Klimatfrågan, filosofi, och socialism Vetenskapen löser inte klimathotet. Frågan står: Socialismen eller döden.

Denna artikel är den första från Bertil Gustafsson. Han var i ungdomsåren under 15 år plåtslagare, certifierad svetsare och reparatör
vid skeppsvarv i Göteborg, och såg krisen komma för denna näring. Han är nu pensionerad universitetslektor vid Chalmers tekniska högskola. Han disputerade med avhandligen Arbetsliv – i ljuset av ingripandets kunskapsteori är som, genom ett utvecklat synsätt på kunskap och etik, uppmärksammar möjligheterna att förändra svenskt arbetsliv i samklang med ett socialt och miljömässigt hållbart samhälle.

Artikeln handlar dock om andra viktiga frågor. Den har nyligen publicerats i julnumret av Proletären. Proletären

Artikeln.
Med anledning av den ryska oktoberrevolutionens 100-årsjubileum har det flödat av artiklar som på olika sätt uppmärksammar denna epokgörande händelse. På många håll har det gjorts försök att värdera dess historiska betydelse. Kapitalismens ideologer har önsketänkt framhävt, att idén om ett klasslöst kommunistiskt samhälle gick i graven med Sovjetunionens fall 1991.
Socialismens baktalare lär dock inte kunna förhindra arbetarrörelsen och de av imperialismen förtryckta folken i världen att försöka lära av det socialistiska experiment som ägde rum i Sovjetunionen under drygt sju decennier. Hur kampen för socialismen och dess ännu ouppnådda högsta stadium kommunismen bör föras, hamnar för varje framåtblickande människa obevekligt i fokus för vad som är betydelsefullt.
Oktoberrevolutionen. stormningen_av_vinterpalatset
Här skall dock strålkastarljuset riktas på blott en sida av detta stora komplex, ett allt för lite diskuterat spörsmål, men som är ytterst essentiell och blir allt mer brännande – en fråga som kommunister historiskt har haft svårt att hantera, vilket dessvärre gäller än idag.

Det gäller klimat- och miljöfrågan samt vidhängande frågor om synen på vetenskapen och dess roll.
Jag ämnar ta den Finlands-svenske filosofen, Georg Henrik von Wright (1916 – 2003), till min hjälp. Han tänkte stort, trots att han inte var någon marxist. Alla skall dock veta att han skattade Marx högt:
”Marx är den förste samhällstänkare, hos vilken socialismens ide´ är förknippad med ett allvarligt försök att vetenskapligt förklara samhällenas historiska utveckling och förstå människan som den historiska processens subjekt”, skrev han.
( Von Wright, G. H. (1993) Humanismen som livshållning, s 173, Trondhjem, Månpocket, original 1978.)
Georg Henrik von Wright fick äran att hålla ett föredrag med titeln Science, Reason and Value när Kungliga Svenska Vetenskapsakademin i mars 1989 firade sitt 250-årsjubileum.
(Detta föredrag låg till grund för en essä med titeln Jerusalem, Aten och Manchester, i Von Wright, G. H. (1993) Myten om framsteget, s 65-90, Falun: Bonniers.)
Georg Henrik von WrightGeorg Henrik von Wright
I detta, precis som i det mesta av sitt författarskap, delade han stilfullt med sig av sin imponerande bildning. Via osökta vandringar genom kulturhistorien har han öppnat upp tänkvärda perspektiv på vår civilisation och dess utveckling.
Förvånande är att det nutidsengagemang von Wright visade upp, framför allt under sin senare livsgärning, inte lyckats sätta större spår i vårt samhälle. Reaktioner uteblev förvisso inte, men de verkade mer baserade på spontan motvilja än på verklig insikt om hans budskap. Kanske var han för tidigt ute med sitt ärende?

Med marxistisk terminologi uttryckt står det klart att vetenskapen och den därur sprungna teknologin under förra seklet blev en mycket viktig produktivkraft. George Henrik von Wright såg faran med detta. Han tvivlade nämligen på att människan under nuvarande omständigheter på ett rationellt sätt skulle kunna kontrollera de naturkrafter hon med vetenskapens hjälp släpper lös. von Wright såg fördärvet med att de globala företagen i sin jakt efter ekonomisk tillväxt låter tekniken löpa amok över världen och efter sig inte bara lämnar förgiftad luft och nedsmutsade hav, ökenområdenas utbredning och skogarnas död, utan också faktiska hot mot själva livets fortbestånd. Tidigt varnade han för drivhuseffektens uppvärmning av vår jord.
Senare har värnandet om vår livsmiljö tagits på större allvar också på högsta internationella nivå (FN:s klimatpanel IPCC), även om de logiska konsekvenserna av de analyser världens vetenskapselit inom området presenterar stöter på motstånd då de föreslås bli omsatta i praktiskt handling.

När von Wright talade till Vetenskapsakademin 1989 uppehöll han sig vid hur den dialektiska motsättningen mellan vårt grekiska arv av förnuftsmässigt tänkande och vårt arv av judiskt-kristna värden öppnat ett svalg där kaos och sönderfall hotar. Han anade väl då inte att realsocialismen på andra sidan Östersjön så nära i tiden själv skulle förpassa sig ur historien. Georg Henrik von Wright talade om vår civilisations traditioner och inbegrep däri både kulturen hos öststatssocialismen och västerlandets kapitalism. Och han avslutade sitt tal till Vetenskapsakademins prominenta församling med att framföra att folkslag med andra kulturarv möjligen skulle vara mindre belastade av motsägelser än vårt och att detta skulle göra det lättare för dem att inte överträda de rågångar som människan inte får överträda, på det att nemesis inte må hämnas hennes hybris.

Det kan kanske vara fruktsamt att i detta perspektiv betrakta att Kina och Kuba nu visar framfötterna i kampen mot klimatförändringarna, även om en viktig del av förklaringen till att Kuba kommit så långt sannolikt är att de med små medel tvingats plöja sin egen väg beroende på USA:s sanktioner mot landet.
När von Wright till det svenska vetenskapssamhällets ledning sa: ”Låt oss hoppas det!” – att folkslag med andra kulturarv möjligen skulle vara mindre belastade av motsägelser än vårt – var detta samtidigt indirekt ett underkännande av vetenskapsakademins förmåga och möjligheter samt ett uttryck för att han inte kunde se någon mening med att lägga en framtidstro i deras händer. Ingen kan anklaga von Wright för intellektuellt kryperi. Längre bort från insmickrande opportunism är nog svårt att komma. Och hans popularitet blev inte större då han efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 använde sin djupa kunskap om Dostojevskijs författarskap i en eskatologisk jämförelse av likheter mellan de två samhällssystemen kapitalism och socialism:

”Om Sovjetunionens slut påminner om Smedjarkovs självmord, vad skall vi då tro om det öde som väntar den överlevande världsmakten, när marknadskrafterna givits fritt och ohotat spelrum? /…/ Industri och vetenskapsbaserad teknologi fortsätter sitt backantiska tåg genom världen, släpande med sig förvirrade nationalstater mot en okänd destination.
Är inte denna marsch utan mål lik den olycklige Ivan Karamazovs irrfärder och sorgliga slut sedan han överlämnat sin själ åt Den onde? Denna tolkning /…/är ett sätt att se sin samtid i en narrspegel. Om bilden inte är smickrande, skyll inte på spegeln!”
(Von Wright, G. H. (1994) Att förstå sin samtid. Smedjebacken: Bonniers.)
Meningarna må gå isär om von Wrights gärning, men ingen torde kunna motsäga honom då han rubricerade sin attityd som en provokativ pessimism. Vi får minnas Georg Henrik von Wright som en Nordens Minervas Uggla. Starkt influerad av Osvald Spenglers (1880 – 1936) historieperspektiv (Oswald Spenglers centrala tes är att alla stora världskulturer har ett förutbestämt öde, likt ett organiskt förlopp växer de upp, blomstrar för att sedan dö), blickade han ut över vår civilisation och i ett falnande ljus såg han en stor kultur i dess slutskede. Men ett skymningsperspektiv behöver inte vara apokalyptiskt i den bemärkelsen att det skulle förebåda Ragnarök, påpekade han och tillade att man inte skall glömma att ur döden nytt liv uppstår.
Minervauggla_1967BMinervas uggla
Det som gör att man inte bara kan avfärda von Wright som en domedagsprofet är att hans kritik av vårt sätt att leva är så träffande. Han såg vår civilisations akilleshäl i våra tillkortakommanden med att integrera etiska värden i förnuftets sfär liksom det rationella tänkandet inom värderingarnas verksamhetsfält. Måhända reagerar någon över att han förde såväl kapitalismen som Sovjetunionens socialism in under samma bestämning ”vår civilisation”. Det räcker väl dock att påminna om katastrofen i Tjernobyl för att se likheten i de bägge systemens övertro på vetenskapen och dess teknologi?

Många väntade på att von Wright efter sin skarpa analys också skulle servera en syntes – en lösning. Men den kom aldrig, han hade ingen sådan. Hans syn var förvisso svart, men aldrig helt kolsvart. Här och där lämnar han en liten strimma ljus – ett hopp i form av ett kanske. Varnande för eklekticism, den förvirrande ytlighet som blir resultatet av att man okritiskt försöker sammanföra tankar och idéer från olika filosofiska system, skriver han:
”Kanske finns det en livsform som förenar grekisk humanism med kristen religiositet. Men säkert är, att ingen kan ha en aning om vari den består, som inte smärtsamt erfarit den klyfta som skiljer de grekiska och de kristna idealen från varandra.” (Von Wright, G. H. (1994) Att förstå sin samtid. Smedjebacken: Bonniers, sidan 82)
För att ingen skall missförstå, det som skiljer de grekiska och de kristna idealen från varandra handlar inte om religiositet eller icke, grekerna hade också sina gudar.
Rodin TänkarenRodin Tänkaren
Det var vetenskapens ursprung med dess empiriska undersökning av den naturliga världen som von Wright fann i antikens Grekland. Vetenskapen härrör alltså från vårt grekiska arv av förnuftsmässigt tänkande. Den vetenskapliga metodiken har förvisso utvecklats sedan dess, men grunden lades av grekerna. Det viktiga är att vi med tämligen stor säkerhet kan sätta vår tillit till det som är vetenskapligt bevisat. Vetenskapen förmår svara på frågan vad som är sant och falskt.

Men med frågan om vad som är gott och ont, rätt och fel, förhåller det sig annorlunda. Med detta spörsmål hamnar vi i moralens och etikens komplexa domän. Där är de vetenskapliga metoderna verkningslösa. Och det finns inga givna svar. Moral är kopplat till människors praktiska handlande och därmed förbundna, inte alltid klart uttryckta värderingar. En persons eller grupps moral visar sig i vad den gör eller underlåter att göra. Med etik avses den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.
Många menar att det är folken i mänsklighetens genom historien många olika kulturer som skapat sin Gud, just för att få en auktoritet som hjälper till med att ge besked om; vad som är gott och ont, rätt och fel. Vad von Wright menar med de judiskt-kristna idealen är att Gud enligt denna tros berättelse överlämnade skapelsen till människan för att hon ska förvalta den med ansvar. Människan ses som ”Guds avbild”, vilket innebär att hon till skillnad från andra djur delar en kvalitet med sin skapare, förmågan att skilja mellan ont och gott. Människan fick uppgiften att utveckla skapelsens möjligheter, förvalta dess rikedomar och fördela dem rättvist.

Men följden av vetenskapens segertåg under upplysningen blev att de gamla religiösa vidskepelserna detroniserades. Det stod klart för allt fler att här fanns ingen Gud. Georg Henrik von Wright gjorde oss uppmärksamma på det värdevakuum som då uppstod. Kärnan i den filosofiska förkunnelse som går under namnet nihilism är att eftersom Gud är död är allt tillåtet. Ingenting är rätt eller fel. Värderingar är endast uttryck för subjektets vilje- eller känsloattityder.
Det är den starkes rätt som gäller. Ur denna cyniska filosofiska mylla föddes nazismen, men den försvann inte med Hitlertysklands nederlag i andra världskriget. Den har fortsatt härja i ny skepnad. Nihilismen har med full kraft fortsatt verka i USA-imperialismens och dess lierades många krig, även om varje krigförande president i USA sett till att få sina krig välsignade av en kristen präst. Och hur djävulsk den är, visar sig när det judiska folket, nazismens offer, genom sionismen låter nihilismen i Palestina få prägla sitt där pågående folkmord.
Rätt och fel
Åtskilliga är de som fristående från religionens auktoritet har försökt förena en genomtänkt etik med ett rationellt tänkande. Men ingen har lyckats. Frågan kvarstår nämligen om var stödet för uppbyggnaden av en sådan etik skall hämtas. Vårt sekulariserade samhälle har svårt att fylla detta behov. Vi måste utgå från att människan är en social varelse, att hon lever inom en gemenskap och mottar reglerna för sitt handlande från denna. Det synes som om vi är evigt predestinerade att diskutera och underhandla om vad som är ont och gott, rätt och fel. Och så länge klassamhället består kommer däri inbyggda intressemotsättningar att medföra antagonistisk klasskamp.

Miljöfrågorna har genom sin tekniska anknytning av vissa kommit att betraktas som värdeneutrala. Men detta är fel. Överhuvud kan man säga att alla längre syftande målsättningar inom miljö- och naturvård har en etisk dimension som lätt ger upphov till värdekonflikter. På samma sätt fick Georg Henrik von Wright fick mig att rikta blicken mot problemet att upplysningen och moderniteten legitimerat ett alltför snävt avgränsat ingenjörsarbete med förespeglingen att teknikens utveckling automatiskt innebär framsteg. Försåtet ligger där i att även om varje delproblem löses på ett rationellt sätt, utifrån sina egna interna förutsättningar, saknas garantin för att helheten utvecklas i rätt riktning. Utan etiken kan man överhuvudtaget inte tala om någon fullkomlighet.

Nordens Minervas uggla var ingen teknikfiende. Att människan förkastar sina tekniska hjälpmedel utgör ingen utväg, framhöll han:
”Tack vare hennes tekniska kunnande blev det möjligt för människan att överge det förhistoriska stadiet och bli en kulturvarelse, sin egen historias subjekt. Drömmen att återgå till naturstadiet är en fantasi om ett paradisiskt urtillstånd som i själva verket aldrig funnits på jorden utan är en produkt av en orealistisk längtan efter ett liv fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.
Det är inte genom att förkasta sina tekniska hjälpmedel, förneka utvecklingen, som människan skall sträva att förbättra sin situation. Vägen till något bättre kan bara beträdas om hon lär sig styra den tekniska utvecklingen, det vill säga om det som jag kallar teknosystemet förvärvar sig en självbesinning som motverkar dess skadliga inverkan både på människornas själsliga jämvikt och på vår fysiska miljö.”
( Von Wright, G. H. (1994) Att förstå sin samtid. Smedjebacken: Bonniers, sidan 351)

Idéhistorikern Sven-Erik Liedman (född 1939) delar också uppfattningen att det inte är den hårda upplysningens logik som måste brytas; det är dess inriktning (Liedman, S-E. (1997) I skuggan av framtiden. Stockholm: Bonniers, sjätte tryckningen, 1999, sidan 540). Liedman är vad von Wright var – ett ombud för den mjuka upplysningens ideal.
Med sitt sociala samvete, likt en humanismens fyrbåk, lyste den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright upp förra seklets slut. Det var ett besynnerligt sätt som samhället tog emot honom på.
Hans briljans vann erkännande, men plågan i frågeställningarna han lyfte fram fick på samma gång en svarslös samtid att vända bort ansiktet från honom. Gör inte det.
Ökenlandskap untitled
Pågående klimatförändringar visar att kapitalismen med sin lagbundna jakt på ekonomisk tillväxt och maximal profit driver mänskligheten mot ett stup på vars botten det inte finns någon framtid. Endast uppror som i Ryssland 1917 lär kunna stoppa detta.

Frågan står Socialismen eller döden!


Men i kampen för socialismen får vi inte undfly det kritiska. Tron att klasskampens seger automatiskt löser de stora utmaningar mänskligheten står inför vore att blunda för svårigheterna.
Kommunister måste upp på klimatkampens barrikader. Låt kampen mot klimatförändringarna bli en kamp för socialismen.

Några artiklar om klimatet.
Kan klimatet räddas undan kapitalismen
Bra klimatavtal eller ett avtal som inte är ett avtal
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga
Kan man verkligen hindra klimatkatastrofen?
Hur bör socialister diskutera och formulera klimatfrågan?
NY FN-rapport om klimatet

i Andra om: , ,, , , , kapitalism, , , , , , kapitalism, , ,

  17 comments for “Klimatfrågan, filosofi, och socialism Vetenskapen löser inte klimathotet. Frågan står: Socialismen eller döden.

  1. wright brother
    21 december, 2017 at 09:33

    Som så tydligt visats under nittonhundratalet är slutsentensen falsk, rent erfarenhetsmässigt lyder den; ”socialismen är döden”.

    • 21 december, 2017 at 19:17

      Och därmed är den stora folkökningen och kraftigt ökade medellivslängden i Kina från och med 1949 förklarad, eller …?

  2. Korp
    21 december, 2017 at 14:46

    Internationella affärstider ons, 20 dec 2017 03:36 UTC
    Studie: Vetenskap och Teknik: Kosmiska strålar utlöser klimatförändringar på jorden genom att öka molntäckningen.

    https://sott.net/en371897

    The Cloud Mystery

    Kosmiska strålar är strömmar av mycket höga energi partiklar i rymden som härrör från aktivitet på hög energi stjärnor som solen. De kan också härledas i källor utanför vårt solsystem, som exploderande stjärnor och avlägsna galaxer. De kosmiska strålarna orsakar elektroniska problem i satelliter och andra rymdinstrument och deras effekter på människokroppen ses som negativa, men det är inte klart i vilken utsträckning.
    Nu fann ett team av forskare att dessa joner (laddade partiklar) kunde filtrera genom atmosfären och utlösa molnbildning, vilket kan få djupa effekter på det dagliga klimatet.
    Forskarna från Danmarks Tekniska Universitet sa att dessa kosmiska strålar kunde vara orsaken till flera klimatiska anomalier över jordens historia.
    ”Slutligen har vi den sista pusselbiten som förklarar hur partiklar från rymden påverkar klimatet på jorden”, säger Dr Henrik Svensmark, ledande författare av studien i ett pressmeddelande om EurekAlret. ”Det ger en förståelse för hur förändringar som orsakas av solaktivitet eller genom supernovaaktivitet kan förändra klimatet.”
    Molnkondensationskärnor eller CCNs är typiskt 0,2 μm eller 1/100: e storleken på en normal molndropp. Detta ger den lilla men exakta ytan som behövs för att vattenånga ska kunna sedimentera och bli flytande vatten, vilket är integrerat i molnbildning. Vatten kräver en icke-gasformig yta för att göra övergången från en ånga till en vätska. Dessa CCNs bildas av aerosoler som smog, dis, dimma, damm och rök. Teamet studerade effekterna av kosmiska strålar på en simulering av jordens atmosfär, återskapad i en molnkammare, som efterliknar planetens övre atmosfär i en kontrollerad labinställning där dessa interaktioner kan studeras nära varandra. Studien visade att de höga energipartiklarna från flera källor slog elektroner från luftmolekyler för att producera joner, vilka är positivt eller negativt laddade partiklar. Dessa joner växlar sedan med även de minsta aerosolerna i vår atmosfär för att bilda CCN, vilket medför att tung molnbildning snabbt fortskrider.
    Jonerna arbetar genom att integrera vatten och svavelsyra tillsammans i sin vik. Dessa bildar små kluster som inte förångas när de utsätts för solens ljus, vilket gör stabila CCN i vår övre atmosfär. Denna process är känd som kärnbildning. När klyftorna växer lockar de mer vatten och om de blir tillräckligt stora kommer de att bilda moln.
    Den studie som publiceras i tidskriften Nature Communications, visade också solens magnetiska aktivitet förändrar inflödet av kosmisk strålning på jorden. Solen visar inte för många solfläckar när den går in i en period med låg solvolym (mätt med TSI-värden eller Total Solar Irradiance). Detta medför att fler kosmiska strålar kommer in i vår atmosfär, för när solen har hög aktivitet, producerar solstrålmoln som kallas koronalmassutstötning, vilket stör de högladdade joner från att nå jorden. Kosmisk strålaktivitet var kopplad till den medeltida varmen runt 1000 AD och den lilla istiden mellan 13 och 1900-talet, när Londons Themsen regelbundet frös under vintern.
    Dr Hamish Gordon, från Institute for Climate and Atmospheric Science vid University of Leeds i Storbritannien, sade: ”Detta är ett intressant och rimligt resultat, och om det står upp till mer detaljerad granskning kan det vara ett viktigt bidrag till aerosolmikrofysiken .”

  3. Anders Åberg
    21 december, 2017 at 20:02

    Att teknikens utveckling är historiens röda tråd verkar mycket tydligt. När tekniken förändras, så förändras också våra mänskliga relationer. Etiken och moralen anpassar sig till dom givna materiella förutsättningarna.

    Grundläggande etik och moral har vi dock med oss från jägar/samlartiden, där gruppsammanhållningen verkar ha varit kanske den enskilt viktigaste överlevnadsfaktorn. Vi är i princip samma djurart nu som då och dom moraliska beteenden som krävdes för att hålla ihop i en grupp är dom som det naturliga urvalet har sorterat fram som ändamålsenliga för djurarten människa.
    Neolitikum skapade helt nya materiella förutsättningar för vår art. Nu först blev egendom intressant. Ägandet av mark skapade behovet av arbetande människor. Så uppstod också arbetet som begrepp. Arbetskraft kräver kontroll och så uppstod makt i den form vi ser idag. Makten behövde redskap och så uppstod soldater och inte minst dom organiserade religionerna som kanske det viktigaste redskapet i lådan. Religionerna stal den evolutionära moralen och klistrade den på sina gudar, med tillägget att härskaren var den som stod närmast guden och därför var den som måste åtlydas om inte skärselden skulle bli nästa hållplats.

    Von Wright antyder att nazismen föddes ur frånvaron av religion. Inget kan vara mer fel. Tyskland var, precis som Europa i övrigt, mycket religiöst vid den tiden och Hitler var katolik. Det är mer sannolikt att Hitler hämtade delar av sin inspiration från gamla testamentet, där Gud beordrar Israeliterna att utrota minst tio hela folk för att ”det utvalda folket” skall kunna besitta deras länder. Hitler byter bara ut Israeliterna mot germanerna och säger att folken som lever i Östeuropa och Ryssland skall utrotas för att hans utvalda folk skall kunna besitta deras länder.
    Jag gissar att dom flesta som läser här vet mycket väl att nazismen föddes ur klasskampen och dom imperialistiska motsättningarna efter freden i Versailles.

    Problemet vi står inför nu ser ut att vara att vi är mitt uppe i en process där tekniken faktiskt håller på att avskaffa arbetet. Arbetarrörelsen bleknar sakta bort och den tid då arbetarklassen var en stor social kraft att räkna med har vi antagligen redan bakom oss.
    Robotar och datorer genererar ingen vinst och kapitalet söker mer och mer sina vinster i finansvärlden. Vi går mot ett läge där marknadsekonomins drivkrafter tynar bort, men vi ser däremot ingen tydligt definierbar samhällsklass som kan utmana ägarstrukturen.
    Dom gamla kommunistiska tankarna om proletariatets diktatur och arbetarklassens seger verkar helt enkelt ha varit ett ödesdigert feltänk och arbetarklassen verkar bara ha varit en dagslända i industrialismens utveckling.

    Så socialismen eller döden är därför sannolikt fel fråga. Frågan är snarare hur vi i framtiden skall kunna driva kampen för både rättvisan, klimatet och kanske hela planetens överlevnad utan arbetarklassen.
    Jag tror vi står inför en utmaning av episka dimensioner här och ju snabbare vi kan släppa gamla utdaterade tankebanor desto större chans har vi att orientera oss rätt. Tyvärr har jag ingen aning om vad detta ”rätt” är, mer än att det knappast är det som var rätt för 30 år sedan.

    • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
      26 december, 2017 at 13:42

      Så du menar alltså att inga klasser kommer att finnas i framtiden i ett kapitalistiskt samhälle – ett kapitalistiskt klasslöst samhälle? Idag läggs industrier ner och som du säger att datorer och robotar kommer att gör det vi gör idag. Men hur kan det då komma sig att det finns utökade klassklyftor i samhället?
      Arbetarklassens seger är socialism där varje man och kvinna räknas i samhället. I ett samhälle där vi inte värderas i hur stor förmögenhet du har eller vilka dina anfäder var. Låt tekniken vara i det socialistiska samhället – inte i det kapitalistiska och nationalistiska samhället.
      I ett framtida kapitalistiskt samhälle är arbetarklassen mycket fattiga allt medan det är kapitalet som skördar framgångarna i imperialism och i krig med andra imperialistiska länder.
      När tillgångarna för naturråvaror tar slut, när marknadskrafterna tynar bort som du säger, innebär det slutet för kapitalet? Nej, det gör det inte. Det kommer alltid finnas rika och fattiga i en kapitalistisk värld.
      Även Marx tog upp det – kommer inte artikeln – men det var när en ångmaskin ersatte tjugo mans arbete. Jag tror att han nämnde att tekniken skall sättas i folkets händer – inte i finanskapitalets.
      Utan socialism dör dom fattiga.
      Pavel Grudinin valdes som presidentkandidat för Rysslands Kommunistiska Federativa Parti. Han är föreståndare, eller direktör, för ett framgångsrikt jordbrukskollektiv söder om Moskva där alla arbetare har goda arbetsförhållande och är involverade i kollektivets utveckling. Alla samarbetar. Grudinin anser att socialism är framtiden. Inte kapitalism. Se wikipeda.

      • Anders Åberg
        26 december, 2017 at 23:23

        Kerstin.
        Processen med det manuella arbetets ersättande med maskiner accelererar i rask takt. I den processen försvinner till slut större delen av det vi idag kallar arbetarklass. Med den försvinner också vinst ur produktion, plus en stor del av befolkningens köpkraft. Kapitalet kompenserar sig tillfälligt genom finansspekulation, men den klyfta som skapas mellan kapital och utanförskap riskerar att bli det värsta historien skådat. Här bryter våra gamla politiska teorier ihop och vi står inför en situation som Marx kanske snuddade vid, men knappast såg hela vidden av.
        Vi kan inte organisera klasser som inte finns Kerstin. Rika och fattiga kommer naturligtvis att finnas, men det unika och förenande med arbetarklassen kommer att gå förlorat och då måste våra teorier anpassa sig till en ny materiell verklighet. Teorin om arbetarklassens stat befinner sig i sina dödsryckningar.

        Den nya verkligheten har potential till både världskrig och ”åt var och en efter behov”, men om inget banbrytande händer så kommer enbart kapitalistklassen att vara organiserad och dom få som fortfarande har ett arbete kvar lär knappast vilja riskera det genom politiska äventyrligheter.
        Däri ligger utmaningen. Hur organiserar vi utanförskapets folk och hur ser den teori ut som kan leda den nya tekniska verkligheten in i ett hållbart ekonomiskt/politiskt system.
        Jag ser idag inga bra svar på någon av dom frågorna.

        • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
          27 december, 2017 at 11:26

          Men Anders, utanförskapets folk är arbetarklassen för mig. Överklassen är kapitalet och borgarna. Medelklassen är de som är folk som varken är fattiga eller rika. Kommer denna klass, medelklassen suddas ut en gång i framtiden? Eller kommer det vara en sorts klass som arbetar för överklassen (i dom arbeten som inte kan datoriseras) som har det bättre än utanförskapets folk?
          Kanske är det ett bättre ord att kalla arbetarklassen för utanförskapklassen.

          ’Hur organiserar vi utanförskapets folk …”
          Jag tror att vi får vara där utanförskapets folk finns. Bland flyktingar, östeuropeiska arbetare, tiggare, utförsäkrade, arbetslösa, sjukskrivna, etc. Om kyrkan kan organisera hjälp och annat till denna grupp – varför kan inte socialister göra detsamma, och även prata för dom till politikerna (som är kapitalet)? Det finns socialister som tillhör eller är på gränsen till utanförskapsklassen.

          • 27 december, 2017 at 14:32

            Den stora majoriteten tillhör arbetarklassen, dvs även lägre tjänstemän och liknande. De arbetar under liknande förhållanden i viktiga avseenden. Kanske utgör de 75-85 % i Sverige. Clarté har gjort klassanalys, liksom V.

          • Anders Åberg
            27 december, 2017 at 18:21

            Kerstin.
            Ja man kan naturligtvis kalla folk vad man vill, men utanförskap och arbete är olika saker.
            Det unika med arbetarklassen är sammanhållningen, yrkesstoltheten, möjligheten att organisera sig tillsammans med folk man känner, möjligheten att tillfoga motståndaren omedelbar ekonomisk skada och kampen mot gemensamma fiender. Framtiden ser ut att bli väldigt annorlunda.
            Utanförskap ser iallafall hittills ut att ha större korrelation till hopplöshet, uppgivenhet och kriminalitet än till organiserad kamp.
            Organiserad kamp kräver också en politisk teori om den inte skall stanna vid desperata hungerkravaller.
            Jag tror att det är livsfarligt att underskatta den nya teknikens påverkan på samhället och dom både praktiska och teoretiska krav den ställer på oss som inte kommer att tillhöra överheten.
            Att klamra sig fast vid gamla läror från en svunnen tid är med stor sannolikhet ett bra recept på katastrof.

            • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
              28 december, 2017 at 09:04

              Anders,
              Marx ansåg att även de som var arbetslösa, sjuka och fattiga som en del av arbetarklassen. Se min kommentar till Erik nedan.

          • ERIK
            27 december, 2017 at 21:58

            Ska flyktingar, östeuropeiska arbetare, tiggare, utförsäkrade, arbetslösa och sjukskrivna införa proletariatets diktatur i Sverige, eller vad menar du? Det är i vart fall ingen marxistisk analys du för fram. För Marx var arbetarklassen den till numerären största klassen och de du förlitar dig på är trasproletariatet som inom marxismen inte stått högt i kurs. De har ofta på grund av fattigdom och politisk omedvetenhet använts som redskap mot arbetarklassen. Arbetarklassens makt bestod i att kapitalisterna var beroende av den klass som producerade och skapade de vinster borgarklassen levde av. Vilken makt har de grupper av människor du förlitar dig på gentemot den härskande klassen. Hur ska du lyckas organisera denna heterogena minoritet som upplever sig ha sinsemellan starkt motstridiga intressen?

            • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
              28 december, 2017 at 08:59

              Då har du inte läst din Marx:
              ”Konkurrensen är det mest fulländade uttrycket för allas kris mot alla som råder i det moderna samhället. Denna kamp, en kamp för livet, för tillvaron, för allt, om nödvändiga om kamp på liv och död, utkämpas inte endast mellan de olika samhällsklasserna utan även mellan de enskilda medlemmarna av dessa klasser. Var och en står i den andres väg, och var och en försöker tränga undan alla som står i vägen för honom och sätta sig själv i deras ställe. Såväl mellan arbetarna som bland bourgeoisins enskilda medlemmar råder en ständig inbördes konkurrens. Vävaren som arbetar vid ångdriven vävstol konkurrerar med handvävaren, den arbetslösa eller dåligt betalde handvävaren med den som arbete eller bättre betalt, var och en försöker tränga ut den andra. Men denna konkurrens mellan arbetare är den värsta yttringen av sakernas nuvarande tillstånd i sin inverkan på arbetarna; den är bourgeoisins skarpaste vapen mot proletariatet. Härav arbetarnas försök att upphäva denna konkurrens genom att sluta sig samman, härav bourgeoisins hat mot dessa sammanslutningar och dess triumf över nederlag som drabbar dem.” Ur Marx: ’Den arbetande klassens läge i England’.

              Så om jag vore sjuk, arbetslös, utförsäkrad, flykting etc skulle jag, menar du, inte tillhöra arbetarklassen?
              Vem ska, enligt dig, sedan uteslutas från definitionen om vem som tillhör arbetarklassen?
              Jag anser att Marx anför definitionen ’trasproletariatet’ så menar han att de lever på andra proletärer genom att stjäla, bedra, supa, etc.
              Han ansåg absolut att en arbetare från t ex, Irland, även tillhörde arbetarklassen, och definitivt arbetslösa, bostadslösa och sjukskrivna.

              Läs Marx om den borgerliga socialismen, och du kan kanske känna igen dig själv på den beskrivningen.

              • Anders Åberg
                28 december, 2017 at 12:36

                Kerstin.
                Marx var ju ingen gud och den utvecklingen vi ser nu berörde han bara helt flyktigt i det sk. maskinfragmentet. ”Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.” https://copyriot.se/2014/02/17/grundrisse-vi-annu-en-forvrangd-passage-i-maskinfragmentet/
                Innebörden i det är väl att bytesvärdet går mot noll.

                Det blir knappast meningsfullt att tala om arbetarklassen i en framtid där det nästan inte finns mänskligt arbete. Dock är vi inte där än och naturligtvis kan inte nya arbetaruppror uteslutas, men arbetarklassen har idag inget stöd från någon ”arbetarstat” och socialismens sammanbrott i öst skapar hopplöshet och förvirring.

                Fortfarande gäller att vi står inför en ny era, kanske den mest dramatiska sedan neolitikum, där marxismen troligen inte duger som vägledning längre.
                Politisk teori måste ständigt utvecklas och alltid ha sin bas i den materiella verkligheten.

                • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
                  28 december, 2017 at 15:47

                  Nej, varken Marx eller Lenin var några gudar. Ingen av dom ville hyllas som några personkulter. Men de har mycket att säga även i framtiden.
                  Jag såg just en video på sajten ’In defence of communism’ om Los Angeles baksida. Jag tror det var hundratals om inte tusentals som hade sin bostad i ett tält, ett skjul på trottoarerna i staden. Det var skräp överallt. Nedbrutna fattiga människor satt utanför dessa tält.
                  Jag tror att sådana områden blir fler, och inte bara i USA utan även där kapitalet har makten, d v s även i Ryssland.
                  Du hänvisade till ett tal av KPs Mathiason häromdagen. Är du medlem i KP? Om så, har du omvärderat din socialistiska ideologi? Eller är det KP som har gjort det?

                  • Anders Åberg
                    28 december, 2017 at 17:41

                    Kerstin.
                    Jag var medlem där i många år, men har numera lämnat.
                    Som du kanske anar så tror jag inte längre att kommunismen som lära hör framtiden till, iallafall inte utan en rejäl uppdatering.
                    Dock finns det många bra och kloka människor i det partiet och Robert Mathiasson är en av dom.

  4. Britta Ring
    26 december, 2017 at 11:35

    Ja, Bertil Gustavsson har naturligtvis i stort sett rätt. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som letar upp, marknadiserar och förslösar vårt klots livsnödvändiga naturtillgångar i sin jakt på materiell tillväxt. Vi befinner oss nu i en situation där vi ser att naturtillgångarna i vid mening hotar att ta slut samtidigt som den materiella tillväxtens/förstörelsens restprodukter inte återvinns utan istället smutsar ner mark, vatten och luft. Man kan säga att vi står i valet mellan socialism eller död. Inte bara marxister utan alltfler människor i miljörörelsen börjar inse problemet. Naomi Klein har t ex skrivit en mycket angelägen bok om sin egen insikt: ”Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra miljön”. Hon sätter sitt hopp till de många växande gräsrotsrörelserna, men tyvärr är de socialistiska och progressiva rörelserna idag svaga och miljörörelsen splittrad. Kommersialismen låtsas men kan inte bidra – den ingår i kapitalismens arsenal. Det finns ingen ”revolutionär situation”, dvs en situation där en stor andel av befolkningen aktivt kräver en systemförändring och politiker som går i bräschen för en sådan. Det är trots allt för tidigt att ge upp. En gemenskap mellan socialister och miljörörelser och alla andra klimatmedvetna människor måste byggas upp och strategier för gemensam aktion utvecklas.

Comments are closed.