Andra Världskrigets historia ”revideras” del 3

Denna tredje del av en artikel har skrivits av Lennart Palm, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Den har publicerats i Historisk Tidskrift (HT) .Jag publicerar den med författarens tillåtelse, men uppdelad i tre avsnitt på grund av artikelns längd. Den första delen avser Sovjetunionen fram till första världskriget och är publicerad. Första delen behandlar Sovjetunionen före Andra Världskriget,Grov revision av Andra Världskriget – Sovjetunionen andra delen förspelet, Förspelet till Andra världskrigetmedan denna slutreplik ger en sammanfattande syn på en ny lärobok.
Samtidig världshistoria

Slutreplik om ett lärobokshaveri
Mitt kritiska inlägg om den nya universitetsläroboken i HT nr 3 2015 har föranlett svar från de två medverkande Klas-Göran Karlsson och Martin Hårdstedt. Jag hade naturligtvis förväntat någon reaktion från redaktören, Maria Sjöberg, som ju ytterst ansvarat för bokens dramatiska revison av andra världskrigets historia. Men eftersom hon tydligen väljer att tiga vill jag här ge några slutkommentarer till Karlsson och Hårdstedt.

Hårdstedt I sin lärobokstext mörklägger Hårdstedt det centrala faktum att det var på östfronten den stora vändpunkten i andra världskriget ägde rum. Röda arméns krigsavgörande insats – exempelvis slaget vid Stalingrad – trollas bort, och i stället förmedlas bilden att det var västmakterna som spelade huvudrollen i kampen mot Hitler. Likaså förringas de ekonomiska framsteg i Sovjet som gjorde segern mot Tyskland möjlig. Därtill kommer svepande och missvisande formuleringar, t.ex. att Sovjet tog ”halva Polen”(1). Detta är att vilseföra studenterna.
Efter min kritik i HT medger Hårdstedt nu delvis sina felsteg, men tycks vara oförmögen att dra några slutsatser av dem. I stället anklagar han mig för att rycka ut ”till Sovjetunionens försvar” och tillskriver mig – helt utan grund – åsikten att Sovjet skulle ha varit ”demokratins försvarare”.
Ett sådant sätt att argumentera kan knappast beskrivas som seriöst.

Lika egendomligt ter sig Hårdstedts klagomål på att jag hänvisar till översiktsverk och ”tvivelaktig” litteratur. Att jag kontrasterade den nya lärobokstexten mot översiktsverk av McKay och Alf W Johansson var ju ett medvetet grepp för att belägga att Hårdstedt (och Karlsson) på ett betänkligt sätt reviderar en etablerad uppfattning. Några argument i sak för att den litteratur jag hänvisar till skulle vara tvivelaktig anför inte Hårdstedt. (2)

Ett av problemen med Hårdstedts grovhuggna pedagogik – att nöja sig med att beskriva Sovjetunionen som en totalitär stat som förtryckte och dödade den egna befolkningen – är att historien görs obegriplig. Hur kunde Sovjetunionen stå emot och besegra världens starkaste armé från en av tidens ledande industrinationer om regimen enbart terroriserade sin befolkning och om de ekonomiska framstegen bara var en propagandabluff? (3)
Sovjetunionen industrialisering
Överhuvudtaget tycks Hårdstedt inte ha förstått vidden av den samhällsomvandling som Stalinregimen ledde. I svepande ordalag hänvisar han till diktaturers förmåga att styra och ställa efter behag; detta skulle förklara såväl den sovjetiska industrialiseringen som förmågan att ”utveckla en enorm motståndskraft” under andra världskriget. Som om alla diktaturer skulle ha lyckats med – eller ens varit intresserade av – att industrialisera och modernisera det egna samhället. Som om inte diktaturer har fallit p.g.a. bristande folkligt stöd i samband med militära och utrikespolitiska motgångar av ojämförligt mildare slag än dem Stalinregimen fick utstå (t.ex. militärjuntorna i Grekland 1974 och Argentina 1983). Tror verkligen Hårdstedt att Sovjetregimen hade kunnat utveckla en sådan ”enorm motståndskraft” om den endast åstadkommit terror och svält?

Karlsson
Vad Karlsson anbelangar klagar han inledningsvis över att jag inte tillräckligt håller isär hans och Hårdstedts texter. Men det är väl helt rimligt att kommentera den helhetsbild som läroboken förmedlar? Har ingen kommunikation mellan författarna förekommit? Lika missriktad är Karlssons kritik mot att jag inte kommenterat hans skildring av de sovjetiska efterkrigsdecennierna. Min ambition var ju uttryckligen begränsad till att granska bilden av andra världskriget.

I övrigt är Karlssons mångordiga svar på min kritik inte helt lätt att få grepp om. Han varvar utfall mot mig (som lömskt svartmålar honom, som saknar poänger och nyanser etc.) med ansatser till sakargument. Med stigande förundran noterar man att Karlsson framhärdar i sin sensationella uppfattning att Storbritannien var Nazityskland huvudmotståndare under hela andra världskriget, inte bara 1939-1941. Skälet skulle vara att britterna stod för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Men Tysklands huvudmotståndare borde väl vara den makt mot vilken de utan jämförelse mest omfattande och mest obarmhärtiga striderna utkämpades? Den motståndare i kamp mot vilken kriget avgjordes? Och den motståndare som Hitler redan från början, ja långt innan andra världskriget bröt ut, av ideologiska skäl utsett till primärt krigsmål och koloniseringsobjekt?
Churchill 160302
Karlssons hyllning till Storbritannien som demokratins och frihetens garant ter sig paradoxal mot bakgrund av hans anklagelse att jag ”vitmålar” den sovjetiska historien, står för en svartvit historieskrivning etc.
Har Karlsson hört talas om det brittiska imperiet? Churchills krigsmål var ju att bevara detta diktatoriska – eller ”totalitära”, för att använda ett av Karlssons favoritord,– styre. Churchillregeringen bär ett blytungt ansvar för svältkatastrofen i Bengalen just under krigsåren, ett skeende som symptomatiskt nog inte tas upp i läroboken.(4) Hitler var en av det brittiska imperiets varmaste beundrare. Särskilt föredömligt var enligt Führern britternas herravälde i Indien, och han hoppades att just Sovjetunionen skulle bli tyskarnas Indien. Den tyska krigföringen i öster hade följdriktigt kolonialkrigskaraktär och var långt brutalare än krigföringen mot exempelvis engelsmännen. Men för Karlsson var likväl Storbritannien Tysklands huvudmotståndare även åren 1941-1945. (5)

Karlssons svar kännetecknas knappast av klarhet. Efter att ha antytt att andra världskriget utlöstes gemensamt av ”två aggressiva Östersjömakter” gör han plötsligt halt och förklarar att ingen historiker kan avgöra graden av skuld till krigsutbrottet hos olika aktörer. Överhuvudtaget har både han och Hårdstedt i sina svar svårt att tala klarspråk i frågan huruvida Tyskland var det andra världskrigets aggressor eller om det var de båda ”totalitära” staterna som tillsammans framkallade kriget. Inte blir det bättre av att Karlssson i ett ögonblick av postmodernistisk yra, börjar tala om två ”berättelser” om andra världskriget och dess förspel. Historikerns uppgift är ju att avgöra vilken av dem som överensstämmer med verkligheten!
Berlin färg
Ett gemensamt drag hos författarna är också att de blir svårt provocerade om någon pekar på de ekonomiska och sociala framsteg som – jämte terror och ofrihet – präglade det sovjetiska samhället under 30- och 40-talen. Att nämna något annat än våld och förtryck är för dem att ”vitmåla” Sovjet, rycka ut till den totalitära statens försvar etc. En historievetenskaplig hållning vore tvärtom att försöka ge en allsidig belysning av det sovjetiska samhällets komplexa struktur. I en skildring av andra världskriget blir uppgiften att analysera regimens förmåga att föra krig. Förutom repressionen måste man då lyfta fram de drag i den sovjetiska samhällsutvecklingen som gav upphov till den ekonomiska och militära styrka – och det folkliga stöd – utan vilket kriget mot Nazityskland aldrig hade kunnat vinnas. Det var bland annat den totala frånvaron av sådana synpunkter i Karlssons och Hårdstedts lärobokstexter som fick mig att beskriva dem som skeva och tendentiösa. Inget av vad de nu anför i sina svar rubbar det omdömet.

Framtidens historiestudenter riskerar med den nya boken att bli närmast ignoranter beträffande både andra världskriget och dess förspel, oförmögna att associera till nyckelbegrepp som München 1938 och Stalingrad. Sorgligt!

Noter
1. Det område Sovjet inkorporerade 1939 motsvarade i stort sett området öster om den s.k. Curzonlinjen som på främst etniska grunder föreslagits som gräns mellan Polen och Sovjetunionen när efterkrigsgränserna skulle fastställas efter 1918; området öster om linjen hade enligt vissa beräkningar 12 miljoner invånare, varav ungefär tre miljoner var polacker. Det nybildade självständiga Polen ansåg sig av historiska skäl ha rätt till området och erövrade det i det polsk-sovjetiska kriget 1920-1921. De tre miljonerna polacker i Hårdstedts ”halva Polen” skall jämföras med att hela Polens befolkning före andra världskriget uppgick till 35 miljoner. Området öster om Curzonlinjen tillhör idag Vitryssland, Ukraina och Litauen, och bara en del polska ultranationalister anser idag detta som ”polskt”. Man glömmer för övrigt ofta att Polen deltog i Tjeckoslovakiens delning hösten 1938 tillsammans med Tyskland.
2. Den enda litteratur som Hårdstedt själv hänvisar till är – förutom en bok av kollegan Karlsson – just ett översiktsverk, nämligen Kommunismens svarta bok. En bok som för övrigt blivit starkt omstridd, så starkt att t.o.m. Nicolas Werth, ansvarig för bokens Sovjetavsnitt, strax såg sig tvungen att offentligt ta avstånd från huvudredaktörens Stéphane Courtois jämförelser mellan kommunism och nazism (se internet 20160128; http://www.lemonde.fr/idees/article/2007/08/15/retrocontroverse-1997-communisme-et-nazisme-histoire-et-memoires_944685_3232.htm).
3. Att hänvisa till den materiella hjälpen från västmakterna duger inte; den hade förvisso sin betydelse (jeepar, lastbilar m.m.), men kom igång på allvar först efter slaget vid Stalingrad, krigets vändpunkt. Se Lennart Samuelson 2007: Tankograd. Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1953, s. 182.
4. Om den i hög grad människoskapade svälten i Bengalen, se Madhusree Mukerjee 2010: Churchill’s Secret War. The British Empire and the Ravaging of India During World War II. New York; Amartya Sen 2006: Identitet och våld, Göteborg, s. 105.
5. Jürgen Zimmerer beskriver det tyska kriget mot Sovjet och Polen som det största koloniala erövringskriget i världshistorien. Han refererar också Hitlers yttrande i september 1941 att det ryska territoriet skulle bli tyskarnas motsvarighet till brittiska Indien. Jürgen Zimmerer 2004: Colonialism and the Holocaust. Towards an archeology of Genocide, i Genocide and Settler Society. Frontier Violence and Stolen Indigenous Children in Australian History, ed. Dirk Moses, New York, s. 49, 56, 67. Att nazisternas ideologi och politik hade koloniala drag och att deras krigföring i Öst var ett slags kolonialkrig påpekas här och var i litteraturen. Se t.ex. Mark Mazower 2000: Den mörka kontinenten. Europas nittonhundratals historia, Göteborg, s. 88; Joachim Fest 2008: Hitler. En biografi, Stockholm, s. 695; Alf W Johansson 2006: Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget. Stockholm, s. 24; Klas Åmark 2011: Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Stockholm, s. 47.

i Andra om: ,, , ,, , , , , , , ,,

  12 comments for “Andra Världskrigets historia ”revideras” del 3

  1. Historietvätt lönar sig
    29 juni, 2016 at 18:53

    Namnen på de som verkligen styrde det diktatoriska engelska imperiet då, till exempel Winston Churchill, precis som t ex de som styr mördar imperiet USA idag, lyser med sin frånvaro i världshistorieböckerna. Vi lever i en värld där böcker som mörklägger historia och t o m skriver rena rama påhitt som sannhistoria säljer medan böcker som berättar om den verkliga och sanna historien om händelser censureras, förbjuds och deras författare straffas och svartmålas. 1900-taltes officiella historia består till stora delar av lögner. Historietvätt är en stor industri.

    • 30 juni, 2016 at 07:00

      Tack för informationen. Jag berörde frågan indirekt i ett blogginlägg 6/6 2014 ”http://jinge.se/allmant/d-day-avgjorde-inte-andra-varldskriget.htm” (D-Day avgjorde inte Andra världskriget) samt i en kommentar dagen därpå:

      ”En läsare har informerat om Operation Bagration

      ”Operation Bagration – Sovjet förstörelse av tyska arméns Group Centre var, utan tvekan, den enskilt mest framgångsrika militära insatser under hela kriget. Denna vitala offensiv inleddes strax efter allierade trupperna hade landat i Normandie, och det är symptomatiskt för bristen på allmänhetens kunskaper om kriget i öst att medan nästan alla har hört talas om D-dagen så känner få människor till Operation Bagration, som var mycket större än D-Day.

      Sommaren 1944 var de sovjetiska anfalls-styrkorna mycket stora, inte minst jämfört med D-dagens styrkor: Uppemot 1,7 miljoner soldater, 6 000 pansarfordon, 30 000 artilleripjäser och mer än 7 500 stridsflygplan stod anfallsberedda.
      ”Army Group Centre var ankaret för att hela den tyska fronten”, säger professor Geoffrey Wawro. ”Den blockerade den kortaste vägen till Berlin. Ryssarna förintade den samtidigt som vi gick iland D-Day och marscherade på, befriade Paris och sedan gick vidare mot Tyskland. Men omfattningen av striderna i öst var mycket större. Det var tio gånger så många ryssar som slogs i Operation Bagration som antalet trupper som landsteg på Normandies stränder. Och det var tre gånger så många tyskar som försökte hejda ryssarna jämfört med det antal som försvarade Atlantenvallen. När D-Day och Bagration inleddes var de allierade arméerna i Normandie och de ryska arméerna på östfronten lika långt från Berlin, och utgjorde lika stort hot. Efter Operation Bagration var Sovjetunionen det främsta hotet eftersom de sparkade in dörren helt och hållet och återtog all mark som förlorades från 1941. ”

      Operation Bagration var inte bara en av de största militära offensiverna under kriget, det också en av de mest sofistikerade.

      Operation Bagration var en enorm seger för Sovjetunionen. Den 3 juli hade sovjetiska styrkor återtagit Minsk, huvudstad i Vitryssland, en stad som hade varit i tyska händer under tre år. Och i slutet av juli hade kommit in på det som före kriget var polskt territorium, och hade tagit Lwow, den största kulturella centrum av östra Polen.”

      (http://ww2history.com/key_moments/Eastern/Operation_Bagrationhttp://ww2history.com/key_moments/Eastern/Operation_Bagration).
      (http://www.vi-tidningen.se/2014/05/myten-om-d-dagen/http://www.vi-tidningen.se/2014/05/myten-om-d-dagen/).

      • Ulf Sandberg
        30 juni, 2016 at 08:33

        Tyvärr fungerar inte länkarna.

        • 30 juni, 2016 at 09:23

          Hänvisningen till de två tidigare artiklarna om Andra Världskriget kan åtminstone jag nå. Däremot fungerar inte länken till Le Monde i en av fotnoterna. Beklagar.

  2. Jan Nybondas
    29 juni, 2016 at 21:19

    ”It was The Red Army that tore the guts out of the German war machine”, Winston Churchill, citerad direkt ur minnet. Historierevisionisternas egen idol har således givit svaret på frågan, men de bryr sig inte. Det var den Röda armen som slet den tyska krigsmaskinen i stycken, säger en som var med, alltså självaste Churchill.
    Den historiska forskningen rymmer på mycken smörja, och jag kan inte bedöma helhetsbilden i Sverige, men visst ger det anledning till oro om det är tänkt att sådant material skall vägleda svenska studenter i större omfattning.
    Som Lennart Palm säger är den sovjetryska utvecklingen komplex och kräver därför en balanserad framställning. I slutändan bör man nog vända sig till rysk historieskrivning, eftersom denna är bäst placerad att bedöma varför folkets kampvilja var så okuvlig och varför den teknologiska utvecklingen kunde hålla sådant tempo, trots erkända övergrepp från centralstyrets sida. Eller för att ta ett annat citat ur minnet. Deng Xiaoping lär ha gjort bedömningen av Mao Zedongs insatser enligt schablonen ”sjuttio procent goda, trettio procent dåliga”. Samhällsomvandlingarna var i båda fallen enorma och att se dessa ur det sedvanliga kolonisatörsperspektivet i vilket diktatorer styr och ställer efter godtycke leder enbart till förvirring. Se bara hur Indiens historia har skildrats på diametralt olika sätt, ett hittills förhärskande i Väst, och ett genomgripande nytt i Indien. Vilka kommer närmare verkliga skeenden, kolonisatörerna eller de som koloniserats ? ”Västerländsk kultur ? Det vore ingen dum idé ! ” , lär Gandhi ha yttrat.
    I övrigt är det skäl att ta ideologiska utsvävningar från stormaktsledares sida med en rejäl nypa salt. Sådana är kyligt kalkylerande realpolitiker som använder ideologin för att få folket med sig. Ryssland må ha varit nazisternas ideologiska måltavla, men i grunden handlade det som Lennart Palm säger om Rysslands naturtillgångar som skulle göra landet till Tysklands Indien, en gigantisk källa för den tyska industrin att exploatera och enorma arealer jordbruksmark som skulle försörja det nya herrefolket.

    • 30 juni, 2016 at 17:46

      Jag vill minnas att Kinas kommunistiska parti i debatten med Sovjetunionens kommunistiska parti i artikeln ”Till frågan om Stalin” 1963 menade att Stalins insatser till 70 % var bra och till 30 % dåliga. Det kan vara ett kinesiskt uttryck med litet annan innebörd än om det uttrycks så på svenska. ”Till frågan om Stalin” finns på http://www.marxistarkiv.se/kina/till_fragan_om_stalin.pdf men där nämns inte dessa siffror. Enver Hoxha skriver ”Trots att Mao för syns skull då och då försvarade Stalin, och sade att han var dålig endast till 30%, framhävde han i själva verket endast Stalins misstag.” (Enver Hoxha, Imperialismen och revolutionen, sid 226). (http://www.marxistarkiv.se/kina/mao_kkp_och_stalin.pdf)

  3. Peter Grafström
    29 juni, 2016 at 23:45

    Dessutom utövade britternas H S Chamberlain inflytande i Tyskland för att förhindra judars assimilering och H S C lovordades som nazismens banbrytare och visionär av Goebbels mfl. Denne Chamberlain verkade i årtionden parallellt med round table gruppens omfattande ränksmiderier. Han måste ha verkat för deras räkning annars skulle dom ha stoppat honom så stort inflytande som han utövade.
    Britterna tillät senare inte immigration av judar i nämnvärd omfattning. Braindrain av Europas judiska vetenskapsmän till Usa, emigrera till Palestina eller gå under var de övrigas tänkta lott.
    Uppfattningen om Churchill som Hitler’s motståndare bygger på att man tolkar allt som oavsiktlig ofullkomlighet eller eftergivenhet när Britterna hela tiden misslyckas med att hindra Hitler.
    Om man ist ser det som avsiktligt blir det tydligt att Britterna väntade med att formellt ta ställning mot Hitler på östfronten tills Nazitysklands önskade anfall förverkligades.
    Även om historiker vore helt ärliga skulle dom inte komma åt britternas manipulerande lika lätt som för andra inblandade. Dubbelspelet och intrigerandet är så mycket mer företrätt från deras sida. Ännu hemligstämplade handlingar döljer mer. Erkki Hautamäki’s Finland I Stormen’s Öga hävdar att Britterna kort efter M/R pakten plötsligt gick med på ett (hemligt)avtal med Sovjet som innebar gemensam ockupation av Skandinavien för anfall norrifrån mot Tyskland. Det ledde till Hitler’s anfall mot Norge Frankrike och Sovjet enligt Hautamäki. Men Britterna gjorde aldrig någon trovärdig ansträngning att hindra Tyskland i Norge så britterna behövde inte leva upp till avtalet. Hitler däremot gjorde det som Britterna förutsett.

  4. jan mellring
    30 juni, 2016 at 21:34
  5. Martin Kullberg
    2 juli, 2016 at 21:14

    Bra att du tar upp historierevisionismen ordentligt, för den som söker upp och försöker bekämpa historierevisionism, så är det sannerligen ingen brist på saker att göra. Denna revisionism är ju förvisso inte bara begränsad till andra världskriget.

    Här har vi till exempel Anna-Lena Laurén, rysslandskorre, som försöker sig på en lite egen beskrivning av Finlands självständighet. Märkligt att farfars stövlar så ofta tittar ut ur garderoben….
    http://imgur.com/M6c5EL7

Comments are closed.