Som bekant är det folkomröstning om Brexit i Storbritannien på torsdag, 23 juni. . Jag har är glad att här publicera en sakkunnig kommentar i ämnet av Ulf Karlström, som i många år var med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Facebook för Nej till EU
Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat viktiga inlägg här i flera ämnen. Den 24 april kom Vad är viktigast idag – Tjernobly eller Prince och senast
Energiöverenskommelsen i riksdagen för några dagar sedan.

Bloggen har behandlat Brexit i några inlägg, senast 12/6 Ökad majoritet för Brexit. I en artikel i mars presenterades olika grupper i Storbritannien som är för Brexit. Vilka är Brexit-grupperna?

Ulf Karlströms artikel.
Storbritanniens konservativa premiärminister Dave Cameron gjorde i januari 2013 ett förvånande utspel. I ett långt tal angrep han EU och krävde omförhandling av Storbritanniens villkor för medlemskap. Britterna skulle i en folkomröstning senast 2017 få ta ställning till medlemskapet. I artiklar på denna blogg jag tecknat bakgrunden till utspelet, t.ex. 23/2. Folkomröstningen om Brexit – frågan avgjord nu? I allt väsentligt handlade det om det politiska partiet UKIK:s framgångar i opinionen och slitningarna inom Torypartiet.

* Anders: Några av Ulfs andra artiklar om EU:
* ”Är EU enda räddningen eller hur socialdemokrater förtvivlat letar efter verktyg” http://jinge.se/mediekritik/ar-eu-enda-raddningen-eller-hur-vanstersocialdemokrater-fortvivlat-letar-efter-verktyg.htm
* ”EU, euron och Grekland: Vadan och varthän”? http://jinge.se/mediekritik/eu-euron-och-grekland-vadan-och-varthan.htm
* ”Vem bestämmer i EU”?http://jinge.se/mediekritik/vem-bestammer-i-eu.htm

Den 23 juni håller nu Storbritannien folkomröstning om Brexit, dvs om brittisk exit från EU.De stora partierna Tories och Labour är djupt splittrade i frågan, men David Cameron, premiärminister och ordförande i Tories, kampanjar för att stanna kvar i EU, med de små undantag han förhandlade fram. Formellt handlar omröstningen om ja eller nej till de framförhandlade avstegen – se min artikel här i februari i år om vad förhandlingarna med EU-kommissionen verkligen gav. Folkomröstningen om Brexit – frågan avgjord nu?

När det engelska valsystemet, med enmansvalkretsar, där vinnaren tar allt, gav Tories egen parlamentarisk majoritet 2015 beslöt EU-kramarna att smida medan järnet var varmt, därav folkomröstningen i juni. Valsystemet missgynnade t ex UKIP som knappt ens blev representerade, trots att de under olika perioder haft 15-20 % av valmanskåren.

Vi ser idag starka, centrifugala rörelser inom EU:
– Hanteringen av Grekland har i grunden skadat eurosystemet och eurogruppen
– På ett moraliskt plan har EU:s hårda kärna visat en brist på solidaritet vid hanteringen av Grekland, vilket givetvis slår tillbaka på talet om sammanhållning, en union.
– EU har hanterat återverkningarna av USA:s ekonomiska kris med en medicinering som visserligen avvärjt finanskrisen, men hotar att ta död på patienten.
– Valet av Jean-Claude Juncker, från skattesmitarparadiset Luxembourg, signalerar också ett mått av förfall. En skrupulös, kallhamrad spelare sätts som EU-kommissionens ordförande.
– Oförmågan att hantera flyktingkrisen, i flera dimensioner (hukandet under USA/Nato, signalpolitik om asyl, för att sedan stänga dörren, lurar massor av människor på flykt, avtalet med Turkiet).
– Starka populistiska strömningar, dels i gamla EU-länder, dels i de relativt nya från Östeuropa, Balticum och södra Europa.
– EU:s långsamma tillväxt tycks driva fram desperata utspel som TTIP, där man både från EU och USA:s sida försöker speeda upp processen och driva igenom handelsfördraget
– Patetiska utspel om ”medborgardialoger”, t ex vice kommissionsordförandens Timmermans besök i Stockholm nyligen. Det var knappast ”medborgare” som satt där

Det är således en rad faktorer och omständigheter som bidrar till splittringen inom EU. I denna artikel hinner jag bara belysa några av dem.

Inför folkomröstningen om EMU 2003 påtalade vi EMU-kritiker att ett valutaområde måste vara någorlunda homogent för att fungera. Divergerar delarna mycket får vi så kallade asymmetriska chocker, dvs överhettning på vissa ställen och arbetslöshet & kris på andra. Vår kritik backades upp av litteraturen, ja, t o m EMU-utredningen (SOU 2002:16, med bilagor) var tvungen att något diskutera de asymmetriska chockerna. Idag ser vi det faktiska utfallet. Flassbeck & Lapavitsas redovisar i skriften ”Against the troika. Crisis and austerity in the Eurozone” (Verso 2015) intressant datamaterial. Så har arbetskostnaderna (unit labor cost) i Tyskland sedan 1999 konsekvent varit lägre än i andra Euroländer, med undantag för Österrike 1999-2005. Orsaken har varit en medveten lönenedpressning i Tyskland, genom de s k Harz-överenskommelserna. De centrala facken slöt upp bakom politiken med motiveringen att lägre löner skapar fler jobb, vilket inte är sant. Så blev Tyskland Eurozonen stora exportör, på bekostnad av de andra länderna. Detta var naturligtvis inte avsikten, utan politiken hejades på av bl a EU-kommissionen under tal om ökad global konkurrenskraft. Eftersom ECB sköter penningpolitiken fanns det ingen möjlighet för länderna i södra Europa gardera sig mot asymmetrin.

Kritiken mot Tysklands roll kommer inte bara från vänsterhåll. En mer liberal, och relativt fristående ekonom, Philippe Legrain, framförde i maj i år följande i en brittisk parlamentskommitté (http://www.opennetwork.net/): Philippe Legrain… argued, in contrast, that this reduction in Germany’s surplus with the eurozone meant “that it is exporting its capital elsewhere, draining demand from the eurozone and exporting deflation to the rest of the eurozone.”… Philippe Legrain was disappointed that the Five Presidents’ Report did nothing to “tackle the issue of a mercantilist German core and the deflationary impact of that.”
Och vidare: “We have election after election in the eurozone in which voters reject the outgoing Government, and the first thing that happens is that voters are told that they have to stick to the old policies of the government they have just rejected because EU rules say so, and I do not think that is desirable or sustainable.”
Och slutligen: Philippe Legrain considered that, in the immediate term, “there is little prospect of eurozone members caucusing together, simply because they disagree on so much”
När så den av USA skapade ekonomiska krisen slår till i Europa 2009 skyndar staterna till med krediter åt bankerna, och den offentliga skuldsättningen ökar. Den nyliberala politiken trumpetar då nedskärning, varpå efterfrågan faller och krisen i Sydeuropa blir katastrofal. Bristen på sammanhållning blir påtaglig genom att Grekland åläggs ytterligare svångremspolitik. Och vi ser idag den mycket svaga utvecklingen inom Eurozonen; ”patienten räddades, men överlever han på sikt”?
Dagens Industri skriver (14/6): ”Kampanjen för att Storbritannien ska lämna EU får ökat stöd i två nya opinionsundersökningar.. Även oddsen pekar i samma riktning. Samtidigt uppmanar landets största tidning, The Sun, sina läsare att rösta för att lämna unionen”.
Läget var 52-48 för Brexit, och det står sig (P1,16/6)

Man kan ana en viss desperation hos EU-kramarna. Så sade EUs tidigare kommissionär och Sverige nuvarande utrikesminister Margot Wallström 10 juni till BBC att Brexit kunde leda till ”en upplösning av själva EU”. Hon sade också att Brexit ”kan påverka andra medlemsstater i EU som kommer att säga: ja, om de kan lämna så kanske också vi bör ha folkomröstningar och lämna” (i BBC:s ”This week”).

Beroende på de centrifugala krafterna inom EU-gruppen och en i övriga EU närmast total splittring mellan medlemsstaterna kan Brexit få dramatiska följder för EU. Vi får hoppas att så blir fallet.
i Andra om: BREXIT, imperialism,Storbritannien, EU, Storbritannien, USA, politik, TTIP, invandring, Cameron, demokrati