I förgår var det 77 år sedan ”Operation Barbarossa” inleddes. Nyss publicerades här: 22 juni – Barbarossa – en svart årsdag och inte bara Midsommarafton
Det var nazi-Tysklands väldiga anfall på Sovjetunionen, som till slut besegrade tyskarna. Detta avgjorde Andra Världskriget hos de flesta historiker – dock inte hos alla! Wikipedia ”Operation Barbarossa (tyska: Unternehmen Barbarossa, efter Fredrik I Barbarossa) var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen som inleddes den 22 juni 1941, under andra världskriget.[10] Över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna invaderade Sovjetunionen längs en 2 900 km lång front.[11] Förutom det stora antalet trupper inblandade fanns också 600 000 motorfordon och 750 000 hästar.[12] Röda armén stod emot Wehrmachts breda angrepp och Adolf Hitler besegrade inte Sovjetunionen.”
Denna artikel har skrivits av Lennart Palm, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Den har publicerats i Historisk Tidskrift och även av Stefan Lindgren på Nyhetsbanken. NyhetsbankenJag publicerar den nu med författarens tillåtelse, men uppdelad i tre avsnitt på grund av artikelns längd. Den första delen avser Sovjetunionen fram till första världskriget, den andra delen Andra Världskriget och den tredje delen ger en sammanfattande syn på en ny lärobok.

Artikeln.
Ukrainas förre premiärminister Arsenij Jatsenjuk fick vid sitt besök hos Angela Merkel den 8 januari 2015, oemotsagd, inför de tyska TV-kamerorna yttra följande ord om andra världskriget: ”Vi minns alla klart den sovjetiska invasionen av Ukraina och Tyskland … Den får inte upprepas.”1

Jatsenjuk försökte här legitimera sin regering inför en tysk publik genom att radikalt omtolka andra världskrigets historia: det var i själva verket Tyskland som angripits av Sovjetunionen. Får man tro Jatsenjuk så invaderade Sovjetunionen också sig självt – Ukraina var ju sedan flera hundra år, med undantag av ett par år efter första världskriget, en del av Ryssland/Sovjet. Uttalandet kan knappast ses som en tillfällig omdömeslöshet. Snarare är det besläktat med en ny tolkning av andra världskrigets historia som på senare år gjort ett allt större avtryck i offentligheten, inte bara i Östeuropa utan också i västvärlden inklusive Sverige.2 Dess syfte är att i grunden omvärdera Sovjetunionens roll före och under andra världskriget. Nytolkningen ger sig främst tillkänna i debatter inom politiken och media, liksom inom den anglosaxiskt präglade populärkulturen.

Att den också sprids av författare med mer seriösa historikeranspråk är den storsäljande statsvetaren Anne Applebaum ett exempel på. Så här ser hon på ansvaret för andra världskrigets utbrott:
Stalin startade kriget. Han och Hitler delade Europa mellan sig 1939 vid tiden för Molotov-Ribbentroppakten. Tillsammans invaderade de Polen och de baltiska staterna. Det var Stalins beslut att göra detta som gav Hitler två år för att invadera Västeuropa.3 Denna nya historieskrivning innebär en drastisk omsvängning i skuldfrågan jämfört med den uppfattning som hittills tveklöst dominerat bland akademiska historiker efter krigsslutet. Som exempel kan anföras Alf W. Johanssons Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget, en bok som i upplaga efter upplaga från 1983 flitigt använts i de svenska universitetens grundutbildning:

I motsats till frågan om orsakerna och skulden till första världskriget råder det för närvarande inte några delade meningar bland seriösa historiker om orsakerna och skulden till andra världskriget. Man kan säga att Nürnbergrättegångens utslag att andra världskrigets orsak och utlösning låg hos det nationalsocialistiska Tyskland ligger fast.4

Också Nürnbergdomarna 1946 pekade ut Tyskland som ensam krigsanstiftare och att det var just denna anstiftan som var det högsta av alla brott mot mänskligheten. Den nya tesen är att Sovjet har ett minst lika stort ansvar för krigsutbrottet som Tyskland. Ståndpunkten tenderar också att beledsagas av flera andra dubiösa uppfattningar: om man vill utpeka Sovjet som krigsanstiftare blir det naturligt att tona ned eller förtiga Röda arméns krigsavgörande insats mot Nazityskland och i motsvarande mån blåsa upp västmakternas militära bragder. Likaså ligger det nära till hands att tillmäta Molotov-Ribbentroppakten en väldig betydelse, men låta paktens förhistoria – särskilt Münchenöverenskommelsen 1938 och Sovjets försök att skapa en försvarspakt med västmakterna mot Tyskland – förpassas till den historiska glömskan. Eftersom man vill förringa den sovjetiska militära insatsen mot Nazityskland är det också logiskt att förtiga eller förneka den ekonomiska utveckling som gjorde insatsen möjlig. Det industriella uppbygget i Sovjet på 1930-talet tenderar därför att hamna i skymundan. Olika inslag i nytolkningen är på så sätt kopplade till varandra.

Den nya historieskrivningen kan ha flera orsaker – i Jatsenjuks fall spelar naturligtvis det konfliktfyllda förhållandet mellan USA/EU/ Ukraina och Ryssland en stor roll. Vår tids allt mer högerorienterade politiska klimat i Europa har kanske skapat mottaglighet för endimensionella och osakliga framställningar av Sovjetkommunismen.
Oavsett orsakerna står det helt klart att den nya bilden av mänsklighetens största egenförvållade katastrof, andra världskriget, i långt högre grad måste uppmärksammas och diskuteras inom det svenska historikersamfundet.

Mitt bidrag blir att granska en ny lärobok avsedd för grundutbildningen i historia vid Sveriges universitet. Den heter En samtidig världshistoria och har professor Maria Sjöberg som huvudredaktör.5 Min ambition är inte att uttala mig om boken i dess helhet; det är beskrivningen av andra världskriget jag intresserar mig för.

Den nya läroboken på 1 100 sidor har skrivits av 41 olika författare. Det sammanhållande temat är havens roll i det förflutna, vilket gör att ett visst historiskt skeende kan splittras upp i diskussioner om olika hav. Skildringen av andra världskriget är därför ganska svår att få grepp om. Medförfattarna Martin Hårdstedt och Klas-Göran Karlsson svarar hur som helst för merparten av detta krigs historia.6

Hur förhåller sig den nya boken till den pågående revisionen av andra världskrigets historia? Vi får här koncentrera oss på några få nyckelfrågor:

1) Hur beskrivs Sovjetunionens inre förhållanden under mellankrigstiden, inte minst vad gäller den ekonomiska utvecklingen?
2) Hur beskrivs förspelet till andra världskriget, särskilt med avseende på München 1938 och Molotov-Ribbentroppakten?
3) Vem bär ansvaret för utbrottet av andra världskriget?
4) Vilka aktörer spelade huvudrollen i kampen mot och nedkämpandet av Hitlerkoalitionen?

Sovjetunionen under mellankrigstiden
Beskrivningen av Sovjetunionens inre förhållanden under denna period har stor betydelse för den som vill förstå både drivkrafterna bakom den sovjetiska politiken före kriget och landets militära insats 1941–1945.

I den nya läroboken förmedlas bilden av ett samhälle alltigenom präglat av terror och elände. Ett exempel: ”Motståndet på landsbygden mot den brutala samhällsomvandlingen möttes de första åren på 1930-talet med utsvältning av hela provinser för att tvinga alla att följa regimens politik. Dödsoffren räknades i miljoner”.7 Och vidare: ”Obligatorisk skolgång dröjde ända till mellankrigstiden”. Kvinnors utvecklingsmöjligheter var bäst i väst, inklusive Tyskland, sämst i öst, inklusive Sovjet.8 Sovjetiska kvinnor var inte jämställda.9

Delar av beskrivningen är självfallet riktig. Det räcker att nämna Stalins blodiga utrensningar och deportationer samt svältkatastrofen i början av 1930-talet. Men en seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde också beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.

Den nya bokens endimensionella bild ställer läsaren inför flera fundamentala frågor: Hur kunde detta helveteslika samhälle fungera överhuvudtaget? Sovjetfolkens uppoffrande insatser för att försvara denna
stat, se nedan, blir obegripliga. Att Röda armén 1941–1945 kunde segra över Wehrmacht framstår som ett än större mysterium, också med tanke på den bild som ges av den havererade ekonomin.

Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Åter ett mysterium för den som läser nya grundboken!10

Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”.11 Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko. Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”12
kapitalism

Forskningen har varit överens om att det socialistiska planprojektets andra del – kollektiviseringen av jordbruket och införandet av kollektivjordbruk – inledningsvis blev en katastrof med flera miljoner döda de två svältåren 1932–1933. Den nya boken framställer emellertid denna svält som avsiktligt framkallad från Sovjetledningens sida. Här kan man åter jämföra med den tidigare grundboken, McKay et al. Enligt denna var svälten 1932–1933 följden av en misslyckad ekonomisk politik: hellre än att lämna över sin boskap och spannmål till kollektiven valde många bönder att slakta sina djur och bränna skördarna i protest. Nästan hälften av boskapen försvann mellan 1929 och 1933.13 I den nya läroboken lämnas de senaste rönen kring dessa skeenden därhän.14

Den nya grundboken undviker också andra viktiga frågor där den nya arkivsituationen efter Sovjetunionens fall gett upphov till ny kunskap. Antalet offer i det slutande 1930-talets terror har kunnat beräknas liksom GULAG-systemets omfattning, inre struktur, ekonomiska betydelse med mera. Intervjuprojekt och annan forskning har på senare år gett rika inblickar i det sovjetiska vardagslivet och i politiska, ekonomiska och militära förhållanden.15

Boken gör utvecklingen i Sovjet före kriget till ett mysterium. Det närmaste man kommer ett försök till förklaring är att Lenin och Stalin ville införa ett totalitärt samhälle.16 Så saknas helt diskussioner om bakgrunden till den stora terrorn i slutet av 1930-talet. McKays bok söker, så som en bred forskning gjort, historiska förklaringar. Var Stalin galen eller var terrorn en funktion av en inom partiet och befolkningen utbredd genuin men överdriven rädsla, som utvecklades till masshysteri, en ny häxjakt?17 Att Sovjet fruktade ett anfall västerifrån har hittills varit ett väl känt faktum, inte minst utifrån regimens strävan efter kollektiva säkerhetsarrangemang inför ett revanschistiskt Tyskland.18

Noter
1. (2015-04-17). Min översättning.
2. I olika varianter har den nya historieskrivningen i Sverige förfäktats av bl.a. historikern Kristian Gerner i Expressen 11/3 och 10/3 2015 och journalister som Peter Wolodarski (DN 18/4) och Stefan Ingvarsson i Expressen 4/2 och 10/2 2015. I Gerners fall är tolkningsförskjutningen över tid tydlig; 1997 skrev han i Centraleuropas historia (Stockholm 2004) s. 343:”Den viktigaste enskilda faktorn bakom utbrottet av andra världskriget var nazisternas maktövertagande i Tyskland den 30 januari 1933.”
3. Intervju med Anne Applebaum i Radio Free Europe och Radio Liberty 2013-05-03.
(2015-04-09). Min översättning av originaltextens ”Stalin started the war. He and Hitler divided Europe between them in 1939 at the time of the Molotov-Ribbentrop Pact. They jointly invaded Poland and the Baltic states. It was Stalin’s decision to do that that allowed Hitler two years in which to invade Western Europe”.
4. Alf W. Johansson, Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget (Stockholm 2014) s. 29. Jämför Nürnberg-protokollet 30/9 1946 s. 426, återgivet på (2015-03-28). En annan grundbok som hittills vanligen använts i universitetens grundutbildning är John P. McKay, Bennett D. Hill, John Buckler et al, A History of World Societies (8:e upplagan, Boston 2009). Jag citerar också ”McKay et al” i föreliggande artikel. Boken ansluter helt till Johanssons uppfattning i citatet, se s. 903, 919.
5. Maria Sjöberg (red.), En samtidig världshistoria (Lund 2014).
6. Mary Hilsons recension i Historisk tidskrift 135:1 (2015) s. 120–127 utelämnar egendomligt nog bokens behandling av de här granskade frågorna.
7. Sjöberg (red.) (2014) s. 811.
8. Sjöberg (red.) (2014) s. 814.
9. Sjöberg (red.) (2014) s. 969. På sidan 968 nämns ett visst socialt skyddsnät i form av utbildning, sjukvård och ålderspension, men då rör det sig om de efterkrigstida folkdemokratierna.
10. Massimo Livi-Bacci, A Concise History of World Population (Oxford 2001) tabell 4.3.
11. Sjöberg (red.) (2014) s. 811.
12. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 909. Min översättning.
13. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. s 909.
14. Lennart Samuelson, Strödda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia (Stockholm 2013) s. 32, 121–122; Viktor Kondrasjin, ”Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932–33”, i Lennart Samuelson (red.), Bönder och bolsjeviker. Den ryska landsbygdens historia 1902–1939 (Stockholm 2007) s. 141–174; Göran Leth, ”Den svenska pressen och Den stora hungern:
Mänskliga rättigheter i spänningsfältet mellan politik och journalistisk form”, i Anu Mai Kõll (red.), Kommunismens ansikten: Repression, övervakning och svenska reaktioner (Stockholm/ Stehag 2005) s. 87, 90–91, 132 not 39. Orlando Figes, Revolutionary Russia, 18 91–19 91: A history (New York 2014) avfärdar på s. 216 att svälten var ett politiskt terrorinstrument.
15. Arbeten av författare som Lennart Samuelson, Svetlana Aleksijevitj och Catherine Merridale kan nämnas bland viktiga utgåvor på svenska. Jochen Hellbecks (utg.), Stalingradprotokollen: Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget (Stockholm 2013) ger unikt närgångna inblickar i rödarmisternas mentaliteter.
16. Sjöberg (red.) (2014) s. 811.
17. McKay, Hill, Buckler et al (2009) s. 911.
18. Jfr Figes (2014) s. 268. En bakgrund till terrorn var, enligt honom, att ledningen från början av 1937 på allvar fruktade ett tvåfrontskrig mot Tyskland och Japan.

i Andra om: Stalingrad, Hitler, Stalin,England, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia Zjukov krig, utrikespolitik NATO Andra Världskriget, demokrati,fred, Tjeckoslovakien, Syrien, Irak,