Nu på morgonen läste jag i någon tidning att det var en debatt i SVT:s Agenda igår mellan Lars Vilks, Nyamko Sabuni och Jan Guillou. Raskt begav jag mig till SVT:s hemsida och backade tablån till igår och klickade på Agenda. Debatten inledde programmet och Jan Guillou föreföll uppenbart road av att diskutera med Sabuni och Vilks. Någon egentlig debatt blev det aldrig utan respektive sida framförde sin ståndpunkt.
Men en viktig sak påpekades, och det var att Lars Vilks knappast behöver oroa sig för att några al-Qaida ska komma till Sverige för att ta honom av daga, han bör däremot oroa sig en hel del för att enskilda galningar ska agera. Guillou gav exempel på några sådana händelser, så sammantaget finns det absolut ett hot mot Vilks säkerhet. Att just ”Jihad Jane” blir en del i detta är en självklarhet.
För ett ögonblick tänkte jag nästan uppmana alla som kommenterar här att tillägga ordet ”Jihad” framför sina namn, Jihad Erik, Jihad Matte, Jihad Jakob, Jihad Sara, Jihad Tom etc. Det skulle vara humor samtidigt som det visar på det uppenbart absurda i att bygga en debatt som dominerat massmedia någon vecka på att en hel- eller halvgalen kvinna i USA är så uttråkad att hon låtsas vara islamist och terrorist, allt i en och samma person. Men gör inte ett sådant namntillägg, jag har inte lust att sitta och editera..
Men gör dig däremot själv själv den tjänsten att se början av Agenda på nätet om du missade programmet igår. En annan sak som jag tänkte på under flera replikskiften var att det verkar som om herr Guillou faktiskt läser bloggar. Han har uttryckt sig negativt om bloggar vid ett antal tillfällen, samtidigt som det verkar som om han snappar upp en hel del argument från bloggosfären. Det kan förstås vara tillfälligheter eftersom det rör sig om funderingar som många har, men ändå.
Guillou hävdade att svenska nazister har mördat 14 personer under de senaste tio åren, jag har för mig att det var 12. Oavsett vilket så är uppenbarligen våra svenska nazister betydligt farligare än amerikanska tanter som fått en knäpp.
Så har då Martina Lind på Politometern.se blivit klar med sin redovisning av politiska bloggare med ”mest politiskt inflytande”. Hon har räknat antalet inlänkar till respektive blogg och menar att det är ett sätt att mäta politiskt inflytande i bloggosfären. Så här blev totallistan över landets mest inflytelserika politiska bloggar.
Jag skrev redan i förrgår om saken då det visade sig att min blogg var ”den mest inflytelserika Vänsterpartibloggen” vilket naturligtvis är felaktigt. Jag nämnde då en hel rad med bloggar + ”e” med mer inflytande. Att dessa är yrkespolitiker och ofta sitter i Riksdagen spelar förstås in, men redan det faktum att man sitter i landets lagstiftande församling gör ordet ”in-
flytande” lite tveksamt i samband med enskilda bloggares dito.
Det Martina och Politometern räknar är antalet inlänkar. Således så borde titulaturen vara ”politiska bloggar med flest inlänkar”. Preciserar man på det sättet så får man fram vad det handlar om, att på fri hand översätta antalet inlänkar till inflytande är tveksamt. Möjligen kan det tas som intäkt för
något som jag alltid hävdat, olika listor är inte något annat än ett slags underhållning.
Vilken blogg som har mest ”inflytande” kan man diskutera i oändlighet. Inflytande över vad? Att sätta den politiska agendan i bloggosfären? På det sättet kan man dividera länge, men tar man det för vad det är så kan man konstatera att det är ett betydande arbete som gjorts av Martina, och som underhållning betraktat så är det givetvis bra eftersom den här bloggen kom så högt. :-) Men orkar Martina göra om samma jobb nästa år så måste hon klura ut hur politiska bloggar vars partier inte finns i riksdagen ska räknas. Idag räknas t.ex. inte Anders Svensson… Länk till Politometerns top 100
Häromdagen fick jag ett e-postmeddelande som berättade att min egen blogg var den mest inflytelserika Vänsterpartibloggen, allt enligt en ny sida som heter Politometern.se Det finns en hel del att invända mot ett sådant påstående, och jag kan ju börja med det mest uppenbara. Bloggen har flest inlänkar bland V-bloggarna. Det är ingen nyhet, men så har jag också hållit på med bloggandet sedan årsskiftet 2003/4. Att räkna och redovisa antalet inlänkar visar -inget- annat är just antalet inlänkar.
Jag är visserligen medlem i partiet sedan många år, men skulle jag själv kalla mig något så vore det ”Oberoende Vänsterpartist” eftersom jag vare sig företräder partiet eller delar partiets inställning till 100 procent i alla frågor. Jag tycker att det är gott nog med 95-96 procent, i alla fall så är det långt mer än tvåan Miljöpartiet, eller möjligtvis trean Piratpartiet.
Att då hävda att min blogg har mer inflytande än Jonas Sjöstedts, Josefin Brinks, Jens Holms och Ali Esbatis, med flera, är totalt missvisande. Visst, bloggen har fler besök än de flesta inom samma genre, men det är inte samma sak. (För övrigt får bloggen besök 6 000 000 under dagen idag, troligen strax efter lunch eller senast framåt 14.00) Räknaren som håller ordning på antalet besök installerade jag sommaren 2005 vilket visar att bloggen är – välbesökt.
Personligen är jag lätt allergiskmot olika slags bloggtävlingar som den som t.ex. Aftonbladet kör just nu, minns inte vad den heter. Vill man komma bra till i en sådan ”tävling” så är det bara att be besökarna att gå dit och rösta, i vart fall om man har många dagliga besökare. Men egentligen så finns det bara ett sätt att jämföra bloggar, och det är att se hur många läsare de lyckas fånga. Men sådana jämförelser haltar givetvis de också eftersom min blogg har funnits i snart sju år nu.
Förhållandet är likadant med tävlingar som ”Årets Politiska Blogg”, vilket jag tror är en nedlagd företeelse idag. Har man en välbesökt blogg och vill komma bra till i en sådan tävling så är det enkelt, man rekommenderar besökarna att rösta. Att över huvud taget diskutera i former av ”bäst”, ”mest inflytelserik” och liknande för in läsaren på helt fel spår.
Möjligen kan man tänka sig att de mer välbesökta politiska bloggarna har en möjlighet att påverka dagens snackis. Skriver jag och berättar om Spykers affärer i Formel 1 där pengar som skulle gått till F1-stallet istället hamnade i Spykers fickor, ja då är det i bästa fall ett par tusen människor som läser det. Det kan möjligen inspirera några andra bloggare att ta upp ämnet, eller delge andra en annan synvinkel på affären. Och är det någonting som jag märkt så är det att media ofta fiskar upp saker ur bloggosfären. I vissa fall gör de det på ett rent skamligt sätt som i fallet med Magnus Ljungqvist och den orättvisa guldspaden som Expressens journalister snabbt skrev in i sina privata meritlistor.
Bloggosfären är vad den är, en sorts Internets Ring-P1, inget annat.
När jag var och handlade nyss såg jag tidningen Aftonbladets löpsedel, den skrek ut att tre gravida hade dött av svininfluensan, men när jag kom hem nyss har bara två dött, och det är två män som uppenbarligen var gravida. Det borde vara en mycket större nyhet än att de dött av influensa vilket uppskattningsvis något tusental lär göra.
AB: ”En man i övre medelåldern har avlidit i vad som misstänks vara svininfluensa. Det misstänkta dödsfallet i A(H1N1) rapporteras från Centrallasarettet i Västerås. – Han dog inne på en vårdavdelning på Centrallasarettet, säger Sjuk- och hälsovårdsdirektör Michael Gårdebäck till VLT. Landstinget väntas berätta mer vid en presskonferens klockan 16.00. Aftonbladet bevakar presskonferensen på plats.”
Man kan förstås fråga sig om varje dödsfall ska få löpsedelsrubriker, men uppenbarligen så faller kvällspressen för frestelsen att sälja lösnummer på andra människors olycka, vilket inte är någon nyhet. Men när tre gravida dör avlider två av dessa är män så bör man nog se över tidningens presentation av nyhetsmaterialet.
När man nu dagligen toppar nätets ”förstasida” med samma sorts material så kan man börja fundera. Läser inte nätredaktörerna vad papperstidningen skriver, har de slutat att ha sina egna och andra tidningars löpsedlar på väggarna?
En slutsats som jag drar är givetvis att tidningarna gör vad de kan för att sjunka ännu mer i aktning som nyhetsrapportörer. Murvlarna kanske inte gillar jobbet? Jag tycker att tidningarna bör varva ner och spara de braskande rubrikerna och överdrifterna. Nu ropar de på vargen, och vad det leder till vet de flesta vid det här laget…
Aftonbladet inleder en artikel på sämsta tänkbara sätt, man skriver ”Århundradets mest hypade svenskdebut är avklarad.” Läsarna kan inte annat än le åt sådana ord, Aftonbladet är troligen den tidning som hypat Zlatan Ibrahimovic mest av alla nu inför debuten i FC Barcelona.
Själv är jag fuller tillfreds med att han inte skadade sig ytterligare i premiären, men det var också em debut i en vänskapsmatch mot Manchester City. Det kommer att bli andra bandage då ligan startar, för då har elaka backar och halvbackar ett klart och definierat mål när det gäller hårdhänt uppvaktning. Zlatan syns bra, något som han säkert är rätt van vid. Men det kommer knappast läggas några fingrar emellan då när han börjar sina traditionella trolleritrick med bollen, då blir han kapad.
Själv hoppas jag att han inte kommer att göra bort sig. Risken finns att pressen blir alltför stor för Zlatan, då kan första målet låta vänta på sig och i ett sådant läge blir publiken otålig. Vilket i sin tur ökar pressen etc. Själv ska jag hålla tummarna för att han tidigt får göra ett antal mål, sådana där präktiga helyllestrutar. Det är han värd.
Igår skrev jag att jag tror att Norges Alexander Rybak kommer att vinna den tävling som halva Europa kommer att titta på ikväll. Jag kommer också att se den, jag skiter i töntstämpeln och kommer dessutom att rösta, och jag röstar på Malena Ernman och inte på Norge trots att de har en mycket bra låt.
Jag minns uppriktigt sagt inte om jag någonsin låtit mig fascineras så till den milda grad att jag röstat, det kan bero på att minnet är kort men intensivt, men det kan också bero på att jag inte haft någon TV sedan vintern 2001/2002. Jag har tidigare hävdat uppfattningen att Snälla snälla borde ha vunnit, idag vet jag inte. Jag tittade på programmet med Malena Ernman på nätet i förmiddags och blev mycket imponerad, något som säkerligen har bidragit.
Hon gör ett mycket bra intryck, en klok och vettig tjej som dessutom är så förnuftig att hon skaffar en karl som stannar hemma med barnen när de är små. Han tar en paus i sin egen skådespelarkarriär för att låta hustruns karriär gå före, ett minst sagt klokt val, av bägge.
Det verkar också som låten, La Voix, växer hela tiden. Jag har kommit på mig själv med att gnola på den trots att jag verkligen inte kan gnola i flera oktaver. Det ska bli intressant att se hur Malenas framgångar kommer att påverka operaintresset, för det tror jag att det kommer att göra. Men vad skulle hända om hon gick och vann? Då skulle det krävas
mängder av TV-framträdanden och konserter i alla möjliga länder, skulle hon kunna ställa upp på det?
I vilket fall som helst så ska jag olja tummarna inför kvällen. Det vore buskul om hon vann, hon och låten är värda det. Sedan får det vara hur töntigt som helst i vissas ögon, vem bryr sig?
Det är lite lustigt, jag har inte sett på Eurovisionsschlagern sedan många år tillbaka, det måste varit på 90-talet jag senast såg en final. En svensk final såg jag på nätet för några år sedan, men jag vet inte om det var bild eller ljud som var för dåligt, kanske var det melodierna.
Men i morgon ska jag titta på finalen i Moskva. Tyvärr så är inte den bästa låten med, Carolines Snälla snälla, inte ens EMD:s melodi som skulle haft bästa vinstchansen, men Malena Enmans röst gör att det mesta uppvägs. Jag har roat mig med att botanisera på Youtube för att kunna lyssna på så många av bidragen som möjligt, och jag har mycket svårt att tänka mig att något land kan slå Alexander Rybak och Fairytale.
En lustig detalj är också att alla skandinaviska länder är med i finalen. Det ökar givetvis förutsättningarna för att Alexander Rybak ska vinna, men osvuret är som vanligt bäst. Själv tror jag att vårt svenska bidrag har en chans på placering, men rimligen sämst femma. Men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte, man kan inte tävla i musik och detta spektakel är något av det mest hypade jag
sett. Det irriterar mig enormt mycket att jag själv torskar på det.
Jag har tidigare varit inne på samma fråge-
ställning som nu, vad sjutton ska man med Twitter och Facebook till? Jo, jag tycker att Facebook kan ha vissa fördelar, man har koll på ett antal vänner på nätet. Men mina frågeställningar är långt ifrån besvarade.
Nu har jag lagt in en Twitterwidget till höger i en av spalterna, och det är mer än lustigt. För att skriva något där måste jag gå till Twitter som då ser till att mina maximalt 160 tecken läggs ut på min egen hemsida. Vitsen med detta är helt obegriplig. Jag åstadkommer samma sak enklare själv. Det är bara att fylla i en textwidget när jag ändå håller på med bloggskrället.
Vad jag annars ska med denna Twitter till har jag svårt att förstå. Andra kan givetvis läsa vad jag skriver, men är de intresserade så läser de bloggen, knappast Twitter? Jag är fast i min förställning att Facebook och Twitter bara är något totalt hypat och meningslöst för de allra flesta, utom dem som äger
dessa varumärken förstås. Det är säkert Big Business att ha kommit på detta. För jag antar att inte twitteranvändaren ”Jinges”, som den heter, går att kommentera?
Jag har dessutom konstaterat att vissa andra bloggare är såå förtjusta i dessa verktyg, något som gör mig helt förvirrad. Kan ingen vettig människa förklara vad man ska använda det till?
Jag tycker att det verkar som att Kejsaren är tämligen oklädd…
Men en viktig sak påpekades, och det var att Lars Vilks knappast behöver oroa sig för att några al-Qaida ska komma till Sverige för att ta honom av daga, han bör däremot oroa sig en hel del för att enskilda galningar ska agera. Guillou gav exempel på några sådana händelser, så sammantaget finns det absolut ett hot mot Vilks säkerhet. Att just ”Jihad Jane” blir en del i detta är en självklarhet. 
Häromdagen fick jag ett e-postmeddelande som berättade att min egen blogg var den mest 
Entries (RSS)