. Kinas Kommunistiska Partis sätt under Mao Zedong att lösa motsättningar inom folket och inom partiet representerade ett stort framsteg jämfört med förhållandena i Sovjetunionen, särskilt fr.o.m. 1930-talet.

i Andra om: , , ,, , , , , , ,

  4 comments for “Hur långt kan man sträcka yttrandefriheten egentligen?

  1. Martin Kullberg
    21 november, 2016 at 03:06

    Kom ihåg att det bara är människor som har rättigheter, inga andra storheter. När institutioner, företag och organisationer kverulerar så är de bara kverulanter. De rättigheter har de till låns från människornas rättigheter och de kan man ta ifrån dem på vilka grunder man vill.

    Att diverse organisation skapade av ”föredetta” nazister skriker om yttrandefrihet när deras företag eller organisationer stängs ute, då ljuger de.

    Det är fascisten/liberalen som vill likställa institutioner, företag och institutioner med individer. När ett exempelvis ett företag jämställs med dig i sina rättigheter och de definieras som okränkbara så som de mänskliga, då kommer du inte ha rätt att inskränka företagens makt alls, då kommer du leva i en korporativistisk värld där företagen använder sina mänskliga rättigheter som vapen emot dig. När vi jämställer institutionen med människan i rättighetsdiskussioner då kommer du inte kunna agera emot staten alls, när du jämställs dem trots att de är så mycket starkare än dig på alla sätt, då blir du underställd dem, då har du infört en institutionell dominans, då är Sovjet rena utopin i jämförelse.

    Därför är de som talar om yttrandefrihet på det sätt som Myrdal och andra, människor som verkar för att underkasta individen stat och företag.

    • arbetarklass
      21 november, 2016 at 13:04

      Känns lite som du vill förtrycka andras åsikter men hur bra blir det i ett demokratiskt samhälle?
      Jag tror faktiskt det kan skapa en allvarlig splittring vars effekter blir oförutsägbara.
      Ett högt spel, satsa allt och vinna eller förlora?
      Eller kanske loppet redan är kört?

  2. arbetarklass
    21 november, 2016 at 06:15

    Jag har förstås inget emot det, men känns det verkligt att tala om historiska socialistiska revolutioner som en framtid idag? På vilket sätt skulle det tilltala dagens proletärer?

    Känns för mig istället som retro bokstavsrevolution från ett fåtal idealister. På nåt sätt tror jag det måste till en förnyelse där arbetaren kan känna sig i centrum och på så vis kan lockas till engagemang. Hur det ska gå till vet jag inte men vänstern har så många duktiga tänkare som borde komma på något bra och vinnande koncept. Tänk, förr var Folket Hus och Folkets Park fyllda men idag finns knappt inga kvar. Man blir ledsen. Något måste göras.

    På nåt vis tror jag vänstern är för ärliga och där blir man akterseglade av pragmatiker och populister. Politik är politik och där ord inte nödvändigtvis måste överensstämma med handling men är ett måste för att få inflytande. Både Nya Moderaterna 2006 och Trump 2016 vann bland arbetarklassen, det går inte att förneka.

Comments are closed.