Historierevisionism: Förspelet till Andra Världskriget del 2

Det pågår en rörelse för att revidera viktiga händelser i vår samtidshistoria och de senaste hundra årens historia. Ett viktigt drag i detta är demoniseringen av Ryssland och tidigare Sovjetunionen. Här har publicerats många artiklar om detta:
Varför älskar vi att hata Ryssland;
USA:s förre Rysslands-ambassadör: Häxjakt mot Ryssland pågår;
Henry Kissinger: USA:s mest ansedda utrikesminister kritiserar USA:s Rysslandspolitik
NATO-chefen Stoltenberg: Ryssland är inget hot mot något Nato-land.

* Någon kanske undrar om jag sitter och arbetar med detta på midsommarafton. Nej – de allra flesta artiklarna här är skrivna dagen/dagarna före publicering, och denna artikel publicerades 23/6 2016.

Vissa vill se detta som en psykologisk krigföring, som en del av USA:s så tydliga, aggressiva Rysslandspolitik, med Sveriges regering som okritisk epigon, utsättandes landets befolkning för ökad risk fört krig. Man kan ha olika uppfattningar om detta. Men nedanstående gästblogginlägg förtjänar att åter läsas av alla med intresse för vår historia, vår värld och vår samtid.

Denna del av en artikel har skrivits av Lennart Palm, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Den har publicerats i Historisk Tidskrift .Jag publicerar den nu med författarens tillåtelse, men uppdelad i tre avsnitt på grund av artikelns längd. Den första delen avser Sovjetunionen fram till första världskriget och är publicerad. Grov revision av andra världskrigets historia. Del 1 – Sovjetunionen Denna den andra delen behandlar Andra Världskriget och den tredje delen ger en sammanfattande syn på en ny lärobok

Förspelet till världskriget:
München 1938 och Molotov-Ribbentroppakten 1939

Var Molotov-Ribbentroppakten ett uttryck för två totalitära staters naturliga samverkan, vilket ledde till att de gemensamt utlöste andra världskriget? Eller var pakten kulmen på ett cyniskt maktspel där också västmakterna var engagerade? Den senare ståndpunkten skulle naturligtvis motivera att Münchenavtalet 1938 mellan Hitler och Frankrike-Storbritannien uppmärksammas ordentligt. Men i den nya läroboken är beskrivningen av appeasement-politikens (avspänningspolitiken) höjdpunkt kring München 1938 ytterst rapsodisk. Hårdstedt lämnar oss i dunkel om det mesta kring München 1938 – ordet München förekommer inte ens i En samtidig världshistoria! Molotov-Ribbentroppakten får däremot relativt stor uppmärksamhet.

Att Sovjetunionen under 1930-talet idogt eftersträvat en kollektiv säkerhetspakt mot Hitlertyskland framgår inte av den nya läroboken. Den äldre läroboken, McKay et al, uppmärksammar däremot att landet sökt motarbeta fascismens framväxt allmänt i Europa. Sovjetunionen, uppges det, var det enda land som praktiskt stödde det demokratiska Spanien i kampen mot fascismen.19 När Hitler ställde sina krav på den tysktalande delen av Tjeckoslovakien, Sudetlandet, var enligt McKay et al det demokratiska Tjeckoslovakien berett att försvara sig. Frankrike var sedan länge Tjeckoslovakiens allierade och om Frankrike slogs, hade Sovjetunionen lovat hjälpa.20 München innebar att Frankrike frångick sin del av detta avtal och svek Tjeckoslovakien. Till Storbritanniens och Frankrikes förhandlingar med Hitler i München inbjöds inte ens Sovjet.21 I Kreml blev man, efter trevare om en anti-Hitlerallians så sent som i augusti 1939, allt klarare över att västmakterna i själva verket inte ville ha någon allians utan helst få Hitler att expandera österut.
När så Tyskland i augusti 1939 erbjöd Sovjet en tioårig ickeangreppspakt –”Molotov-Ribbentroppakten” – svarade Sovjet ja.

I stort sett hela detta förspel lämnas därhän i den nya grundboken. Enligt Karlsson gjorde Molotov-Ribbentroppakten ”det möjligt för dessa två länder [Tyskland och Sovjet] att utifrån den nya styrkepositionen dela det östra Östersjöområdet mellan sig …”.22 Några alternativa förklaringar till icke-angreppsavtalet än Sovjets expansionslusta letar man förgäves efter. En sådan, mycket plausibel, finns ju: Att Sovjet, då landet förutsåg ett framtida tyskt anfall, genom avtalet med Hitler vann mer tid för upprustning och kunde skaffa sig en stor buffertzon runt sitt kärnområde. Detta är en förklaring som sedan länge varit central inom den seriösa historieskrivningen kring andra världskriget.

Hårdstedt ger en visserligen tunn, men ändå acceptabel förklaring till Tysklands syften med kriget. Men antagligen som en följd av den omvärdering av krigsansvaret som boken förfäktar lämnas vi i osäkerhet om de sovjetiska målen. Det allmänna intryck man får av de få och spridda notiserna är att Sovjet drevs av en önskan att erövra territorier.

Skuldfrågan – Vem startade kriget?
Hårdstedts framställning är suddig på denna punkt, å ena sidan diskuterar han Tysklands utrikespolitik som aggressiv – ”Områden i öster skulle erövras och koloniseras” –, å andra sidan anger han att kriget började med att Tyskland och Sovjet anföll Polen i september 1939.23 Vem som bar ansvaret berörs inte närmare.

Klas-Göran Karlsson knyter också världskrigets början till anfallet på Polen: ”Polen attackerades från två håll i krigets början och delades som tidigare i historien mellan stormakterna”.24 Men hos Karlsson blir det tydligt att han desavouerar Nürnbergdomstolen i skuldfrågan när han skriver att ”Tyskland [efter kriget] gjordes ensamt skyldigt till kriget och massvåldet …”.25 Läsaren leds till tanken att det i verkligheten fanns ytterligare en, lika belastad, medbrottsling som aldrig ställdes till svars – Sovjetunionen.

Kampen mot Nazityskland
Att andra världskriget i stort sett avgjordes på östfronten har länge varit allmängods bland historiker.
I sin ovan nämnda lärobok uttrycker Alf W. Johansson saken på följande sätt:
Stalingrad Pavlov sergeant-yakov-hero-soviet

[Man kan] … utan överdrift påstå att Sovjetunionen stod för tre fjärdedelar av krigföringen gentemot Tyskland. Det var på östfronten som den tyska krigsmaskinen maldes sönder. Medan Sovjetunionen under perioden 1941–1945 aldrig ställdes inför mindre än 100 tyska stridande divisioner, ställdes västmakterna aldrig på någon front före den 6 juni 1944 mot mer än högst 10 tyska divisioner. Än klarare blir bilden om man jämför antalet dödade i kriget i de olika nationerna. I Sovjetunionen beräknar man att minst 20 miljoner dödades … Storbritannien förlorade 386 000 varav 60 000 civila. USA förlorade sammanlagt 259 000 på båda krigsskådeplatserna.26
Stalingrad
Också A History of World Societies skildrar Sovjet som huvudkraften mot Hitler. Tysklands initiala framgångar mot Sovjet tas upp, bland annat att Leningrad omringades och att Moskva belägrades.27 Slaget vid Stalingrad beskrivs som en vändpunkt vintern 1942–1943, liksom Sovjetarméns framryckning västerut från juli 1943.28 McKay et al försöker dessutom förklara bakgrunden till de sovjetiska framgångarna. Fabriksflyttningar och produktionsomläggningarna nämns, men ”[f]ramför allt kunde Stalin utnyttja Sovjetfolkets massiva stöd och hjältemodiga beslutsamhet…”. Och vidare: ”Vad gäller Sovjetunionen, så stor var dess styrka att den mycket väl kunde ha besegrat Tyskland utan västlig hjälp”.29
Andra Världskriget Berlins fall untitled
I En samtidig världshistoria förmedlas en helt annan bild. De västallierades krigsinsatser framställs som avgörande. Normandie, ”försommaren 1944”, beskrivs som en vändpunkt i kriget.30 Om Dagen D skriver Hårdstedt att den ”allierade landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 innebar början till slutet för Tyskland”.31 Birgit Karlsson tar upp britternas ”avgörande seger” vid El-Alamein.32 Den frejdigaste nyteckningen av kriget ger Klas-Göran Karlsson, som låter oss veta att Storbritannien var ”Tysklands huvudmotståndare under hela kriget”.33

De sovjetiska krigsinsatserna skrivs ned eller reduceras till förbrytelser. Särskilt Karlsson betonar de tyska offren för Sovjetarmén: Två miljoner tyskar dödades när Röda armén gick västerut och sannolikt våldtogs två miljoner kvinnor.34

I En samtidig världshistoria får vi knappast veta något alls om krigets militära förlopp på östfronten. Uppseendeväckande är bland annat att slaget vid Stalingrad överhuvudtaget inte nämns i boken.35 I övrigt skildras huvudsakligen olika förbrytelser och svek från Sovjetarméns sida. Världshistoriens största materiella förstörelseverk, det tyska i västra delarna av Sovjetunionen, blir en mycket abstrakt sak. Sovjettruppers våldtäkter tas fram flera gånger i den nya boken, men man letar förgäves efter något om de sannolikt minst 190 000 amerikanska våldtäkterna på tyska kvinnor efter interventionen i Normandie, antagligen lika många som föll offer för Röda armén i förhållande till mängden utsatta kvinnor och den tid deras hembygder var stridsområden.36 Att en grannstad till Stockholm råkade ut för en av historiens största krigsförbrytelser, svältbelägringen av Leningrad med möjligen 1,5 miljoner offer, hade man förväntat sig få veta något om.

I ett avsnitt om Östersjön (!) tvingas dock Karlsson slutligen medge, låt vara närmast som ett överraskande inskott och jämförelsevis ospecificerat, att: ”De tyska, polska och sovjetiska territorierna hade förötts av kriget. Befolkningsförlusterna var oerhörda; bara i Sovjetunionen hade ungefär 27 miljoner människor dött, dubbelt så många civila som militära”.37 Den materiella och mänskliga innebörden i det tyska förintelsekriget i öst där Sovjet under nästan fyra år dagligen i snitt förlorade nästan 20 000 medborgare kanske förtjänat en något utförligare behandling?

Den enda gång Sovjetunionens krigsinsats kommenteras närmare är i ett jämförelsevis stort avsnitt av Karlsson om den sovjetiska historieskrivningen om kriget. I denna förträngdes den egna sidans försyndelser och Röda armens insatser blåstes upp. Sovjet kunde dessutom i Väst såsom ”den hårdast drabbade krigförande parten” påräkna en välvillig historiografisk behandling och stöd för en svart-vit historieskrivning”. 38

Karlsson ger här läsaren intrycket att allt tal om Sovjets avgörande roll var en propagandabluff.
Samtidig världshistoria
Sammanfattning
I den nya grundboken En samtidig världshistoria kolporteras en i viktiga avseenden långtgående omskrivning av andra världskriget och det som den stora majoriteten av vetenskapliga historiker under lång tid varit överens om. Naturligtvis är det helt legitimt att tolkningar ändras, men då måste detta motiveras av solid empirisk forskning, helst grundad på tidigare obeaktat källmaterial. De nytolkningar jag diskuterat här tycks inte vila på en sådan grund. Boken följer tämligen väl den inledningsvis påtalade politiskt motiverade – några nya källor åberopas inte – nytolkningen av andra världskriget och dess förhistoria. Försöken att göra Sovjet som lika ansvarigt för kriget som Tyskland är tydliga, liksom det sakligt sett lika missvisande nedtonandet av Röda arméns och upphöjelsen av västmakternas krigsinsats. Det industriella uppbygget på 1930-talet, som möjliggjorde den sovjetiska segern, förtigs i stort sett. Man tänker helt oförmedlat på den ”svart-vita historieskrivning” Klas-Göran Karlsson kritiserar Sovjet för, men med motsatta ideologiska förtecken.

Att den nya politiserande historietolkningen börjar leta sig in i läromedlen vid universiteten är illavarslande. Det är hög tid att svenska historiker uppmärksammar fenomenet och förhåller sig till det.
19. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 918.
20. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 918 f.
21. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 919.
22. Sjöberg (red.) (2014) s. 959.
23. Sjöberg (red.) (2014) s. 816.
24. Sjöberg (red.) (2014) s. 961.
25. Sjöberg (red.) (2014) s. 963.
26. Johansson (2014) s. 102.
27. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 921.
28. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 928–929.
29. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 928. Min översättning.
30. Sjöberg (red.) (2014) s. 849.
31. Sjöberg (red.) (2014) s. 817.
32. Sjöberg (red.) (2014) s. 734.
33. Sjöberg (red.) (2014) s. 960.
34. Tolv miljoner Volksdeutsche tvingades inför Röda arméns framryckning mot Berlin att lämna sina hemtrakter för gott i processer som sedermera kommit att kallas etnisk rensning.
25 000 estländare och 700 estlandssvenskar tvingades fly. Miljoner tyskar ”drabbades av polsk aggression…” Hårdstedt tillägger att de sovjetiska trupperna utöver massvåldtäkterna också plundrade Baltikum, Polen och Tyskland. Sjöberg (red.) (2014) s. 958, 962, 818.
35. Att Sovjet ingick ett icke-angreppsavtal med Japan sägs helt oförmedlat, sannolikt som en insinuation att Sovjet minsann inte bara skrev avtal med Hitler. Att detta var följden av att Sovjet besegrat ett japanskt anfall vid Khalkhyn Gol sommaren 1939 nämns inte, trots att detta slag med stor sannolikhet gjorde att Sovjet slapp ett tvåfrontskrig vid det tyska anfallet.

36. Se Miriam Gebhardt, When the Soldiers Came: The rape of German women at the end of
World War II (München 2015).
37. Sjöberg (red.) (2014) s. 962.
38. Sjöberg (red.) (2014) s. 963.

Några bloggartiklar om Andra Världskriget.
http://jinge.se/allmant/70-ar-sedan-stalingrad-avgjorde-andra-varldskriget-och-hitlers-ode.htm
http://jinge.se/mediekritik/andra-varldskriget-eftergiftspolitiken-och-molotov-ribbentrop-pakten.htm

i Andra om: ,, , ,, , , , , , , ,,

  5 comments for “Historierevisionism: Förspelet till Andra Världskriget del 2

  1. Peter Grafström
    23 juni, 2016 at 23:20

    Ärliga historiker får inte lika lukrativa bokkontrakt när dom tar upp för väst känslig info.
    Karlsson skäms nog, jag tyckte hans kroppsspråk röjde en inre konflikt när han intervjuades en gång kring sitt historieskildrande och jag upptäckte brister med samma västpartiska kantring. Han hade en glimt i ögat som man har när man har något mer man kunde tagit upp men vet att det inte skulle vara klokt så man liksom kväver det med ett finurligt leende.
    Det artikeln citerar om britterna som Tysklands huvudmotståndare antyder vad som är extra viktigt bland de externa hänsyn han tar. Britterna var i själva verket dom som flera gånger före och under kriget räddade Hitler kvar vid makten mot den traditionella tyska militärens och andra tyskars målmedvetna ansträngningar.
    Och bokkontrakt beror förstås också på relationen till prestigefyllda kanaler för recension och stora inköpare och distributörer. Den aspekten när det gäller den strypta historieskildringen behöver blottläggas för att förstå helheten.

  2. Förbudna sanningar
    24 juni, 2017 at 14:40

    1. Oavsett vad fejk-forskakre och forskning historiker säger, så är det så att Europa befriades av Sovjet, av kommunister. EU borde tacka Sovjet eller dagens Ryssland för det!

    2. USA sällan vinner ett krig.

Comments are closed.